Sex mil hemifrån; etapp elva

Underbart att komma iväg tidigt på morgonen. Ovanligt att det var så vindstilla i Baskemölla.
En fantastiskt fin liten backig ort på Österlen. Första gången som vi promenerade bland villorna. Synd det inte är okej att lägga in trettio bilder på varje stopp. 😉

Andra bilstopp blev i fiskebyn Vitemölla. Vi parkerade utanför tenoren Jussi Björlings favorithotell. Vi har många gånger sagt att vi någon gång ska ta in här en natt. Jag tror den planen kommer att gå i uppfyllelse. Egentligen fick vi lust att vandra vidare in till Kivik men det fanns inte tid för detta. Istället var jag i behov av ett maffigt Wienerbröd inför de kommande tre krävande vandringarna. 

Vår bil kände sig ensam på parkeringen. Inte en människa mötte vi på promenaden bland de tre tusen planterade träden.

 Fötterna sökte sig till historiens rötter.

Otroligt vad eken har varit med om mycket. Mina förfäder har kanske också beskådat trädet.
 Egentligen skulle bli besökt en engelsk trädgård, men vi noterade att de hade stängt på måndagar. Typiskt att det var just en måndag. Här noterade vi att vi var i fel månad. Som det kan bli. Juni Magnolia stod det på skylten. Undra om vi prickade in rätt år? 😉
Tur de hade ordnat en lekpark för mindre vuxna män. 🙂
Solveig ville gärna göra ett besök på denna Outlet, där hon fyndade lite av varje. Själv slog jag mig i slang med …
… eller det var mest fågeln som tjatade på om att jag skulle släppa ut den.

Nu var vi redo för nästa bestigning på en mycket omtalad mark. Det har varit många turer runt dessa konstverk. Eller om det är konstiga verk? Smaken är delad. Själv gillar jag bäst den naturliga Österlensutsikten som jag njöt till fullo av.
Den här tyckte jag var tuff och blev min favorit. Vid nästa verk hajade jag till när jag läste att det var Kim Hedås som låg bakom ”ljudet”. Mina tankar gick till en suverän konsert i Umeå som hon hade ihop med Jonas Gardell 1999. Jag spådde att hon skulle bli en stor svensk artist i framtiden. Antagligen tog annan konst över. Synd tycker jag som hade sett fram emot många album och framträdande med henne där hon fick ta mer plats. Jonas var också suverän. Men jag satt som på nålar och var rädd att han skulle dra in mig i något i sina monologer. För det var en liten lokal och jag satt ”dumt” till. 🙂

Till slut nådde vi till Himmelstrappan och min fantasi gick igång. Jag både hörde och såg hur Jack, Linnéa, Bart, Jonny och Harald satt längst upp och dinglade med benen. Samtidigt som kvintetten njöt av varandra och av utsikten drack de mellanöl och la upp planer för sommaren. En och annan butelj singlade ner som ett sommarregn mot marken. Plötsligt började Jack att sjunga om sextiosju och jag hängde på.
”Vad står du där och sjunger för? Tur vi är ensamma som vanligt. Kom så tar vi oss vidare till Brösarps Backar.”
”Vi är inte ensamma här. På trappan sitter…”
Vi avslutade med medhavd lunch innan benen fick övertalas till nästa bergsbestigning. Jag är mycket förtjust i Brösarps Backar. Men vi skulle varit här i maj som vi brukar vara. När backsipporna blommar. ❤

Fast text:
Solveig kom på en idé våren 2015 som jag snabbt nappade på. Vi bestämde oss för att nollställa trippmätaren och åka iväg sex mil hemifrån och sedan vända bilen. Några önskemål har vi förberett, andra får dyka upp spontant längs med de skånska vägarna. Om du vill läsa om resorna 2015-2017 är det bara att gå in på kategorin ”Sex mil hemifrån”.

Såhär bodde vi – blogginlägg nummer tolvhundra

Vi små människor vill gärna bestämma över våra liv. Ibland till och med in i minsta detalj. Det är länge sedan jag insåg att livet blir inte alltid som jag planerat. Allt kan hastigt byta karaktär. Samtidigt behöver livet inte bli sämre. Bara ändra riktning. Om det är tillåtet att sänka ribban gjord av osynliga krav. Dessutom är det tryggt att Bornholm finns kvar. 😉 De minnena går att leva på och du som besökare får stå ut med det ett par gånger till. 🙂 Annars kunde jag stuckit mellan med en trevlig hotellweekend som jag nyss kommit hem från. Snart är det bara tre veckor kvar på våra Jojo Sommarkort. 😦
Overkligt att jag nått 1200 blogginlägg.

Vilken linslus.

En bra säng är superviktig. Både för en natt och ännu viktigare för en vecka. Vi är inga ungdomar längre. Sängen fick högsta betyg av oss.

Det doftade direkt nyrenoverat när vi öppnade entrédörren. Skräpigt utanför men högsäsongen var inte igång. Här är det juli-september som gäller. När jag läste vår lokaltidning i veckan stod det att nästan alla övergångar mellan Ystad och Rönne är fullbokade för flera veckor framåt. Endast ett fåtal platser på några avgångar är lediga.

Lyxigt med två möjligheter ut till balkongen Trist att det inte var finare väder så vi kunde suttit där och ex. ätit frukost. Nu var jag bara där ute i blåsten korta stunder.

På solterrassen utanför vårt kök var vi bara en eftermiddag. Då var det sol och lä. Riktigt skönt. Strax därefter kom det dit andra gäster och då kände jag det nästan som de var på mitt område, när jag stod vid diskmaskinen. Vågade inte dra ner persiennerna. 🙂 trots att de hade dragit bak soffan och sneglade allt för ofta in i vårt kök. Berodde kanske på att jag tagit på mig Adamdräkten. 😉  Skojar bara. Jag hade på Bossekostymen.

Vissa moderniteter klassar jag inte som praktiska. Solveig trodde det blivit stopp när hon såg pölarna på golvet. Så var det bara jag som lekt med vatten … 😉  Alldeles för litet för min smak. 😦

Jag fortsatte som vanligt att vara frukost-Nisse. Från nedre botten kunde Solveig höra mig ha en egen tävling mellan vänster och höger hand. Vänster hands pekpinne lekte touch, med möjligheten att kunna stänga av värmen direkt från plattan om spisen var vaken. Höger hands pekfinger jobbade från nio ner till zero. Visst brukade vänster vinna, men ibland bara med vag marginal. Töntigt. 😦  Tacka vet jag hederliga gamla antika vreden.

Vilken fördel att inte vara lång. Mina 173 cm passade perfekt för att sitta där i fönstervrån och spana. Ibland gjorde jag det mitt i natten. Efter några dagar kände jag igen vissa flanörer. Saknade andra. Var är den gamla tanten med Schackhundarna? (en svart och en vit liten hund) Kommer aldrig den lätt haltande mannen snart med sin stora hund? Hände inget fäste jag blicken på havet. Jag älskar se små och stora båtar glida förbi. Det var samma sak i natt på en helt annan plats på jorden. Jag var behagligt avslappnad. Samtidigt var mitt sinne och minne öppet för att registrera karaktärer för framtiden.
Jag har levt ett halvår tillsammans med alla mina egna minnen. Vänt ut och in på dem. Njutit av att återse dem. Även de svåra, djupa och sorgliga minnena. De ska också finnas där. En tavla utan skuggor och djup skulle bli trist att beskåda. Samtidigt är det inte min stil att återberätta dem som om det rådde begravningsstämning. Då blir det för tungt för tredje part. Jag vill skapa medkänsla men inte så bitterhet.  ❤
Det här huset som låg till vänster om vår lägenhet var till salu. Jag kunde inte låta bli att gå in på ”hemnet” och kika. Vad stort och fint det var inuti. Villan hade legat inne väldigt länge och prislappen var riktigt hög. Annars hittade jag flera fina mindre alternativ som var oväntat prisvänliga. Så vi får se. 😉

Solveigs sommarboktips

 

(Solveig Lidén, gästskrivare)

Hej läsare!
Jag har haft ”lästorka” under en längre tid. Finns det ens något sådant ord? Det jag
menar är att jag inte fastnat så där ordentligt i någon bok. Jag har inte längtat efter
att gå och lägga mig tidigt bara för att hinna med att läsa minst en timma (och det är
ett bevis på att boken inte är tillräckligt bra…) Visst har jag läst ändå. Ganska
många nya böcker faktiskt. En del har jag snabbt konstaterat att jag inte velat lägga
tid på, andra har jag skumläst igenom bara för att få reda på hur de slutade. Några
har jag läst, om än lite slarvigt, men inte blivit speciellt fängslad av. Så fick jag
äntligen besked om att det var dags att hämta ”Allt jag önskade” av Lucy Dillon. Det
är flera veckor sedan jag reserverade den och jag har långsamt klättrat framåt i den
långa kön…
Lucy Dillon är en av mina favoritförfattare, en författare som skriver
”feelgood”-böcker. ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, ”Hundar, hus och
hjärtats längtan”, ”Och så levde de lyckliga” m. fl. Jag har läst dem alla och till och
med hunnit läsa om en del av dem. Relationer, kärlek och hundar är tre
gemensamma nämnare i hennes böcker. Jag kan inte påstå att jag älskar hundar,
men det hindrar mig inte från att gilla böckerna och Dillons sätt att skriva förvandlar
de olika hundarna till karaktärer som är lätta att tycka om.
Så till boken: ”Allt jag önskade”.
I prologen befinner sig familjen, som består av Caitlin, Patrick och barnen Joel och
Nancy, i London för att fira jul. Barnen är uppspelta, men Patrick tycks mest irriterad
och sur och Caitlin har tårar i ögonen. Fyraåriga Nancy har ett par favoritböcker, dels
en om en katt som kan uppfylla önskningar och dels en om en sightseeingstur i
London. Nu har Caitlin lovat henne att varje gång hon ser något i London som hon
känner igen från boken så ska hon få önska sig något. Hon har redan sett Big Ben,
London Eye och svarta taxibilar, men har en önskan kvar. Det är när hon väl har
önskat sin sista önskan som hon känner tydligt inom sig att det hon valde blev helt
fel…
Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera, men inväntar det rätta tillfället att
berätta det för barnen. Patrick har fått ett nytt jobb långt bort och Caitlin kan inte
tänka sig att sälja sin mormors hus för att flytta med. Dessutom har Joel sin skola
och Nancy sin förskola där de trivs och känner sig trygga. Praktiska detaljer som
kanske egentligen inte är den avgörande orsaken till själva separationen, men bra
att skylla på. För att barnen ska kunna träffa Patrick varannan helg bestäms det att
de ska träffas hos hans syster Eva, som bor ”mittemellan” de båda platserna. Eva
har blivit änka efter att ha varit gift med en känd skådespelare. Hon bor i ett flott hus,
har inga egna barn men två hundar och är fortfarande mitt uppe i sitt sorgearbete.
Hon blir inte särskilt glad när hon blir tillfrågad om att plötsligt ställa upp. När hon
dessutom blir tillfrågad om att först läsa och sedan gå med på en utgivning av sin
mans personliga dagböcker, blir tillvaron än mer komplicerad. För när hon väl börjar
läsa inser hon att hon faktiskt inte känt sin man så bra som hon trott.
Efter ett tag märker alla som finns runt Nancy att det är något som inte stämmer.
Hon som tidigare varit så glad och pratsam har helt enkelt slutat att prata.
Lucy Dillons styrka är att skriva på ett sätt så att man som läsare blir delaktig i
handlingen. Karaktärerna blir plötsligt levande personer. Varför gjorde hon så? Hur
dum får man bli? Snälla, stanna kvar och fråga… Nej, gör det inte. Som läsare vill
jag gå in handlingen och ”dirigera” – det är också ett tecken på att boken är bra. (Och
många av mina ”måsten” lades åt sidan för att jag skulle få tid att läsa…)
Det är inte alltid jag håller med om en boks baksidestext, men i det här fallet gör jag
det till fullo:
En hoppingivande och hjärtevärmande bok om förlorade drömmar och nya
möjligheter.
Kunde inte ha skrivit det bättre själv 🙂
Av mig får den fem stjärnor av fem möjliga. *****

Vi fick våra favoritställen

Jag är ingen matbloggare trots att jag äter just mat minst sex gånger om dagen, ibland fler. 😉 Denna gång blev Allinge Rökeri vår favoritrestaurang. Den låg smidigt till när vi kom hem från våra dagsutflykter.

Intressant att studera och fotografera inredning innan maten är på bordet.

Kanske kände jag någon av alla som lämnat sitt namn med krita lite överallt. Eller handlar det om på krita? De skulle komma in och betala någon annan dag. 😉

Jag jobbade mig närmare köket. Det måste handla om färsk mat som kommit direkt med ”Blå båten”.

Längre än till skaldjuren kom jag inte förrän kvinnan kom ut med vår mat.

Istället njöt jag av att jag slapp vara ute på sjön. Vackrast från ”insidan”.

Favoritfiket gick vi förbi redan första kvällen i Sandvig. Då var där stängt. Sedan blev det ett trevligt ställe på flera sätt. Mysigt att glida iväg hand i hand genom det kuperade grannskapet. Tänk om det varit sol och kanonväder hela veckan.

Istället brukade vi njuta av något varmt. Sitta och titta ut på det vilda havet. Dessutom var den äldre kvinnan som jobbade där mycket trevlig. Sådant sätter jag alltid stort värde på. ❤

Här fanns även en del att titta på när det gällde inredningen. Kanske nästan lite för mycket i vissa vrån. 😉

Givetvis hann vi med ett återbesök hos en gammal favorit. Det är mysigt i lilla Snogebaek. Förra gången vi var här 2014 bodde vi i Dueodde som ligger en liten bit därifrån.

Fotnot:
Jag kan inte låta bli att le åt mig själv med tanke på mitt liv de senaste åtta dygnen. Det är typiskt mig att sitta här och lägga in ett inlägg om mat, fika och choklad. 😦 Samtidigt som jag plockat av insulinpump och gör allt för att slippa äta och dricka något sött. Jag är proppmätt efter frukosten. Otroligt att nivån sjunker när inget nytt insulin kommer in och jag bara tagit en pyttedos till måltiden. Återtåget till ett friskt och vanligt vardagsliv är mycket tuff. Tur det är åtta år sedan sist jag upplevde det. Då hamnade jag på sjukhus med dropp efter en del dramatik. 😉
Den här gången har jag inte ens kontaktat några experter. Frågan är om jag är diabetiker. Har jag drömt det? För jag behöver knappt något insulin längre. Jag läste att min guru Ragnar Hanås skriver att det kan ta en-två veckor innan den låga blodsockernivån har minskat den insulinresistens som jag hamnat i. Jag har inte tid med sådant här. Hur ska det gå med hotellfrukosten som jag längtat efter? Okej. Jag får väl foto allt och se när S njuter. 😀

Bäst att skratta åt eländet

Jag visade här på bloggen för ett tag sedan en del av vår sommarfrukost. 🙂
Du ser inte alla nyttigheter som finns i min tallrik. Kanel, Chiafrön, solrosfrön m.m finns gömt under den magvänliga Öresundsfilen.

Så här har min kost sett ut på sängbordet, större delen av dygnen sedan i tisdags. 😦
Ett glas med vatten, ett med vätskeersättning, ett med söt cola utan kolsyra, ett väntande glas söt cola. Snart kommer mina tänder att svartna och ramla av.

Allt som började så trevligt i måndags med en ”Sex mil hemifrån.resa” i solsken. (Kommer senare på bloggen)
Nu är detta mina två sängkompisar:
”Libra” som mäter snabbt i kroppsvätskan. (Solveig kan testa mig även när jag sover.)
Den gamla blodsockermätaren som berättar långsammare, men ger ett mer exakt ”nuvärde” i krislägen, eftersom den mäter i blodet.

Min läromästare Ragnar Hanås. (Härligt att känna sig ung vuxen) som lärt mig att ta vatten i små klunkar ofta om BS är över 10-12. Annars dricka söt cola om det är under 10-12. Testa sig ofta. För inget fungerar som vanligt när kroppen är tom på näring och tarmen jobbar långsamt.

 

I måndags klättrade vi på höga slänter. På denna bild åker mitt blodsocker kana nerför ett berg och det går fort. Ibland ruskigt, äckligt fort. Reserven med blodsockerhöjande hormoner i levern är borta, efter att min baklucka öppnades. Det hjälper inte att jag kämpar med att få i mig söt cola som står mig upp i halsen. Ändå har jag tur som har en insulinpump som jag givetvis tagit av mig. Därmed tillkommer inget nytt insulin. Sådant förstår inte min dumma kropp eller mätarna som visar äckligt låga värden. Ändå har jag ett gnutta humor kvar. Som när jag gick upp till Solveig som precis fått in vår nya soffa och skulle montera vissa delar. Först säger hon till mig att absolut inte hjälpa till.
Bara att gå i trappan upp tar ner mitt BS. På en sekund kan jag på skärmen se vad som händer inom mig.

Jag sitter där spak och deppig och börjar småskratta. Solveig undrar vad som är så roligt.
”Ser du vad soffan heter? Bo Dö.”

”Vill du att jag ska hoppa ner direkt? Jag är ändå slut som artist. 😉
”Det vet du väl inte går. Snart ska du ge ut din tredje bok. Snart vänder det igen min älskling. Har du bestämt dig för vilket omslag du ska välja till ”Minnen som stannat kvar?”
”Ja. Men det är hemligt. Någon bloggläsare kan smygläsa här”.  😉
Ps. Jag svarar ev. kommentarer med en symbol. 🙂

En kvart senare

Min förkärlek för öar har aldrig avtagit genom åren. Trots att jag inte gillar att vistas i små båtar och är en badkruka av rang. 🙂 Vi alla människor behöver våra små och stora drömmar. En av mina är att få bo på en ö i minst ett år i sträck, få följa de fyra årstiderna.


En kväll tog vi en kort biltur till Tejn och gick en promenad längs havet. Där såg Solveig ett snabbt djur som liknade en iller. (Finns  i Danmark med undantag Bornholm.) Var troligtvis en mink.

Härligt att beskåda havets temperament.

Vi var inte ensamma. Många personer hade sökt sig ner för att fota. Alla, utom jag, med en mobil.

Samtidigt tänkte vi på att vi snart skulle åka hem till Sverige. Vår önskan var ett lugnare vatten. En idé dök upp i mitt huvud. Vi sticker och kollar på andra sidan mot vårt hemland.

Femton minuter senare rullade vi ner mot Hammeren och trodde vi såg i syne. Människor satt ute och njöt med något gott att äta och dricka.

Tänk att det kan skilja så mycket. Här hade vi fel klädsel och tog snabbt av oss de varma tröjorna. Mot Hammershus var det till och med blå himmel. Vi hoppades att denna sida mot Sverige oftast var lugnast.

Efterord: Här på hemmaplan hoppas jag att andra saker ska lugna ner sig. Det har varit tufft sedan i måndagskväll. Mer info i ett eget blogginlägg.
Igår bestämde jag mig för ett omslagsfoto. Ingen mer info om detta. 😉 Däremot tusen tack till alla ni som hade åsikter. Jag läste med stort intresse vad ni skrev. Nu mot sängen. Krafterna är starkt begränsade.

Kära återseenden på ön

Så här ser Bornholm ut. En sned fyrkant med en längd på 40 km och en bredd på 28 km. Med andra ord en liten söt godsak.

Vi uppskattar alltid att komma ut tidigt på morgonen. Den här gången hade vi inte långt till ett av våra favoritställen. I och med att vi kom från andra hållet blev det en helt ny avfart från stora vägen. Därför trodde vi först att vi kört fel. Det var mysigt att gå stigen ner till Helligdomsklipperne.

Det finns flera leder att gå. Tyvärr var det lerigt på flera ställen på grund av allt regn de sista dagarna. Det gällde att ha tungan rätt i munnen och hålla sig i räcken. När vi kom tillbaks till bilen hade den fått sällskap av tolv andra bilar. Ingen av dem hade svenska skyltar. Bara danska och tyska. Så var det under hela veckan. Väldigt sällan vi hörde svenska språket. Bara när vi pratade med varandra. 😉

Gudhjem med alla sina backar blev andra stoppet.

Givetvis var vi inne i denna butiken och köpte presenter och lite till oss själva.

Balka strand är vacker men vattnet iskallt.

Det finns fyra rundkyrkor och Österlars Kirke är den största.

Den är även min personliga favorit.

Vilket kärt återseende. Fyra år har gått sedan förra kramen. Först var Lene lite purken för att jag inte kommit tillbaka fortare. Sedan ville hon inte släppa iväg mig.  😉

Första gången som det varit fint väder när vi besökt Hammershus. De tycks ha stora planer och håller på att bygga upp en stor anläggning på området som ska bli klart 2017. Jag gissade på att det var försenat.

En gammal rostig grind säger jag inte nej till.

Det påminner en del om vyn från Högklint på Gotland.
Vi satte oss i bilen och åkte ner till platsen.

Härifrån ser vi upp mot Hammershus. Dags att njuta av något gott att äta och dricka.

Sex omslagsfoton ska bli ett

Jag har kommit långt med inlagan (boktexten). Däremot stötte det på problem med omslaget. (framsidan). Den bild som jag valde redan i våras visade sig ha sina begränsningar när det gällde skärpan. Därför bestämde jag mig för att tänka om. I torsdags gjorde jag ett besök i mitt bildarkiv, som numera rymmer flera tusen möjligheter. Redan på natten innan hade jag grubblat på problemet som snabbt vände till härliga möjligheter. 😀 Alla de fem nya förslagen är motiv från min favoritö Gotland. Solveig gjorde nya ”bokstorlekar” och ”skar” bort bitar från originalfotot. Typsnittet på boktiteln och författarnamnet ska du tänka bort. Den färdiga boken kommer att ha ett betydligt snyggare. (samma som på de andra två böckerna) Vilket motiv hade du valt? Jag tvekar ännu och har dörren öppen. Det står mellan tre. Efter helgen kommer beslutet att vara taget. Solveig tycker förstavalet är givet. Den bilden är Bosse Lidén och stämmer överens med innehållet i boken. Här kommer förslagen. Tyck gärna till?

I väntan på att tömma bilen

Det har sina nackdelar med att ta en tidig färja och behöva vänta flera timmar på nycklarna till lägenhetshotellet. Inte så lätt att ta med sig alla värdesaker på en gå-tur.
Därför turades vi om att ”vakta bilen”.

 Första stopp blev vid en av Bornholms fyra rundkyrkor; Ny Kirke. Liksom på de flesta öar skiftade vädret snabbt. Ena stunden grått. Andra soligt. Hela tiden en kraftig blåst.

Havet var i uppror, men det funkade bra för mig med åksjuketuggummi och att titta rakt fram så mycket som möjligt. I fronten ser du ”vår” färja som är på väg ut i Östersjön igen.

Populärt att föreviga de höga vågorna och skummet.

Vårt andra stopp blev  Hasle hamn.

På en höjd i Rutsker stannade jag vid en häftig kyrka. Därifrån hade jag en vidunderlig utsikt över nejderna, men oj vad kallt och blåsigt det var där. Det enda foto du får se därifrån är på detta djur på en av gravstenarna. Vad är det tro? En blandning av en fluga och ett skalldjur? 🙂

Vid rundkyrkan Sankt Ols Kirke fanns det några bord och bänkar precis intill parkeringen. Första gången i vårt liv som vi ätit lunch nära gravstenar (äldre stenar).

Jag passade på att gå på egen upptäcktsfärd.

Vi sökte oss till andra kusten och nådde Allinge-Sandvig. Dags att testa de danska nyttigheterna. 😉 Om sanningen ska fram får de storstryk av flera ställen på Österlen.

 

Vi vågade oss på en liten promenad. Lavendelgatan var mysig. ❤

Den lille blå skaffade sig ett revir den inte släppte på hela veckan. Vi hade tur varje gång vi kom tillbaks från utflykter. Därmed hade vi bra koll från sovrummet och andra våningen över vår blå lilla kompis.

Det var vackert i närmiljön. Vi tog sena kvällspromenader i omgivningen och det var vi inte ensamma om.

Här fanns populära restauranger, ”fik med filtar”, rökerier och annat som hade öppet till sent på kvällen. Ändå var det lugnet före stormen. Det märktes att deras säsong är från juli till september.

Vi hann med ett parti minigolf innan det kom någon levande varelse till hotellet.

Jag gillar att bli överraskad åt rätt håll. För vi hade inga förväntningar de sista två timmarna. Det tog lång tid innan vi hittade gatunumret. (Vi hade ju gott om tid att irra runt.) Fanns inga fasadskyltar. Allt var igenbommat och halvslitet när vi tittade oss runt. Skräp utanför. En äldre kvinna dök upp sent. Kom antagligen från Köpenhamnsfärjan som var försenad. Hon var mamma till ägaren.
Då var jag less. Det drog ihop sig till regn och blåste rejält. Jag hade släpat all packning hundra meter. Vi förstod inte många av hennes ord. Hon förstod inga av mina. Bara till slut att vi inte skulle ha ett hotellrum, utan lägenhet nummer ett.

Nyrenoverat med senaste ”lyxen”. Två våningar. Utsikt mot havet från fyra fönster och balkong. Wow! 😀

Ps. Nu är det korrekturläsning som gäller innan vi åker iväg på något kul. Äntligen blev det balkongfrukost igen. Hoppas du som kommit på besök har det bra. Kram Bosse

 

Ute har blivit inne


Del av vår frukost. (Vi har även alltid fruktfat och surdegsbröd)

Det började så bra med frukost på balkongen eller altanen i början av juni. Jag älskar att gå ut i trädgården sent på kvällen och plocka in jordgubbar, smultron, vinbär, hallon och ställa in i kylskåpet under natten inför mina frukostbestyr. Blåbär äter jag varje morgon. Så du kan gissa rätt på vilken som är min tallrik. 😉

Efter vår danska vecka är det för stunden inomhus som gäller vid frukostintaget och ”frukostfilm”.

Däremot har vi inte klippt av Danmark helt. Vi har just nu sett tretton avsnitt. När vi kom hem från semesterresan låg tredje säsongen och väntade på oss.

Vi är mycket förtjusta i denna välgjorda produktion. Vad tycker du? Fjärde säsongen såg vi i våras på TV.  När de sänkt priset nästa år köper vi säkert in den också. Femte säsongen lär rulla på TV våren 2018. Precis som det varit sedan 2014.
På tal om att rulla så vädrade vi våra Jojo Sommarkort igår. Det blev stopp vid Triangeln och Emporia i Malmö. Vi ”fick” både kläder och höstskor. 🙂 Dessutom god restaurangmat.
Annars svider det just nu i mina ögon efter alla korrekturtimmar. Men det är en stimulerande uppgift. Med jämna mellanrum tar jag paus och går ut i omgivningen och funderar. Grannarna måste undra vad jag är för kuf. Den tanken har jag också ibland. 😉