En kanonbra idé

Jag vill också spela boule. Hallå!

Vaddå! Måste jag ha med egna klot? Momento.

Jag fick en kanonbra idé. Det är ingen som ser om jag lånar tre stycken en liten stund. Vad kul det är att jonglera med dem. Det var länge sedan jag gjorde. Vilka biceps jag kommer att få.

Ojsan. Förlåt tanten. Jag ska putsa av dina fina skor. Vilken stor fot du fick nu. Den är större än en … jag hör inte om du skriker … vilken tur att jag inte tappade båda kloten. Ibland måste man se saker från den ljusa sidan. Varför skriker du polis … det är ju brandk …

Nu brinner det i knutarna. Bäst att dunsta. Önskar dig en fin söndag. Bilden på foten fick inte plats på bloggen. Antagligen kommer ingen att tro mig. Det är smällar man får ta. 🙂

Alla sätt är bra utom …

Jag såg ett program där ett TV-team och en psykolog gjorde besök hos föräldrar som hade problem med sina barn, barn som betedde sig som monster. Där kunde man snacka om utbrott. Orsaken däremot kunde av en utomstående betraktas mer som en ren bagatell.
Jag smålog åt allt beröm vi fått genom åren från förskolepersonal och lärare under alla stadier. Till och med upp till gymnasiet har vi fått höra vackra ord om att våra döttrar är så trevliga, snälla, glada, positiva, omtänksamma m.m. Givetvis inser jag att allt det där kommer från mina gener. 🙂
Mitt småleende sprack upp i ett skratt när jag tänkte på Jennifers första förskoleår i Torekov. Vi var i uppbyggandet av en verksamhet och Solveig var höggravid. Ändå ville jag fortsätta att ha en egen pappadag med Jennifer. Vi hade haft så kul när jag var hemma under hela vårterminen. Bara vi två. Därför var onsdagarna heliga för oss under höstterminen. Sedan fanns det en tuff veckodag då Jennifer var extra länge på förskolan. Det var just dessa tisdagar jag kom att tänka på. Hon lämnades tidigt på morgonen, när Solveig började jobba i skolan. Sedan hämtades hon sent. Personalen var positiv. Vår dotter hade som vanligt varit en solstråle, fylld av glad energi och varit en bra kompis.
Vi hade bara fem minuters bilväg hem. Hade någon av personalen fått följa med i bilen och sett förvandlingen kunde det blåst nya vindar om vår förträffliga dotter, eller monster som hon förvandlats till under denna korta bilresa. Denna gång var det Solveig som hämtat. Hon kom svettig upp till mig på andra våningen och sa att jag hade en utomjording att ta hand om, som låg på golvet och fäktades med sin varma vinteroverall på sig. Jag knallade ner för trappan mot varelsen i den röda overallen som höjt rösten, samtidigt som hon hörde stegen i trappan. Jag tittade inte på henne. Istället la jag mig på rygg en liten bit ifrån och började fäktas och skrika högst av oss två. Det blev alldeles tyst vid sidan om mig. Minst i sju sekunder hann jag vara belåten med min hjälteinsats innan sirenen körde igång igen. Nu började rösten spricka. Jag sneglade på ”henne” som kallades min dotter. Hade hon varit femtio år äldre hade jag varit orolig för en hjärtinfarkt. Jag bestämde mig för att byta taktik.
”Dumma nyckelpiga. Du får inte gå i taket med smutsiga fötter. Har inte din mamma berättat det för dig? Fy på dig. Lägg ifrån dig pistolen!”
”Olydig piga”, hördes det med en sprucken röst vid sidan om mig. Rond två gick bättre och det blev sol igen.

Min start hade jag lånat från mig själv. Det var en utbrottsdag när jag hade rast på mitt jobb som elevassistent. Lektionerna skulle köra igång igen, när Solveig berättade att min grabb rymt iväg efter ett bus. Jag gick runt i lokalerna och försökte tänka på ett bra gömställe där man ville vara ifred. Grabben låg under en soffa i personalrummet. Hysset var ganska grovt. Många skulle säkert dragit fram killen snabbt och gett honom en utskällning. Istället la jag mig på rygg nära soffan.
”Tjena!”
Han tittade mot mig och kunde inte låta bli att le en kort stund. Sedan låg vi där tysta en bra stund. Var och en tänkte på sitt.
”Kolla vilken stor spindel på taklampan. Vet du hur många ben den har?”
”Åtta.”
”Einsten. Hänger du med en stund till lektionen? Jag vet en tjej i klassen som är ledsen. Vet du något om det? Vet du om att det finns ett häftigt ord som heter förlåt och brukar funka på tjejer om man menar det?”

Ps. Synd att det inte gick lika lätt alla dagar … 🙂

 

Film trettiofem av femtio

Rabbit hole
Genre: Drama, 87 minuter, 2010.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 32/40
2). Bosse Lidén 2014: 103/120

Favoritkommentar: ”Och det här är bara de sorgliga versionerna av oss.”

Egna ord: Den här filmen fick en tia, d.v.s. full pott, av mig i soffan. Det är en stillsam, trovärdig film, uppbyggd i en vacker komposition. Musiken följer handlingen harmoniskt. Jag förstår verkligen varför Nicole Kidman nominerades till en Oscar och Golden Globe. Det dröjer oväntat länge innan vi får reda på vad som hänt Beccas och Howies son Danny, åtta månader tidigare. Filmen innehåller några kameravinklar som jag är svag för. Huset vid vattnet hade jag gärna haft nycklarna till. Sådant gläds inte Becca åt när hon promenerar på löpbandet.
”Har du några planer för idag?” frågar Howie innan han, i sin slips och vita skjorta, sticker iväg i bilen till jobbet.
”Nej, bara det här”, svarar hon och börjar springa på bandet.
När Becca, genom fönstret, ser bilen försvinna kliver hon av och…

Baksidetext: Det gifta paret Becca och Howies tillvaro slits i stycken efter en olycka. Men vad gör man när sorgen blir så stor att äktenskapet blir till ett fängelse där den enda man kan prata med verkar befinna sig på en annan planet? När man inte vill annat än att skälla ut i idioterna i gruppterapin? När ens mamma kommer med ”goda råd” som är det absolut sista man vill ha? Eller när dina medsörjanden i terapin börjar stöta på dig? Ovetandes om varandra skapar Becca och Howie egna världar där de kan pusta ut – samtidigt som sprickan dem emellan växer sig allt större.

Kuriosa: Filmen producerades av Nicole Kidman som är uppväxt i Australien och var gift med Tom Cruise.

Dagens fråga: Nämn en film som du tycker har det perfekta slutet?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

Ett sent tack

Lizette har börjat på ett kommunalt nytt gymnasium som saknar egen matsal. Istället får ungdomarna välja på fyra restauranger i Simrishamn och en hel del olika rätter varje dag. Vilken lyx. Annat än på min tid, när vi fick hålla till godo med dagens skollunch och därmed basta. En rätt att välja på. Vi åt barkbröd och hade kalops, dillkött och blodkorv varenda vecka. Nu tog jag i och är inte sanningsenlig. 😉

Jag fick en flash-back och letade upp skolkatalogen. Måste få se mina goa mattanter igen. Speciellt…

Minns inte om jag hade charm i ettan eller om jag skaffade mig den senare under mina tre år på ekonomisk linje. Hade jag haft chansen skulle jag gärna tackat de tre kvinnorna på nedre bänk och framför allt Ann-Sofie Johansson (längst ner till höger) för alla köttbullar och korvar hon hämtade från det inre köket bara för min skull. Visst fick jag ibland tjata en bra stund, men till sist fick jag det där leendet och hon gav efter för mitt smicker. För att inte få för många frågor från mina skolkamrater brukade jag välja ett mindre bord i matsalen, vid dessa speciella tillfällen. Jag var kräsen, det var många rätter som jag inte gillade i skolmaten.

Världen är liten. Tänk om Ann-Sofie läser dessa rader. Hoppas att hon lever och har hälsan kvar. Tusen tack för att du förgyllde mina matsalsstunder på Sannarpsskolan i Halmstad, så att jag inte tynade bort. Utan dig hade jag bott i godisautomaten. Snusklubborna var min favorit.

Jag glömmer inte bort människor. Helst inte de snälla. Kram! 🙂

 

Svart eller vit?

Äntligen fick jag svaret, svart på vitt. Jag som varit övertygad om att det var en savannkonstnär som stod för måleriet. 😉

Förklaringen till varför zebran är randig har det skrivits många fabler och vetenskapliga artiklar om. Enligt de senaste rönen – från forskare på Lunds universitet – är skälet att ränderna skonar zebrorna från de blodsugande styngflugorna. Dessa speciella flugor är en plåga i Afrika, men man har kunnat visa att de undviker att landa på randiga underlag, eller åtminstone att de hellre söker sig till helsvarta underlag.

Det bästa med artikeln som jag läste var att jag inte längre behöver gå och fundera på om zebran är vit med svarta ränder eller svart med vita ränder. Kan du läsare svaret? Annars kommer det här. Zebrorna är svarta med vita ränder. Fostret är först helt svart innan det senare i utvecklingen i mammans mage börjar träda fram ränder.

Skönt att veta zebrorna på Ystad djurpark är vilda, men ganska lugna. De är skuttiga och hispar gärna upp sig. En utmaning med att hålla zebror är att de blir lätt feta. Tur att de har gott om plats på Ystad djurpark.

 

 

 

Gamla prylar kommer till användning igen

Jennifer får stå för söndagsunderhållningen denna söndag också. Denna gång handlar det inte om sång.

Det tycks bli en fin söndag. Vad ska du fylla din med?

VMA – Triss på en halvö

Vi både uppskattade och gillade Bjärehalvön när vi bodde och hade porslinsmuseum där. Endast 3 km till Hovs Hallar, 5 km till Torekov och 9 km till Båstad. Ändå tyckte både jag och Solveig att halvön söderut vann i en jämförelse mellan halvöarna.

Idag för två veckor sedan, när vi skulle hämta våra döttrar, gjorde vi en avstickare till de tre platser på Kullahalvön som vi gillar bäst: Viken, Mölle och Arild.

Overkligt att Viken ligger så nära till Danmark. Själva centrumkärnan består av två delar. Det är Gamla Viken som tilltalar mig mest. En villa med en lummig trädgård i de kvarteren hade jag inte sagt nej till. 🙂

När jag ser det anrika gamla hotellet på höjden i Mölle tänker jag på gamla filmer med ex. Nils Poppe.

Grabben i mig tänker på favoritserien ”Kullamannen” när jag blickar mot Kullen.

Här på bänken med utsikt ner mot hamnen i Arild fick gubben sluta tänka på Marianne i Kullamannen. Han hade själv två döttrar som skulle hämtas en viss tid.

Fast vi startade från Ystad redan klockan sex insåg vi att tiden sprang ifrån oss. Så är det när man har det roligt och det är asfaltläggarnas favorittid på året. Vi fick skippa ”Flickorna på Skäret”, Skepparkroken och några andra favoritställen. Snabbt tog vi oss till en strand i Hemmeslöv, precis i utkanten på Båstad. Undra om de ska förbättra hotellverksamheten eller bygga annat? Fortfarande var det strandväder när vi tog maten och gick ner till gamla kända kvarter. Här badade vi många gånger när tjejerna var små. Solveig hann duka upp under tiden som jag tryckte in insulin i magen. Jag hann ta några tuggor innan mötet började. Insåg att det handlade om ett stormöte och att vi inte var inbjudna. Varenda geting var däremot inbjuden till Rivierans Strand i Hemmeslöv. 😦 Dessutom började det dra ihop sig till ett lokalt ösregn. Mörka moln tornade ihop sig på himlen bakom våra ryggar och vi tvingades rusa till bilen. Plötsligt blev det full aktivitet runt bilen. Syns inte på bilden. (Jag vågade inte gå ut och fota när det pågick som värst). En stor läbbig gaffeltruck körde fram och tillbaks bakom bilen och hämtade saker som en lastbil snabbt hade lastat av. Jösses. Konstigt att de inte stängt av bilparkeringen för privatpersoner. Skulle vi äta sådana stressluncher varje dag hade vi fått magsår. Mestadels skrattade vi åt det, men en aning stressigt blev det. Kul minne efteråt och det kunde varit värre. Tänk om truckmannen bestämt sig för att lyfta upp vår bil i luften och sedan tagit helg. 😉

Vilken halvö av dessa tycker du bäst om och varför?

Du får ha en bra helg. Jag och Solveig ska ställa klockan imorgon.Tidigt på morgonen startar vi med sysslan att göra en gedigen tabell över sådana saker som ska ändras i vårt manus. Jag har tingat två yngre kockar till lunchen. För oss gör det inget om det ösregnar eller snöar ute denna intensiva manushelg.

 

 

Film trettiofyra av femtio

 

Notting Hill
Genre: Romantisk komedi, 110 minuter, 1999.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 37/40
2). Bosse Lidén 2014: 108/120

Favoritkommentar: Jag ger den sista kakan som pris till den sorgligaste typen här.”

Egna ord: En sak som förvånar mig varje gång jag sett om den brittiska filmen är att jag hittat nya passager som jag missat tidigare, små detaljer som höjer attraktionsvärdet. Detta är en lyckad romantisk komedifilm som speglar skådespelarnas ”låtsasvärld” på ett speciellt sätt, ibland på gränsen till ironi. En film i filmen. Personkemin stämmer. Jag störs inte av Hugh Grants ticks. Kan istället tänka mig in i hans situation. Här finns ett galleri av lyckade biskådespelare, men Spike tar förstapriset. Hade han varit min sambo skulle jag kastat ut honom fortare än kvickt. En trevlig bisak i fotohanteringen är när vi som tittare ser hur årstiderna effektfullt avlöser varandra i Notting Hill och samtidigt i William Thackers inrutade och på ett vis ganska sorgliga liv, allt till passande musik. Tempohöjningen i slutet av filmen är en härlig krydda. Det var alltså denna film jag såg i ett rum på sjukhuset. Ibland blev det hela fem minuter innan det var dags att trycka på pausknappen. Inte en enda gång hann jag tänka på någon läbbig undersökning som väntade mig nästa morgon. Tack Spike för den ”medicinen”.

Handlingen: Den fiktiva filmstjärnan Anna Scott (Julia Roberts) möter medelmåttan William Thacker (Hugh Grant), en frånskild man som jobbar i en resebokhandel med sin kollega Martin. Affären går aldrig med vinst. William bor tillsammans med en hysteriskt rolig inneboende vid namn Spike (Rhys Ifans) bakom en karaktäristisk blå dörr, i Notting Hill i London. En vanlig arbetsdag får affären ett oväntat besök…

Kuriosa: Bokhandeln finns på riktigt, men i verkligheten säljer de antikviteter. Även huset med den blå dörren fanns. Efter filmen såldes dörren på auktion liksom huset. Det fick nya ägare som målade om dörren svart för att förvilla lycksökare. Någon smarting skrev snabbt ”This is the Hollywood door” på väggen sedan var de tillbaks på ruta ett igen.
I en skön scen får Anna Scott frågan hur mycket hon tjänade på sin senaste film och hon svarade att hon fick 15 miljoner dollar. Det häftiga med den repliken var att det var just så mycket Julia Roberts fick för att medverka i Notting Hill.
Rhys Ifans som spelar galningen Spike har kymriska som modersmål. Under en kort tid var han ledande sångare i rockbandet Super Ferry Animals innan de fick nationell framgång. Det skulle jag gärna velat höra och se.

Dagens fråga: Vilken romantisk komedi skulle du velat spela huvudrollen i och varför?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

Olika sorters möten

Jag tänkte bli privat och dela med mig av ett minne som är förknippat med filmen jag ska ha som filmtips trettiofyra av femtio på torsdag denna vecka.

Eftersom jag är diabetiker har jag ”förmånen” att kunna bli inlagd på sjukhuset inför vissa undersökningar, där andra kan sköta förberedelserna på hemmaplan. Den här gången handlade det om en fotografering bakifrån. Hela systemet måste vara tomt innan patienten får åka runt i en tunnel med en konstgjord svans instucken på ett obekvämt ställe. Jag minns att jag fick en jättegod lunch som jag njöt av efter inskrivningen och hade turen att få eget rum. Eftersom de litade på mig fick jag sköta den flytande kosten helt själv. Tre och en halv liter vätska stod i kylskåpet och skulle drickas inom ett par timmar. Jag såg det som en tävling och lärde mig direkt att det var betydligt lättare att dricka rumstempererad dryck än kylskåpskall. Därför tog jag ut kannorna till rummet. Dessutom hade jag erfarenheter med att ha spelat vattenpoker med kompisar. Men innan de skulle sätta dropp och jag skulle bli kompis med droppställningen fick jag någon timme för mig själv. Den ägnade jag åt att ta hissen ner till sjukhusets bibliotek. Där la jag rabarber på filmen med de två kända skådespelarna.

En pigg och käck sköterska kom in för att sätta nålen. Hon noterade DVD:n som låg på bordet.
”Ska du se den. Den såg jag med min pojkvän i fredags. Som vi skrattade. Jag älskade den. Jag lovar att du har två timmars härlig filmtid framför dig. Ska bli kul att se vad du tycker.”

Jag tänkte att jag sparar filmen tills jag läst klart min bok och fått i mig all vätska med min speciella teknik. Jag vet inte om jag tänkte det som ett straff eller en belöning varje gång jag läst klart två sidor och tog en rejäl klunk. 😉
Nästan fem timmar senare kom samma tjej in igen. Hon hade slutat sitt arbetspass, men var tydligen nyfiken och ville ta ett filmsnack med mig innan hon cyklade hem.
Jag och ”min kompis” rullade just ut från toaletten och jag såg hur hennes haka hade ramlat ner och det tog en stund innan hon sa något. Istället tittade hon på TV-skärmen med en stillbild, från en scen mitt in i filmen.
”Gillade du inte filmen? Tyckte du inte den var rolig?”
Jag gissade på att hon hade tyckt jag var en glad skit som hade humor. Nu insåg hon att hon felbedömt mig. Jag lät henne hållas en stund i den dystra tanken för att retas och behöll mitt pokerfejs. Sedan hann jag inte säga många ord innan hon satte sig på britsen bredvid mig och började skratta så att tårarna började rinna, i takt med att jag redogjorde för vad jag gjort under hela eftermiddagen, med pauser med några minuters film, innan jag fick rusa iväg igen för femtioelvte gången. Jag minns inte vad jag drog för sanna skämt men jag är säker på att hon aldrig glömmer att koppla ihop mig med den filmen varje gång hon ser om den. Sådant bjuder jag gärna på.

Det är klart jag inte är normal, men jag såg faktiskt allt med humor. Till och med när jag började kissa med rumpan. Minns att jag tänkte att saker kan bli värre. Hade det varit rött blod skulle jag blivit rädd. Hade det varit blått blod skulle jag känt mig kunglig.

Denna film är den ”längsta” film jag sett. Den är underbar på många sätt och håller än. Jag fick rejäl valuta för pengarna. Titta in på torsdag så ser du vilken titel jag syftar på.

Jag lägger bara in en glad gubbe som bevis på att jag uppskattar din kommentar. Kan bjuda på att experterna inte hittade något fel på plåtarna den gången och att jag mycket hellre gör om den undersökningen än trädgårdsslangen genom munnen. 😦

 

 

Freak – Molly Sandén (cover)

Idag får vår äldsta dotter stå för blogginlägget. Jag passade även på att ge Jennifer en egen kategori på min blogg. Det kunde vara trevligt att samla ihop hennes sångframträdande och numera även pyssel i en speciell kategori. Personligen anser jag att detta inte är Molly Sandéns bästa låt, men det var smart av Jennifer att vara på tå och vara först med att lägga upp den på You Tube. Hon har redan haft över 2000 visningar. Det börjar bli många som vet hur det ser ut hemma hos oss. 🙂
Önskar dig en fin söndag.