Invigning av de nya kaffekorgsmuggarna

Efter den namnlösa stormen och en veckas regnande och blåsande belönades vi med en solig och underbar hösthelg. Solveig undrade vad jag ville hitta på efter söndagslunchen.
”Vi inviger de nya muggarna som vi köpte på Mio förra regnlördagen. Min tur att välja? Då tar jag Abbekås.”

Eftersom vi ätit en maffig god äppelkaka med tillbehör till efterrätt blev det först en härlig solskenspromenad.

Till jul kommer stockrosorna att växt ifrån taket.

Härligt att fortfarande få njuta av fina blommor i olika färger.

Eftersom jag älskar blått blev detta min favorit. ❤

”Vi måste ha gått för långt? Ser du slottet därborta?”
”Inte peka. Har du lågt blodsocker?”

”Nä. Hva gör vi nu, lille du? Tycker vi går till bänken som vi satt på förra hösten. Den nära vattnet.”

Solveig vill gärna ha dessa pilar på vår bostadsvägg. De är tuffa.

De riktiga är dock häftigare. Helst när de lutar rejält.

Ett av våra favorithus i Abbekås.

”Typiskt! Tror han att det är ett hotell? Får jag nypa honom i … ?”  😀

Badsäsongen 2017 är inte slut för vissa.

Medan andras båtsäsong är över.

Mysig hamn. Jag har hört ryktas om att en bloggvän brukar gå här ibland med alla sina tolv barnbarn och berätta om sina hyss från förr. 😉

”Solveig! Ska vi ta gräsbåten hem?”
”Visst. Gör du det. Själv tar jag ”den lilla blå på fyra hjul.”

Fotnot:
Scandinavian Book har ändrat på sin hemsida och skriver att de skickar ”Minnen som stannat kvar 20/9. Undra vilket år de syftar på? 😉 

 

Annonser

Tungt att läsa

I slutet av augusti började vår yngsta dotter att läsa kriminologiprogrammet i Lund. En utbildning på 3 år. Nästa måndag har hon sin första tenta.
När postbilen kom för någon vecka sedan fick jag ta emot ett Adlibris paket med denna bok. Vilket tungt uppdrag jag fick. 😉

Jag gick och hämtade hushållsvågen. Boken på engelska vägde 2 827 gram och var på 1143 sidor. Något att bita i. 🙂

Vilken tur att ”Minnen som stannat kvar” är på svenska och bara innehåller 279 sidor. Min bok kommer att gå att läsa i sängen om man ligger på rygg. Men det blir såklart inget gympapass för armarna. 😉
I fredags läste jag på Scandinavian Books hemsida att boken är tryckt och ska skickas iväg den 18 september. Leveranstiden är på 1-3 dagar. Ska bli spännande att se om det är den rätta boken (sista versionen av omslag + inlaga) och inte x antal provböcker. Eftersom jag blev snuvad/lurad en gång skulle inget förvåna mig längre om den andra skriftligt lovade saken heller inte stämde. (Bytet han skrev han gjort 16/8)
Du får ha en bra inledning på veckan.

Fotnot:
Kriminologi = Läran om brottet

Matematik när den är som bäst

Allt regnande och blåsande sliter även på en inomhusperson som slipper bli blöt.
Jag tittade upp mot bröllopskorten (inte dessa) och sa till Solveig att vi borde hitta på något skoj på bröllopsdagen nästa månad. Åka och fira som vi brukar ha som tradition. Min fru kom med några förslag men tystnade när jag började prata matematik.
”Solveig! Har du tänkt på en sak? Du är faktiskt mer än dubbelt så gammal nu, än du var på det där fotot. Medan jag har flera år kvar tills jag ens är dubbelt så gammal som jag var då.”
”Så du menar att du blivit yngre än jag?”
”Jäpp! Både på insidan, utsidan och sanningsenligt.”
”Vilken månad är du i egentligen?” sa hon retfullt och nöp i min vältrimmade medelåldersmage. ”Hinner vi hem innan det är dags?” 😉

Risk för trängsel

Wow! 😀 I lördags läste jag i Ystads Allehanda om en ny stor färgstark nattfärja som ska trafikera linjen mellan Polen och Ystad. Fören är målad av konstnären Mariusz Waras och sticker verkligen ut. Om allt gick som planerat skulle Polenfärjan anlöpa till Ystads hamn klockan 19:00 på tisdagskvällen. Sedan skulle den ge sig iväg klockan 22:45 mot Swinoujscie.

Jag var orolig för att det skulle bli trångt vid hamnplan. När vår bil stannade till vid den hårt trafikerade Malmövägen, noterade jag att en färja var på väg in i hamnen och skulle komma tio minuter för tidigt. Jag blev stressad när jag insåg att det måste vara den nya Cracovia. Vilken lång tid det tog innan det dök upp en lucka bland bilarna och vi kunde rulla nerför backen mot centrum.

Okej! Kanske inte lika mycket folk och trängsel som i min dagdröm. När jag tittade till vänster såg jag… livet i svartvitt.

Kan en havspolis sprutat bort färgerna? Det där liknar väldigt mycket den vanliga färjan Baltivia, för att inte tala om den avslöjande texten, B-A-L-T… 😦

Den äldre skutan såg fin ut och får vara med på bloggen. 🙂
Jag bytte några ord med en trevlig äldre kvinna, med en kamera med stort objektiv. Hon hade också tagit sig hit ner av samma anledning som jag.

Det stod idag inget i YA om den inställda färjan. Antagligen hade det inte gått som planerat. Baltivia hade säkert bråkat på polska och menat att den var först, bäst och naturligt vackrast.

Skönt att komma ifrån den snåla blåsten. Betydligt lugnare bland gatuhusen. Speciellt framför det blå huset på Teatergränd. Blå färg sägs vara lugnande för kropp och själ. Vågar jag stå några minuter och krama husfasaden? 😉

Vi går mot höst och det varnas för storm till kvällen. Alla tåg är inställda i Skåne från klockan 17:00 till lunchtid i morgon. Undra om stormen kommer att få något namn. Vem bestämmer namnen? Gör de det på speciellt stormiga möten? Där de sitter och äter stormbiskvier och dricker het stormlatte för att komma i rätt namntankar? Är det omröstning, Polsk riksdag eller dyker det rätta namnet upp exakt i stormens öga?

Tyskens hemlighet

Bakgrund:
Jag har medvetet varit försiktig med att skriva om minnen från tiden på Lidéns Samlingsmuseum. Samtidigt skrev jag inte på något tystnadspliktspapper och var min egen chef.
Åren har sprungit iväg. Nu känns det intensiva året-runt-livet nästan overkligt. Vissa ”sekvenser” saknar jag. Andra inte. Bäst var de magiska solnedgångarna från den inglasade altanen mellan de två våningarna. Då mådde jag som bäst. Ville stanna tiden om det varit möjligt. ❤

Dessa små söta gräddsnipor fick jag av en tysk professor som pratade förstådd svenska. Han berättade att han var förtjust i vårt museum och besökte det varje sommar. Denna gång hade han med sig en stilig yngre kvinna. Jag gissade på en dotter. Just denna eftermiddag var det många gäster så jag hade fullt upp med de olika sysslorna och hade inte tid att prata för länge med någon.
Efter en timmes beundrande av samlingarna skrev det tyska paret in sig i säsongens gästbok. Professorn tackade även muntligt. Han berättade glatt att vi ses nästa sommar igen.
”Vilket fantastiskt fint jobb du och din fru lagt ner. Hälsa henne.”

Strax efter jag sett genom fönstret, att de kört iväg med bilen, ljöd det i klockan och nya gäster kom in. Det rörde sig om ett äldre par som pratade en dialekt inåt landet.
Mannen betalade entré under tiden som kvinnan, oväntat för mig, nästan slängde sig på gästboken.
”Else heter hon visst”, sa hon högt ut i luften.
”Berätta inte det för Gretchen. Vad du än gör. Du tar död på henne.”

Annars brukade det vara tvärtom, när ett par kom på besök. Mannen gick runt i rummen på en kvart. Jag fick därefter ta hand om honom så kvinnan fick njuta i sin egen takt. ”Mansdagis” brukade jag skoja om.

Den äldre mannen gled iväg till något annat rum och kvinnan slängde ur sig privata fraser till mig, där jag inte behövde fylla i många ord.
Britta och hennes man bodde avlägset i skogen, nära ett samhälle. Bredvid dem hade ett trevligt tyskt par köpt en stuga för ett tiotal år sedan. Efter en tid hade de fyra blivit bekanta med varandra. Men bara under de veckor på sommaren som tyskarna besökte stugan.
Ibland fikade paren hos varandra. Någon kväll brukade de spela kort. Britta tyckte det var så kul att tyskarna lärt sig svenska så fort.
Denna sommar hade inte börjat som de andra. När Britta var på väg för att hälsa Gretchen och hennes man välkomna och föreslå en fika i trädgården upptäckte hon i grevens tid att det inte var Gretchen som var med. Istället blev hon i smyg vittne till hur det vänslades mitt på ljusa dagen i trädgården och hon fick snabbt, chockad, gömma sig bakom stughörnet för att undgå att bli upptäckt.
Redan nästa dag for bilen förbi Brittas köksfönster, åt andra hållet. Nästan på dagen, en vecka senare, knackade det på dörren när Britta höll på att dammsuga. Utanför stod en glad Gretchen och undrade om de skulle komma över på en fika om en stund. Tyskan berättade att det var så skönt att vara tillbaks i stugan för första gången i år. Hon hade längtat ända sedan september förra året.
Stundtals blev jag inte riktigt klok på om Britta tyckte det var mest synd om henne själv. Jag kan inte trötta ut dig läsare med att dra ”allt”. Visst förstod jag att hon tyckte att det var jobbigt att hon inte visste vilket dambesök som var med när bilen rullade förbi. Om de skulle umgås eller undvika grannarna? Att hon saknade kvällarna, när kvartetten spelade kort ihop.
Mitt slutintryck var att det var Brittas man som var den ödmjuka av detektiverna. Visst var det spännande för mig, men inget av detta hade jag med att göra. Tänk om jag lyssnat på alla våra 3 333 st olika kaffekoppar. Alla storys som de hört med sina öron. Då skulle jag kunnat ge ut en skvallerbok varje månad. 🙂

Var det en slump att det äldre paret råkade komma till Lidéns Samlingsmuseum en kort stund senare? Eller hade de förföljt tyskarna ända från stugan? Svaret kommer jag aldrig att få.
Jag gillade professorn. Han såg inte ut som en sol-och-vårare. Hur ser de ut förresten? Måste ta en sväng till spegeln. Usch vilken ful gubbe som blängde på mig. Det var nästan så det skakade till i knäna av pur hösträdsla.  🙂

Fotnot:
Jag tycker inte om att det är mörkt i Ystad redan klockan 20:10. Imorgon kväll har jag planerat att ta häftiga bilder. Då vill jag att det ska vara ljust. Kommer det fina besöket i tid (19:00) ordnar det jordiska sig. Nu kom jag på ett nytt Bosse-ord. ”Vattniska”. Låter som en dialekt långt norr ut. 😉

Jag saknar henne OCH det gör ont

Här har ösregnat i flera dagar. De stunder när det inte gjort det har det istället regnat.  Därför var valet enkelt i onsdags efter lunch, en tidpunkt då jag brukar ha mitt motionspass. Det fick bli en halvtimme på motionscykeln.
Jag nådde nästan femton kilometer. Ändå kändes det som om jag inte kom någonstans. Inte en ynklig centimeter. Möjligt att jag inbillade mig. Innan jag skulle duscha blev jag osäker på en viktig detalj. Åt jag efterrätt eller inte efter lunchen? Med tanke på att jag tänkte lägga mig på spikmattan efter duschen och brukar somna efter ett par minuter var min fundering livsviktig. Du som inte känner till att jag har diabetes 1, tror nu att jag skämtar. Men det gör jag inte. Det skulle vara pinsamt om de hämtar mig och skriver in i journalen att jag är fakir till yrket.
För att vara på den säkra sidan tog jag en söt chokladkula och började suga på den. Märkligt. Inte fanns det väl nötter i dessa godsaker? Efter duschen tog jag en titt i badrumsspegeln och insåg att en bit från min problemtand längst in befann sig i tarmsystemet. Min nyfikna tunga sökte sig direkt till brottsplatsen och det har den fortsatt med i två dagar. Nu har både den och jag fått vårt straff. Frågan är vem av oss som ska ringa samtalet? Jag har ingen lust och tungan skulle bara sluddra på halländska. 🙂
Förra tandläkaren, på en annan praktik, beklagade sig och sa att det inte fanns något kvar att bygga en lagning på. Ändå fixade han till det riktigt hållbart. För jag tror att det snart är tre år sedan han utförde uppgiften. Sedan tjatade han på om brygga, båtar och maneter eller vad det var. När jag snällt frågade om kostnad, om det gjorde ont och hur många och långa pass som jag skulle ligga och gapa log han fult och förklarade på en hackig och bristande svenska. Jag hade ingen lust att fråga om, om det jag inte förstod och berätta att jag som diabetiker har mattider att hålla reda på. Att jag har en mycket svårinställd variant och … istället bestämde jag mig på studs att gynna en annan klinik med mina tusenlappar.

När jag kom till en ny klinik möttes jag av ett stort och välkomnande väntrum. Där skulle jag ha kunnat stanna en lång stund och följa skidskyttet på den stora TV:n. Dricka vatten från de färgglada plastmuggarna. Läsa en intressant tidskrift. Mysa i en fåtölj. Istället blev jag avbruten av en mullrande auktoritär äldre man som måste ha passerat pensionsåldern. Han kom ilande ut från korridoren med undersökningsrum och slängde ur sig fraser som ingen patient i väntrummet borde fått höra eller veta något om. Han hade säkert rätt att vara sur för att den manlige ynglingen inte kom i tid. (Kom en stund senare.) Men mitt första intryck var givet. Honom ska jag INTE ha. Från kolera till dubbelpest. Om han kommer ut senare och säger mitt namn kommer jag att säga ”God eftermiddag. Du borde blivit åklagare” och därefter stolt glida nerför trappan igen. Vinka tufft i luften bakom ryggen, som jag sett i en del filmer. I fantasin är jag alltid djärv.

Det blev inte han som sa ”Bosse Lidén”. Istället möttes jag av den bästa tandläkare som jag haft på alla mina år, och de har blivit alltför många, både åren och olämpliga tandläkare. Den glada yngre kvinnan hade alla rätta kvalifikationer som går att ha. Nästan så det kändes som jag mötte min bästa kompis i undersökningsrummet. Hon tog sig tid att lyssna in. Förklarade allt på ett pedagogiskt sätt. Före varje moment hon gjorde, berättade hon med en lugn och behaglig stämma vad som väntade mig. Därefter upplyste hon vid varje ”handsteg” hon tog i min privata mun. Var lätt på hand. Flyttade sig runt min kropp som en smidig gymnast. Frågade om det kändes bra. Lät mig få täta sköljpauser. Hade lätt för att småskämta. Hon var guld värd för mig som har taskig erfarenhet av ”tandslaktare” ända sedan barnsben.

Därefter har hon varit på exakt samma underbara sätt de gånger vi mötts. Saker som alltid gjort ont tidigare kändes inte längre. Jag tar inte ens bedövning. Det enda som gjort ont och skavde var när jag fick reda på att hon skulle öppna en egen praktik alltför långt ifrån mig.
Jag har provat på en gång tidigare att behålla en bra tandläkare trots att jag flyttat nio mil därifrån. Funkar och är trevligt vid den årliga kontrollen då jag och Solveig kombinerade med roliga aktiviteter. Hälsat på gamla grannar. Besökt favoritställen. Inte lika kul när det är akutläge en snöstormsdag. 😦

I förra veckan var Susanna Kopp på bild i vår tidning med anledning av att hon tagit över tandkliniken i Brösarp. Det står i reportaget att hon är 27 år och redan har ett imponerande CV.  Sanna har erfarenhet av käkkirurgi och är utbildad i implantatkirurgi. Hon jobbar gärna med tandvårdsrädda patienter. Menar att patienten ska känna sig trygg och delaktig och att det är viktigt att se hela individen, inte bara tänderna.
Väldigt vackra ord att säga till reportern, men jag kan skriva under med guldpenna att de är SANNA. Vartenda ett av orden.
Själv anade jag varje gång vingar bakom hennes rygg… ❤

Världen är liten

Förra året var det tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. Det firade jag med att en gång i månaden skriva ett personligt blogginlägg till Henning Mankells ära. Många tusen visningar har de elva inläggen fått och fortfarande besöker främmande människor min blogg varje dag för att läsa och se foton från den fiktiva världen. Detta kan jag utläsa i den utförliga statistiken bakom WordPress-ridån.

En kvinna i Australien började redan efter ”Mördare utan ansikte” att skriva en kommentar på min blogg. Helt otroligt. Anne hade lärt sig svenska genom att först se Wallanderfilmer och därefter köpt böckerna på svenska. Hon hade dessutom lyssnat på flera ljudböcker på svenska.
Anne fortsatte att läsa min blogg. Nu har hon snart kommenterat tvåhundra gånger. Jag har efter varje kommentar känt mig smickrad och blivit imponerad av hennes perfekta svenska. Hon är värd en guldstjärna.  ❤

Igår kväll satt hon i mitt privata hem. Lika naturligt och trevligt som när jag fikar med Wallander på Fridolfs konditori. Visst är världen pytteliten?

Jag lyckades aldrig övertala hennes sympatiska man om att Kurt Wallander finns. Fred och Solveig har mycket att lära sig om väsentligheter och en och annan halvsanning.  😉

Sju gånger har Anne besökt Sverige som turist. Denna gång kom hon i juni. Ystad älskar de båda. Fantastiskt att denna lilla pittoreska skånska stad har fått en egen plats hos två människor, boende i Australien, på andra sidan jordklotet. Ett par som besökt så otroligt många andra spännande länder och platser i världen.

Jag och Solveig är övertygade om att det kommer att bli ett åttonde besök i vår stad även nästa år. Hoppas de har tid och lust att besöka oss då med. Hoppas jag inte skrämde iväg dem med min knasiga humor och snabbpratande mun. 🙂

Timmarna flög iväg som korta minuter. Mycket skratt och allvar, förklaringar av krångliga ord och annat kul. Vad mycket vi lärde oss inom olika områden om ”Platsen under oss”. Läbbigt med farliga hajar nära kusten. Giftiga svampar. Flugsäsongen. Att vissa djur finns i Australien som ex. kameler.

Kuriosa var att Anne träffat Ingrid Bergman i London en gång. Henne hade jag också gärna träffat. Jag nöjer mig så gott med några mjuka Annekramar. Ikväll ska jag spela bowling med Kurt. Hoppas han lämnar tjänstevapnet hemma. Sist fick jag prata mig ur situationen med min charm. Det var inte lätt. Orsaken var att jag glömt den hemma. Charmen. 😉

Lång fotnot:
Vet inte om jag var så charmig när mobilsamtalet kom vid lunchtid igår. Lät säkert mest som en ledsen hund. Det visade sig att mina dagmardrömmar var sanna. Min kontaktperson bad ”tusen gånger” om ursäkt för att det hade blivit en miss. Mitt omslag och inlaga till ”Minnen som stannat kvar”, hade inte gått till tryckning. Trots att han skrev det i ett mejl till mig d. 16 augusti och det stod 30 augusti som leveransdag på min orderbekräftelse. Jag anade ugglor i mossen när det inte gick att följa färden på PostNords nätsida.
”Nu är det strul på gång”, sa jag dystert rakt ut i luften. 😦
Jag kände mig ledsen och sorgsen under mobilsamtalet. Ändå hade mitt sjätte sinne redan gissat på att det kunde vara så. Allt hade gått för lätt denna gång. Då brukar jag alltid råka illa ut.

Ingen är skadad eller död. Nordkora har inte skickat en felstyrd bomb till min trädgård. Det är bara att komma igen. Jag blev erbjuden en snabb leverans som skulle ta en vecka, om de fick trycka boken utan flikar.
”Nej tack”, sa jag snabbt. Det är ju charmen och ett av skälen till att jag varje gång valt Danskt band. Jag älskar att hålla en sådan bokform i handen och uppskattar att kunna fälla upp flikarna och se ex. författaren på bild. Läsa lite av varje. Få en bra mjukstart inför läsningen av boken. ❤
Kontaktmannen skulle göra allt i sin makt för att det skulle kunna gå att trycka upp och få det klart inom två veckor.
Hoppas det finns många kommande läsare som vill ha ett ex av ”Minnen som stannat kvar” i sin hand. Annars får jag krama dem själv. Eller sätta mig som en skräddare utanför Kvantum en fredagskväll med en trave böcker i knät. 🙂

Vad lustigt. Jag hittade en ny lyckad resehandbok om Gotland på bibblan i torsdags. På framsidan av ”Mitt Gotland” av Jonas Henningsson, fanns den fyr som jag hade med på ett av mina fem förslag som du bloggbesökare fick rösta på. Den rödvita höga ståtliga byggnaden, som ligger i Närsholm. Fyren var Solveigs förstaval. Tror du att jag valde det? 😉
Undra vad tryckeriet ”väljer” för omslag och inlaga? 😉 Min nästa dagmardröm är att de sista rättningarna i mina två sista filer inte är inlagda, som det vackert också stod i mejlet 16 augusti. I så fall kommer jag att få x antal provböcker, med de fel som vi trodde vi fixat till. Allt är möjligt. Även hos ett av nordens största tryckerier. I så fall är jag värd gratis tryckning och två tusen ursäkter.

Hela min hjärna hade ställt in sig på en bok i slutet av augusti eller första dagarna i september. Nu håller jag tummarna för vecka 38 och att flygresan hem för Anne och Fred går smidigt på måndag. 11 september är ett ”svart datum” som den skrockfulle …
Ursäkta om jag ”spydde” lite i din ficka. Har du tur har du inte orkat läsa ända hit ner.

Frodiga kvinnor & skånska råkor

När vi var och fikade på Olof Viktors igår råkade vi snubbla över en sommarutställning som enligt affischen hade slutat dagen innan. Egentligen hade vi suttit inomhus på andra sidan gården, som vi alltid gör på sommaren och riktigt, riktigt egentligen så brukar vi undvika det populära stället under högsäsong. Däremot är vi där många gånger om året under andra tidpunkter. Vi gillar skarpt Olof Viktors som många andra i världen. ❤

När jag för en stund sedan gick in på Annika Österlinds fina hemsida kunde jag konstatera att hon ställt ut på Olof Viktors sedan 2002, varje sommar. Dessutom kunde jag läsa att hon även ställt ut utomlands i Köpenhamn, Hamburg, USA m.m.

Annika är både keramiker och dekoratör. Hon har sin ateljé i Dalby som ligger en bit utanför Lund.

Annika skriver så här i sin folder: ”För mig utstrålar de frodiga kvinnorna lugn, trygghet och glädje.”

Jag håller med henne fullständigt och ”älskade barn” tillhör mina favoriter.

Som bibliotekarie och bokälskare går jag givetvis igång på detta. På hemsidan såg jag en ännu tuffare variant som heter ”Gungande läslusta”. Du får gärna gå in på hennes hemsida. Jag ska lägga in länken längst ner. Det var svårt att ta fina foton i mörkret mot allt ljus utanför fönsterna. Vi tyckte att Annika är superduktig på att förmedla just glädje, lugn och trygghet som hon nämnde. Sedan måste jag tillägga hennes humor och fantasi. Två egenskaper som ligger mig varmt om hjärtat. ❤

Underbar kontrast och komplement, att lägga till dessa röda ballonger. Mycket snyggare i verkligheten än på detta mörka foto.

Temat på denna ”serie” är vänner.

Här kan ni se den rätta röda färgen. Ungefär som mitt ansikte när jag tittat på alla dessa frodiga modiga och underbara kvinnor. 😉

Annikas ord: ”Fåglarna är gjorda som en karikatyr av alla råkor som sitter i träden utanför ateljén.”

Om du vill läsa en rolig sannsaga om var tre av dessa råkor befinner sig så gå in på denna hemsida. Jag är säker på att du kommer att bli nyfiken på både det ena och det andra.
http://ateljeannika.se/index.html

Annikas skulpturer görs i vitbrännande stengodslera.

Fotnot: Jag önskar dig en trevlig helg. Själv är jag lite otålig sedan några dagar över att jag inte riktigt vet vart alla mina böcker tagit vägen. Hoppas få svar på det på måndag. Enligt orderbeställningen ska de ha gått iväg från Danmark i onsdags. ”Minnen som stannat kvar” har kanske tagit en omväg via Texas. Hoppas inte det. Jag uppskattar inte att bli blåst. 😉

Stillhet och eftertanke

På stiftsgården Åkersberg är det lätt att samla tankarna och fatta kloka beslut, står det på deras hemsida. Då handlar det om att välja hotellet som konferensställe. Men jag tycker det passar lika bra in på mig som privatperson.

Sådan kontrast till de två hotell som vi bott på den senaste månaden, i Helsingborg och i Hyllie.

Jag tror alla vi små människor behöver varva ner då och då. Hitta en annan puls och lunk.

Tror inte jag sett röda näckrosor på länge. Inte sedan vi tog farväl av Hjo-åren och åkte upp till Fagertärn en solig sommardag och skrev våra flyttkort.

I detta rum fick vi kvällstugg från restaurangen. Jag skulle vilja sitta där en mörk höstkväll och elda i spisen.

En av många detaljer i rummet. De gamla strykjärnen har jag redan skojat om på facebook.

Efter en av våra tre längre promenader från vårt hotellrum gick vi in i Frihetens kapell som står öppet hela dagarna. Kapellet är byggt i snäckans form och är ritat av arkitekten Lennart Welin från Lund. Hans vision var en byggnad för upplevelser, stillhet, eftertanke och meditation. En plats för öppenhet och frihet för varje människa.

Vi tände var sitt ljus och satt en stund fridfullt i lokalen. Helt ensamma med våra privata tankar.

Utställningen denna period, när vi bodde där, stod Anette Martell för. Hennes akvareller var färgstarka och hade temat ”Couple of Faces”.

Här lärde vi oss något nytt.

Skånska Akademin hade kommit fram till att här är Skånes geografiska mittpunkt. En gång i tiden fanns här kvarnen Brännemölla. Konstverket heter Mittelen och fungerar som ett slags solur och pekar med solens hjälp ut mittpunkten. Detta sker den 4 oktober varje år.

Det är jag som är skuggan. Vilken strategisk plats villaägarna satt denna bänk på. Härlig sommarkvällssol. ❤

Frukosten smakade gott.

Solveig tycks fundera på något viktigt.

Antingen om hon skulle ta ägg-gula eller äggvita. 😉

Här var valet lättare. Solveig dricker kaffe på morgonen. Jag dricker hellre te. 

Måste erkänna att jag blev mycket förvånad över två saker. Att myror kan vara så här stora och se så söta ut. Skamset gömde jag burken med myrgift bakom min rygg. 😉

Vandring bland djur

Tiden går fort. För fem år sedan satt vi i det här huset, på introduktionskurs, inför vår äldsta dotters gymnasiestudier. Sedan var Jennifer på Ystad djurpark två gånger i veckan med sin klass. 

Ett tag var det Jennifer som hade en lemur på axeln på affischer, i tidningar och på nätet. ❤

Idag var det bara jag och Solveig som besökte Ystad djurpark, som ligger några minuters bilväg från Ystad.

Solveig skämdes när jag högt utmanade denna emu på sextio meter. Jag läste på skylten att emun är den snabbaste löparen bland fåglar på marken. Den kan springa i 60 km/timmen och är den näst största fågeln i världen. Intressant att läsa att den sväljer stora stenar som hjälper till att bearbeta maten i krävan.

Jag har sedan barnsben varit förtjust i zebror.

Otroligt fiffigt och ekonomiskt tänkt att låta en del djur gå omkring och vara guider åt oss besökare.

Denna surikat höll stenkoll på att varken ryska plan eller Trump-plan kom in över området.

På 1970-talet fanns endast ett tjugotal rödkulla och rasen höll på att dö ut. Genom ett bra avelsarbete har den hornlösa rasen kunnat räddas.

Sådana här passager tycker jag alltid ser spännande ut.

Det där såg ut som en mindre variant av Pippis ”Lilla Gubben”.

På tal om gubbe. Tänk om jag var lite kortare och några år yngre. 😉

Hon fick leta runt lite innan hon hittade ormens huvud.

Den här duon var läcker. 🙂

Vem vet. Nästa gång vi kommer på återbesök har vi kanske var sitt barnbarn i handen. Men vi hoppas det dröjer några år…