Hade hon valt en annan?

Om någon frågade mig förr om jag var blyg eller väldigt framåt skulle jag svarat blyg.
Om någon frågade mig om jag var helknäpp eller normal skulle jag självsäkert svarat att jag var helt normal, utan att rådgjort med mina tre psykologer och åtta psykiatriker. 🙂
Varför hittade jag då ett bussmånadskort som ser ut så här i en minneslåda?

DSCN7783

 

Därför att mina hemliga vänner som känt mig länge var övertygade om att jag var normal och ganska blyg och därmed också helt säkra på att jag INTE skulle våga göra det. Summan är hemlig liksom vännernas namn. Däremot var mina studiepengar på väg att sina. Det triumf-kortet berättade jag inte högt om. 😉
”Det fattar du väl Bobo att du inte får åka med bussen?”
”Du kommer att bli avslängd direkt.”
”Antagligen får du böta.”
”De är skitnoga med sådant. Det är nästan som ett pass.”
”Vill du förlora pengar enkelt får du skylla dig själv.”

Jag åkte buss i princip varje dag den månaden. Ibland flera gånger om dagen. Jag placerade en tumme precis på tungan varje gång jag visade kortet för busschaufförerna. Inombords log jag segersäkert. 😀
Vissa av mina vänner borde ha lärt sig av misstaget några veckor tidigare. Första gången i Göteborg låg det ingen insats i potten. Då fegade jag ur. I Helsingborg var därför vissa stensäkra när jag föreslog ett vad – om jag vågade gå in på drop in och göra slingor i håret innan vi tog färjan till Helsingör. Det tog säkert en dryg timme, men jag vann xxx svenska riksdaler, mina vänner hade härliga ansiktsuttryck och Elsa var mycket trevlig. Hon berättade att hon snart skulle flytta upp till Stockholm och till sin pojkvän vilket var mindre trevl … att höra. ; ) Jag har kvar ett visitkort med foto på henne, men hinner inte gräva fram det från gömmorna. Lådorna äro många.

Vad skönt att ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” inte är en bilderbok för då … 😉 och att jag såg ganska normal ut när Solveig såg mig för första gången. Nu vet hon såklart den otäcka sanningen. 😉

Annonser

En övergiven och överfull container

Bengt var en härlig kille. Han kom till posten som en frisk fläkt. Tyvärr hade han vissa problem med tidiga morgnar. Att han sjöng och spelade i ett band och att det kunde bli sena kvällar bidrog säkert till det. Men när han väl kom, var han en mästare på att plocka av de tjurigas humör. Deras ironiska kommentarer rann av som vatten på en gås. Aldrig har jag sett Bengt arg. Vi började även att då och då umgås privat fast vi levde hektiskta liv var för sig. Under några veckor råkade vi ha samma jobb. Då hade vi hand om alla blanketter, nya postkläder och andra prylar nere i källaren. Det droppade in beställningar från olika håll. Ett av dem var från ett postkontor i Halmstad. Där vi jobbade hette det Hst 1. Huvudkontoret. Sedan fanns det postkontor upp till Hst 10, som låg i Trönninge, söder om vår stad. Sådant där höll inte Bengt så mycket ordning på. Tyvärr fick jag hoppa in på nya jobb efter några veckor och därmed fick jag helt andra arbetstider och arbetskamrater. En förmiddag var jag ledig. Då slog jag numret till källarkontoret och möttes av en trevlig röst:
”Posten. Bengt Rääf.”
”Äntligen. Det är Gunnar Avi på Halmstad sex.”
”Hej.”
”Hoppas att du inte har några tummar i rumpan. Vi sitter lite tight. Personen som normalt har hand om beställningar verkar ha blivit senil. Har du penna och papper redo?”
”Visst.”
”500 st blankett 50.10.10, 500 flyttkort…”
Jag hade valt en riktig översittarröst med skånsk dialekt och slängde befallningar och spydiga kommentarer i örat på Bengt men bemöttes lika trevligt varje gång. Efter att jag beställt flera olika blanketter, några som jag visste fanns och andra som jag hittade på, avslutade jag med stora saker som ex. balar med toalettrullar. Jag betonade åter igen att det var bråttom. Att allt måste iväg med chaufför idag. Sätt upp en tydligt textad skylt på containern.
”Klarar du av att detta?”
”Inga problem. Halmstad sex. Ha en trevlig dag.”

Det var med ett pokerfejs jag tog mig upp för postbryggan några timmar senare. Innanför dörren stod en ensam överfylld container med skylten Halmstad sex. Jag hade helt andra sysslor i andra rum och kvarter, men tyckte det var kul att göra mig ärenden och höra kommentarer och se hur den där containern stod i vägen överallt. Jag glömde visst att berätta för dig kära läsare att Halmstad sex inte existerade. 😉 Kanske hade det funnits flera år tidigare.
Långt senare grävde jag fram Gunnar Avis röst. Då satt vi, en manlig kvintett, på en uterestaurang på en skön Medelhavsö. För en gångs skull var det tyst några sekunder runt bordet. Jag ställde ner glaset och tittade Bengt i ögonen och beställde blanketter, drinkar och mycket annat till Halmstad sex. Det tog inte många sekunder innan förvåningen ersattes av ett bubblande skratt och en halv Black Russian som rann ut på bordet.
”Bobo din… det var alltså du. Vilken kaxig gubbe. Du har inte funderat på att ta över efter Bosse Parnevik? Vi hade skitkul när vi tömde containern och du skulle sett hur…”

Den högg som en kobra

En klasskompis jobbade extra på posten i Halmstad. Han slog in koden på dörren och släppte in mig. Jag traskade upp till personalanställaren. Mannen med makt lyssnade på min önskan och berättade att det var lång väntetid. Kanske flera år. Två veckor senare ringde min väckarklocka i mörkret på en okristlig tid. Klockan fem var jag på plats och fick träffa den ordinarie brevbäraren på distrikt 137 A. Efter att ha övat ett par lördagar var det dags för min första ensamtur. Jag gillade verkligen mitt distrikt trots den tuffa backen upp till första lådan på vackra Rotorp. Den obligatoriska genomsvettiga och äckliga skjortan åkte av i första trappan och ersattes av min medsmugglade privata tröja. Några av tanterna var övertygade om att jag var ett hemligt barn till den populära brevbäraren som levde som ungkarl. Vi hade båda bruna ögon och han hade haft mörkt hår tidigare. Jag tog mitt jobb som ett träningspass. Siktade in mig på att slå nya rekord. Helst med tanke på att jag också var fotbollstränare i Halmstad Bollklubbs fotbollsskola och mina grabbar hade match på lördagsförmiddagarna. Ändå försökte jag som vanligt att vara trevlig och hjälpsam mot mina ”kunder”. Just nu kom jag bara på ett arbetsproblem som störde mig. Samtidigt var jag trött på mig själv de första gångerna för att jag hade glömt bort den livsfarliga brevlådan.
Lägenhetsägaren skulle ha en speciell tidning varje lördag. Lådorna på gården var trånga och av gamla sorten. Jag var tvungen att hjälpa till med vänster hand för att öppna fliken till det snåla utrymmet, för att sedan med höger hand tråckla ner tjockare saker.
Precis som jag gjort några lördagar tidigare tryckte jag in med vänster hand, stack in högra handen i det mörka och plötsligt kändes det som om jag flög med en bit mot dörren. Mitt hjärta hoppade till när tidningen slets ur min hand. Visst hade jag andra hundar på mitt distrikt, men de visste jag exakt var de bodde och de hördes ibland redan när jag öppnade trappdörren. Flera hundägare hade också plastkorgar som skapade både fingerutrymme och samlade upp posten innan den hamnade på hallgolvet. Denna hemliga tidningshund var knäpptyst men snabb i käken. Hos de andra hundarna öppnade jag med fingertopparna och såg till att inget finger på högernäven låg före posten som jag stack in.
Min arbetsrytm stördes och jag bestämde mig för att verkligen komma ihåg detta till nästa lördag. Som alltid när jag gör monotona arbeten som jag har hjärnkoll på, åker min hjärna på semester. När jag var yngre var jag en mästare på det utan att det blev några fel. Det kan jag inte skryta med längre. 🙂 Dessutom var jag kanske ledig nästa lördag. Anställningen gick ut på att man jobbade tre lördagar och var ledig den fjärde.  Nu börjar vi närma oss poängen med detta hundkåseri. Fortfarande vet jag inte vad det var för ras. Jag har en stark känsla av att det är försent att få reda på det nu. Är ni beredda? Det hade gått ytterligare en tid. Jag hade blivit varm i kläderna på det andra sättet. Inte kär, men erfaren på jobbet. En snabb kille i sina bästa år med ett bus-sinne som ville ha med ett ord i laget. När jag tog ut tidningen från den bruna skinnväskan föddes idén. Aldrig hade jag hört någon röst från lägenheten. Alltså handlade det om en ilsken inneboende tant, gubbe eller en ensam hund. Jag röstade fortfarande på en hund. Visst hade jag sett några huggtänder glimma till. Ingen annan person dök upp i trappan. Försiktigt gläntade jag på lådan med vänster hand. Placerade min högra hand längst ut på tidningen och fattade hämnande mod.
Knäpptyst som vanligt.
Två minuter senare lovar jag att det var det mest svårlagda tidningspussel som skådats på det hallgolvet. Odjuret högg som en kobra som vanligt, men denna gång hade jag lagt undan all annan post. Nu var det en fight mellan idrottskillen Bobo och en okänd motståndare på fyra ben. Den fick några bitar medan jag drog tillbaka tidningen. Sedan tog vi nästa rond som jag också vann. Jag vet att det var dumt att chansa även på en sista fight då jag bara hade en pytteliten del av tidningen kvar, men mitt mod var så stort att jag hade kunnat möta ett hungrigt lejon på ett parti schack inlåst i en mörk cell.
Jag vann alla ronder. Men det bästa, aldrig mer dök det upp någon som slet åt sig posten från den lägenheten. Berodde inte på att en plastkorg kommit på plats. I Hallandsposten stod det inget om att en hund hade dött tidningsdöden. Ingen chef kom till mitt skrivbord och hade frågor åt det känsliga hållet efter att ha fått ett argt kundsamtal. Visst var det banalt och omoget, men mina sympatier är kvar hos den sextonårige, långhårige grabben som hade ett stort hundhjärta för snälla hundar. Jag har inte det minsta dåligt samvete, men retar mig på att jag just nu inte kommer ihåg vad det var för speciell tidning. Ingen hundtidning i alla fall. Kanske en katt-tidning.
Jag slår till med ”Veckans brott”. 😉

Nästa fredag får det bli ett tredje kåseri om hundar. Mest för variationens skull. 😉

Jag tog en gul taxi

Jag hade flyttat till en större lägenhet. Tyvärr låg den längre från centrum. Min tuffa sportbil var såld. Jag rustade mig för att äntligen komma igång med att börja plugga på hög nivå. Denna decemberdag var min cykel sönder. För att hålla igång kroppen beslutade jag mig för att gå in till stan och köpa en julklapp till en söt tjej. Därefter tänkte jag ta den ljusblå bussen hem till Vallås. Mina planer ändrades i samma sekund som jag såg en gul folkvagnsbuss stå parkerad utanför en firma på industriområdet och såg ryggtavlan på killen i postoverallen. Leif var en snäll kille, några år äldre än jag. Ytterliggare några sekunder senare förfinades mina planer och gick från trevlig pratstund till det som pockade i min bushjärna. Ett practical joke. Vigt hoppade jag in i bagageutrymmet. Dörren hade stått lockande på glänt. Jag förstod efter en snabb titt på lasten att det var endast tömning av gula lådor som gällde på denna rutt. Mängder av julkort skulle ner till postterminalen för sortering och stämpling. Jag la mig till rätta långt in med huvudet nerstucket bland några jutesäckar som doftade damm. Ibland kom det in friska kustvindar när vi befann oss en bit från havet och Leif slängde in en full säck. Annars småslumrade jag till mellan varven när bilen rullade iväg på Halmstads gator. Inte konstigt med tanke på att jag varit uppe sedan två på natten och inte hunnit sova på hemmaplan. Jag förstod att Leif vann tid på att ha tomma säckar inne vid chaufförsplatsen och ibland när någon brevlåda var bara halvfull slösade han inte bort tid på att gå runt bilen, utan tog in säcken i förarsätet igen. Någon gång funderade jag på att säga en replik från mitt gömda ställe när dörren öppnades. Kom bara inte på någon som var tillräckligt bra. Kanske hade jag kommit fram fortfarare om jag gått i rask takt, men då hade jag missat föreställningen.

”God jul Leffe. Jag tror att det passar bra att jag hoppar av”… egentligen hann jag inte så långt i monologen. Den chockade blicken, den tappade hakan, det säregna kroppsspråket och det bubblande skrattet som spred sig på Stora Torget i Halmstad, mitt i julstressen, glömmer jag aldrig. Om sanningen ska fram hade jag aldrig vågat göra mitt PJ med vissa andra äldre chaufförer. Där hade jag en osynlig spärr.

Flera år senare, under en varm sommar i Ullared, kom del två. Det blåste nya vindar på posten. Vissa rundor i Falkenbergs kommun skulle tydligen skötas av personal från Halmstad. Samma Leffe. Den här gången var det paket som skulle hämtas i metropolen där GeKås ligger. När Leif kom tillbaka till bilen satt jag fullt synlig och dinglade med de bara benen i bagageutrymmet.
”God jul Leif!”
Han blev naturligtvis inte rädd utan skrattade så det kom tårar. Vilken härlig kille. Alltid med på noterna. Det tog lång tid innan han kunde samla sig till en replik.
”Bobo. Vilken flashback. Hur många år sedan var det?”
”Minns inte men du kan andas ut. Jag drar till Umeå nästa vecka. Nästa gång är vi för gamla. Då vågar jag inte chansa. Vill inte att pumpen ska stanna på dig. Själv skulle jag behövt stege för att komma upp. ”
Jag gav honom en grabbkram.
Nu funderar jag på tredje gången gillt… kanske jobbar han kvar på posten. Det är långt till Halmstad… men det är snart jul och jag känner mig småbusig…;)

En flykt från domaren

Jag har underhållit med tävlingar på Facebook, både i oktober och i november, för dem som varit intresserade av att vara med. Första gången som jag använt det forumet, men definitivt inte första gången jag ”lekt med kompisar”.

Platsen var Borås i Västergötland. Jag hade bjudit in tio personer, fem tjejer och fem killar till Superstars. Vi skulle umgås och ha trevligt ihop i tre dagar. Givetvis fanns ett fokus på de tio grenarna, men det var såklart även gott om tid för mat, skratt, bus och uteliv och ont om sömntid. Denna gång deltog jag inte aktivt själv, utan var bara ledare och domare. Orsaken var några hemliga grenar. Redan på fredagskvällen hade vi kört igång. Vi hade startat upp med bowling och att ta reda på vem som kunde bygga ihop det hemliga innehållet i ett Kinderägg snabbast (jag hade köpt tio ägg). Nu var det lördag förmiddag. På mitt färgade schema hade deltagarna noterat att vi skulle göra något som hette kort och gott GÖMME, innan badhuset öppnade och det var dags för 50 m simning.
Jag gjorde stopp utanför Åhléns och drog förutsättningarna.
”Ni ska gå in och gömma er. Den som jag hittar först får 1 poäng, nästa 2 poäng och så vidare… den jag hittar sist vinner grenen och får 10 poäng. Jag gör inga stora gester. Nickar åt er. Sträcker upp ett finger. Antecknar lite diskret på mitt papper. Ni får inte gå ut från Åhléns. In med er nu. Om tre minuter kommer vargen in.”
Det var en kul grej, men jag ville se om jag hade rätt. Jag tänkte på en flock rädda djur som söker sig längst bort från faran. Min andra tanke var att någon smarting säkert skulle dra av byxor eller en tröja och ställa sig i ett provrum. Säkert en tjej som inte trodde att jag skulle våga dra undan draperiet.

Under mina tre minuter stod jag inte kvar och väntade. Istället smög jag mig iväg så att jag hann fram till den andra entrén som låg längst bort på andra sidan. Exakt 180 sekunder senare tog det mig inte många sekunder att räkna in sex av de tio fåren, som såg ytterst förvånade ut och inte hade tänkt på att behöva gömma sig i det säkra läget.
En tjej återstod. Tänk om jag har fel och en främmande tjej äger de snygga benen som jag såg? Som tur var hade jag rätt… Därefter tog det längre tid innan jag hittade personerna som fick 8 respektive 9 poäng och hamnade på pallen. Sedan kom problemet. Varken jag eller mina infångade nio lamm hittade Jerker. Vi hade alltid en god stämning under våra Superstars-tävlingar, men just vid detta tillfälle hördes röster om diskning, fusk – han måste ha smitit ut och nu vinner väl tvåan etc. Jag själv sneglade på klockan och ville ha simning och boule avklarad innan lunchen. Han måste ha fuskat var min elaka tanke.
”Bobo. Jerker får väl noll poäng?”
Jag själv var alltså också inne på den linjen och spejade ut genom skyltfönstret mot torget innan jag stannade till och försökte tänka listigt. Till slut kom jag fram till det enda självklara. Mina fötter styrde mot kvinnoavdelningen och de mest intima plaggen. Ni som läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kommer att förstå var jag fått Dag Åhmans upptåg i Göteborg ifrån.

Hur bara vågade Jerker hoppa i kläderna och krångla sig in i en ställning? Förstår ni hur viktiga mina tävlingar var på den tiden? Hur mycket säkerhet och intimitet man kan offra för att få 10 poäng i en gren i Superstars och kanske i slutändan kunna ha vandringspokalen väl synlig i bokhyllan till nästa gång? Till saken hör att det var vid öppningstid och relativt lugnt på Åhléns. Lugnet före stormen.

Jag parkerar där och ler åt bilden jag har på min näthinna. I en pärm kan jag se hur det gick i de andra grenarna den gången.

 

Jag kunde inte låta bli

Att jobba på posten som brevbärare var världens bästa sommarjobb. Samtidigt kunde det vara tufft om man inte var varm i kläderna och inte kunde sitt distrikt. Just denna dag var jag klar tidigt med mitt egna distrikt. Fortfarande med fullt betalt, cyklade jag iväg ut i friheten.
Stackars Lina hade det värre. Hon hade inget eget distrikt, som den sommarjobbande student hon var. Just nu befann hon sig på en av sina första dagar på ett område där det bodde mest personer från andra länder. Därför tog det extra lång tid att ”sätta” posten inomhus när mottagarna hade långa namn, som var svåra att skilja åt. Man följde en fastighetsbok (oftast två) och sorterade allt i den ordning som utdelningen skulle ske i. Lina hade bara trappuppgångar i bostadsområdet. Hon hoppades säkert att posten låg i rätt ordning i väskorna på den gula cykeln. Annars skulle hon få cykla tillbaks på sin tur och behöva springa upp i samma trappa igen. Inte så kul i sommarvärmen och ytterst pinsamt om någon person såg fadäsen i ett fönster, eller om någon stressad person längre fram ville ha sin post fort. Förhoppningsvis hade Lina två gummiband om varje ”trappbunt” och hade dragit åt rejält på remmarna om posten, som låg i sidväskorna. Garderat sig om cykeln skulle blåsa omkull samtidigt som hon befann sig överst i en trapp. Jag tror att hon i denna stund var nöjd med att ha lämnat postverket och kommit ut i friska sommarluften på sin runda.
Lina var en go tjej. Jag hade skojat mycket med henne. Hon var en ”falsk” rödhårig tjej som jag kallade för My Carrot. En glad person med både humor och temperament. Min rymliga tvåa var som ett öppet hus, så det hände att hon kom hem en sväng till mig och tjatade, eftersom vi bodde ganska nära varandra. Det här inlägget har jag lagt in på Pracital Joke. Någon har kanske noterat det. Varför händer inget tänker en stressad läsare. Lugn och fin. Ser ni Lina framför er? Hon är rätt glad över sitt sommarjobb. Visserligen är hon svettig i den blå postskjortan, har ni bra bildseende så ser ni två våta fläckar i armvecken. Lina tar en klunk vätska från en flaska innan hon hastar in i nästa trappa med sin bunt post. Hon vet att hon är halvvägs in på distriktet. Tänker säkert på något roligt hon ska göra till kvällen. Det hon inte vet är att en viss postanställd brevbärare i civila kläder råkar befinna sig en liten bit bort bakom en häck.

Det gick bara inte att hindra mig. Jag försökte inte ens. Kollade bara så kusten var klar. Snabbt sprang jag fram och svängde upp stödet. Rullade bort det gula fordonet bakom ett hörn där jag fortfarande hade bra koll på läget. Annars hade det inte varit kul. Jag ville inte missa något av föreställningen.
Lina hade ett spännande kroppsspråk som tilltalade mig mycket. Helt klart åt det teatraliska.
Hon gjorde mig inte besviken. Visst tog det ett par sekunder innan hon såg något, men jag hade gott om tid och kunde förlåta henne. Avståndet var inte långt. Min hökblick såg allt. Minspelet. Den flackande blicken. Huvudet som vred sig åt alla håll. Inte en människa i närheten denna varma sommardag. Hon tog några steg åt ett håll. Tvärstannade. Ruskade på huvudet. Slängde ur sig fraser som jag inte vill skriva ner här på bloggen.
Cykeltjuven ville inte göra plågan för lång. Okej. Jag åkte på några nyp och det vevades vilt med armar innan jag samlade in dem. Ord flög i luften. Det blixtrade till i de bruna ögonen innan hon snabbt mjuknade och jag fick en riktig björnkram.
”På ett vis är jag glad för att du dök upp, både med cykeln och all post. Samtidigt Bobo vet jag inte om jag vill döda dig eller krama dig.”
”Du kan få en glass vid kiosken medan du funderar på det.”
Straffet stod jag ut med. Jag tog varannan trappa resten av distriktet. Lina tyckte att vi skulle göra om det nästa dag. Jag lovade inget. 😉 Man måste variera sina PJ. En annan dag gjorde jag och Lina ett PJ ihop. Vi var av samma skrot och korn. Inget kunde stoppa oss när vi såg möjligheten framför våra näsor en lördagsförmiddag. Tredje part fick en chock, men hade ett bullrande skratt och slog inte ihjäl oss.

PS. Ni får gärna dela med er av något PJ ni gjort. DS

Jag såg igenom Yngve

Mitt andra Pracital joke var mer avancerat än min busringning  https://bosseliden.wordpress.com/2013/04/15/ett-pojkstreck-som-bytte-spar/.
Det här låg på ett djupare plan. Jag är inte helt säker på hur gammal jag var. Troligtvis var jag i tioårsåldern. Det enda jag är helt säker på är att allt inte går att köpa. Mig köper inte vem som helst…

Vi hade besök hemma hos oss en lördagskväll. På den tiden sa man alltid främmande. Så speciellt främmande var inte Yngve och Gunhild. De var gamla grannar till min mamma och pappa. Paret var trevliga men Yngve hade minst en räv bakom öronen. Paret hade en affärsrörelse som blomstrade. De hade alltid en ny årsmodell på sin bil. Ofta när vi träffades brukade vi efter maten leka eller spela något spel. Den här kvällen tyckte min pappa att vi skulle göra något nytt. Jag minns inte exakt hur han la upp starten men det blev efter ett tag något prat om att Bosse hade en förmåga att kunna se genom människor. Men först hade Yngve fått pröva. Han gick ut från vardagsrummet. Övriga vid bordet bestämde sig för ett tal mellan ett och tjugoett. När Yngve kom tillbaka skulle han försöka komma på vilket tal det var genom att titta på oss. Töntig lek. Gick såklart inte. Yngve chansade på fjorton som var fel. Det var nu som min pappa erkände att det i normala fall är väldigt liten chans att man gissar rätt. Men faktum var att hans yngsta son var synsk och alltid sa rätt tal. Yngve och Gunhild log gulligt och lite snett mot mig och berättade att de hemskt gärna ville testa min naturbegåvning. Jag lommade snällt iväg till mitt rum. De andra fyra satt kvar runt bordet och bestämde tillsammans ett tal. Låt oss säga att det var åtta. De kallade på mig. Jag gick och hummade runt stolarna och bordet. Tittade en stund på mamma. Ställde mig vid pappa och studerade hans näsa.
”Inte lätt. Jag ser inte genom dig.”
Jag fortsatte till Yngve och granskade honom extra.
”Hm! Nu börjar jag se något i din ögon. Jag är inte helt säker. Kan det vara åtta?”
Yngve stängde av det sneda leendet. Tyckte att jag hade en fantastisk tur. Bad mig att gå ut en gång till från vardagsrummet. Sedan frågade han pappa om det inte var just han som bestämt åtta. Nu ville han att de skulle ta sexton. Pappa gick snällt med på det. Jag började bli varm i kläderna. Yngves kroppsspråk tilltalade mig. Han taggade igång mina teateranlag. Jag tog samma runda. Tittade lite längre på pappa denna gång. Ungefär dubbelt så länge som förra gången. Framför Yngve skrattade jag till.
”Den här gången är det mycket lättare än förra gången. Du är som en öppen bok Yngve. Sexton.”
Nu blev det delat läger runt bordet. Mamma tyckte att vi skulle leka charader. Undrade om det var någon som ville ha mer kaffe. Yngve däremot hade bara en sak i huvudet.
”En gång till Bosse. Jag vet att min mormor var synsk. Du skulle kunna tjäna pengar på det här när du blir äldre. För det är väl inget knep? Sture ger dig väl ingen lapp i smyg? Eller har ni bestämt det i förväg. Vänta. Det var ju jag som… bara en gång till.”
För att vara mer rättvis tittade jag extra länge på Gunhild denna gång. Pratade lite nonsens. Vände och gick ett varv åt andra hållet. Erkände att det var svårt. Jag såg att Yngve verkade belåten över utgången.
”Ni måste vara helt tysta. Annars får jag inte kontakt.”
Jag slöt ögonen. Andades djupt. In och ut. In och ut. Öppnade ögonen. Slutade blinka när jag var tillbaks hos Yngve. Spejade in i hans ögon på riktigt nära håll. La min hand på hans panna. Strök över hans kind. Böjde mig sedan fram mot hans vänstra öra och viskade med konstlad röst.
”Tjugoett.”
Den här gången svalde Yngve betet med hull och hår. Två gånger senare under kvällen sökte han och hans plånbok upp mig. Båda gångerna var jag ensam på rummet. Andra gången såg jag en riktig stor sedel framför min näsa. Vid nästa träff tog han upp det en sista gång. Därefter kom han aldrig mer med några ekonomiska förslag. Jag höll hårt fast vid min version.
”Det går inte att lära ut. Jag bara kan.”
Det var helt sant. Jag bara kunde. Då som nu. Inte alls svårt att räkna från ett till tjugoett. Under den långt hängande linneduken tryckte min pappa exakt lika många tryck på min fot med sin finskoförsedda fot, som talet som Yngve fick bestämma.
Nu fick jag förkorta den sanna versionen. Jag var riktigt duktig på att göra en tjusig show som blev mer och mer utvecklad för var gång som jag kallades in. På riktigt tror jag det handlade om sex-sju gånger. Inte konstigt att mamma ville avbryta.
Någonstans ser jag mig själv när Lizette håller på som värst med sina teaterhyss. Hon läser teater som tillval i skolan. Hon är mycket mer duktig än jag var. Ibland är hon skrämmande bra.

Ett pojkstreck som bytte spår

Jag tycker inte om Practical Joke som är elaka på gränsen till grymma. Vad är det för roligt med att supa sin kompis full timmarna innan han ska gifta sig? Rulla in honom i en matta och slänga på honom på ett tåg. Sådana vänner skulle jag kunna klara mig utan. Detta läste jag om i en tidning. Många andra liknande fall inom ämnet svensexa har jag läst och hört talas om. Annars gillar jag PJ. Ibland så mycket att jag inte kunnat låta bli. Många av mina har varit spontana där en inre röst frestat mig. De drabbade har bara varit sådana som jag tycker om som människor. Tur att jag blivit lite mer mogen med åldern och att jag i stort sett har droppat nya PJ. Eller? 😉

Detta var mitt första. Fast på den tiden visste jag inte vad PJ var. Egentligen ska det heller inte sorteras in under den kategorin, men jag tar mig friheten att göra det i min blogg. Annars är det ett typiskt bus. På något vis skulle man kunna säga att jag drabbades själv…

Jag var hemma hos en två år yngre kompis en eftermiddag. Vi gick båda på lågstadiet. Just vid tillfället var hans föräldrar iväg och handlade. Kommer inte ihåg varför vi gick från att spela tjuv och polis till att vi bestämde oss för att busringa till någon vi inte kände. Jag var den som hittade bäst i telefonkatalogen, som låg på ett bord bredvid en veckotidning. På den tiden stod alltid en titel med. Var det ett gift par stod bara mannens namn med. En idé föddes in min bushjärna. På den runda nummerskivan stack jag in mina fingrar och snurrade runt numret till en lantbrukare. En äldre kvinna svarade med både sitt efternamn och telefonnummer. Därefter harklade jag mig:
”Goddag! Mitt namn är Axel Nilsson. Jag skulle vilja köpa en gris.”
”Vad trevligt. Vill du ha en speciell färg?”
Redan där kom jag av mig i min offensiv. Det kändes som om jag hamnat i fel läge.
I bakvattnet.
”Spelar ingen roll. Bara den har knorr på svansen.”
”Det har alla unge herr Axel. Ska den kunna prata?”
Något inom min nioåriga kropp insåg att jag inte hade överläget. Jag blev ställd. Helst av den trevliga rösten. Den borde varit arg eller hotat med något. Jag hade även förstått om luren slängts på. Nu var jag överspelad. Visste inte vad jag skulle säga. Ansåg att jag definitivt hade förlorat om jag slängt på luren.
Damen bytte taktik.
”Du Axel. Kan du inte berätta något annat roligt för mig? Jag heter Britta. Vad heter du egentligen?”
Eftersom jag började bli nervös hade jag omedvetet börjat bläddra i veckotidningen bakifrån. Nu klämde jag ur mig sanningen – Bo. Hade hon frågat efter mitt personnummer hade jag säkert kläckt ur mig de hemliga fyra siffrorna också.
Rätt snabbt slappnade jag av. Började tycka att detta var rätt skoj ändå. Britta blev kvickt som en ny mormor för mig.
Med ett nyfångat självförtroende spelade jag ut ett nytt kort.
”Ska jag berätta en vits för tant?”
”Gärna. Men säg Britta. Jag älskar roliga historier.”

Först trodde jag att hon drev med mig, men den där meningen var till hundra procent sann. Det skratt som hon levererade efter min första högläsning fick mig att, inte känna mig som en förlorare, utan som ett lyckligt låtsas-barnbarn. Det slutade med att jag läste nästan alla historierna i tidningen medan Britta grät hysteriskt av skratt. Ibland fick jag vänta en stund innan jag kunde läsa upp nästa vits för att hon skulle sluta gnägga. Min kompis undrade vad det var frågan om. Han hade trott att personen i andra ändan av luren skulle bli arg eller lurad. På slutet började jag och Britta att prata om annat. Skolan, god och äcklig mat, vad jag gjorde annars när jag inte ringde upp främmande personer och berättade roliga historier. Hon nämnde inte ett ord om busringning.

Det slutade med att jag ljög. När jag kom hem låg jag i sängen på kvällen och fick dåligt samvete. Jag hade på heder och samvete lovat att ringa upp en annan dag. Jag kom länge ihåg både telefonnumret och mannens namn. Fick reda på att mannen var död. Samtidigt kom jag på hemmaplan fram till att jag inte kunde ringa upp Britta fler gånger. Mamma köpte heller inte veckotidningar regelbundet vid den tidpunkten. Jag hade inga nya historier att berätta.
Jag gjorde ett bus men var efteråt mest ledsen för att jag inte kunde hålla vad jag lovat.

Vilket smart sätt att avväpna ett dumt PJ, den främmande damen använde sig av. Jag tar av mig hatten för dig Britta Nilsson. Många år efteråt. Din taktik överglänste mitt pojkstreck. Jag kan nästan höra ditt skratt från ett moln däruppe.

Poesi när den är som djupast

Ibland tycker jag det är kul att skoja till det i vardagen. Vet inte om du som läsare märkt det i min blogg. Annars tycker jag det är hög tid att berätta om det. Några få känner till min komiska sida. Andra önskar att den aldrig skickats med när jag föddes. 😀

Jennifer berättade igår att hon och en kompis skulle sjunga på redovisningen i skolan.
”Vad roligt. I vilket ämne?”
”Svenska.”
”Aha! Lite ovanligt?”
”Vi har gjort en uppsats om Nils Ferlin. Känner du till honom pappa?”
”Om jag känner till Nisse på bänken i Filipstad? Vi är nära polare. Bänkkompisar.”
”Det är du ju med Kurt Wallander med. Vi ska sjunga om barfotabarn för att lätta upp stämningen under den muntliga redovisningen.”

Jag underhöll också på redovisningen på högskolan, på mitt inre sätt. Men det var bara tre som visste om det av lyssnarna. Fast inte INNAN det hände. Lärarna och de två klasserna som lyssnade i den stora salen svalde både fisk och krok. Annars hade jag totalt misslyckats med min högst privata kupp.

Temat var kultur. Vi var två klasser som hade jobbat med det breda ämnet under några skolveckor. Vi hade intervjuat folk om vad de tänkte på när man sa ordet kultur. Egentligen tror jag inte det finns något riktigt fel svar på frågan. Vi fick in massor av alternativ från helt skilda områden.
Vi var många grupper som skulle redovisa. Jag hade också en extrauppgift som gick ut på att vara en slags programledare på scenen. Jag skötte mellansnacket och gruppbytena. Till slut blev det min egen grupps tur att redovisa. Vi var fyra grabbar som hade haft det riktigt kul under grupparbetet – som alltid.

Ett tidigt vårbad ansåg vi var kultur. På diabilder visade jag hur Kent tog av sig alla sina kläder. Sprang ut i havet med endast en röd clownäsa på sig. När han snabbt kom tillbaka visades en skön bild där Stefan springer iväg med handduken och Kent jagar efter. Jag lät Robban Broberg sjunga Stan är full av vatten under tiden diabilderna trycktes fram. Publiken var alltså glad och vaken. Precis som jag ville ha den innan jag gled över till en lugnare kulturbit. Poesi. Nils Ferlin. Jag drog fakta och några anekdoter om Ferlin. Läste några favoritdikter. Inte för många. Programtiden var visserligen en hel dag, men vi var många som skulle redovisa. Åtskilliga punkter fanns på tidsschemat. Jag gjorde mitt bästa för att göra dikterna rättvisa. Är övertygad om att jag lyckades, för ingen skrattade åt den djupa poesin. Min publik såg allvarlig ut när jag tog ögonkontakt och gjorde paus mellan orden. Artikulerade effektfullt. En gång svepte jag med blicken förbi min gruppkompis Conny. Det såg då ut som om hans haka ramlade ner en bit. Jag hade precis berättat att jag hade många favoritdikter. Varje gång upplyste jag publiken från vilken samling jag gjort mitt urval. Sammanlagt läste jag en 7-8 dikter.

Det var på kvällen innan, när jag låg i sängen och tänkte på min uppgift som programledare som jag drabbats av den där busigheten som bara kan dyka upp i min hjärna. Alltid vill busigheten ha sin vilja igenom. Det var svårt att somna.
Jag och mina tre grupparbetskompisar hade på eftermiddagen firat att vi var klara med arbetet. Vi drog till snålblåsten på stranden med gitarr och grillbart med dryck. Eftersom vi varit superkulturella snickrade vi även ihop några dikter.

Är ni med som läsare? Inser ni vad som hände dagen efteråt? Jag satte fast dessa lappar på strategiska sidor i pocketboken. Bland döddansares visor, Barfotabarn och Goggles lyste de busgula bara för mina bruna ögons skull.

Gravallvarligt, utan att börja fnissa, läste jag upp ett par av våra amatördikter under redovisningen efter att jag grundat med Nils Ferlins egna alster. Efteråt har vi aldrig sagt det till någon annan. Mitt practical joke gick hem. Fortfarande kan jag gå och lura på frågan, om jag hade lyckats med samma sak under en redovisning på Bibliotekshögskolan.
En lapp har trillat bort. Tre finns kvar. Jag vågade aldrig läsa den sista. Det hade inte gått så bra på genrepet på kvällen. Ideligen trillade jag dit på orden grille pinne och det började bubbla i magen. De två andra gick jag in stenhårt för att de skulle vara tagna direkt från Nils Ferlins stora poesiskattkista. Idag blir de offentliga på min blogg. Jag har inte frågat om lov. Är inte helt hundra på vilken jag skrivit själv. Eller är det den som blåst bort? Det enda jag är säker på är att jag vet vem som skrivit om grille pinnen. Det är en härlig kille som bor i Göteborg. De tre namnen ovan är alias.

Fasanen klagar i väster
strandfesten har fyra gäster.
Havsvågor svallar i öster
jag hör bara glada röster.
Elden glöder i sanden
och värmer den kalla handen.
Detta är sommarens tid
– min själ får åter frid

HAV
Dagens ljus ner i havet glider
natten tar nu vid.
Det är mörkrets tider.
havet brusar mot strandens mjuka dyningar
Det går ej att ändra dess mäktiga styrningar.
Det är så väldigt, så oändligt stort.
Lilla jag, jag känner mig som en liten lort.

Du är mitt enda minne,
du brända grille pinne.
du minner om fest
när livet var som bäst
du minner om yra
när vi satt där, vi fyra
du är mitt enda minne,
du brända grille pinne.

Har någon ett practical joke att dela med sig av?

DSCN8332

P.S. Just nu har jag inte tid med en snöstorm i mars D.S.