Lika lycklig fortfarande

”Är du nervös?”
Solveig gav mig en extra tryckning med handen.
”De är väl inte farliga?” sa jag med neutral röst.
En fråga besvarades med en fråga för att vinna tid.
”Det beror på. Pappa brukade säga att han skulle skicka en schäfer efter mina pojkvänner.”
”Har det hänt? Har ni hund?” Min röst började darra och mina tankar fladdrade vilt.
Förr eller senare kommer man inte undan. Det bara är så. Man kan inte fråga kvinnor om de är föräldralösa och samtidigt få en ung fräsch tjej i samma paket. Då måste man oftast gå upp i åldrarna om man ska ro i hamn det önskemålet. Leta runt på hemmen är inte min grej. 😉

Det var dags för första mötet med Solveig Liljedals föräldrar för undertecknad Bo Petersson. Vi hade mjukstartat med att Solveig visat mig ett av sina smultronställen, Silverfallet, som låg en liten bit från barndomshemmet. Hand i hand hade vi gått i det kuperade vårlandskapet och tittat på de unika blåsipporna, njutit av bruset från fallet och varandras sällskap.
Jag kände till att Solveigs pappa hette Rune som min. Att det skiljde fem år mellan Rune och hans fru Gun, samma åldersskillnad som mellan mina föräldrar. Flera beröringspunkter som lockade till skratt när man är nykär. Först hade vi varit skolkamrater i två år utan att känna varandra mer än till namnet och att vi råkade ha skåp i samma vrå.
Nu fortsatte vi färden på en gropig grusväg genom västgötaslätterna. Till slut nådde vi Berg där Rune själv byggt ett hus åt sin familj med en härlig utsikt över vidderna och mot Kinnekulle.

”Vi har ingen hund.”
”Då finns det lite hopp.”
”Fast grannen har en ilsken en som brukade skrämma ihjäl mig varje gång jag gick av skolbussen.”
Nu började jag känna hur fjärilarna rörde på sina vingar i min mage. Skulle föräldrarna förstå min halländska? Min speciella humor? Jag som är så kräsen när det gäller mat. Varför kunde jag inte leva utan flickvän? Bara jag och mina oborstade löss. I ett nafs slutade fjärilarna att flaxa.
”Va!”
Jag hade stannat till vid postlådan och fällt denna intelligenta fras.
”Varför står det Pettersson på postlådan?”
”Varför inte?”
Nu var det min kära flickvän som använde min gamla taktik med att ställa en fråga på en fråga.
”Du heter Liljedal. Är du en bortbyting eller är du hemligt gift?”
”De heter Pettersson.”
”Och du? Vem är du?”
All min oro och nervositet hade förbytts mot helt andra känslor. Vem var det jag hade förälskat mig i? Stämde något i alla hennes underbara brev hon sänt till mig i Umeå?Sakta kröp sanningen fram innan vi nådde trappan. Solveig hade hetat Pettersson precis som jag. Alltså hade hennes pappa och min pappa exakt samma för och efternamn. Solveig hade bytt till sin mormors flicknamn eftersom hon i alla fall aldrig hade tänkt gifta sig. Plötsligt hade jag inte tid längre att vara nervös med alla mina funderingar om vem jag var ihop med. Dessutom var hennes föräldrar både trevliga och gästvänliga och tog hand om mig som om vi känt varandra länge. Den enda luriga med rävar bakom båda öronen var deras dotter. Henne fick jag på köpet. 😉

Vi jobbade på snabbt. Blev ihop på nyårsafton. Förlovade oss i slutet av maj. Planerade för ett oktoberbröllop i Hjo. Då kom ett moln på himlen. Vad skulle vi heta i efternamn.
”Jag vägrar att heta Petersson igen. Jag har betalt för att slippa heta det.”
”Det är väl inget fel på det. Duger gott till mig. Du slipper ett t älskling.”
”Du är så lustig. Kom du på det alldeles själv? Vi får heta olika eller också får du ta mitt efternamn.”
”Aldrig. Ska vi bo på olika ställen också? Börja skriva brev till varandra igen?”
Så där höll vi på och gnabbades ett tag eftersom jag inte ville heta Liljedal. Dubbelnamn verkade för opersonligt för min del. Det var Solveig själv som löste problemet så att vi inte skilde på oss innan vi gift oss. 😀
”Jag vet vad vi gör. Vi tar din mammas flicknamn Lidén så slipper jag åtminstone att byta initialer.”
Jag köpte både konceptet och ringarna. Valde inte de olympiska utan ett par släta guldringar i en guldsmedsaffär i Skövde av alla jordens städer.

Imorgon har vi varit gifta i 22 år. 8036 dagar inklusive extra februaridagar. Den gången det begav sig var det strålande sol och riktigt varmt när vi kom ut från kyrkan och åkte vidare till Hjo Gästgivaregård.
På förmiddagen hände något som bara hänt mig två gånger i livet. Jag fick soppatorsk när jag var i kyrkan i ett ärende. Prästen fick ta bensin från extradunken till gräsklipparen och hälla genom en slang till min Golf.
Innan vi åkte iväg efter vigseln för att äta middag tog vi en snabb tur till vår bostad där min mamma lyckades låsa in sig på vår toalett. Härligt minne för oss. Vi fick ut henne med viss inbrottsteknik. Hon missade inte middagen.
Fast frågan är fortfarande obesvarad. Nu mer än någonsin. Sa hon verkligen JA när prästen frågade? På det inspelade VHS-bandet går det inte att höra. I somras gick vår kombinerade VHS och DVD spelaren sönder, så det går inte längre att kontrollera. Jag går i ovisshetens tider. Är jag gift? Halvgift? Jag vet i alla fall att JAG sa ett tydligt JA utan att staka mig eller ens tänka efter. Mig kan man lita på i alla väder. 😉

Annonser

15 thoughts on “Lika lycklig fortfarande

  1. Mycket trevligt skrivet. Ett minne för livet som du kan lägga till din livs-bok. Jag kom att tänka på att jag inte gjort så särdeles många anteckningar om mina egna upplevelser genom tiden. I tanke på barn och barnbarn som kanske vill ha en bild av vad som hände mig. Får ta och ändra på det.
    🙂

  2. Vilken underbar lovestory! 😀 Fast… är du verkligen gift…?
    Själv har jag varit gift i 17 år och några månader. Vi hade bevis på det också, i form av ett mycket tydligt ja från båda håll på en gammal VHS-film. Men i någon flytt har beviset kastas av misstag. Sorgligt men sant.

    Tack för din kommentar hos mig, jag blev uppriktigt glad. Behövdes en sån här bajskottedag. 🙂

    • Jag tror det. Är ganska säker på det. 😉
      Är du säker på att filmen inte har gömts? Stulits?
      Jag hoppas att hissen är på väg upp nu. Åtminstone ett par våníngar. Bara den inte stannar mellan våningarna. Då får du trycka på den röda knappen.
      Tack för din kommentar på min blogg. Välkommen tillbaka. 😀

  3. GRATTIS på bröllopsdagen och ”ha bara roligt” under dagen och framgent! Önskar Er många lyckliga år! Själv har jag hunnit med 43 lyckligt gifta år.

  4. Ping: Vår dag | Bosse Lidén

  5. Ping: En dag att minnas | Bosse Lidén

  6. Det här var ju ett gammalt inlägg, men jag kan inte låta bli att kommentera.

    För jag tillbringade mina somrar under kriget i en by nära Berg. Den heter Lerdala. Det var hos min mammas bästa väninna och hennes man jag fick vara under somrarna. Vi bodde i Stockholm då. Deras gård heter fortfarande Stora Björnasäter, trots att de båda är döda nu och till och med deras enda dotter, som ärvde den.

    Vi brukade cykla till Berg och handla i handelsboden där. Så jag känner den byn lite grann.

    Senare när jag var 10, så flyttade hela familjen till Lerdala. Men vi blev tvungna att flytta på oss för vi hyrde ett undantag på en gård. Deras dotter var ”tvungen att gifta sej”, som det hette på den tiden. Då blev det Arboga för oss, men mina föräldrar köpte ett gammalt soldattorp i närheten av Stora Björnasäter lite senare. Det blev vårt sommarviste i flera år.

    Innan jag slutar här så vill jag gratulera er båda, att ni har behållit varandra och kan fira er bröllopsdag en gång till.

    Kram/Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s