Sommar eller höstbok?

Det ska bli spännande om jag ska minnas min tredje utgivna bok som en sommarbok eller en höstbok. Ännu en gång kommer det att handla om skarven mellan två årstider. Beställningen är skickad. 🙂

Romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” anlände torsdagen den 30 maj 2013. Alltså blev det en sen vårbok. Jag var rörd av ett sorgligt skäl, när jag tog upp första boken och minnena svepte iväg långt bort i tiden. Sorg och glädje går ofta hand i hand. ❤

Vår gemensamma kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” nådde hallgolvet onsdagen den 8 oktober 2014 efter en hel del strul på vägen från Danmark. Bland annat fattades en låda med 52 st böcker. Men det var ju inget mot den nätmobbing som jag råkade ut för veckan därpå och som stal hela min energi och livslust.  😦 Marknadsföringen ebbade ut och själv var jag full av farliga ketoner i blodet. Ett konstant högt blodsocker under en lång tid har den effekten. Sömnen och matlusten hade åkt på semester. Det hjälpte inte att jag höjde alla insulindoser. Adrenalinet och andra blodsockerhöjande hormonämnen hade makten i min sargade kropp. Då biter inte insprutat insulin.

Omslagsfoto – Framsidan kan också försena en utgivning. Jag minns hur trött jag var på vintern 2013 som aldrig ville släppa sitt grepp om södra Sverige. Dagar blev det veckor och mitt missmod växte. Min första plan med att bo i Steninge i Halland några dagar, och hoppas på rätt väder för att ta fotot av hjärtat i sanden fick jag ge upp. Här i Skåne var det också snö och igenfruset vatten längs strandkanten, trots att det snart var april. 😦

När jag släppte av Solveig och Jennifer i vackra Hagestad naturreservat, för att de skulle kolla läget, tyckte jag som satt kvar i bilen med all snö omkring mig, att det var totalt onödigt. Efter en stund kom de tillbaka och berättade att det fanns en smal snö/isfri kant längst ner och att det var ”fritt vatten”. På denna snöfria yta, påskdagen 31 mars, flanerade människor och njöt av vårsolen.
Solveig gjorde hjärtan för glatta livet med en pinne, som havet busigt suddade ut. Jag var en slags polis som försökte hitta luckor då Jennifer, barfota, kunde gå i hjärtat (se bokens baksida). Människorna var nyfikna och undrade såklart vad vi höll på med. På framsidan kan man inte ens ana att det var högt med isflak precis bakom fotografens rygg.
Jag tycker det är häftigt att jag i ”efterhand” la till kapitel 24 för att min tänkta framsida skulle finnas med i boken. (Jag hade under en lång tid en helt annan framsida i tankarna). Numera tycker jag det är ett av de bästa/vackraste kapitlen. Jag älskade uppgiften att knyta an händelsen i senare text. Ett pusselarbete som passade mig perfekt. Ibland gjorde jag saker som ingen läsare verkar ha noterat. Som ex. att gömma låttitlar jag personligen gillade och mycket annat. Jag tycker också om att ”leka” in kunskaper på ett pedagogiskt sätt. Tyvärr gick det inte att berätta öppet för då förstördes spänningen i handlingen.  Nog om det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att läsarna ska uppskatta min ärlighet och de personliga texter som jag bjuder på i ”Minnen som stannat kvar”.  ❤
Omslaget friserades en aning jämfört med provboken. Därför bjöd jag inte på någon bild när provboken dök upp. När titeln fått fler punkter (blivit större) och centrerats kommer den mer till sin rätt. (Jag har ju redan sett resultatet på vår stora TV-skärm och är supernöjd.) 😀

Jag önskar dig en fin augustihelg. Vi ska varken sitta stilla på ett tåg eller åka i trånga ersättningsbussar. Istället blir det bil och förhoppningsvis cykel. Ännu mer förhoppningsvis – sol och klarblå himmel.
Sköt om dig och unna dig något trevligt.

Fotnot:
Jag tror jag nöjer mig med att svara eventuella kommentarer med en symbol denna gång. Trots att jag går i väntans tider finns det åtskilligt att göra. Därför måste jag hushålla med energi. Imorgon försvinner vår äldsta dotter iväg till Uppsala, efter att ha jobbat nio veckor på Ystads Veterinärklinik. Det kommer att bli tomt och färre kramar och samtal mellan himmel och jord. Hennes lillasyster har börjat jobba i Malmö och skaffat sig pojkvän. Mycket är nytt hos familjen Lidén. Men själv kör jag vidare med samma fru och trivs bra med det. 😉

Fem tabbar som jag minns

Dags att avsluta Bornholmsinläggen. Ovanligt tidigt i år. 🙂 Förra året la jag in de två sista (bildspel) inläggen från Gotlandsresan under hektiska november, då jag har Korsordstävlingen. 

Vad har hänt med gubben? Varför tar det så lång tid, från att ögonen sett en sak till tanken nått mina händer så de agerar som förr? Supersnabbt. Reflexartat. Visst dök den vackra regnbågen upp snabbt och oväntat, när vi kom runt hörnet. Sedan trasslade jag in mig i remmar och annat innan jag kunde trycka på rätt knapp på kameran. Då återstod inte mycket av skönheten. Eller så var det så att jag lugnt stod och njöt lite för länge först.

När vi kom till underbara Balka strand blev vi nostalgiska och tänkte på när vi var på Bornholm första gången 1994. Då bodde vi strax intill stranden.
När jag såg fågelungar i vattnet gick jag ner till stranden för att fota dem. Plötsligt hör jag något kraftigt ljud från höger och stirrar upp. Mamman som befann sig en bra bit därifrån hade anat STOR FARA och kom till undsättning. Det såg både effektfullt och skrämmande ut på samma gång. Inte tog jag några foton. Jag hann inte. Därför bad jag Solveig på tillbakavägen att gå fram emot ungarna, för att jag skulle kunna stå beredd en bit ifrån med kameran och fånga den perfekta bilden, när mamman kom i full fart och gick ner för landning.


Inte blev det lika dramatiskt. Mamman insåg att det var inte en lika stor fara när en kvinna kom. Istället markerade hon mest. Hade inte vingarna i högsta läget. Såg inte hotfull ut. Bara beskyddande. Miss två av mig.

Självklart borde vi haft med ett ex. av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ett ex. av ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” till detta lilla bibliotek. Precis som vi gjort på några andra ställen i Sverige.

Vi blev hänvisade till att stå först i kön i en fil, inför färjan vi snart skulle köra på. Jag gick ut från bilen för att sträcka på benen och få frisk luft. Det var ju rätt gott om tid till färjan var förankrad och den kunde tömmas på fordon och människor.
Först ut från färjan rullade den ena fräcka bilen efter den andra. Antagligen skulle det vara en veteranbilsträff på ön under helgen. Jag stod och njöt av de fräcka klenoderna. Vilken tid det tog för min hjärna att inse att det hade varit kul att ta kort. När jag äntligen hämtat kameran i bilen, fanns det inte många bilar kvar i den genren. 😦

Så till slut storyn om vår egen lilla blå. Vi hade varit lite bekymrade av allt blåsande under veckan. Stormbyarna hade avlöst varandra. Det hade gått bra på ditvägen, men då hade jag tuggat på ett åksjuketuggummi och haft blicken fäst på horisonten hela tiden på havet.
Men som jag beskrev och visade på foton från ett tidigare inlägg. Det räckte även denna sista dag, med att vi lämnade sidan på ön där vi bodde och förflyttade oss en halvmil. Plötsligt möttes vi av lugnt vatten på den andra kusten.
Vi var ute i god tid. Stod här (se fotot) parkerade i en timme. Jag gick en skön promenad i en liten skog.
Allt gick bra när jag körde på färjan. Det är då något ”hemskt” brukar hända mig/oss. 🙂
Fast den tanken hade jag inte när jag nöjd satte mig på en sittplats och njöt av att det var lugnt vatten på havet och att vi hade haft en mysig och trevlig vecka tillsammans. Solveig hade gått iväg mot toaletterna. Jag var ensam med behagliga tankar som flöt lugnt omkring. Snart skulle vi åka ut från hamnen. Pling pling, lät det från en högtalare. En dansk röst drog något meddelande om någon bil. Jag noterade att det var samma två första bokstäver som på vår bil. Sedan förstod jag inte mycket av gröten. Ändå började en liten lampa att lysa inombords i min hjärna. Det kan inte vara sant. När han drog allt en gång till försökte jag leka struts och började tänka på annat. Som tanken att S kanske satt där och hörde samma sak från sitt håll. 🙂  Plötsligt stod hon bredvid mig och sa något om att det var vår bil som var huvudattraktion just då på färjan. 😀
Inte för att vi trodde att ljuset stod på som S uppfattat att mannen sagt. Ändå var vi tvungna att kila ner till nedre däck. Första problemet var att jag endast kände till en väg dit och den fick man inte gå när färjan lagt ut. Det var vägen förbi ”köket”. Jag struntade i det och ilade förbi förbudsskylten och ner till bilen. Givetvis stod inget ljuse på. Men det finns en fördröjningseffekt på några minuter. Orsaken är att det är en finess som ska vara till hjälp när man parkerar bilen i mörker. Då ska det lysa så man kan sätta in ex. sin husnyckel i rätt hål på dörren redan på första försöket i höstmörkret.
Vi köpte bilen förra sommaren. Det tog några veckor innan vi kom hem en kväll då det var mörkt. Då trodde vi det redan var fel på vår nyinköpta bil och vi ringde försäljaren nästa dag. 🙂
Nu hade någon hjälpsam säkert meddelat att det stod en blå bil med ljuset på. 😉 S gick till informationen och meddelade på svenska …

Det blå huset

Igår när jag vaknade fanns Loreen i mitt sovrum. Undra om det hängde foton från andra artister, som uppträtt på Malmö Arena, i de andra sovrummen. Jag vågade inte knacka på och undersöka saken. Klockan var trots allt bara sex på lördagsmorgonen när min timer på mobilen bryskt väckte mig.

På natten gick jag upp och njöt av det blåfärgade tornet. Då var det tuffare än på denna bilden som är tagen innan kvällen helt hade mörknat.

Det var inte väder för att cykla utomhus. Tur jag hittade innecyklar.  😉

Som alltid är jag förtjust i att hitta detaljer som sticker ut. De gamla resväskorna ovanför entrédörren får pluspoäng av mig.

Såg du den hyllade och underbara brittiska drama/komedin Kalla fötter/Cold Feet på nittiotalet? Jag har alla fem säsongerna och det prisbelönta pilotavsnittet på DVD. 😀 Vi råkade på en betal-kanal hitta detta, som måste vara en fortsättning ”tjugo” år senare. Nu var det bara en kvart kvar av avsnittet, men vi såg fem av de sex dåvarande skådisarna. Numera äldre upplagor. Karen på fotot. Tur att inte Rachel hade återuppstått som Bobby Irwing i Dallas gjorde. Annars var hon min söta favorit. Adam var min klara favorit i serien som jag älskade på många sätt. Den hade många sköna poänger. Vem var din personliga favorit?

Vi bodde på femte våningen på det låga hotellet. Jag hade gärna bott på femtonde våningen.

Utanför fanns denna tuffa staty som jag sett från ett bussfönster för några veckor sedan.

Jag uppskattar Malmös seriösa taktik med att låta de färgade bussarna köra på sina egna distrikt/rundor. De gröna bussarna rullar där det finns gröna balkonger o.s.v. 😉

Axplock om trippen som inte blev som vi planerat:
(Ursäkta stavfel och andra fel. Jag är lite stressad just nu. Mycket ska hinnas med på kort tid)

Vi hade planerat att ta tåget klockan 17.00. Nå Hyllie innan 18.00. Gå och handla kläder på Emporia och avsluta med ett mysigt kvällsfika innan de stängde 20.00. Sedan på hotellet ställa timern på mobilen på 06:00. Äta frukost 6:30. Ta tåg till Malmö och därefter buss till platsen som jag ville både besöka och göra ett trevligt blogginlägg om, med fina foton. Förmiddagsfika på ett speciellt ställe. Hinna tillbaka till hotellet och hämta våra saker innan vi skulle bli utslängda. 🙂

Så blev det inte riktigt. Femtåget inställt och ersatt med buss som åkte in på alla orter. Lät inte lockande. Okej. Vi tog istället 17.30 tåget. Kom iväg på ett knökat tåg där jag fick sitta baklänges som jag inte gjort på minst trettio år. Tågföraren berättade i Skurup att han fått meddelande om att tåget inte körde vidare. Alla skulle slåss om platser på ersättningsbussarna. Vilken lång resa. Tur jag älskar att lyssna på samtal. En vinpåverkad kvinna i 80-årsåldern inledde ett flirtigt samtal med sin manlige granne som smörade på rejält. Han hade en ungdomlig röst. Därför tog jag fel på hans ålder som visade sig vara i 75-årsåldern. Undra hur många gånger han sa ordet trevligt om allt. Hon vindrickare. Han öldrickare. Det var hack i skivan om det och de lät som två fnittriga femtonåringar. Lustigt när han hamnade på det stillastående tåget i Svedala nära mig igen. Nu hade han en helt annan röst när han satt bredvid sin manlige kompis. 🙂 Då berättade han om den jobbiga kvinnan på bussen. Tack för alla repliker som jag kan ha nytta av i kommande manus. 😀
Vi var två timmar försenade. Emporia stängt. När jag vaknade av timern dagen efter såg jag att det ösregnade ute och var helt grått. Inte helt oväntat. Jag hade följt en app de sista dagarna. Hotellet var redan betalt så det fanns inte utrymme för att avboka. Tur vi är smidiga av oss och alltid har kul ihop på våra små resor.
Ofta när vi kommit ner till hotellfrukostar som öppnar tidigt har det varit folktomt. Ibland inte ens färdigframplockat av personalen. Här var det ett annat läge. Det ilade fullt med asiater omkring i lokalen. Troligen skulle de med ett par turistbussar till flyget. Jag störde mig på män som trängde sig in framför mig på flera ställen. Precis som de skulle slänga sig på ett pendeltåg på hemmaplan. 😦 De väluppfostrade kvinnorna var inte så. Jag och kvinnorna tog våra brickor och följde det naturliga ”spåret” runt varje ”matbord”.  Tog en sak i sänder. Vilken retlig stil tänkte jag flera gånger. Blåbärsfläcken på mina nytvättade ljusa jeans ger jag en speciell asiat skulden för. 😦  Funderade på att ta av byxorna och be honom tvätta bort den fula fläcken, men var för blyg för att visa mina manliga underbyxor. Fast de också var nytvättade och rena. Eller så var jag rädd för att han skulle spilla hallon på dem. 😉
Det blev några slapptimmar på rummet i sängen (stör mig på att de inte har råd att ha två fåtöljer i ett tvåbäddsrum) innan vi tog Emporia på lördagen istället när de öppnade klockan tio.
Vi hamnade i en underbar dokumentär från Småland med namnet ”Det blå huset”. Vi älskar att ibland se sådana här stillsamma skildringar. Fotograf var Kalle Segerbäck.Han hade som liten grabb bott i ett stort fint gult hus. Han hade då en rik och framgångsrik pappa. Men äktenskapet mellan föräldrarna var inte bra. Pappan var glad i sprit. Därför sökte sig Kalle till det blå huset på andra sidan ängen. Där fick han trygghet och fick synas hos familjen Persson. Där blev han ompysslad och fick goda bullar och annat gott. Bertil och Ulla hade en son i slutet av tonåren. Jens var urstark och kunde lyfta upp en bil i en ända. Det skulle han inte kunna göra nu eller efter han var 33 år. Då var han med i en ”halkbilolycka” där tre människor dog. Själv blev han förlamad i en kroppssida.
Kalle hade filmat under 20 år. Ville göra en personlig film om det enkla livet och vad som verkligen betyder något. Ville berätta om de vanliga människorna som enligt filmaren inte får så mycket uppmärksamhet. Själv tror jag att han ville hylla dessa snälla människor som betydde så otroligt mycket för honom när det blåste storm i hans föräldrahem . En vacker gest som han lyckades med perfekt enligt min åsikt.
Det rann tårar på mina och Solveigs kinder som alltid när vi ser sådana här program. Mamman Ulla fyllde 90 år. Jens drömde om att träffa en kärleksfull kvinna i framtiden. Jens och Ulla tog sig med fram med sina ”bockar” och hjälpte varandra. ❤ Jag blir så rörd av allt sådant. Sådan är jag/vi.

På Emporia rann det istället svettdroppar. Ändå hade jag det fint i det trånga provrummet. Både Solveig och en vänlig expedit kom med byxor till mig. Glädjande var att jag minskat med två storlekar sedan i våras. Härligt när situps ger resultat. Jag ”fick” både snygga byxor och en tuff jacka.

När vi kom hem med tåget efter bara 55 minuters tågresa utan stopp och bussturer letade jag upp ”Det blå huset” på SVT play och så såg vi början av filmen som vi missat.

Därefter tog vi itu med alla underbara råd från min expert och vän Kerstin när det gällde provboken ”Minnen som stannat kvar”. Sent på kvällen kunde jag skicka in mina anvisningar på de ändringar som jag ville ha i de två PDF-filerna, omslag och inlaga. Vem vet. I nästa vecka kan jag kanske göra den slutliga beställningen till Danmark. 😀

Jag önskar dig läsare, som eventuellt tagit dig ända ner hit i texten, en fin söndag och en trevlig ny vecka. Nästa resa ska vi ta med bil istället för tåg. Våra jojo sommarkort går ut 15:e augusti. Hoppas vår bil inte blir försenad och vi måste ta med den upp på en buss. Vet inte om det är helt okej heller. 😉
Kram Bosse Lidén

 

En oas nära Sandby

Sjunde nedslaget i kategorin, Österlens bästa fik.

I fredags blåste det rejält, men äntligen var det soligt utflyktsväder och vi rattade mot Österlen. En bit från Sandby ligger Vadenhög Café & Hantverk. 

Till höger om ingången sitter en av de två eldsjälarna, Gösta Kjellberg, som 1996 köpte en förfallen avstyckad gård. Nästan helt för egen hand har han och hustrun Pia steg för steg skapat och byggt upp sin vision. Sådana sannsagor blir jag impad av.
2012 öppnades Vadenhög Café & Hantverk. Vi var där den sommaren och fikade. Mycket har hänt sedan dess i byggnaderna. Men jag tar inte upp det i detta inlägget. För i denna kategori handlar det om fik på Österlen, som jag vill berätta på mitt personliga sätt. 🙂

När Solveig beställde passade jag på att botanisera.

Årets tema i utställningslokalen är Afrika. Färgglada klänningar, väskor och smycken såg jag bland annat.

32 konstnärer och konsthantverkare ställer ut under sommaren.

Jag blev förtjust i denna ängel och  framför allt …

… i denna tuffa variant av glödoljelampa med båge/spets. När vi kom hem ångrade jag mig lite. Samtidigt är det ett bra skäl att återkomma. Som jag gjorde till Lilli´s glasdesign på Bornholm. 😉

Den röda bilen fick mig att välja ett utomhusbord. I ett härligt hörn njöt vi av solen och där kom vinden inte åt. Annars finns det gott om möjligheter att välja sittplats på området. 

En trevlig Pia Sandéhn Kjellberg kom ut med vår beställning.

Vad ska jag skriva? Det hembakade smakade gudomligt. Precis som jag vill ha det.  ❤

Gott presskaffe som bryggs först efter beställningen.

Jag smakade på Solveigs sötsaker och hon provsmakade på mitt. Högsta betyg gav vi båda två till detta superba fika. ❤   Hade jag bott granne skulle jag gått hit varje hemmadag.

Viktigt för mig är både små detaljer och totalintrycket. Finns det en vacker naturomgivning för mina ögon blir det en guldstjärna. Jag kan ju inte bara sitta och titta på min vackra älskade fru. Även om jag vet att hon bara är till låns.

Fina blommor blir jag glad av. Blir extra snyggt på den stora TV-skärmen, dit jag kopplat datorn.

Gröna och röda tomater ger hopp. Genast kom jag att tänka på en av mina favoritfilmer. ”Stekta gröna tomater”. Jag och alla minnen. Mer och mer blir jag övertygad om att titeln ”Minnen som stannat kvar” är ett utmärkt val till min tredje bok.

Här har du beviset på att jag inte lånat bilder på nätet. Här trycker gubben själv. 🙂

Betyg: 5/5

Länge sedan sist

En del av mina trogna gamla bloggbesökare under dessa fem år har kanske noterat att det inte varit något inlägg i kategorin Lite galet på länge. Undra om de trott att jag växt ikapp min ålder och blivit trist vuxen. Nu ska jag lugna dem. 😉

Min omtanke om djur och vikten av civilkurage väcktes en varm sommardag. Jag noterade att Husse hastigt och egoistiskt försvann ner mot stranden. I bilen låg den stackars hunden och svettades och kippade efter syre och mitt hjärta blödde. Frågan var om jag skulle ringa 112 eller slå direktnumret till  tyghundpolisen.  🙂

Ibland när jag får tid över händer det att jag studerar djurs beteende och försöker räkna ut om det smarta som jag kommit fram till kommer att hända.
Till slut hände det.
Så fort fågeln flugit ut från sin bur passade den trötta flugan på. Den flög direkt och la sig på den mjuka kudden.

Sorgligt nog slutade denna sannsaga inte lyckligt. För det flugan inte visste var att det var ingen kudde. Det var ett farligt tuggummi.

I framtiden hoppas jag tekniken går framåt så jag slipper få alla dessa röda ögon när jag fotograferar djur och människor. Tänk om en Einstein kom på en knapp som trollade bort problemet. Hon eller han skulle bli rik.

Denna skylt såg jag på en del platser på Bornholm. Tur jag är duktig på danska och har läst medicin och vet hur det är att vara snorig om näsan. Dum är jag ”apolut” inte. 🙂

Till sist ett foto som jag la in på FB för några dagar sedan. Alla är inte mina facebookvänner. Därför får det lilla lila spöket, som är trött redan innan sitt nattpass på det gamla slottet, även en chans på min blogg. Visst är det gulligt? Blomspöket. Nästa gång ska jag bli seriös igen. Ha en fin söndag.

 

Allt är inte glasklart

En svensk medelålders man sitter på en gammeldansk bänk och funderar på stort och smått.

På sina promenader från lägenhetshotellet till stranden har han redan hittat sitt favorithus. Hur ska han lyckas övertyga ägarna att det blir en bra investering att …  😉

Det finns också varianten att köpa denna speciella cykel.

Han är rädd för att det ska bli pannkaka av alla felbeslut.

Redan igår var han inne på Lilli´s glasdesign i Allinge och velade bland allt fint färgat glas.

Det var hopplöst att välja både färg och produkter. Där fanns så mycket som lockade mig. Därför bestämde jag mig för att vänta en dag. Vi hade ju bara fem minuters bilfärd dit.

Oj med folk det var där vid återbesöket. I glasworkshopen samsades tre generationer av människor som höll på och ”lekte” med glasprodukter och verkade ha riktigt kul.

Det måste gå bra för ägaren och glasdesignern Lilli Carlsen. Hon har två Glasworkshoper på Bornholm. Jag noterade att vi var årsbarn, hon och jag.

Till slut bestämde jag mig för två saker. En söt ljuslykta och en ängel. Båda i min favoritfärg. 😀 

Bara ett kvarter från där min blå ängel formats hittade jag en annan ängel i annat material; Metamorphose av Arne Ranslet. Jag slog upp ordet. Förvandling eller omdaning står det i SAO. En fin staty tycker jag.

Det finns gott om gula villor och byggnader på Bornholm.

Jag hittade även en snygg blå kulör på en stor villa på Lavendelgatan.

Idag ska S sluta tidigt. Vi ska åka iväg och fika på Österlen. Om stället får minst en fyra i betyg av mig kommer du att få reda på var vi varit. För då hamnar blogginlägget i kategorin ”Österlens bästa fik”. Annars skonar jag dem. Jag är nästan alltid en snällbloggare och har ännu ingen kategori med namnet ”Österlens sämsta fik”.
Imorgon ämnar vi ta tåg och buss till en konstgjord ö. Fast det beror på vädret. Det är nyckfullt sommaren 2017.
Snäll var jag inte igår kväll mot den kvinnliga domaren från Ukraina som dömde semifinalen mellan Österrike och Danmark. Jag var riktigt arg på henne till slut och behövde inte kvällsfika för mitt blodsocker var skyhögt. 🙂  Tur danskorna vann den spännande matchen på straffar. Det röda laget hade inte domsluten på sin sida. Droppen för mig blev när hon inte visade det röda kortet, som de sista åren ingått i regelboken, för den typen av tröjdragning i ”friläge”. Hade jag haft makt hade domaren hamnat på läktaren eller fått räkna mördarsniglar på mina morgonpromenader. I morse fick jag gå sick-sack mellan de äckliga bruna odjuren. 😦
Hoppas du ska göra något trevligt i helgen?

En sista semester

Vissa böcker är svåra att analysera och betygsätta. Detta är en sådan. Först hade jag för stora förväntningar efter att ha läst baksidan. Sedan tog det lång tid innan jag kom in i det låga berättartempot och känslan av att jag läste någon form av brev.
Helt ute och reste var jag inte. Däremot reser Ella och John väldigt många mil i denna roman.
Den röda tråden är rätten att bestämma över sitt liv i slutskedet. Ella bestämmer sig för att göra det minst olämpliga och tar hänsyn till Johns önskningar tidigare i livet.
Båda är över 80 år. Hon har obotlig cancer i slutskedet och John har alzheimer. Alltså bästa läge för att äntligen åka den berömda Route 66 som de bara gjort en gång tidigare under sina sextio gifta år. 😉 De andra familjeturerna från Detroit till Disneyland i Kalifornien har de istället valt de snabba, raka motorvägarna.

Med en packad husbil smiter de ifrån sina två barn och jobbiga läkare och gör en roadtrip genom USA. Det hade inte gått så bra när Ella i förbigående nämnde för sin 57-åriga dotter att de funderade på att åka iväg en helg. Dottern hade talat till henne i en ton som normalt används till en olydig hundvalp. ”NEJ!”

Mycket blir slentrian i boken, som givetvis speglar denna typ av ”tusenmilaresa”. Samtidigt finns det många härliga möten med främlingar och alltid en osäkerhet om John har koll på verkligheten eller åtminstone på trafiken. I små ögonblick både glimtar och blixtrar han till med att minnas detaljer från förr. Jag älskar deras drabbning med två rånare när de står vid vägkanten till en öken och väntar på en bärgare som ska hjälpa dem med en punktering. Den scenen vill jag se på film och många andra finstämda scener och tillkortakommanden i olika sammanhang. Där finns så många poänger.

I det här fallet är jag mycket nyfiken på hur filmen som är inspelad och kommer att släppas 19 januari 2018, kommer att bli. Det finns alla förutsättningar för att filmen kommer att överglänsa novellen från 2009 som blivit en roman. Huvudrollerna spelas av Helen Mirren och Donald Sutherland och är regisserad av italienaren Paulo Virzi.

Jag har både läst och känner personligen till att alzheimerpatienter länge efter diagnosen, kan vara utmärkta bilförare. Ändå finns det paniksituationer där jag ställer mig tvivlande.

Här kommer ett personligt minne från tiden när jag jobbade som museichef:
Det var en sommardag mitt i veckan och det var ganska så mycket besökare i vårt samlingsmuseum. Oväntat dök det upp ett par bekanta till mina föräldrar som hade med sig ett annat par.
Du som läst min förra kåseribok minns kanske Yngve som trodde att jag var tanke-läsare som barn. Hans fru var en av min mammas bästa väninnor.
Det var trevligt att återse dem, men svårt att prata mer än någon minut innan någon ny besökare skulle betala entré eller en person ville köpa något. Därför gled kvartetten vidare bland montrarna och rummen.
Efter ett tag kom Yngve fram till mig och drog en lång monolog med sin lugna lågmälda stämma. Det var inget fel på någonting av talet. Problemet var bara att han återkom efter en kort stund och drog nästan exakt samma story. När det hände en tredje och fjärde gång började jag bli beklämd och tittade efter hans fru. När de kom fram tystnade han och någon annan sa något som avslutning innan de skrev sina namn i gästboken och tackade för allt fint.

Det var när jag gläntade på cafégardinen för att se vilken bil de hade detta året, de brukade byta varje år, som jag trodde att jag såg i syner. Det var Yngve som backade ut bland bilarna. Alltså var det han som skulle köra igenom ett sommartätt Båstad och vidare norr ut på E6:an. Jag var rätt disträ när en kvinna kom fram och ville veta något viktigt. Tur att jag hade lätt för att anpassa mig.
Jag vet att Yngve körde bil flera år efter det och jag hörde aldrig talas om någon incident. Känner du läsare till något liknande?

Ord som berör mig; 19

Om vi bygger starka och trygga barn 
behöver vi inte laga
så många trasiga vuxna.

Jag såg texten på Solveigs kontor i fredags och blev berörd av de sanna orden. ❤

Sedan min fru började jobba som speciallärare förra hösten har hon inte längre ex. sommarlov. Därför var det tyst och tomt på hennes arbetsplats, när hon återvände i måndags. Eftersom hon har ansvar för två skolbibliotek och det hänt positiva saker på den fronten i sommar fanns det behov av en stark karl som kunde flytta ex. möbler och hålla i gardinstänger. Det var där jag kom in i handlingen. 🙂

När lyften var avklarade var jag ledig och fick göra vad jag ville fram till fikat. Solveig trodde att jag skulle slänga mig över paketet som vi hämtat på Kvantum när de öppnade klockan sju. Avsändare var Scandinavian Book i Danmark. Istället hade jag fastnat i en bok på engelska som fängslade mig. Till slut satt jag med våta ögon och läste boken om mitt favoritlag Manchester United. Jag minns hur berörd jag blev som grabb när jag läste i Hallandsposten om den hemska flygolyckan, när så många människor dog och nästan hela Manchester Uniteds startelva försvann. En ung Bobby Charlton var en av de få som överlevde. Mittfältaren blev en av mina största fotbollsidoler. Duktig spelare och en gentleman utan dess like. Bobby måste varit unik. Förutom alla framgångar på planen i klubblaget, priser och pokaler och VM-guld 1966 med landslaget, blev jag mest impad av han aldrig blev utvisad. Bara fick en varning på alla dessa matcher. En varning som återkallades i efterhand. 🙂

Jag kunde inte låta bli att låta Sebastian Rosander i den fiktiva boken ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ha Manchester United som favoritlag, så jag som författare fick berätta om flygkraschen. När det gäller en kåseribok är det mer tvärtom. Där är det naturligt att vara personlig på olika plan. 🙂 Där var jag rolig utan att jag visste om det. Det var inte alls min ”plan”, inte ens fotbollsplan, när jag skrev förra meningen.
Nu kom solen på ett tillfälligt besök denna sista söndag i juli. Bäst att passa på att hälsa på den.

Alla tåg var inställda en sträcka

Typiskt att det varit kalasväder hela denna fredagen. Det var annat förra fredagen när vi skulle åka ner till stationen. Ösregn. Alla tåg inställda en sträcka hela helgen, på grund av spårarbete. Vårt första tåg hade tekniska fel. 😦
”Ska vi hoppa av och strunta i resan?” frågade Solveig.
”Never. Jag är halvsmålänning. Vi har redan betalt det dyra hotellrummet”, svarade jag med torr stämma. 🙂

Torrheten berodde på efterdyningar av min maginfluensa. Jag var inte sugen på att äta fint ute någonstans. Aptiten var låg. Min shoppinglust lägre. 😉  Därför skickade jag gärna ut Solveig på en egen solotur. Själv hade jag annat att göra.

 Vi har bott på detta hotell tidigare. Suveränt hotell i närheten av Knutpunkten. Första gången som vi har havsutsikt från rummet. Vilka minnen som dök upp i mitt huvud när jag såg det gamla stationshuset som de bevarat och numera har andra aktiviteter i. Hur många gånger har jag vistas i lokalen? Ibland har jag legat på någon bänk och sovit i väntan på första morgontåget till Halmstad. 

Vi brukade variera oss. Antingen stanna kvar på SJ-tåget som rullade på SJ-färjan. Ibland åkte vi vidare till Köpenhamn. När vi kom till Berlin var vi tvungna att betala halva summan på biljetten. Samma sak i hela Europa. Annars var allt gratis för oss som hade en pappa som arbetade på SJ. Oftast gick vi de två hundra meterna till de större LB-färjorna som hade ett större utbud. Andra gånger tog vi flygbåten till Köpenhamn. Vissa gånger ”Turade” vi mellan Helsingborg-Helsingör och gick aldrig i land. Det hände att vi inte visste om vi var i hamnen i Sverige eller Danmark. 🙂 Det kan lätt bli så när man inte är säker på om det sträcka tolv eller tretton.

När det blev mörkt njöt jag av de upplysta båtarna som gled fram på Öresund.

En ful ovana jag har är att ta kort på de ”hotellrumsnummer” jag gillar. Det händer att vi bokar samma rum ett annat år. Gör du också så? Vilken suddig bild. Kameran är kanske sjösjuk. 😉

På kvällen slog vädret om och det blev varmare i luften. Nästan som en idealisk svensk sommarkväll. Mysigt att se alla åldrar av människor flanera omkring och äta ute. Från hotellrummet såg jag det mesta. En helikopter stod stilla i luften länge i jakt på något.

Nu lämnade jag hotellrummet för en mysig kvällspromenad. Härligt att jag inte har ont av att åka glashissen längre. Det tyckte jag var lite läbbigt första gången som vi bodde här. Ändå åkte jag upp till översta våningen redan då för att fotografera.

Gamla Kärnan längst upp.

Pulsen är hög i Helsingborg en fredagskväll på sommaren. De gula bilarna står inte stilla länge. Motorn stängs inte av.

Här är vårt sovställe. Jag hade svårt för att bestämma mig om jag skulle gena över vattnet eller gå en omväg. 🙂

Svårt att slita sig från fönsterutsikten. Men en kvinna ropade att badkaret var förberett med skum och annat mys pys ❤

Vilka sängar. Jag sov utan avbrott i sex timmar. Händer numera nästan aldrig hemma. Vet inte om jag har lust att släppa detta rummet till någon främling. Hoppas det funkade att jag bytte lås. 😉

Helt otroligt. För första gången på elva dagar hade jag aptit vid frukosten. Vilken tajming. 😀
Jag önskar dig läsare en trevlig sista julihelg.

 

Färgklickar på Norra Promenaden

Det gäller att passa på när regnet tar paus.

Men det var inte läge att ta cyklarna. För nästa skur väntade runt hörnet. Så är det sommaren 2017 i Ystad. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av det som kallas livet. Inte låta det rinna bort med hjälp av gnäll.

Norra Promenaden i Ystad är en oas. Det har jag berättat om förr på bloggen. Nu var det dahliorna som lockade oss igår kväll.

Härifrån är det nära in till centrum. Det finns flera mysiga vägar att välja. Vi har snart provat de flesta. Ex. genvägar genom trånga gårdsportar.

Svårt att säga vilken variant som är finast? Vilken tycker du? Det här fotot med regndroppen på knoppen blev min personliga favorit.

Just nu lever jag i ett vakuum. Efter att ha jobbat intensivt med ett manus, först ensam, sedan med Solveig, går jag nu i väntans tider.

Nästa etapp på mitt tredje skriväventyr är en provbok från Danmark.

Då är det sista chansen att hitta fel och ändra på någonting. Tur jag har experthjälp till hands och huvudansvaret inte vilar på mina axlar. För även efter jag lusläst varje ord och tittat på alla tecken är det lätt att bli hemmablind på sin egen text. Ögat ser det hjärnan läser. Trots att jag kommer att gå igenom allt tre gånger. Med olika tekniker. Varje sida kommer att ta flera minuter. 284 sidor ska granskas med lupp. Inget ord ska läsas på vanligt sätt.

 Om det kunde bli lite varmare kunde jag bytt positioner oftare och gått ut stundtals. Sådant är viktigt för mig. Precis som när jag pluggade inför tentor på Högskolan och på Universitetet. Något som jag faktiskt älskade i smyg. 🙂

När vi firade med en Guld Tuborg efter varje inlämnad tenta var också något som jag längtade efter. Minnen, minnen. ❤
77 st kåserier finns det för närvarande i manuset ”Minnen som stannat kvar” och jag är mycket nyfiken på vilket av dem som kommer att uppskattas mest av läsarna. 😀
Ha en mysig onsdagskväll.