Min vän Kurt

Jag har läst tusentals böcker genom åren, dels som privatperson och dels som bibliotekarie. En del böcker har lämnat mer avtryck än andra. Ett flertal inga avtryck alls.

Sommaren 2007 hade vi hyrt en lägenhet i Ystad och skulle tillbringa två sommarveckor på Österlen. Bostaden låg mitt i centrum och inte långt från Kurt Wallanders slitna lägenhet på Mariagatan. På våren innan resan hade jag för tredje gången läst om Henning Mankells klassiker om kriminalaren Kurt Wallander. Alla böckerna fanns i en av våra Billyhyllor. När jag öppnade dem såg jag att de fått betyget fem stjärnor av den eniga juryn som består av den rättvise men hårde ordföranden Bosse Lidén.

”Det är väl säkert att du vet att Kurt Wallander inte finns på riktigt”, frågade Solveig några dagar innan vi skulle resa iväg.
”Det är klart att han gör. Nu är vi nästan jämngamla. Vi har mycket gemensamt.”
”Du ska kanske göra en egen resa. Du kan bo hos den där Svedberg.”
”Det går inte. Han finns inte.”
”Tada! Du har ÄNTLIGEN insett att det är fiktiva personer som är placerade i en verklig miljö.”
”Svedberg finns inte längre hos oss. Han är död. Blev mördad i sjunde boken, ”Steget efter”. Förresten. Den gode Mankell gjorde en stor miss när det gällde kollegan Svedberg. I första boken berättade han att Svedberg kom från Stockholm och att han hela tiden längtade tillbaka till storstaden. Från bok två till bok sex beskrivs Svedberg som den mest Ystadaktiga som finns. Han får hemlängtan direkt om han så bara tvingas åka till Simrishamn några timmar. Svedberg blev polis för att han var mörkrädd. Ändå lyckades han inte bli av med sin rädsla. Han sov alltid med en tänd lampa i sin taklägenhet på Lilla Norregatan.”
Min fru gäspade till. Antagligen var hon trött av något skäl.
”Tack för överkursen. Jag har alltid undrat varför lampan var tänd i en taklägenhet i Ystad av alla platser.”
Jag kunde inte motstå frestelsen att kittla henne på det rätta stället. Utmana henne på en brottningsmatch utan domare. Sätta mig grensle och hålla för de vilt fäktande armarna som säkert bara ville mig ont.
”Driver du LITE eller MYCKET med mig?”
”Inte alls. Du är en investering på sikt. Om Kvitt eller Dubbelt kommer tillbaka kommer du att vinna rubbet. Äntligen får jag nytta av din insnöade Wallanderhjärna. Då köper vi en taklägenhet med utsikt över ditt älskade hav. Bara jag slipper tångdoften. En annan viktig sak. Skräm inte upp tjejerna. Tala inte högt om alla otäcka mord. Måste du läsa så läbbiga böcker förresten?”
Jag inser att jag bör vara diskret när våra två döttrar slickar på var sin glass när vi åker till Mossby strand. Inte med ett enda ord nämna högt om vad som flöt i land på en flotte på min födelsedag 1991. Måste slipa på ett bra skäl till att vi just ska dit så inte Solveig misstä…
”Jag gissar att vi får klara oss själva utan dig.”
”Inte på Mos…Varför tror du det?”
”Eftersom du envisas med att ta med dig din gamla cykel.”
”Var snäll mot min cykel. Ni slipper mig på Tosselilla. Då tänkte jag skumpa omkring på kullerstensgatorna. Du kommer väl ihåg de trånga mysiga gränderna och de häftiga gatunamnen. Sladdergatan, Bästebrorsgränd, Häxgången och allt vad de nu heter?”
”Jag känner dig allt. Du ska säkert lösa några Cold Cases med din låtsaskompis Kurtan.”
”Kurt, om jag får be. Möjligtvis tar vi en snabb fika på Fridolds Konditori eller en lättöl på Hamncaféet. Han är säkert i tjänst.”

Dubbelliv under två veckor. Semester och annat tankearbete får samsas om det trånga utrymmet. Undra´ om jag klarar av att besöka en bank utan att läsa på kassörskornas namnskyltar. Tänk om det står Britta-Lena Bodén på bröstet. Tjejen med det suveräna detaljrika minnet i första boken, ”Mördare utan ansikte”. Jag kommer säkert att få kalla kårar längs med ryggraden när jag sneglar mot Liregatan där Yvonne Ander smidde planer. Jag brukar tänka på henne varje gång en kvinnlig tågvärd vill se min tågbiljett. Det är konstigt det där. Annars har jag aldrig problem med att skilja på dikt och verklighet. De reglerna gäller inte Kurt Wallander. Han lever sitt eget liv i mitt inre. Däremot har jag svårt att se duktiga skådespelare som Rolf Lassgård och Krister Henriksson gestalta min vän. Det räcker med att de öppnar munnen och säger den första repliken på rikssvenska så är trovärdigheten bortblåst. Kurt Wallander är uppväxt i Limhamn utanför Malmö och ska prata skånska och inget annat. Kroppsvikten svajar också. Först lätt överviktig. Sedan smal och spänstig. Snart pratar säkert låtsas-Wallander bara engelska.   😉

Ystad och hela Österlen är en idyll. Men i Ystad döljer sig ondskan under ytan i småstadsidyllen med korsvirkeshus och prunkande stockrosor. Dessutom finns det hemligheter i den skånska dimman. Tyvärr har min vän Kurt också hamnat i dimman rent mentalt sett i sista boken ”Den orolige mannen”. Tur att hans dotter Linda står för återväxten.
Nu ser jag fram emot att se Cineteket och Ystad Studios på gamla regementsområdet… vänta. Endast två Wallander i staden enligt Eniro. En bor på Sladdergatan. Bra gatunamn. Kan han känna till… måste stänga dörren till sovrummet… Solveig är så känslig för vissa saker… jag ska bara artigt fråga ett par saker …

Annonser

Filmtajm

Vad kul det ska bli. Imorgon startar vi åttonde säsongen.
Den 3 april 2009 bänkade vi oss i soffan för något som jag hade döpt till Familjen Lidéns fredagsmys i filmsoffan. Vi turades om att välja från en burk med färgglada lappar vilken film vi skulle se. Från en annan burk drog vi en lapp om vad vi skulle smaska och dricka till. Den burken fick vi dra en lapp från tidigare under veckan. Annars hade vi inte hunnit med att handla rätt ingredienser och fixa till efterrätterna som har blivit mer avancerade med tiden.
Filmerna har jag köpt via Cdon och Ginza eller vunnit på Tradera exakt två sekunder innan auktionen gått ut. Jag är en mästare på det där. Första gången klappade mitt hjärta så jag hörde det. Nu är det mest vardagsmat att slå till när det är omöjligt att hinna bjuda över. Inte det minsta dåligt samvete har jag. Urvalet har förändrats i takt med att tjejerna blivit äldre men vi har fortsatt spola renodlade actionfilmer som ingen suktar efter av oss vuxna heller.
Numera har vi ingen fast filmkväll. Tjejerna har andra intressen och kompisar än sina päron. Ändå vill de inte missa dessa mysstunder. Varje gång jag frågar efter en säsongsavslutning om vi ska sluta blir det ett klingande NEEEEJ!

Till dagens datum har vi sett 133 filmer. Efter varje film lämnar vi ett betyg från 1 till 10 samtidigt, så vi inte blir påverkade av varandras åsikter. Inför första säsongen hade jag gjort upp ett tjusigt schema så att alla inklusive jag förstod tänket:
10 poäng: Då är filmen så bra och underbar att man längtar efter att se om den igen.
9 poäng: Fantastiskt bra film. Har nästan allt.
1 poäng: Totalt värdelös film. Varför gjordes den?

Mycket vatten har runnit genom åar och vattendrag sedan Lizette drog lappen ”Sweet home Alabama” med Reese Witherspoon och vi smaskade på naturgodis. Hela 51 st tiopoängare har delats ut. Av dessa är jag skyldig till 21stycken. 41 %. Sug på den. Hur ska man analysera det? För snäll? För elak? Egoistiskt valt filmer efter egen smak? Visst har jag haft som mål att våra flickor ska få bekanta sig med filmer som inte bara handlar om stereotypa Collegehandlingar från USA. Det har de redan fått med morgongröten. Vi vill gärna variera deras kost. Gärna en nordisk film, en fransk, någon svensk, en engelsk, en klassiker som vi vill att de ska få med sig i livets filmbagage. Samtidigt tar jag alltid hänsyn till önskemål inför en ny säsong. Smaken är delad. Ändå trivs vi bra i soffan… inte sant längre. Nu behövs det TVÅ stora soffor.

20 stycken filmer som riskerar att bli magplask, men helst  några guldkorn, står på två hyllor i Benny. Det bästa är att bli överraskad av en film som man inte hade några som helst förväntningar på. Endast en film av de 133 har fått 40 poäng. Den sämsta har än så länge fått 15 poäng.

Här bjuder jag på namnen inför åttonde säsongen. Skriv gärna en kommentar om någon film som du tror kommer att få höga poäng från den stenhårda juryn som inte är könskvoterad  🙂

Komedier:
50 first dates, Bad teacher, Helens små underverk, I don´t know how she does it, My sassy girl, Nio månader, All about Steve.

Romantisk komedi:
What a girl wants, Midnatt i Paris.

Drama/Komedi:
Det är aldrig försent – Larry Crow

Action/Komedi:
Love is not a crime

Romantisk/drama:
Water for Elephants

Drama:
En dag i livet, Pilotens hustru, Jag saknar dig (ungdomsfilm), Kramer mot Kramer, Vegas (ungdomsfilm), Nyckeln till frihet, Titanic.

Äventyr:
Greven av Monte Cristo

Det bästa. Det ALLRA bästa. Gissa vad det är? Det är så underbart att slippa något som hackar sönder filmerna. Som förstör helhetsintrycket. Dessa tröttsamma REKLAMAVBROTT. Vill vi pausa av någon anledning gör vi det. Ingen storebror bestämmer över beslutet.

Först ut i sällskapet blir ”Pilotens hustru”. Både jag och Solveig har läst succéromanen av Anita Shreves om piloten som levde dubbelliv. Nu måste jag sluta skriva för min hemliga fjärde fru behöver hjälp med en pinsam sak.  😉

Döden slog till blixtsnabbt

Det var varmt både i vattnet och i luften där jag och min sommarbästis Joakim höll på att försöka sätta nytt nickrekord med fotbollen av plast. Den sommaren hade vi badat nästan varje dag. På starka pojkben hade vi trampat den långa vägen till Östra Stranden. Det hade blivit en trevlig ”segtradition” att stanna till vid kiosken och köpa fruktkolor som vi sedan matade tandtrollen med. Ligga och lapa sol stod inte högt på pojkagendan. Ändå var vi bruna som pepparkakor. Man blir lätt det om man har det rätta pigmentet, hela tiden är i rörelse, och lever hand i hand med salta smekande vindar.
Värmen i vattnet vid Östra Stranden var välkänd för oss helårsboende och alla de smålänningar som hade stugor i trakten. Orsaken var att det var så långgrunt att man skämtade om att man kunde gå till Danmark. När vattnet äntligen blötte ner kanten på badbyxorna nådde man på nytt en sandbank och vattnet sjönk behagligt ner till knäna igen. Den som ville upptäcka när vattnet nådde hakan behövde en rejäl skopa tålamod. Dessutom var vattnet jämndjupt. Flyttade man sig i sidled blev det ingen större förändring. Inga luriga gropar. Inga strömmar. Inga stenar på botten. Otroligt barnvänligt. En del personer kommenterade gärna att ett avloppsrör gick ut i vattnet en bit bort mot hamnen. Att det var ren skit som värmde upp vattnet. Det örat lyssnade jag inte på.

Både jag och Joakim spelade fotboll i ett ungdomslag. Den dagliga träningen hade gett resultat. På avstånd måste det ha sett imponerande ut när grabbarna lät bollen flyga mellan sina våta kalufser. Om de orkade räkna i sommarhettan skulle de vid några tillfällen nått siffror över hundra. Var vi nära ett rekord behövde vi aldrig riskera något i vattnet när vi offrade oss vilt för att nå dit med pannan en sista gång. Inga dolda spetsiga faror lurade i vassen.

Denna dag var det extremt varmt. Kvavt. Dåligt med syre. Solen försvann och ersattes av mörka moln. På avstånd såg vi att de sista strandgästerna samlade ihop sina pinaler och skyndsamt försvann iväg. Där i det varma vattnet gjorde det inget att det även kom vattenstänk från ovan. Livet lekte. Vi var oslagbara på alla plan.
Plötsligt mullrade det till bakom ryggen. En kort stund senare blixtrade det till på himlen. Effektfullt. Som ett skådespel. Ett nyårsfirande mitt i sommaren. Vi glömde bort att hålla bollen i rörelse. Istället satte vi oss ner i vattnet med bara huvudet över ytan. Jag njöt och tyckte stunden var på gränsen till magisk. Att livet nått en ny dimension. Jag ville inte missa nästa steg när den mörkblå himlen lystes upp. Smällen efteråt var livets efterrätt.
”Blixten söker sig alltid till det som är högre än havsytan”, sa Jocke och blev personlig. De närmaste minuterna berättade han en sannhistoria som berörde mig ända ner till tårna i sandbotten:

Joakim hade kommit till vår klass när vi började högstadiet. Hans dialekt skvallrade om ett ursprung i Östergötland. Hemma i Norrköping hade hans äldre bror och en kompis varit ute och cyklat en dag när det blev åskväder. Antagligen cyklade de i bredd som hårdkokta grabbar med långt hår gjorde i början på sjuttiotalet. Då som nu. Höll sällan i styrena. Rökte Prince som de nallat från den enes pappa. Svor till när ösregnet förstörde deras tjuvrökning och de tvingades slänga de fuktiga rökpinnarna i vattenpölarna. Började planera vem av dem som skulle försöka fixa mellanöl till helgen. Två asfaltsgrabbar av sin tid. Kompisen till Joakims brorsa stegrade tufft med cykeln. Båda kompisarna hade givetvis trendiga Jenkastyre på sina tvåhjulade fordon. Höga brutala styren. Kompisen skulle vara värst. Han hade skurit bort plasthandtagen. Ibland hade han gömt stulna cigaretter i det ihåliga styret och satt fast dem med begagnade tuggummi.
Nu hände det snabbt. Blixtsnabbt. Från en tusendel till en annan tusendel. Blixten valde sin väg och träffpunkt. Skonade Joakims storebror som ändå flög ner i den blöta asfalten av trycket. Han kom ”just då” undan med en hjärnskakning och skrubbsår. Räddningen var gummihandtagen på cykeln där han för en gång skull hade sina händer. Detta konstaterade de kloka yrkesmännen en stund senare. Kompisens liv tog slut i samma stund han träffades av åskviggen.

Var ”det hemska” den största orsaken till att jag mest såg Joakims storebror med en tung kasse dricka. Vardag som helg. Slitna fransiga jeans. Långt stripigt hår. Alltid såg jag honom ensam. Han gick inte i någon skola. I så fall livets hårda skola. Åldersmässigt borde han ha suttit i en gymnasieklass och skaffat sig kunskaper för framtiden. Tydligen var han för ung för att få bo kvar i Norrköping när familjen drog söder ut. Han måste ha känt sig vilsen i tillvaron. Det mullrade säkert fortfarande i hans inre. Fick han någonsin experthjälp med att bearbeta händelsen? Själv upplevde jag honom, med mina pojkögon, på ett helt annat sätt. En tuff outsider. Svårplacerad. Ingen jag såg upp till. Han hade redan passerat zenit. Utan att jag förstod det helt själv grodde en mörk tanke inom mig, att hans steg var på väg mot avgrunden.

När jag kom hem från stranden gjorde jag ett nytt livsval. Efter en stunds letande runt i garaget hittade jag till slut mina plasthandtag…

I beg to differ

Vi går in i ett nytt skede i våra vardagsliv. Från ljus till mörker. Från utomhusaktiviteter till inomhusaktivteter. I en Tv-ruta i en tidning läser jag om 19 Tv-program du inte får missa i höst! Dallas har jag skrivit om. Gamla bekantskaper som Körslaget, Fångarna på fortet, Bonde söker fru, Kalle Moraeus och Så mycket bättre presenteras liksom reklam för nya program. De spänningssugna kan glädjas sig åt att återse världens starkaste Magnus Samuelsson i A-gruppen eftersom filmatiseringarna av Arne Dahls framgångsrika böcker har fortsatt. Själv ser jag fram mot The Spiral. Internationell thrillersatsning om en konstgrupp i Köpenhamn. Tuva Novotny som numera bor i Danmark gör en av rollerna. Kul också att Solsidan dyker upp igen. Hoppas det är samma höga klass som i de två första säsongerna. Om jag var arg på JR i min ungdom är det inget mot vad jag var när Ove Sundberg dök upp i Solsidan. Han är värre än en kloning av en igel och en kardborre. Henrik Dorsin har verkligen lyckats gestalta en rollfigur utöver det vanliga. Ove Sundberg är notoriskt snål, socialt inkompetent, saknar självdistans och älskar att låna prylar som aldrig hittar hem igen till sin ägare. Ur Oves mun kommer en hel del osorterade grodcitat som numera har blivit klassiska som: Tjenare mannen, I beg to differ, Det var ledigt här så vi… Slog till och Du ser mig äta en bajsmacka och du säger ingenting 😦

Hur många var vi inte som njöt av förra säsongen av Så mycket bättre. Alla var bra men Laleh var min största favorit av många orsaker. Nu är frågan om säsongen lever upp till sin programtitel en tredje gång. Följande sju musikstjärnor åkte till min favoritö Gotland. Sylvia Vrethammar, Magnus Uggla, Linda ”Miss Li” Carlsson, Pugh Rogefeldt, Darin, Olle Ljungström och Maja Ivarsson från gruppen The Sounds. Personligen känns det som de slår i slagläge jämfört med andra säsongen.

Tänk om JAG fick äran att välja ut sju artister till fjärde säsongen. Skulle varit ett både stimulerande och marigt jobb. Mardrömmen skulle varit när jag äntligen hade bestämt mig och ringde upp… så ville ingen vara med  😦
En snabb sidoblick på reservbänken. Där ser jag en viftande glad man. Ove Sundberg kan ju sjunga också. Eller om det är Henrik Dorsin. De är som två bröder.

Du läsare! Vilken svensk artist skulle DU ringt direkt?

Ett rött frimärke

Det skrevs för två veckor sedan i Bladet om en yrkesman som hade det jobbigt just nu. Han skulle på kort tid skylta om inne i centrum. Byta ut massor av 50-skyltar mot de nya 40-skyltarna. Enligt artikeln skulle de nya gälla från och med 20 augusti.
Tydligen har han fått det för jobbigt. Inte hunnit med. På vissa ställen finns nu inga skyltar alls. Jag har förstått och noterat att flera personer har läst artikeln. Bilarna snigelkryper. Förarna vill inte åka på dyra böter. Polisen i samma tidningsartikel skrämdes om kontroller den närmaste tiden. Idag läste jag att åtta förare blev av med körkortet igår och 31 personer kommer att få mindre i månadslön denna månad. Mätningen gjordes utanför skolor där det var 30 km som gäller.

En anonym person i min närhet satt bredvid sin man i bilen igår. Mannen gick lydigt ner till 40 km på Floravägen trots skyltbristen. Direkt dök ett fordon från ingenstans upp i backspegeln. En röd traktor.
Den skäggige traktorchauffören låg som ett frimärke och slickade på kofångaren till deras splitternya BMW en lång stund. Efter ett tag började det bli irriterande. Min vän föreslog till sin man att han skulle köra in i en bussficka och släppa förbi detta snabbare fordon. Jag gissar på att hon sa det med en lätt touch av ironi. Mannen blinkade höger och stannade till. När han inte såg traktorn köra förbi tittade han i backspegeln.
Traktorn hade parkerat bakom deras bil. Ut kom en man med skägg och hade något slags långt järnrör i handen. Eftersom min vän hade vänt sig om för att ta något i baksätet såg hon också samma otäcka scen. Plus att armrörelsen höjdes över mannens huvud. Blicken i det fårade ansiktet såg svart ut. Det var inte rätt läge att prata väder eller trafikregler.
”Kör!”, skrek min vän och höll på att få nackspärr när hon vände sig om i passageraresätet.
Alla som sett en BMW-förare testa växellådan vet att det finns dold kapacitet under motorhuven. Jag lovar. Den går fortare än 40 knyck. Jag gissar på att det tjöt i asfalten. Eftersom detta inte är en skröna blev heller inte föraren till den nya BMW:n av med sin lapp hundra meter från busshållplatsen. Tyvärr hann de inte notera vad som stod på traktorns reg-skylt. Tiden var alltför knapp. Min vän upplevde det som om livet höll på att rinna iväg…
…Det bor alltså en galning på en gård någonstans i…. måste ha stått ARG333… GALEN444 är för långt. 😉
Nästa gång jag kör ut på Floravägen från vår gata kan det bli så att jag väljer mellan kolera eller pest: En polis står med sin kamera vid kanten. En röd traktor dyker upp i backspegeln. Böter eller stryk? Finkan eller tillplattad? Kör man sämre om man inte har något körkort? Kör man sämre om man är platt som en pannkaka? Smita eller smet? Uga! 😦

Pojken som kunde läsa

Vår sexåriga dotter Lizette började i ettan. Hon fick fyra läxor redan första veckan. Hon var mycket stolt för det. Hennes pappa var säkert den enda som var avundsjuk på henne. Tänk om jag fått så många läxor i hennes ålder.

Tillsammans med mig i ettan gick två finska bröder. De hette Jiri och Jari. Jiri var ett år äldre än Jari. Han kunde inte många svenska ord. Jari kunde hälften så många. Bröderna bråkade inte i klassrummet. Det skulle de aldrig ha vågat. Vår fröken Karin var arg på dem ändå. Hon kunde inte acceptera att hon inte nådde fram. Jag förstod inte varför hon skrek på dem när det märktes att de helt enkelt inte förstod vad hon sa.

Jag var blyg på lågstadiet. Gjorde alltid exakt som fröken sa. Tog upp min fickspegel från bänken. Satt som de andra klasskamraterna och uttalade veckans bokstav. Formade läpparna till ett tydligt Ooooo. Betraktade munnens form i spegeln. Ljudade tydligt de korta orden i läseboken; Far ror, mor är rar. Skrev in bokstaven O prydligt i skrivboken. Höll mig mellan rätt linjer. Försökte hålla samma takt som mina kamrater.

Veckorna gick. Nya kompisar tillkom. En av dem var Per. När han var hemma hos mig spelade vi spel och lekte med bilar. En eftermiddag fick Per syn på ett spännande bokomslag.
”Ska jag läsa?” frågade jag honom.
Per log snett. Han trodde inte på jultomten.
Vi la oss på sängen med Kullamannen framför oss. Snart hade Pers sneda leende ersatts av ett frenetiskt nagelbitande. Jag läste med inlevelse. Det handlade inte om något stakande. Jag läste flytande och dramatiserade med olika röster.

Så sprack bubblan. Per var mindre blyg än jag. I klassrummet räckte han upp handen och avslöjade sanningen.
”Bosse läste Kullamannen för mig i går.”
Vet inte om fröken visste vad det var för slags bok, men hennes nyfikenhet hade väckts.
”Stämmer det?”
”Ja”, svarade jag och krympte bakom bänken.
Fröken vaggade iväg och återkom med treans läsebok. La boken framför mig och bad mig läsa högt.
Jag var inte orolig för texten. Däremot var jag osäker på hur långt jag skulle läsa. Fick jag föreställa röster? Eller var det för överdrivet? Eftersom jag inte vågade titta mig omkring visste jag inte hur de andra klasskamraterna reagerade. Förstod de raketresan från spegelläsning till flytande svenska? Drömde de om mirakel för sin egen läsning?
”Det räcker nu.”
Fröken ryckte ifrån mig boken som om jag gjort något ytterst otillåtet och fult.

På kvällen ringde telefonen hemma hos oss. Mamma lyfte luren och fick en utskällning som hette duga. Fröken hotade med att skicka mig direkt upp i trean. Hon ansåg att jag inte hörde hemma i klassen. Det var minsann hennes jobb att lära mig att läsa, skriva och räkna. Inte föräldrarnas uppgift. Mamma fick knappt en syl i vädret. Hon försökte förklara att hon inte bedrivit en svartskola i hemmet. Bosse hade alltid varit vetgirig. Ville ha reda på vad som stod på skyltarna i centrum och vad klockan var.
”Får jag inte ge honom svaren då? Kroppsligt och socialt hör pojken hemma i ettan.”
Fröken kontrade med att hon testat både treans läsebok och treans mattebok. Han kan redan allt, t.o.m. gångertabellerna, la hon till.

Jag grät mig till sömns den natten. Drömde mardrömmar om jättarna i trean. De tuffa grabbarn som jag nådde till hakan. Nästa dag ringde mamma till rektorn och jag fick den stora äran att få gå kvar i ettan bland mina kompisar.

Föresten stämde det inte alls. Jag kunde inte allt. När vi skulle ha gympa var jag ständigt orolig för att mina skosnören skulle gå upp på gympaskorna. Ändå hade jag tur. Den busigaste killen i klassen var min räddningsplanka.
”Kan du hjälpa mig att knyta?”
Snällt och skickligt knöt Hans-Gunnar mina skor. Han skulle bara veta hur högt jag värderade hans insats. Då som nu.

Jag och Solveig brukar skoja om när vi lärde oss att läsa. Hon började skolan ett år i förtid så hon leder åldersmässigt. Nu har det blivit en skröna. Sist berättade jag att jag rabblade alfabetet som spermie. 🙂

Vi fick betyg i årskurs tre. På mitt papper fanns det bara tvåor och treor. I svenska fick jag en trea som Per. Han lät fortfarande som en seg, hackande Rexmoppe när han läste högt i klassrummet. Vi stod på skolgården och jämförde betygen. Ämnesbetyget i modersmålet störde mig inte alls. Tvåan i gymnastik sved dubbelt värre. Den retade mig hela sommarlovet, som den sportkille jag var.

Mamma och pappa insåg sanningen. Det handlade om ren hämnd. De visste att jag skulle haft femmor i alla teoretiska ämnen. Konkurrensen var inte stor, minns jag fortfarande kristallklart. Endast två flickor kunde mäta sig just då. Jag hade klarat proven med glans. Gjort alla läxor. Räckt upp handen. Kunnat alla tabeller i matten när de flesta fortfarande tvekade om tre plus fyra var sju eller åtta. Varit klar tidigt med mina uppgifter. Jag måste ha varit otroligt understimulerad under hela lågstadiet där jag stampade omkring på samma fläck. Tänk om jag fått gå i Lizettes klass och haft fyra läxor. Då hade jag själv vaggat som en belåten anka på vågorna.
En snäll anka. Ingen rytande anka eller en agande rasist. 😦DSCN7098

Safari i sovrummet

När Jennifer kom hem efter en heldag i Ystads djurpark gav hon mig en djurlektion. Denna första gång på besök i djurparken var det rundvandring på programmet. Det gällde att bekanta sig med alla rutiner och lära sig reglerna som gäller för området.

Till höjdpunkterna hörde att få se zebraungen som föddes igår, fläckiga griskultingar och nykläckta kycklingar. Killingen Sally som är uppfödd på nappflaska var extra sällskaplig och älskade att bli klappad.

Lika sällskapliga är inte Rhesusaporna. Två viktiga saker att tänka på när man går in till dem är att inte titta dem i ögonen eller visa tänderna. Det tar denna flock på 15-20 djur som ett hot. De har tidigare bott i Uppsala och ingått i ett forskningsprojekt. Annars härstammar arten främst från Indien. Eleverna får inte gå in själva till dem utan måste vara i sällskap med en djurskötare. Skulle en djurskötare gå in ensam bör personen ha med sig en kratta för att verka respektinjagande och markera framför sig om aporna blir för närgångna.

Det är viktigt att sysselsätta Rhesusaporna. Ge dem olika sorters leksaker och uppgifter varje dag. Oftast med någon form av mat som belöning. Gräva ner och gömma persilja i pellets eller popcorn i en petflaska. En dag fick aporna tavelkritor som de energiskt målade med på golvet och njöt av det gnisslande ljudet. Aktivitetsleksakerna placeras ut när aporna är förflyttade till ett annat rum. De får ju inte tjuvkika 🙂

En annan viktig sak är att så fort som möjligt skaffa sig ett DJURÖGA. Under de dagliga rundvandringarna gäller det att ha den rätta blicken så man registrerar skillnader mot det normala. Se förändringar. Lära sig alla djurens personliga beteende och notera när det avviker från just deras normala.

Jennifer berättade skillnaderna mellan getter och får. Man ser det på svansen. Svansen hos getter står rakt ut eller uppåt medans svansen hos får hänger ner mot rumpan. Jag frågade intelligent om hon även fick lära sig att skilja zebror från antiloperna. När jag gick vidare till den snusförnuftiga frågan om klasskamraterna skulle turas om att måla hästarna som blev zebror för turisterna, fick jag en blick som påminde den man ger till någon som inte har ALLA getterna hemma. Jag kan väl inte hjälpa att min favoritscen är när Tomten besöker verkstaden där nissen målar schackbrädet från burken med rutigt. Sist när jag var i den välsorterade färgaffären letade jag i smyg. Jag hade en känsla av att både Solveig och den där experten bakom disken skulle ha ironiska kommentarer om jag hade frågat högt. Det hade varit så coolt om jag hittat en burk. 😀

Imorgon blir det Fredagskåseri. En lite obehaglig sannsaga från en tid när jag inte kunde knyta skorna själv. Tänk idag behöver man inte kunna det längre. På mina senaste dödsköna sommarskor behöver jag bara dra lite i en plastgrej som håller ihop snören. Lätt som en plätt!

Grand battements – lite balett på ett djuriskt sätt

Hoppas att Jennifer inte går fel. Hit ska hon INTE gå 🙂

I måndags tog vår äldsta dotter sina första steg in i gymnasievärlden. Plötsligt har vi inte två högstadietjejer längre.

Imorgon ska Jennifer och hennes tretton nya klasskamrater ut till Ystads Djurpark. Där kommer de att vara ungefär två gånger i veckan under tre år, när de inte är på Noaks Ark, i Köpenhamn, i Kolmårdens Djurpark, i Skånes djurpark eller tittar på isbjörnar vid Antarktis:-) Det sista var inte bara ett skämt. Det finns faktiskt möjligheter att göra långpraktik utomlands under tredje året. Några har varit i Afrika. Dit vill INTE
Jennifer… s föräldrar att hon ska åka. Så liten. Kan bli sjuk. Ännu större och farligare djur. Hjälp! Jag räknade just på fingrarna som inte räckte till. Fick ta hjälp av de flesta tår. (varför räknade jag inte från sexton och uppåt? Strunt samma. Jag ville ända vicka på tårna). Den lilla tjejen är myndig redan under andra året. Vart tar tiden vägen? Finns det ingen tidsbroms?
Igår provade eleverna ut olika sorters arbetskläder, regnkläder och grova skor med stålhättor. Det var vissa problem att hitta NÅGOT som passade till Jennifer. Skorna var visst värst. För mig påminde det om när vi skulle hämta ut kläderna i lumpen.

Bästa upplysningen var att det finns fler av klasskamraterna som har planer på att läsa vidare på universitet och högskolor. För det krävs kompletteringskurser och ändå kommer det att bli minst ett halvår på komvux för att få med alla bitarna. Tror ändå att det finns bättre möjligheter att nå toppbetygen här än i en ren Naturvetenskaplig klass. Dessutom få praktik, uppleva verkligheten och komma fram till om det är djur man vill jobba med i framtiden. Kan man då ha superkul på vägen måste det vara som en djurisk dröm. När jag tänker på ormarna och spindlarna glider det lätt över till mar…:-(

Fusk. Varför fick inte jag chansen? Vilket smörgåsbord dagens ungdomar ges möjlighet att smaka av. Jennifers bästa kompis drog till ett orienteringsgymnasium i Eksjö. En annan klasskamrat ska klappa delfinerna på Kolmårdens djurpark. Hoppas att hon undviker att heja på vargarna. Allt är inte trevligt.

Vad hade jag då valt som en mogen sextonåring? Antagligen balettskolan. Där hade säkert de sötaste och vigaste tjejerna funnits. Ja, ja. Låt mig få drömma färdigt. Även jag inser att man måste ha intagningsprov innan. Berätta inte sådana tråkiga saker för mig. Jag är en känslig person. Är rätt säker på att jag hade fixat det teoretiska provet. Med rätt morot var jag en baddare på att plugga in vad som helst. Var böckerna bara på svenska eller halländska var det no problems. Snabbt hade jag lärt mig att Sauté inte var en efterrätt utan ett hopp.
Förstör nu inget om att ens tänka den snusförnuftiga tanken – praktiska intagningsprov. De som inte känner mig kan fortfarande få tro ett tag till att jag fuskade i balettskolan i tidiga barnaår. Jag är inte klar med min dagdröm ännu. Är bara mitt i. 😀
Hoppas att teoriprovet kom först. Redan där kunde jag fått de rätta kontakterna. När alla känner sig en aning osäkra. Då kunde jag blinkat med mina långa ögonfransar mot en förtrollande tjej.
”Hur är det med din Port de bras? Jag har just nu lite svårt med mina Ballon. Benen vill inte riktigt hänga kvar i luften så länge som jag vill.” Den upplysningen kunde jag motvilligt bjudit på.

Det praktiska provet är lite kinkigare. Jag måste medge att det finns ganska många olika steg i Baletten. Jag kunde startat med att stå på tå, gjort en Relevé står det i mina fuskpapper. Fortsatt med en Pas de bourre – tre steg, höger vänster höger eller tvärtom. Går att göra framåt, till sidan eller bakåt. Hallå. Köp blåbär. Det kan inte gå fel med alla de valmöjligheterna 😀

Det funkar såklart bara en gång att dra ut rätt propp i skåpet. Den över scenen. Inte heller helt säkert att provet var i en mörk källare. Min avslutning skulle varit en Arrière – röra sig baklänges, från publiken. Skulle bli stämningsfullt. Motsatsen finns i min bakficka. En helt annan taktik. Göra rörelserna så snabbt att bedömarnas ögon inte registrerade vad som egentligen hände. Jag var ändå en god sprinter och domaren kunde vara en äldre dam med grå och grön starr som var duktig på barr sjuttio år tillbaka i tiden. Hon skulle inte erkänna att hon såg fel.

Jag får fila på det här ett tag till. Någonstans finns en lösning. Eller får det bli flyktvägen. Tillbaks till en mogen pappakropp i sina bästa år;-)

Jag är inte avundsjuk på dagens ungdomar. Inte de minsta…. grrrr 😛 Där gick en penna sönder. Tvärtom. En del har skittråkigt på sitt höstlov. Skönt att veta att jag bara hade två dagar ledigt i november på min tid. Många ynglingar gnäller över att de inte har något annat att göra på lördagsförmiddagarna annat än att suga och dissa allt. Själv traskade jag iväg till skolan. Vi städade bänken sista lektionen. Nu tramsar jag inte. Det är sant. Jag har gått i skolan på lördagarna. Bara i ettan. Sedan gjorde de om veckoplanen i Sverige. Nu i efterhand är det häftigt att ha fått vara med om det som var vardagsmat för er äldre. Gick ni även på eftermiddagarna på lördagen? Berätta i en kommentar. Eller passa på att fråga era föräldrar, ni som är yngre. De kommer säkert att undra varför ni plötsligt blev så intresserade av deras barndom. Om intet annat skulle era föräldrar se på er med nya ögon. Jag blir nyfiken på om ni var med om något spännande i skolan en lördag?

Honungsört – en vacker lila nyttoväxt

Honungsört heter den lila växten som är en nyttoväxt. Växer just nu tjusigt på åkrarna längs med väg 9, strax väster om Abbekås. Potatisodlarna använder den som fångstgröda eller täckgröda. De långa rötterna, 30 till 40 cm tar upp överflödigt kväve, fosfor och kalium som ligger djupt nere i jorden. Röterna binder även jorden och förhindrar erosion. Visst är det bra när man kan förena nytta med nöje 🙂

Ska jag? Ska jag inte?

Först trodde mina ögon att de fått fnatt. Som om det var första april och tidningen skojade till det. Sedan inser jag att Sveriges första, stora supersåpa är tillbaks ikväll. På riktigt. Tror jag.

Dallas lärde oss att inga oljepengar i världen kan köpa lycka. Nu är 80-talets succéserie här igen! Tjugo år senare har Bobbys och JR:s söner tagit över – och släktfejden får ny kraft.

Ska jag göra om gamla misstag? Jag minns att jag satt bänkad varje kväll ett avsnitt sändes de första säsongerna. Hela vår familj satt i soffan. Jag har glömt veckodagen men det krävdes något riktigt stort för att jag skulle missa veckans höjdpunkt. På den tiden hade vi ingen video och jag är inte helt säker på att avsnitten gick i repris. I alla fall inte i repris på repris.
Så arg jag var på JR. Vilken sk…stövel. Och det där hånleendet. Om det hade gått hade jag gärna hoppat in i dumburken och tvättat bort det. Först hade jag såklart knyckt hatten. Mitt framför ögonen på honom så han tappade drinkglaset. Deras hattar var fulsnygga. Blev aldrig riktigt klok på om jag tyckte det var det fulaste eller coolaste som fanns att ha på huvudet. Dessutom kom konstiga signaler från tidningar att Larry Hagman som spelade JR (skurken fanns tydligen inte på riktigt) är den populäraste och snällaste av alla skådespelarna. Läste att han var gift med en svenska. Själv ville jag inte förstöra mina vridna tankar om karaktären som var otrogen, lurades på alla fronter och hade alla de egenskaper man inte bör ha som en god medmänniska.

2 april 1978 gick första avsnittet i Sverige. 357 avsnitt under 14 säsonger. Serien sändes i över 90 länder. Avsnittet med namnet Vem sköt JR? sågs av 360 miljoner tittare.
Någonstans på vägen trillade jag av. Fick andra intressen. Vet inte hur många säsonger jag följde. En klok röst inom mig fick igenom sitt meddelande. Se inga fler såpor som aldrig har något slut. Inget lär du dig. Du blir dummare än vad du är.

Jag som älskar bra film är i grunden motståndare till den lättjefulla genren såpa sedan åtskilliga år. Vad är det som gör, eller vad fattas oss i livet, eftersom vi inte kan låta bli att titta? Miljoner tittare ser hur Bobby Ewing verkligen dör i en bilolycka i sista avsnittet. Kvinnor snyftar i sofforna. (Jag önskade att det varit hans storebror istället). Vem kliver sedan ut ur en duschkabin i ett långt senare avsnitt? Inte var det en Eva-klädd Pamela som var min hemliga favorit, utan en livs levande Bobby. Avsnitten mellan krocken och duschen var bara en lång dröm när Pam vaknade i sin säng. Vilket snickeri. Kan bara hända i en klassisk såpa.

Nu ska det handla om miljö- och energifrågor. 81-årige skådisen Larry Hagman lever på grund av att han fått ny lever efter stora alkoholproblem. JR ska vara med liksom Patrick Duffy som Bobby och Linda Gray som Sue Ellen. Sedan är det nya stjärnor som ska hålla igång glöden i intrigerna.

Om jag bänkar mig. Jag skrev ordet OM – då finns det bara en orsak. Måste se om Jock kommer ut från ångbastun och ger Miss Ellie en kindpuss. Inget är omöjligt. Tv-världen tar ingen hänsyn till att patriarken Jim Davis blev svårt sjuk under fjärde säsongens inspelningar och avled. Det är bara på det igen. 🙂

Här kommer avslutningsvis en bekännelse. (Inte om Dallas). Det är ett lämpligt tillfälle att krypa till korset och berätta. Vet inte om det är en bragd eller om ni läsare skrattar åt mig framför denna text.  Håll i Er. Jag såg ALLA avsnitt av svenska såpan Tre Kronor. Var nu schyst och berätta om vilken såpa Ni inte kunde vara utan. Så jag inte känner mig ensam i töntsoffan. PLEASE! 😀