Några tankar & bilder om vår Uppsalatripp; del 1 av 3

Härligt med morgonflyg. Planet skulle lyfta 6:40 men vi kom iväg tidigare. Efter pendeltåg från Arlanda till Uppsala järnvägsstation blev det till att rulla iväg med den stora resväskan i värmen.
Innan fiket öppnade tog vi en paus vid Fadimes plats. Svårt att låta bli att tänka på hedersmord och allt omkring Fadime Sahindal (2/1-75-21/1-02) Pappan är fri sedan 2018.

Jag gillar de här skyltarna som dykt upp överallt. Ibland en blandning av nytta och mer ”nonsens”.

Det här fiket har jag besökt förr. Då med annat namn.

Solveig tyckte hennes bakelse var jättegod. 😀

Fyrisån med alla sina broar förgyller stadskärnan. Likaså alla cyklar. Jag hade troligen trivts bra här under några intensiva studieår på universitetet.

Detta kunde lika väl varit i Visby. Vem var först?

Skapligt försök att fånga fjärilen på bild.

Efter att ha pustat i den tropiska värmen efter Drottninggatan upp, tog vi av mot hotellet som vi skulle försöka sova på under tre svettiga nätter.

Just vår lägenhet skulle snart göras om till ett Pelle Svanslös rum. Denna målning finns i närheten av foajén.
Gösta Knutsson (1908-1973)

Här är huset i verkligheten på Åsgränd. Vad jag älskade Knutssons böcker om katten med sin snällhet, civilkurage och mån om allas lika värde – och att våga vara snäll. ❤ Tretton böcker blev det totalt om Pelle Svanslös, Maja Gräddnos, Elaka Måns, Bill & Bull och de andra figurerna runt kvarteren runt Åsgränd. Mysigt att den snälla katten var författarens alter ego och Maja Gräddnos hans hustru Erna.

Det var ljuvligt att gå i skuggan längs med denna led. Där fanns en stor lekplats som jag av åldersskäl lämnade i fred. Av samma skäl blev det en stund på en bänk mellan två vita fågelspår.

Av de statyer som fanns i parken blev jag mest förtjust i ”Child Carrying Wings” av konstnären Knutte Wester som arbetar med mänskliga sammanhang. I det här fallet handlade det om papperslösa familjer med barn.

Det var skönt att gå morgonpromenader och kvällspromenader utan en stor kamera. Likaså på fina restauranger. Kameran jobbade desto mer under de andra två inläggen i denna ”Uppsalaredovisning”.  Uppsala är en vacker grön stad med många ståtliga byggnader som ofta inhyser universitetslokaler av olika slag.

 

 

Därför lånade jag tre mobilbilder av Solveig från ett tidigt efterfrukostbesök på Botaniska Trädgården.

Dagen innan vi flög iväg var vi på månadens besök på ”Botan” på hemmaplan i Visby.

 

 

 

 

 

Vid en ärlig och neutral jämförelse vinner… med ”tusentals blomlängder”.  Håll utkik på https://gotlanduppochner.com/. 😉 Det kommer inte bli lätt att välja ut bloggbilder till det reportaget. Undra om det är okej att lägga in ex. 50 foton. Får jag skulden och åker på skadestånd om bloggbesökaren somnar och slår huvudet lite dumt i…

PS. ursäkta rörig text på slutet. Beror på mina lånade foton.

 

Annonser

Med tanke på förra inlägget…

Nu blev det riktigt rörigt i min fårskallehjärna.
Måste röra sig om ”dubbelfåral” som lär vara ulligare och mer smittsamt än dubbelmoral. 😉 Menar de riktiga får eller låtsasfår? Hur gäller det med hästbarn? Ja ja. Jag vet att det är viktigt att ta ”fåret” dit man kommer. Eller var det seden? 🙂 Jag måste ha drabbats av brainstorming. Bara att bita ihop och lära om ramsan:
Det finns inga får på gotland. Enbart lamm, lammbarn och vägskyltsfår. Lätt som en plätt. Mamma Mia.

Jag känner mig träffad – det förstår jag

Det går mot ett år som fast boende på ön. Än har jag inte lärt mig baskunskapen. Gamla hundar har tydligen svårt för att lära sig sitta. ”Bäääää!” 😉 Samtidigt var det en principsak för mig under Ystad-åren att inte säga JAAAAA som våra döttrar snabbt anpassade till.
Ps. När vi var och åt lunch på en restaurang på Fårö i lördags såg jag två jättesöta hundungar. De finns på bild på mitt senaste inlägg på https://gotlanduppochner.com/
Sedan såg jag på ”Rauksafarin” några hästungar i en hage.

Påfågelsommar av Hannah Richell

Jag har alltid hävdat att omslagsbilden till en bok är viktig. Måste erkänna att jag ofta väljer bok efter om framsidan tilltalar mig eller ej.
Vet att jag inte är ensam om det. Att försöka få ett barn att läsa en bok som ser tråkig ut är näst intill omöjligt. Det är omslagsbilden som fångar blicken oavsett om man går bland bokhyllorna på ett bibliotek, i en bokhandel eller ser den skymta förbi på sociala medier: Titta här! – Läs mig!

”Påfågelsommar” dök upp på Instagram och framsidan med en kvist gammaldags, rosa rosor framför en vägg med en vacker tapet – den fångade mig direkt! ❤

Två parallella handlingar, nutid och dåtid, vävs samman och skapar en berättelse om Lillian och Maggie som det är svårt att lägga ifrån sig. Lillian, en gång Mrs Charles Oberon, frun på det praktfulla godset Cloudesley. I nutid en åttiosexårig, smått förvirrad kvinna som bor kvar i ett alltmer förfallet Cloudsley.

Maggie, Lillans barnbarn, nås av kallelsen att genast komma hem eftersom Lillian råkat ut för en olyckshändelse och behöver hjälp. Maggie, som flytt till Australien och lämnat byn Cloud Green med många lösa och oavslutade trådar bakom sig, inser att inget kan vara viktigare än att ta hand om sin farmor och försöka återbetala den skuld hon har till henne.

När Maggie återkommer till Cloudsley upptäcker hon att breven som Lillan skrivit undanhållit en hel del sanningar. Pengarna är slut, räkningarna obetalda, taket läcker och många av de dyrbarheter som tidigare funnits i de olika rummen tycks ha försvunnit från sina platser. Det finns mycket att rätta till och många frågetecken som behöver rätas ut. Maggies pappa, Albie, lyser som vanligt med sin frånvaro och Maggie inser snabbt att hon får lita till sig själv om hon ska kunna hjälpa Lillian.

Men vem var egentligen Lillian Oberon och vad har husets väggar sett under de år som gått sedan hon kom dit som den nya frun i huset och som styvmamma till Albie? Det är ett annat Cloudsley som möter läsaren på 50-talet. Påfåglar spatserar på gräsmattorna, festerna avlöser varandra, elegans och lyx präglar tillvaron och Lillian har en man som är galen i skönhet, men är hon verkligen lycklig? Hon har förstås Albie, för hon känner sig som hans riktiga mamma även om hon inte är det.
När konstnären Jack Fincher kommer till godset för att förverkliga en av Charles idéer, att måla ett helt rum och skapa en visuell upplevelse, förändras Lillians liv för alltid.

Maggies många lösa trådar nystas så småningom ihop samtidigt som dåtid och nutid flätas samman.

Definitionen av en riktigt bra bok för mig är att jag lever med i handlingen, gråter och skrattar under händelsens gång. Upprörs och förargas på personerna som jag lär känna och till och med önskar att jag ibland kunnat kliva in i berättelsen och ge någon ett gott råd. Det finns saker som gör mig ont och annat jag gläds över. Jag gillar att pusselbit för pusselbit läggs samman och skapar en helhet. Jag njuter av språket, imponeras av formuleringar och beskrivningar (och känner mig smått avundsjuk över att jag inte själv kan skriva så uttrycksfullt). Men det som kanske mest avgör bokens slutbetyg är om jag tänker på den även när jag lagt den ifrån mig, eller ej. En bra bok ska kännas som om den är på riktigt!

Påfågelsommar uppfyller i stort sett alla mina kriterier. Det tog lite tid för mig innan jag kom in i den, men sen blev den bättre och bättre ju mer jag läste… Detta är en bok som jag kan tänka mig att läsa om.

Blev rörd till tårar

I en bok hade jag med kåseriet ”Den elaka tomten”. Efter det besöket längtade jag aldrig efter fler besök av den stygga figuren. När jag själv hade rollen var det betydligt roligare. För då stod jag för regin.
Trist nog växer barn. De blir mognare än sin pappa. Anser att momentet med tomte inte behövs längre. Paketen lär landa ändå på julafton.

Skarven var mellan när vi bodde i Skummeslövstrand och flyttade till Ystad. I Skåne försvann den gamla seden. Men leta lappar till godisägget på Påskafton fick gärna stanna kvar. Om ingen lapp innebar att de skulle ut i trädgården och leta.

På Gotland görs tomtemomentet på ett helt annat sätt. Här har de alltid Majtomte. Han kommer från Fårö och landar på taket med lamm och släde.

Sedan spejar han efter var Bosse Lidén bor.

Han tar sin tunga säck och går mot rätt skorsten. Ropar med en basröst fraser på Gutniska ner till mig.
Det här var den klart bästa jul… majklappen jag någonsin fått. Salta tårar trillade nerför mina kinder och jag blev rörd till bristningsgränsen. Hur kunde tomten veta att just jag ville ha… 😉

På begäran efter hårt tryck från min bloggpublik. Här är Ullis. ❤
Glöm inte bort att det inte finns några FÅR på Gotland. Endast lamm och lammbarn. Lite sant på slutet. 😉

Ps. Nästa gång kommer på denna blogg ett seriöst boktips från Solveig.

Hon har gjort det igen

I november 2017, mitt i korsordsmästerskapen berättade jag om en suverän barnbok. https://bosseliden.wordpress.com/2017/11/19/en-lyckad-kombination-av-fakta-och-fantasi-med-humor/
Orsaken var att jag hade med en uppgift om en speciell art av haj (rävhaj) som du skulle gissa på. Boken hade Solveig precis skrivit en positiv recension om. (BTJ).

När jag var på bibblan förra veckan gjorde jag något jag normalt aldrig gör längre. Jag gick till barnavdelningen för att leta upp en boktitel.

Emmalill Frank har gått från hajar till maneter. Med sin härliga förmåga att mixa ihop en intressant fakta med suveräna illustrationer och kryddat med humor både i text och bild är hon för mig en guru inom ämnet. 😀

Som den pedagog jag är har jag alltid hävdat att bästa metoden för att lära kids saker är devisen att leka in kunskaper. Då kan de sitta kvar livet ut och i lyckliga fall föras över till nästa generation.

Hatten av ännu en gång för denna författare. Nu är frågan om hon ska stanna kvar i vattnet eller söka sig upp på land nästa gång? 😉
Själv är jag svag för delfiner. ❤

 

 

En härlig tid är inledd med besked

Det var knappt kroppen och knoppen hängde med när det strax innan Påsk gick från minusgrader och snöande till lättklätt på balkongen.

 

 

 

 

 

 

Det är nu jag vill sakta ner tiden. För jag har alltid föredragit långa och långsamma vårar. Vill inte att det hoppar direkt från vinter till sommar.

För då hänger jag inte med i svängarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tursamt var Solveig ledig i tio dagar när värmen slog till. Vi hann med flera utflykter på ön. Roligast var det när våra döttrar flög hit.

Självklart visste vi redan när vi flyttade hit 3 augusti att Gotland är en fantastisk ö när det gäller mycket.
Igår bokade vi en stuga på Fårö. Synd det inte gick att boka sol dessa dagar i samma paket. 😉
Om 3 dagar firar vi 9 månader som öbor.

 

 

 

 

Då är det väl bara att kliva på. 😉

Nio av tio blogginlägg under 2019 har hamnat på https://gotlanduppochner.com/. Närmare bestämt 62 st inlägg fördelade på 23 kategorier, än så länge. 😉
Det är alltså där du mest hittar mig. Välkommen dit. Tryck gärna på FÖLJ.
Ha en skön Valborg. ❤

Ps. Vilka problem med att få text och bilder att samarbeta. Jag fick ge upp till slut. Det blir inte bättre än så här. Någon ringde och beställde balkongkaffe.

 

Vem bor här?

Ända sedan jag såg första säsongens program har jag älskat TV-programmet ”Vem bor här?” Bara att slippa reklamavbrott tilltalar mig. Tävlingsmomentet kittlar. Går det att se på människorna och ta hänsyn till deras yrken för att knäcka nöten? Det har hänt att jag haft full pott. Men oftast är det få bostäder jag spikar. Kvintetten som deltar verkar ha riktigt kul ihop och jag gissar på att det finns de som fortsatt att umgås efteråt.
Jag hade älskat att lägga ut blindspår på olika sätt. Bytt taktik längs resan. Skojat mycket. Snabbt ställt om till seriösa kommentarer. Ställt de rätta frågorna när jag var ensam med någon medtävlande. Spelat spelet. Har jag fel när jag tycker att prissumman är för skral? För vissa segrare är det knappt fickpengar. Ska de dessutom dela med en-två andra blir det lite löjligt. Höj det ordentligt. Eller byt ut det mot en magnifik resa.

I måndags var det bara kvinnor med. Det receptet tyckte jag var klokt. Antar att det blir män nästa vecka. Den sista villan med den underbara naturutsikten uppskattade jag skarpt. ❤ Flera bostäder gillar jag att se, men skulle aldrig kunna tänka mig att bo i själv. Ofta kommer tanken till mig,” lagom är bäst”.
Självklart spinner jag lätt vidare på egna tankar för att utveckla konceptet. Förstår att det handlar om pengar och tid. För alltför många bostäder har varit i Stockholmstrakten. Visst har de besökt Göteborg och Skåne några gånger. Men jag hade gärna sett att den gröna folkvagnsbussen rullade iväg åt fler håll i vårt land. Kanske även tog oss till utlandssvenskars hem. Samtidigt inser jag faror och genast tänker jag på om något program snabbt ”raserat”. Finns det alltid ett sjätte bostadsalternativ/deltagare tro? En reserv om något fallerar.
Skulle även kunna ske i stora staden Stockholm. Men risken ökar rejält om de skulle begränsa sig till två mindre städer väldigt nära varandra.
”Vem tar nyckeln?” Snabbt tar pensionären Ulla nycklarna ur programledarens hand och de fem kvinnorna går iväg mot villan. En söt flicka på fyra år hoppar fram från grannhuset. Hon har precis kommit ut från bakre dörren på en parkerad bil.
”Ulla! Får jag följa med dig och Buster ut på prommis idag?”

Jag kan skriva minst tjugo roliga påhittade episoder, som skulle kunna hända. Något personligt kunde blivit glömt kvar framme på ett oväntat ställe, typ i ett förråd.

Det vackra gula huset på fotot ovan har jag bott i. Var säkert en rik herre som ägde huset från början. För så var det i grannhus på gatan. Nu var det istället omgjort till fem lägenheter.
Det hade varit kört om jag hade varit med i programmet när vi bodde i trästaden Hjo. Två bibliotekarier i samma lya. Hur många hundratals böcker hade vi redan då? Borde skrivit tusental.
Alla deltagare presenteras med förnamn och yrkestitel. Det skulle vara kört bara genom ordet Bo och helkört med titeln bibliotekarie. 😉 Eller kunde vi burit ner alla böcker till förrådet och frågat om vi kunde fått leasa hundra tuffa muggar där det stod ”I love Hjo”? Skulle också kunnat låna några av min svärmors alla samlingar. Men då vore det inte mitt hem längre.
Bäst att se programmet från TV-soffan.
Ser du ”Vem bor här?” Spelar du i så fall på Appen? Har du fem rätt ibland? Skulle du vilja vara med i programmet?

Ps. Kul att lägga in inlägg i denna blogg då och då. Annars är det https://gotlanduppochner.com som kommer i första hand – detta premiärår för den nya bloggen. Hur det blir i framtiden vet jag inget om.

Väntan som fick ett tvärstopp

Ögonblicksbild; tjugotvå

Jag tyckte det skulle vara kul att ta ett kort i exakt rätt läge. När denna blogg fick fyrahundratusen visare. Därför satt jag och väntade. Tog kort när det var elva ifrån. Uppdaterade. Tog kort på 399 997. Uppdaterade. Insåg att det fanns en chans att jag skulle missa. Att det dök upp två besökare samtidigt och det skulle stå 400 001. Det hade inte varit lika kul. Det problemet hände aldrig. Istället gick strömmen när jag tog detta foto. Det blev inte ens en Latte. 😦

Men jag är född ”tokoptimist”. När https://gotlanduppochner.com/   når samma visningsantal ska jag vara beredd. Oavsett om jag sitter i himlen eller på ”hemmet”. 😉

 

Den pedagogiska uppdelningen

Min karriär inom triggerfinger-världen startade redan 1989.
Då höll jag på i många dagar och halva nätter med att skriva på ett tangentbord. Allt för att skapa flera veckors ledighet från skolan under vårterminen.
Straffet blev att mitt vänstra ringfinger fick nog. Det gick inte att böja när jag vaknade på morgonen utan pekade fult rakt ut. Den 14:e mars fick jag därför för första gången i mitt liv besöka Vårdcentralen i Borås.
Doktorn var envis. Han var på mig vid två tillfällen.
”Är det säkert att du inte varit i slagsmål i helgen?”
Han var inte nöjd med mitt svar, att jag ALDRIG varit i slagsmål.

Ni som läst min sista kåseribok ”Minnen som stannat kvar” minns kanske den hetsiga kvinnliga läkaren på KSS i Skövde. Där jag drog undan handen när hon äntligen kom med en cortisonspruta. Jag ville ju så gärna ha dosen i både rätt finger och rätt hand. Ansåg att jag hade rätt till det efter att ha lyssnat på hennes svordomar. 😦

För några år sedan fastnade mitt högra pekfinger efter en hopplös uppgift med att skruva ihop ett Jysk-skåp med något som skulle kallas verktyg. Då fick jag först träffa en trevlig arbetsterapeut som gav mig en skena och träningsprogram.
Vid återbesöket bestämdes det att jag skulle få cortison av en duktig läkare på Vårdcentralen.
Jag blev snabbt hjälpt och livet gick vidare tills förra våren när två fingrar bestämde sig tillsammans för att göra livet surt för mig. Jag skrev ett mail till arbetsterapeuten och fick en tid hos henne. Jag berättade om förra gången och betonade att det var väl bäst att jag träffade läkaren direkt och hoppade träningsprogrammet och skenan.
”För den enda läkaren som kan ge cortison finns väl kvar?”
Hon svarade jo på frågan, men kroppsspråket signalerade något mer. Besvärat berättade hon att läkarna gjort om systemet och delat upp patienterna som var listade på vårdcentralen på ett nytt sätt. Just denna läkare arbetade halvtid och hade inte patienter som var födda den 12:e.
Som den pedagog jag är utbildad till startade jag med ett snett leende samtidigt som jag såg hur den trevliga kvinnan skruvade på sig i stolen.
”Du tror inte möjligtvis att han kan göra ett undantag och byta patient med någon annan doktor? Någon som har ont i halsen?”
Hon gjorde ett försök och ringde vidare. Jag hörde aldrig den andra rösten men förstod att det var kört för mig.
När jag kom hem gjorde jag det som jag borde gjort redan när vi kom till Ystad första sommaren. Gick in på Novaklinikens webbsida och listade mig. Snabbt fick jag ett godkännande och kunde beställa en besökstid.
När jag kom dit var det en ny upplevelse. När jag klev in i huvudentrén kändes det annorlunda. Kvinnan bakom luckan hälsade mjukt på mig. Andra i personalen hejade på mig när jag satt i väntrummet. Efter en stund kom en äldre läkare och hämtade mig. När jag kom in i undersökningsrummet satt en yngre man där. Det var han som var min ”huvudläkare”.
Vi tre hade en mycket trevlig stund tillsammans. De lyssnade först på min version av hälsoläget. Sedan stod de på var sin sida om mig med var sin av mina händer. De diskuterade. Jämförde. Bytte platser. Bytte åsikter och jag fick vara med på mitt hörn. Sedan fick jag mina doser i de strejkande ”fingrarna”. (Handflatans böjsena)

Vid mitt nästa besök var det samma procedur vid incheckning och då väntan en våning upp. Alla som jag mötte som jobbade där verkade glada, trevliga och sammansvetsade som team. Oavsett rang. Den yngre läkaren som var ensam denna gång var som en kompis. Jag uppskattar en sådan relation. Där jag får berätta först. Där vi kan skoja lite om annat. Där jag vågar fråga om ”allt”. Ett riktigt proffsig mottagande på alla plan. 🙂

Mitt problem var att jag var mitt inne i förberedelser för en eventuell flytt någonstans. Jag var ensam hemma på dagarna och jag vågade inte ringa mina doktorskompisar och be dem lyfta kartonger hemma hos mig. Någonstans går gränsen.
Tyvärr var jag i samma trista läge när vi nådde Visby. Det var två trevliga gotlänningar som skötte själva flyttningen. Men det var givetvis vi som bar lådor inomhus under flera veckor.
Jag dröjde för länge innan jag tog kontakt för detta dilemma. Jag har ju oturen att ha andra defekter också som jag rangordnade högre.

Inte första gången på dessa trettio år som jag träffar på en ”ickecortisondoktor”. Däremot var det första gången som han gick på artros-spåret. Tur att han inte frågade om jag golvat någon granne på sista tiden.

Röntgen på måndag. Sedan blir det såklart direkt till ”avdelningen som skär i människor”. Min chans från när jag var på väg till kirurg i Varberg och hade tränat stenhårt på att fixa mitt finger själv – kommer inte att fungera denna gång. Då handlade det om bara ett finger och jag kunde beställa tid hos ”knivmannen” som insåg att mitt finger fungerade alldeles utmärkt. Det behövdes ingen operation. Operationstiden ställdes in.
Denna gång har jag kämpat hårt med allt. Vid ex. påtagandet av strumpor har mina lillfingrar fått göra grovjobbet under flera månader. De har tackat mig med att börja strula de också liksom andra fingrar. Ta av lock. Öppna förpackningar. Listan kan bli hur lång som helst. Min uppfinningsförmåga har fått jobba hårt för att lösa uppgifter när jag varit själv hemma.
Oftast glömmer jag bort handikappet. Jag har den förmågan när jag börjar tänka och jobba med annat. Det har mest varit när jag vaknat som jag helst velat somna om för att slippa vara vaken. Efter några skojkommentarer och lite varmt vatten har dagen kunnat komma igång. Men sista veckorna, när fler fingrar strejkar börjar även jag ge upp. Jag har googlat och sett att det handlar om 10-15 minuters ”arbete” med varje finger. Någonstans stod det att man kunde få ha musik i lurar. Ja tack! Jag vill inte höra talas om läbbiga repliker. Inte heller kan jag  peka finger mot teamet och be dem hålla tyst.

Oddsen är sämre för diabetiker. Det kan bli problem med att återställa full sträckförmåga.
Ibland är det tufft att leva. Men först röntgen.
Hoppas de inte hittar något annat fel. Hade jag fått cortisondoser i mina TVÅ strulande fingrar för några veckor sedan hade jag varit frisk tills nästa gång jag gör något olämpligt. Men jag har insett att jag inte bestämmer. Om jag inte tar flyget till … 😉

Ps. Det har blivit tuffare och tuffare att redigera foton till mina två bloggar. Jag har försökt begränsa tiden framför dator och tangentbord. Mina besök på Blogglandia har blivit färre.
Ps 2. På min blogg  https://gotlanduppochner.com/  har mitt mål varit att inte gnälla alls. Där finns ingen kategori för det. Välkommen dit på besök. Kanske finns det någon kategori som passar dig. Fler kommer att dyka upp i framtiden. Snart är vi redo för vårutflykter på den fantastiska ön.
Ps 3. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 🙂

Sköt om dig! Gör det bästa av varje dag! ❤