Öresunds pärla

Detta hotell har blivit vårt favorithotell i Helsingborg de senaste fyra åren. Det ligger perfekt till. Helst om man lägger på en summa money för ett rum med havsutsikt.
Jag har alltid några favoritställen jag bara måste besöka här. Detta är ett av dem. Mina ben hittar dit av sig själva.

Det blev tre påsar efter lite velande. De isländska bitarna är inte att leka med. De får det att brinna i munnen. Älskar dem. Min mage tycker sådär om dem. 😉 Lakkris Djöflar är det korrekta namnet. Mycket salt! står det på min påse.

En kombination av humor och ekonomivinst.

På Fahlmans har jag fikat sedan sjuttiotalet. Extra kul när våra numera arbetande döttrar mötte upp där. Sedan fick vi några härliga familjetimmar med utemiddag, promenad och hotellhäng när det började skymma. ❤

Vi tog mängder av foton på varandra men de får stanna i det privata arkivet.

När mörkret lagt sig vände jag en fåtölj och satt och njöt av utsikten. Givetvis flög mina tankar mellan olika tidsperioder i mitt liv. Från familjeutflykter till Helsingör för att köpa billig mat och äta glass, till helt andra sorters resor med kompisar under flera år. Ibland kunde det bli 2×5 turer mellan Helsingborg och Helsingör några kvällsturer (Tura). Då var det inte alltid vi visste om vi var på väg till Sverige eller Danmark. Kul att de inte rivit det gamla stationshuset. Hur många hundratals gånger har jag befunnit mig därinne av olika skäl?

Det finns vanliga hissar, men det är mer spännande att åka ”glashissen”. 😉 men mina foton blev otydliga inne från dem. Hissen gick antagligen för fort.

Frukosten här är superb. 5/5 i betyg. Helt klart. Vi bjöd in våra tjejer till frukost men det var bara Jennifer som var tillgänglig. Lizette hade hand om öppningen på sitt jobb i Malmö.

Här satt vi denna gång. Har aldrig provat utomhus.

Solveig i soffan. Det enda negativa med denna utflykt var de två ”Fasta-pris-taxiresorna” mellan Ängelholm flygplats och Sturup. Det skulle jag kunna skriva två längre kåserier om. 😦  Den sista var extra läbbig med tanke på att det var skyfall just när vi åkte  ”polisjaktsfärden”, ständigt i vänster fil, en liten bit från närmaste bils koffert. Vi överlevde. Tur det bara går att flyga till Ängelholm på sommaren. Nästa resa är redan beställd och den går mellan Visby och den stora staden i söder. Då hoppas vi på fint väder som det var förra hösten och en dag ska det bli Pågatåg till Ystad eller Simrishamn. Det är hopplöst att pussla ihop familjestunder. Alltid är det någon som jobbar helg. Men som alltid är det de små stunderna som räknas. Dessutom har vi fått flera besök på öjn av dem.

Den svarta spinkiga katten dök upp från ingenstans. Den blev rädd när jag tog kort på den och varje gång jag knäppte på knappen därefter. Ändå ville den ha sällskap med oss resten av morgonpromenaden. Antagligen kom den med hälsa till min brutna mellantå. För jag kom på när vi kom hem till lyan, att jag inte hade ont längre och den positiva trenden håller fortfarande i sig.

Eftertext:
Vad kul det var att få se Jennifers första helt egna lägenhet IRL. Där bodde vi en natt. Måste vara lyxigt att få bo först i en helt nybyggd lägenhet. Det har jag aldrig fått uppleva. Bara i en nybyggd villa två gånger som barn/ungdom. Det jag gillade allra mest var att man på ett par minuter nådde ”landet”. En bit av landet som jag hoppas få vara kvar när de byggt färdigt bostadsområdet i Maria. Jennifer har annars sprungit och gått ner till havet några gånger. Hon når Fredriksdal rätt snabbt för att ta ett annat ”gåmål”. Dessutom är det promenadavstånd till jobbet på Helsingborgs Djursjukhus. Än har hon inte nappat på ”mitt erbjudande” om att det finns en Veterinärklinik nära vår bostad i Visby. 😉

 

Annonser

Jag tillhör inte den gruppen

Ord som berör mig; 26

”Definitionen av galenskap är att
göra samma sak igen och igen och
förvänta sig andra resultat.”
Albert Einstein

Ps. Jag är mycket bättre på att variera misstagen. 😉 Det blir mycket roligare då. Jag gjorde ett på balkongen en sen kväll för några dagar sedan. Får bli ett kåseri – här eller på https://gotlanduppochner.com

 

 

 

 

Exakt tre månader kvar…

… tills novemberspelen drar igång på tre fronter. Längtar jag dit denna regniga augustidag? 🙂  Inte alls. Men om jag inte börjar förbereda under sommaren skulle jag inte bli klar.
Jag låter idéerna komma fram från olika håll. Jag vänder och vrider på dem ett tag. Har i stort sätt bestämt mig för de yttre ramarna. Ska bli kul att testa nytt, men ändå behålla det gamla till viss del.
Ha en bra start på årets sista sommarmånad. Hoppas vädret är bättre vid en annan kust där en facebook-vän idag fyller år.

Bra att få skylthjälp

Jag stod och betraktade tre stycken hästar och tre stycken kvarnar när jag funderade om jag kommit fram till det berömda Sudret på södra Gotland. På vägen tillbaka till ”den lilla blå” såg jag den skyltande hjälpen. Det är alltså här den osynliga gränsen finns.

Måste erkänna att jag uppskattar hjälpuppmaningen om att det är dags för diabetikern att tanka kolhydrater. Men det var stressigt med nerräkningen. 6-5-4 för på nästa bil stod det givetvis 3-2-1 och på nästa var det en egen skylt. FÖRSENT. 😉

Däremot kände jag mig förvirrad när vi kom till stugparkeringen. Är det en ”svensk” bil eller är den ”utländsk”?  Finns det mixade ”skyltbilar”?

Jag kom ut från ett glasbruk när jag såg den tuffa bubblan rulla in på parkeringen. Innan jag fått ordning på kameran, ben och annat hade sikten försämrats. Orsaken var alla gamla pojkar som likt myror sökte ”sötsaken”. Jag höll mig lite bakom en bra stund. Då kom en kvinna fram och sa något och vips fick jag fri sikt. Nej! Det var inte Solveig. 🙂

Här var det väl också lite felstavat. Borde det inte vara bakeriet? 🙂 I dessa laddade tider vet jag inte om MAN får skoja om sådant här. Ni som följer gotlanduppochner.com vet att jag älskar detta BAGERI. Både brödbilen och fiket som är öppet på sommaren. Magnifikt gott vedeldat surdegsbröd och en underbar utsikt mot havet och fiskebyn nedanför. ❤

Dags att blåsa ut detta inlägg.

Och sätta extra färg på denna söndag. Hoppas du ska göra något trevligt. Här är nästan redan för varmt. Trots att solen inte nått platsen som jag sitter på.

Målet är nått; del 3 av 3

SLU – Sveriges Lantbruksuniversitet lyder numera under näringsdepartementet.

Då var det dags för den stora dagen i Aulan.

”Kom i tid” stod det i inbjudan.

Medan Solveig och Lizette bänkade sig tog jag mig egentid i lokalerna. Intressant att se på innehållet i montrar, läsa skyltar på salarna m.m. Tänka sig in att Jennifer suttit där och kämpat med tentor av olika slag under tre intensiva år. När hon inte jobbat praktiskt eller varit på praktik under flera veckopass i Skåne.

Nostalgiskt tänkte jag på den soliga dagen då jag och Solveig var på semester i Visby och fick ett samtal från Ystad. Där Jennifer, precis som jag trodde skulle hända, hade fått en reservplats och tjugofyra timmar på sig att bestämma sig. Hennes hjärna var innan dess helt inställd på en flytt till Lund för att läsa något program inom miljöområdet. (jag minns inte exakt vad det hette.)
Däremot vet jag exakt var vi gick tillsammans med en massa andra turister, på Hästgatan utanför tebutiken Kränku.

Tillbaka i aulan. Fortfarande över en halvtimme kvar.
Det fanns ett bildspel på säkert 80 foton som visades flera gånger. Först trodde jag inte Jennifer var med på något kort. Det var hon visst, sa lillasyster och gav mig några vinkar. Sedan kom jag på att jag skulle tävla med mig själv för att lura tiden att gå fortare. Därför satt jag beredd med kameran. Hade memorerat en del bilder. Här är en av dem. Glasögon med orange bågar.

Intåg till ”Lejonkungen”. De kom bakom oss och gick ner i den branta gången och upp på scenen. Solveig som satt närmast lyckades fånga sin dotter på foto.
Därefter var det tre talare som tog vid. Några kursare bidrog med sina minnen från de tre åren.

Detta kort är taget precis innan den fina Laleh-låten ”Goliat” skulle framföras av kören. Extra kul för oss att Jennifer var en av de två som fick sjunga solo i verserna. Den har jag därefter hört Solveig spela från sin Iphone ”några” gånger. 😉

På golvet på scenen står de drygt 40 uppradade av de 60-tal som började programmet hösten 2016. Måste kännas konstigt för Jennifer att skiljas från skaran. Så många tusen minnen hon kommer att ha kvar. Vad mycket kul hon varit med om. Som hon har utvecklats som människa. Vi föräldrar förstår bara inte hur hon orkat ta ansvar och hålla i så många andra trådar utanför själva undervisningen och föreläsningar under framför allt sista året. Jag är djupt impad. ❤  Dessutom hade hon bara ett par veckors sommarlov mellan varven, eftersom hon jobbade heltid både i Ystad första sommaren och i Malmö andra.

En syskonkram. Nästa år har vi förhoppningsvis en kriminolog att uppvakta i Lund. Jag håller tummarna för att Lizette om några år sitter i soffan likt Leif G W Persson.  🙂
Bara hon inte beklagar sig över en tuff barndom och en hemsk pappa. 😉 Leifs mamma skulle jag inte velat haft efter att ha sett dokumentären.

Här var det antagligen en gammal kursare som tog chansen att krama om … innan vi hoppade in i en beställd taxi till hemligt ”mål”. 😉

Broschen ”Legitimerad djursjukskötare”. På engelska heter denna examen ”Degree of Bachelor of Science in Veterinary Nursing.” och yrkestiteln ”Animal nurses” som jag tycker är mer överensstämmande än den svenska nya titeln.
Eftersom jag sällan använder mina bloggar som dagböcker är Jennifer redan igång och har snart avverkat sina två första fastanställda veckor inom yrket. Vi hoppas det ska gå bra för henne. Flygbiljetter är bokade till en tripp i Skåneland. Jag ser fram emot att få se lyan som är nybyggd IRL.

En rätt känd domkyrka; del 2 av 3

Uppsala domkyrka invigdes 1435 och är 119 meter hög.

Det rör sig om en katedral i gotisk stil. Materialet är tegel.

Vi var på väg mot hotellet men bestämde oss för att ta en avstickare med full packning till den berömda kyrkan. Där blev det tvärstopp. Orsaken var att det snart skulle vara en skolavslutning. Jag insåg att Solveig inte skulle tolererat om jag dragit till med att vi åkt ända från Boston med privatplan för att bevittna när vårt barnbarnsbarn Efelia skulle ta sin examen. 😉

Det var alltså tur i oturen att vårt hotell låg på behagligt avstånd. Utan packning och med en genväg fick det bli en repris.

Kyrkan har många fina fönstermålningar.

Kungakröning? Vem av dem alla? Wasa?

Jag hade släppt kameran till Solveig och gick där i mina egna tankar. Måste erkänna att allt tillsammans kändes för mycket. När jag besökte domkyrkan som ung var jag mer imponerad. Med alla ”kryllande” besökare och olika aktiviteter som pågick kände jag ingen harmoni och för mig gled det elakt över till kommersiell underhållning. Där fokus hamnade fel och mina ögon gick nästan i kors för att vitsa till det lite. Faktum var att jag längtade till en gotländsk medeltida kyrka. Vilken som helst av de nittiotvå. Även till ödekyrkorna. Där hamnar mitt inre mer i balans.

Scen från uppståndelsen.

Visst är det väldigt fint och ståtligt i de flesta ”rummen”.

En fin ljusbärare.

Det är kul att ha rätt om något som poppar upp i mitt huvud. Men det är ännu roligare att ha fel. Då får jag som belöning skratta inombords åt mig själv.
Jag hade sett kvinnan på avstånd och jag var helt säker på att hon hade ett levande hjärta som slog. Mina tankar gick till personer som står blickstilla (minns inte just nu vad teaterformen heter med ett fint ord) Mina trötta fötter fick energi och sakta gick jag mot kvinnan. Medan jag funderade på vilken seriös men försiktig taktik jag skulle tillämpa fick jag oväntad hjälp av en annan kvinnlig besökare som stack fram handen för att se om kvinnan blinkade till. Det gjorde hon inte.
Med två ord. Imponerande välgjord. 😀

Några tankar & bilder om vår Uppsalatripp; del 1 av 3

Härligt med morgonflyg. Planet skulle lyfta 6:40 men vi kom iväg tidigare. Efter pendeltåg från Arlanda till Uppsala järnvägsstation blev det till att rulla iväg med den stora resväskan i värmen.
Innan fiket öppnade tog vi en paus vid Fadimes plats. Svårt att låta bli att tänka på hedersmord och allt omkring Fadime Sahindal (2/1-75-21/1-02) Pappan är fri sedan 2018.

Jag gillar de här skyltarna som dykt upp överallt. Ibland en blandning av nytta och mer ”nonsens”.

Det här fiket har jag besökt förr. Då med annat namn.

Solveig tyckte hennes bakelse var jättegod. 😀

Fyrisån med alla sina broar förgyller stadskärnan. Likaså alla cyklar. Jag hade troligen trivts bra här under några intensiva studieår på universitetet.

Detta kunde lika väl varit i Visby. Vem var först?

Skapligt försök att fånga fjärilen på bild.

Efter att ha pustat i den tropiska värmen efter Drottninggatan upp, tog vi av mot hotellet som vi skulle försöka sova på under tre svettiga nätter.

Just vår lägenhet skulle snart göras om till ett Pelle Svanslös rum. Denna målning finns i närheten av foajén.
Gösta Knutsson (1908-1973)

Här är huset i verkligheten på Åsgränd. Vad jag älskade Knutssons böcker om katten med sin snällhet, civilkurage och mån om allas lika värde – och att våga vara snäll. ❤ Tretton böcker blev det totalt om Pelle Svanslös, Maja Gräddnos, Elaka Måns, Bill & Bull och de andra figurerna runt kvarteren runt Åsgränd. Mysigt att den snälla katten var författarens alter ego och Maja Gräddnos hans hustru Erna.

Det var ljuvligt att gå i skuggan längs med denna led. Där fanns en stor lekplats som jag av åldersskäl lämnade i fred. Av samma skäl blev det en stund på en bänk mellan två vita fågelspår.

Av de statyer som fanns i parken blev jag mest förtjust i ”Child Carrying Wings” av konstnären Knutte Wester som arbetar med mänskliga sammanhang. I det här fallet handlade det om papperslösa familjer med barn.

Det var skönt att gå morgonpromenader och kvällspromenader utan en stor kamera. Likaså på fina restauranger. Kameran jobbade desto mer under de andra två inläggen i denna ”Uppsalaredovisning”.  Uppsala är en vacker grön stad med många ståtliga byggnader som ofta inhyser universitetslokaler av olika slag.

 

 

Därför lånade jag tre mobilbilder av Solveig från ett tidigt efterfrukostbesök på Botaniska Trädgården.

Dagen innan vi flög iväg var vi på månadens besök på ”Botan” på hemmaplan i Visby.

 

 

 

 

 

Vid en ärlig och neutral jämförelse vinner… med ”tusentals blomlängder”.  Håll utkik på https://gotlanduppochner.com/. 😉 Det kommer inte bli lätt att välja ut bloggbilder till det reportaget. Undra om det är okej att lägga in ex. 50 foton. Får jag skulden och åker på skadestånd om bloggbesökaren somnar och slår huvudet lite dumt i…

PS. ursäkta rörig text på slutet. Beror på mina lånade foton.

 

Med tanke på förra inlägget…

Nu blev det riktigt rörigt i min fårskallehjärna.
Måste röra sig om ”dubbelfåral” som lär vara ulligare och mer smittsamt än dubbelmoral. 😉 Menar de riktiga får eller låtsasfår? Hur gäller det med hästbarn? Ja ja. Jag vet att det är viktigt att ta ”fåret” dit man kommer. Eller var det seden? 🙂 Jag måste ha drabbats av brainstorming. Bara att bita ihop och lära om ramsan:
Det finns inga får på gotland. Enbart lamm, lammbarn och vägskyltsfår. Lätt som en plätt. Mamma Mia.

Jag känner mig träffad – det förstår jag

Det går mot ett år som fast boende på ön. Än har jag inte lärt mig baskunskapen. Gamla hundar har tydligen svårt för att lära sig sitta. ”Bäääää!” 😉 Samtidigt var det en principsak för mig under Ystad-åren att inte säga JAAAAA som våra döttrar snabbt anpassade till.
Ps. När vi var och åt lunch på en restaurang på Fårö i lördags såg jag två jättesöta hundungar. De finns på bild på mitt senaste inlägg på https://gotlanduppochner.com/
Sedan såg jag på ”Rauksafarin” några hästungar i en hage.

Påfågelsommar av Hannah Richell

Jag har alltid hävdat att omslagsbilden till en bok är viktig. Måste erkänna att jag ofta väljer bok efter om framsidan tilltalar mig eller ej.
Vet att jag inte är ensam om det. Att försöka få ett barn att läsa en bok som ser tråkig ut är näst intill omöjligt. Det är omslagsbilden som fångar blicken oavsett om man går bland bokhyllorna på ett bibliotek, i en bokhandel eller ser den skymta förbi på sociala medier: Titta här! – Läs mig!

”Påfågelsommar” dök upp på Instagram och framsidan med en kvist gammaldags, rosa rosor framför en vägg med en vacker tapet – den fångade mig direkt! ❤

Två parallella handlingar, nutid och dåtid, vävs samman och skapar en berättelse om Lillian och Maggie som det är svårt att lägga ifrån sig. Lillian, en gång Mrs Charles Oberon, frun på det praktfulla godset Cloudesley. I nutid en åttiosexårig, smått förvirrad kvinna som bor kvar i ett alltmer förfallet Cloudsley.

Maggie, Lillans barnbarn, nås av kallelsen att genast komma hem eftersom Lillian råkat ut för en olyckshändelse och behöver hjälp. Maggie, som flytt till Australien och lämnat byn Cloud Green med många lösa och oavslutade trådar bakom sig, inser att inget kan vara viktigare än att ta hand om sin farmor och försöka återbetala den skuld hon har till henne.

När Maggie återkommer till Cloudsley upptäcker hon att breven som Lillan skrivit undanhållit en hel del sanningar. Pengarna är slut, räkningarna obetalda, taket läcker och många av de dyrbarheter som tidigare funnits i de olika rummen tycks ha försvunnit från sina platser. Det finns mycket att rätta till och många frågetecken som behöver rätas ut. Maggies pappa, Albie, lyser som vanligt med sin frånvaro och Maggie inser snabbt att hon får lita till sig själv om hon ska kunna hjälpa Lillian.

Men vem var egentligen Lillian Oberon och vad har husets väggar sett under de år som gått sedan hon kom dit som den nya frun i huset och som styvmamma till Albie? Det är ett annat Cloudsley som möter läsaren på 50-talet. Påfåglar spatserar på gräsmattorna, festerna avlöser varandra, elegans och lyx präglar tillvaron och Lillian har en man som är galen i skönhet, men är hon verkligen lycklig? Hon har förstås Albie, för hon känner sig som hans riktiga mamma även om hon inte är det.
När konstnären Jack Fincher kommer till godset för att förverkliga en av Charles idéer, att måla ett helt rum och skapa en visuell upplevelse, förändras Lillians liv för alltid.

Maggies många lösa trådar nystas så småningom ihop samtidigt som dåtid och nutid flätas samman.

Definitionen av en riktigt bra bok för mig är att jag lever med i handlingen, gråter och skrattar under händelsens gång. Upprörs och förargas på personerna som jag lär känna och till och med önskar att jag ibland kunnat kliva in i berättelsen och ge någon ett gott råd. Det finns saker som gör mig ont och annat jag gläds över. Jag gillar att pusselbit för pusselbit läggs samman och skapar en helhet. Jag njuter av språket, imponeras av formuleringar och beskrivningar (och känner mig smått avundsjuk över att jag inte själv kan skriva så uttrycksfullt). Men det som kanske mest avgör bokens slutbetyg är om jag tänker på den även när jag lagt den ifrån mig, eller ej. En bra bok ska kännas som om den är på riktigt!

Påfågelsommar uppfyller i stort sett alla mina kriterier. Det tog lite tid för mig innan jag kom in i den, men sen blev den bättre och bättre ju mer jag läste… Detta är en bok som jag kan tänka mig att läsa om.