Snö till Påsk


Ögonblicksbild; fjorton

Imorgon startar påsken 2018. Jag minns snön 2013 som vi hade kvar till påsken i Ystad och på Österlen, platsen där vi skulle ta omslagsfotot till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Detta foto är från Påskafton 1992. Platsen är Hjo. Datumet är 18 april.
I min dagbok står det på Skärtorsdagen. ”Vilket ruskväder. Kom inte in i bilen. Solveig fick putta ut Corsan. Jag körde i 40 km. Halt och massor av snö. Tog lång tid att komma till bibblan. Tur jag inte skulle ut i skogarna till mina tanter och gubbar.”

Ögonblicksbild; femton
På vår gata i Hjo två dagar senare. 20 april. Då var det svårt att tro att vi skulle sitta ute och äta lunch i Uppsala med kompisar fem dagar senare och få uppleva vackert väder i Vaxholm och i Örebro hos vänner. 🙂
Aprilväder kan bära på många överraskningar.
Ni som bor längre norr ut är givetvis vana vid snö under påskhelgen. Mitt enda barndomsminne från snö långt in på det nya året är från när jag befann mig vid en Valborgsbrasa med mamma och pappa. En fotograf från Hallandsposten tog kort när det snöade vid majfirandet. Det blev en tuff bild med snöflingor, bål, korvgrillning och en ensam grabb framför de värmande lågorna.
Första gången som jag befann mig på förstasidan på bild i vår lokaltidning. Svart siluett. Ingen kompis såg att det var jag med mössan med tofs och jag berättade aldrig det för någon. Nu är det ingen hemlighet längre. 😉 I min stora låda som det står ”Urklipp” på lär det ligga ett gulnande urklipp som bevis.

Ps. Nästa gång kommer min fototävling/lek. Den ligger här och väntar på dig. Den som fixar flest rätt först får en lott som vinst. En vecka kommer tävlingen vara aktiv. Maxpoäng är 10. Undra om vinnaren/någon kommer att fixa alla rätt. Eller kommer segraren bara att ha 5 rätt? Tänk om bara en ställer upp och får zero poäng och sedan blir miljonär på sin vinstlott. Det hade varit något alldeles extra. 😀

Här kom rejält med snö i natt. Påsken 2018 kommer att starta med snö i Ystad. Dagens fråga: Hur är det hos dig?
Snö:  14 poäng
Barmark: 1 poäng

Jag försöker antagligen starta upp en liten tävling på skoj för att komma in i tävlingstempot. Kommer någon att ha barmark? Om Anne i Australien, Anita på Malta eller Ditte i Peking kommer på fint bloggbesök så kanske… 😉

Annonser

Var har vi trivts bäst?


Vi startade vårt gemensamma liv i detta underbara hus i staden Hjo. Innan vi flyttade därifrån lät vi en duktig konstnär ”fixa” ett minne för oss. Eftersom vi flyttat några gånger genom åren hade vi inte råd att fortsätta med äkta tavelsamlingen. 😉 Istället har det blivit förstoringar av egna foton. Dessutom har ingen bostad varit lika fin utifrån.
De sex tavlorna finns på väggen, mellan våra två våningar, i vår nuvarande bostad i Ystad. Den sjunde bostaden kan jag se om jag går ut en bit på gatan eller i trädgården, så den behövs inte på tavla. 😉

Det hade sina fördelar att bo fem minuters bilfärd från lilla butiken GeKås. Åtskilliga gånger hejade jag på deras tidigare ägare Göran Karlsson som hade sitt kontor nedanför vårt hus. En gata som vi körde förbi sakta varje skoldag. En mycket trevlig man i slitna jeans, svarta tofflor och snusdosan i fickan. Jag minns med glädje när han visade mig sitt bilmuseum.
Kvart över fem på eftemiddagen kunde Solveig ringa till Ullared och få reda på hur läget var. Hade bussarna rullat iväg åkte vi snabbt dit och kunde gå omkring i nästan tomma lokaler. Då trivdes jag. 🙂  Solveig ville titta på kläder. Jag sökte mig till de billiga CD-skivorna.

 

Havet. Jag kan inte klara av att inte bo nära havet. Därför kallade jag Vättern för hav när vi bodde i Västergötland. Här i Hjortsberg i Falkenberg rullade jag ner på två minuter till vattnet.

Om vi inte lovat att fixa ett kaffekoppmuseum hade det varit svårt att lämna lägenheten i Gamla Stan. Jag älskade den tiden.

Som jag letade efter rätt hus och plats. Där vi både kunde bo privat och ta emot busslaster. Jag hittade det till slut. Underbart med solnedgångar från den inglasade terrassen, sovrummet, två balkonger och från köket. Dessutom fick jag jobba sju dagar i veckan. Jippi. Eller inte. Allt har sin tid.

Lättstädat. Från 3 x 120 kvadratmeter till 98. Nu blev vi förstås rejält snuvade på det större drömhuset som låg några stövelkast bort och som vi köpt en trevlig fredag, men det är en helt annan historia, som inte har med detta inlägg att göra. För du har ännu inte läst i vilken kategori jag lagt in detta blogginlägg. STATISTIK. 😀

Jag frågade Solveig om hon ville vara med och leka. Jag tyckte jag hörde ett svagt ja och visade henne en tabell med 29 olika områden där vi skulle sätta poäng mellan 1 och 5 när det gällde husen/omgivningen vi bott i. Jag kan nämna några för att du ska förstå min tanke. Exteriör, interiör, kapitalvaror, köket, badrum/WC, vårt sovrum, grannar, mataffärer i närheten, uppvärmning m.m. Vi diskuterade varje punkt och bostad för att fräscha upp våra minnen. Helst jag när det gälde tvättmöjligheter. 😉
Det var kul att se resultatet. Det stora huset i Ängalag på Bjärehalvön fick flest femmor och flest ettor. Jag kan bjuda på totalpoängen och våra enskilda. S poäng först.
Första: 102 + 102 = 204 poäng
Andra: 87 + 83 = 170 poäng
Tredje: 83 + 87 = 170 poäng
Fjärde:  95 + 103 = 198 poäng
Femte: 88 + 86 = 174 poäng
Sjätte: 91 + 93 = 184 poäng
Sjunde: 102 +105 = 207 poäng

Totalt delade S ut 648 poäng. Jag var frikostigare med mina 659 poäng.

I ”Minnen som stannat kvar” kan du läsa om den jobbiga grannen i första huset. Där blev det två ettor i betyg ”grannar” liksom i kategorin ”trädgård/balkong/plätt” som också hör ihop med den ökända grannen. 😦

Vilken skön gratisterapi – komma fram till att vi trivs bäst i Ystad. ❤
Solveig har gett fem stycken femmor till vår nuvarande bostad. Jag oväntat ”bara” två stycken. Men hon har en etta. I samma kategori har jag konstigt nog gett en tvåa. Som du kan utläsa gav jag totalt tre poäng mer till Ystadbostaden.

Inget är fast och evigt. Vissa saker kan ändra sig på ”en natt”. Några nya grannar är ett bra exempel från andra bostäder som vi bott på. När fastighetsägaren vill ha pengar för sina tomma lägenheter och väljer vem som helst. Då blir det ett nytt klimat där de ”snälla” och skötsamma drar nitlotten. 😦

Fotnot: Denna seriösa lek gjordes för några veckor sedan. Nu är jag fast i 1800-talet och fram tills jag föddes. Riktigt intressant, kul, sorgligt m.m. Jag har blivit en fena på att tolka stavningen från förr. Tror jag skulle kunna skriva en tjock roman om … 😉

Tack Ethel för ditt serietips på Netflix. Jag är såld redan efter första ”fikadelen”.  😀 och såg ledsamt att det bara är sju delar kvar.

Jag svarar med en symbol denna gång:  🙂  😀  😦  ❤  😉

 

Många av de som läser min blogg vet att jag bor i Ystad. Den bostaden finns inte på bild i trappan. 🙂 Mina foton inför detta inlägg är inte tagna mot väggen. Där var för mörkt. Därför la jag tavlorna på golvet. 🙂

 

Öppen och dold kärlek

Ögonblicksbild; sju
Kramen till Rasmus är varm och hjärtlig. De två små kompisarna har varit förtjusta i varandra ett bra tag. ❤
Läget är att Jennifer gör sin sista dag på förskolan i Falkenberg. Det är dags att flytta iväg nio mil söder ut.
Små barn bestämmer inte över vissa saker. De är ofta flexibla och hittar lätt nya kompisar i den åldern.

Ögonblicksbild; åtta
Här handlar det också om en flytt. Pojken och flickan är några år äldre. Tiden sex år tidigare. Tror de slapp lämna idylliska Hjo  ❤ i en flyttlåda och att pojken istället höll händerna på ratten. Osvuret är bäst. Vet att de slapp skiljas från varandra.

Äntligen vet jag …

För fem är sedan idag ringde klockan 04.35. Jag fick skrapa bilrutorna innan vi åkte iväg från vår villa i Skummeslövsstrand mot en annan kust. Vid tolvtiden fick vi våra nycklar till bostadsrätten som vi köpt i Ystad.

0010001

Under dessa fem år har vi hela tiden trott att vi bor i stadsdelen Åkesholm. Så står det på bussen som rullar hit.
Detta nya förklarar ett och annat. Ex. allt marscherande i tidig otta, gröna gubbar och tjejer, viktiga män som skrikit i mitt öra att jag ska stå givakt, när jag egentligen bara gått ut med soporna. Allt smällande som om det var påskafton hela året om. Vi bor alltså på Regementet som är nerlagt enligt andra rykten. Bäst att inte tro på allt som sägs och skrivs.  😉
Jag skojade med det sista. Istället har jag blivit fin i kanten sedan jag i förra veckan läste om att de sjutton namnen blivit officiella.
Alla större orter och städer har sina stadsdelsnamn. Detta underlättar givetvis i många sammanhang. Extra viktigt när utryckningsfordon ska hitta rätt snabbt. Det kan rädda liv.
Sanningen på ett guldfat. Vi bor på Bellevue. Namnet låter som en touch av fransk finkultur. Nja. Mina tankar går först och främst till hotellet som vi brukar ta in på när vi besöker vår gamla stad Hjo. Åt rätt håll har man en underbar sjöutsikt över Vättern. Åt fel håll simmar siken på torra land.  😉

En dag att minnas

0010002

0020001

Detta inlägg läggs in rätt datum, men jag får fira ensam eftersom min älskade fru jobbar en riktigt lång dag och kommer hem sent. Jag och Solveig firade igår istället. 🙂
Jag lägger in en länk som jag hade denna speciella dag förra året också. Nya läsare kanske uppskattar den. Bör tillägga att vi idag firar 24 år. Det var en mycket solig och fin höstdag i Hjo när vi gifte oss. Tänk med många saker som hinner hända på så många år. En del av dem bjuder vi på med värme och humor i vår gemensamma kåseribok ”Skimrande tankar – och dagar i grått.”
https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/19/lika-lycklig-fortfarande/

 

Svaret får jag aldrig

Jag var lyckligt lottad som hade lätt för mig i skolan, ännu bättre lottad eftersom jag var bra i alla viktiga sporter, men allra lyckligast lottad för att jag kände rätt person. Zigge.
För att vara accepterad i den tuffa grabbvärlden var den första punkten inte viktig, utan skulle helst döljas, vilket jag var en mästare på, på både gott och ont.
Ofta var det rejäla drabbningar på fotbollsplanen. När jag var yngre visste jag inte hur dessa matcher anordnades utan de sköttes av de äldre killarna. Det var livsviktigt att vi i villakvarteret inte förlorade mot några andra från något av hyreshusområdena. Zigge styrde allt med järnhand. Både när det gällde sport och andra fighter. Om jag låg pyrt till, när jag råkade ha ett ärende i fel bostadsområde, räckte det med att säga att jag var polare med Zigge, så visade den farligaste typen luckor i sin rustning och lät mig passera.
En kille i vårt lag som var lika gammal som Zigge blev utskälld för att han varit urkass i första halvlek i en fotbollsmatch. Benny som han hette var tre år äldre än jag. Fortfarande kan jag se hur nära han var att börja gråta när han bombaderades med frän kritik. Benny såg vek ut trots att han var längst av alla på plan. Han var inte vän med bollen. Jag vet inte om han var en plugghäst i skolan. Eftersom han började på högstadiet när jag började i fyran och på gymnasiet när jag började i sjuan stötte vi aldrig på varandra i skolan. Vi bodde många barn och ungdomar i kvarteret. Fast man inte alltid kände varandra hejade man alltid när man möttes. Ibland bara med en cool nick. Hierarkin rådde och satte osynliga gränser och markerade revir. Var man äldre försvarade man ofta sin position. Jag körde mitt eget race och drog sällan nytta av detta.
Samtalsämnet Benny fladdrade förbi några år senare, när jag pratade med mamma. Hon hade gått med i en syförening där ett tiotal kvinnor träffades. Bennys mamma var en av dem. Därför fick jag i små bitar reda på vad han gick för linje och om han lyckats med något inom skolan. Jag har ofta i smyg ömmat för personer som är utsatta på ett eller annat sätt. Nu vet jag inte om Benny var mobbad i skolan, men jag gissade på att han visade en vekhet som lätt utnyttjades av ”tuffa på utsidan grabbar”. Jag kan bli glad åt konstiga saker. När mamma berättade att hon hört att Benny hade en trevlig flickvän som bodde i närheten av där min mormor bott i Småland, blev jag varm inombords. Han verkade så snäll. Nu var Benny äldre. Hade körkort och egen bil. Minns inte vad han jobbade med.

När jag och Solveig som nygifta bodde i Hjo hade jag en bit ner till min barndomsstad. Ibland åkte jag själv Nissastigen. Spelade blandband och sjöng med. När jag kom till en sträcka där vägen slingrigt följde järnvägen och Nissan brukade jag ofta tystna. Ibland stannade jag bilen och passade på att besöka den sista offentliga toaletten. Andra gånger flyttade jag blicken mot klippväggarna där det ofta hängde nät för att hindra stenar från att ramla ner på bilarna. Där i den stunden, flera år efteråt tänkte jag tillbaks på Benny Klumpfot, istället för Benny Guldfot, som en känd seriekille i serietidningen Buster hette. Dystert återkom min mammas ord. Flickvännen hade överraskande sent på kvällen gjort slut, när Benny var på besök hos henne. Han hade några timmar senare rusat ut från bostaden och dragit iväg med bilen, mitt i mörka vinternatten, i sitt dystra och chockade tillstånd. Ingen vet om han vek av med flit med ratten mot klippväggarna några mil senare, eller om han somnade till för några ödesdigra sekunder. Inte ens föräldrarna eller syskonen vet svaret.
Det är i sådana här stunder jag känner mig både liten och oförstående till livet och döden. Kärleken kan vara så magisk och stark. Den kan övergå i hat och i värsta fall även i olycklig död. Jag har hört och sett det på nära håll, alltför många gånger.

Pappan till Benny blev min arbetskamrat i några år. Andra tyckte han var en lustig liten farbror som jämnt skrattade. Just detta skratt störde mig ofta. Det var inte äkta. Han skrattade åt vad som helst. För mig klingade skrattet falskt och jag tyckte att han verkade vara hal som en ål. Enligt säkra källor var han känd för att vara en nervös skrattare, även innan olyckan och levde upp till sitt smeknamn som jag inte ska nämna här.
Nästa gång jag går in i en kyrka ska jag tända ett ljus för Benny, som egentligen lystrade till ett annat pojknamn. Jag tror att han var en orolig och känslig själ. Jag hoppas att han fått den ro han så väl var värd.

Min långa väntan är över

När dörrklockan ringde vaknade jag tvärt. Jag trodde först att det var en av döttrarna som kom hem och väntade på att få höra ljudet av en nyckel. Då ringde det igen…
Det var ingen dotter med nyckel, men väl en mycket efterlängtad postbil. Den här gången var leveransen till SolBo Förlag. Det känns overkligt!
Nu har jag fyllt bokhyllorna med en och samma titel.
Du som vill veta mer om vad som gömmer sig innanför dessa pärmar kan klicka på ”Köp boken”. Där finns nu alla uppgifter som behövs för att bli ägare till ett exemplar av min debutroman.

Facis tre

 

Stort GRATTIS till Kerstin Nilsson!

Visst var det Hjo som var staden. För er som inte hade en aning fanns det en chans att luska reda på svaret i min korta text: Orsaken till att jag la in tävlingen klockan TRE är att antalet bokstäver i denna mysiga stad vid Vättern är endast tre. Kanske var det så Kerstin tog det. Annars har jag en bloggbesökare som besöker mig ibland, som bor i staden.

Bloggbild

I detta vackra kulturminneshus som någon docent eller läkare hade ägt förr bodde vi på nittiotalet. De hade gjort om huset till sex lägenheter. Jag hade gärna bott i vindsvåningen. Där bodde ett trevligt par som vi umgicks med. Kvinnan var syster till en bror som spelade i gruppen Freda´. Hennes man var en glad norrman som skapade musik.
En Pingstafton när vi promenerade utanför en konsthandlare såg vi i fönstret skickligt målade tavlor över några av alla supercharmiga trähus i staden som vann Europapris för sin bebyggelse, under tiden vi bodde där. Vi klev in och frågade om hur vi kunde få kontakt med den kvinnliga konstnären. Eftersom vi snart skulle flytta söder ut ville vi ha ett minne med oss. Rejält förvånade blev vi när det visade sig att hon befann sig bakom draperiet i butiken just då. Med hjälp av några diabilder som hon fick låna av oss skapade hon tavlan. Därefter inledde vi en ny hobby, eller hussamling. Därför har vi tavlor uppsatta på alla våra gemensamma hem. Hur många? Den frågan ser jag redan i ett kommentarfält. 🙂 Jag passar. Lite privatliv vill jag ha kvar. 😉
Ha en trevlig onsdag.

Tävling – Bild TIO – Dags att rösta!!!

Tio

Bild TIO – Hotellsäng i Hjo.

Då har vi nått sista bilden och det är tävlingsdags. Du har sett vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans under tio bloggdagar. Skriv i en kommentar här under vilken bild som blev din favoritbild. Ska bli spännande att se vilken som vinner. En av er som lämnar en kommentar IDAG söndag vinner dessutom en Trisslott. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59. Själv har jag min egen favoritbild. Berättar vilken imorgon.

Närmaste blogginlägg:
Jag låter Jennifer dra vinnaren och redovisar resultatet imorgon.
På tisdag berättar jag vad vi gjort för något under ledigheten. (Definitivt inte legat på latsidan eller åkt skidor).
Fredagens kåseri ska handla om hur det är att leva med tre kvinnor.
Solveig ska återkomma som Gästbloggare nästa helg. Denna gång ska hon berätta om en annan av sina familjemedlemmar.
Själv håller jag på att skriva ner tre kåserier om tre olika kontakter med polisen som jag haft genom åren. Tror att jag ska lägga in dem under tre fredagar i rad.
Jag ser även fram emot att börja läsa mina favoritbloggar igen. De är numera många till antalet. Över femtio sist jag räknade. Just variationen fängslar mig. Ibland kan jag sitta länge och njuta av en fin bild. En del av Er bloggare är suveräna på att ta kort.
Önskar alla Er läsare en fin söndag.