Lika lycklig fortfarande

”Är du nervös?”
Solveig gav mig en extra tryckning med handen.
”De är väl inte farliga?” sa jag med neutral röst.
En fråga besvarades med en fråga för att vinna tid.
”Det beror på. Pappa brukade säga att han skulle skicka en schäfer efter mina pojkvänner.”
”Har det hänt? Har ni hund?” Min röst började darra och mina tankar fladdrade vilt.
Förr eller senare kommer man inte undan. Det bara är så. Man kan inte fråga kvinnor om de är föräldralösa och samtidigt få en ung fräsch tjej i samma paket. Då måste man oftast gå upp i åldrarna om man ska ro i hamn det önskemålet. Leta runt på hemmen är inte min grej. 😉

Det var dags för första mötet med Solveig Liljedals föräldrar för undertecknad Bo Petersson. Vi hade mjukstartat med att Solveig visat mig ett av sina smultronställen, Silverfallet, som låg en liten bit från barndomshemmet. Hand i hand hade vi gått i det kuperade vårlandskapet och tittat på de unika blåsipporna, njutit av bruset från fallet och varandras sällskap.
Jag kände till att Solveigs pappa hette Rune som min. Att det skiljde fem år mellan Rune och hans fru Gun, samma åldersskillnad som mellan mina föräldrar. Flera beröringspunkter som lockade till skratt när man är nykär. Först hade vi varit skolkamrater i två år utan att känna varandra mer än till namnet och att vi råkade ha skåp i samma vrå.
Nu fortsatte vi färden på en gropig grusväg genom västgötaslätterna. Till slut nådde vi Berg där Rune själv byggt ett hus åt sin familj med en härlig utsikt över vidderna och mot Kinnekulle.

”Vi har ingen hund.”
”Då finns det lite hopp.”
”Fast grannen har en ilsken en som brukade skrämma ihjäl mig varje gång jag gick av skolbussen.”
Nu började jag känna hur fjärilarna rörde på sina vingar i min mage. Skulle föräldrarna förstå min halländska? Min speciella humor? Jag som är så kräsen när det gäller mat. Varför kunde jag inte leva utan flickvän? Bara jag och mina oborstade löss. I ett nafs slutade fjärilarna att flaxa.
”Va!”
Jag hade stannat till vid postlådan och fällt denna intelligenta fras.
”Varför står det Pettersson på postlådan?”
”Varför inte?”
Nu var det min kära flickvän som använde min gamla taktik med att ställa en fråga på en fråga.
”Du heter Liljedal. Är du en bortbyting eller är du hemligt gift?”
”De heter Pettersson.”
”Och du? Vem är du?”
All min oro och nervositet hade förbytts mot helt andra känslor. Vem var det jag hade förälskat mig i? Stämde något i alla hennes underbara brev hon sänt till mig i Umeå?Sakta kröp sanningen fram innan vi nådde trappan. Solveig hade hetat Pettersson precis som jag. Alltså hade hennes pappa och min pappa exakt samma för och efternamn. Solveig hade bytt till sin mormors flicknamn eftersom hon i alla fall aldrig hade tänkt gifta sig. Plötsligt hade jag inte tid längre att vara nervös med alla mina funderingar om vem jag var ihop med. Dessutom var hennes föräldrar både trevliga och gästvänliga och tog hand om mig som om vi känt varandra länge. Den enda luriga med rävar bakom båda öronen var deras dotter. Henne fick jag på köpet. 😉

Vi jobbade på snabbt. Blev ihop på nyårsafton. Förlovade oss i slutet av maj. Planerade för ett oktoberbröllop i Hjo. Då kom ett moln på himlen. Vad skulle vi heta i efternamn.
”Jag vägrar att heta Petersson igen. Jag har betalt för att slippa heta det.”
”Det är väl inget fel på det. Duger gott till mig. Du slipper ett t älskling.”
”Du är så lustig. Kom du på det alldeles själv? Vi får heta olika eller också får du ta mitt efternamn.”
”Aldrig. Ska vi bo på olika ställen också? Börja skriva brev till varandra igen?”
Så där höll vi på och gnabbades ett tag eftersom jag inte ville heta Liljedal. Dubbelnamn verkade för opersonligt för min del. Det var Solveig själv som löste problemet så att vi inte skilde på oss innan vi gift oss. 😀
”Jag vet vad vi gör. Vi tar din mammas flicknamn Lidén så slipper jag åtminstone att byta initialer.”
Jag köpte både konceptet och ringarna. Valde inte de olympiska utan ett par släta guldringar i en guldsmedsaffär i Skövde av alla jordens städer.

Imorgon har vi varit gifta i 22 år. 8036 dagar inklusive extra februaridagar. Den gången det begav sig var det strålande sol och riktigt varmt när vi kom ut från kyrkan och åkte vidare till Hjo Gästgivaregård.
På förmiddagen hände något som bara hänt mig två gånger i livet. Jag fick soppatorsk när jag var i kyrkan i ett ärende. Prästen fick ta bensin från extradunken till gräsklipparen och hälla genom en slang till min Golf.
Innan vi åkte iväg efter vigseln för att äta middag tog vi en snabb tur till vår bostad där min mamma lyckades låsa in sig på vår toalett. Härligt minne för oss. Vi fick ut henne med viss inbrottsteknik. Hon missade inte middagen.
Fast frågan är fortfarande obesvarad. Nu mer än någonsin. Sa hon verkligen JA när prästen frågade? På det inspelade VHS-bandet går det inte att höra. I somras gick vår kombinerade VHS och DVD spelaren sönder, så det går inte längre att kontrollera. Jag går i ovisshetens tider. Är jag gift? Halvgift? Jag vet i alla fall att JAG sa ett tydligt JA utan att staka mig eller ens tänka efter. Mig kan man lita på i alla väder. 😉