Ett pojkstreck som bytte spår

Jag tycker inte om Practical Joke som är elaka på gränsen till grymma. Vad är det för roligt med att supa sin kompis full timmarna innan han ska gifta sig? Rulla in honom i en matta och slänga på honom på ett tåg. Sådana vänner skulle jag kunna klara mig utan. Detta läste jag om i en tidning. Många andra liknande fall inom ämnet svensexa har jag läst och hört talas om. Annars gillar jag PJ. Ibland så mycket att jag inte kunnat låta bli. Många av mina har varit spontana där en inre röst frestat mig. De drabbade har bara varit sådana som jag tycker om som människor. Tur att jag blivit lite mer mogen med åldern och att jag i stort sett har droppat nya PJ. Eller? 😉

Detta var mitt första. Fast på den tiden visste jag inte vad PJ var. Egentligen ska det heller inte sorteras in under den kategorin, men jag tar mig friheten att göra det i min blogg. Annars är det ett typiskt bus. På något vis skulle man kunna säga att jag drabbades själv…

Jag var hemma hos en två år yngre kompis en eftermiddag. Vi gick båda på lågstadiet. Just vid tillfället var hans föräldrar iväg och handlade. Kommer inte ihåg varför vi gick från att spela tjuv och polis till att vi bestämde oss för att busringa till någon vi inte kände. Jag var den som hittade bäst i telefonkatalogen, som låg på ett bord bredvid en veckotidning. På den tiden stod alltid en titel med. Var det ett gift par stod bara mannens namn med. En idé föddes in min bushjärna. På den runda nummerskivan stack jag in mina fingrar och snurrade runt numret till en lantbrukare. En äldre kvinna svarade med både sitt efternamn och telefonnummer. Därefter harklade jag mig:
”Goddag! Mitt namn är Axel Nilsson. Jag skulle vilja köpa en gris.”
”Vad trevligt. Vill du ha en speciell färg?”
Redan där kom jag av mig i min offensiv. Det kändes som om jag hamnat i fel läge.
I bakvattnet.
”Spelar ingen roll. Bara den har knorr på svansen.”
”Det har alla unge herr Axel. Ska den kunna prata?”
Något inom min nioåriga kropp insåg att jag inte hade överläget. Jag blev ställd. Helst av den trevliga rösten. Den borde varit arg eller hotat med något. Jag hade även förstått om luren slängts på. Nu var jag överspelad. Visste inte vad jag skulle säga. Ansåg att jag definitivt hade förlorat om jag slängt på luren.
Damen bytte taktik.
”Du Axel. Kan du inte berätta något annat roligt för mig? Jag heter Britta. Vad heter du egentligen?”
Eftersom jag började bli nervös hade jag omedvetet börjat bläddra i veckotidningen bakifrån. Nu klämde jag ur mig sanningen – Bo. Hade hon frågat efter mitt personnummer hade jag säkert kläckt ur mig de hemliga fyra siffrorna också.
Rätt snabbt slappnade jag av. Började tycka att detta var rätt skoj ändå. Britta blev kvickt som en ny mormor för mig.
Med ett nyfångat självförtroende spelade jag ut ett nytt kort.
”Ska jag berätta en vits för tant?”
”Gärna. Men säg Britta. Jag älskar roliga historier.”

Först trodde jag att hon drev med mig, men den där meningen var till hundra procent sann. Det skratt som hon levererade efter min första högläsning fick mig att, inte känna mig som en förlorare, utan som ett lyckligt låtsas-barnbarn. Det slutade med att jag läste nästan alla historierna i tidningen medan Britta grät hysteriskt av skratt. Ibland fick jag vänta en stund innan jag kunde läsa upp nästa vits för att hon skulle sluta gnägga. Min kompis undrade vad det var frågan om. Han hade trott att personen i andra ändan av luren skulle bli arg eller lurad. På slutet började jag och Britta att prata om annat. Skolan, god och äcklig mat, vad jag gjorde annars när jag inte ringde upp främmande personer och berättade roliga historier. Hon nämnde inte ett ord om busringning.

Det slutade med att jag ljög. När jag kom hem låg jag i sängen på kvällen och fick dåligt samvete. Jag hade på heder och samvete lovat att ringa upp en annan dag. Jag kom länge ihåg både telefonnumret och mannens namn. Fick reda på att mannen var död. Samtidigt kom jag på hemmaplan fram till att jag inte kunde ringa upp Britta fler gånger. Mamma köpte heller inte veckotidningar regelbundet vid den tidpunkten. Jag hade inga nya historier att berätta.
Jag gjorde ett bus men var efteråt mest ledsen för att jag inte kunde hålla vad jag lovat.

Vilket smart sätt att avväpna ett dumt PJ, den främmande damen använde sig av. Jag tar av mig hatten för dig Britta Nilsson. Många år efteråt. Din taktik överglänste mitt pojkstreck. Jag kan nästan höra ditt skratt från ett moln däruppe.

Annonser

46 thoughts on “Ett pojkstreck som bytte spår

  1. Vilken härlig historia. Och vilken härlig tant Britta var!
    Synd att du inte ringde upp henne fler gånger, det hade hon nog gillat!
    För ett tag sen var det en kille som hamnade i min mobiltelefon, han skulle ringa till en kompis men slog fel på en siffra. När han ändå hade mig på tråden frågade han om jag kunde rekommendera någon film på bio och det slutade med att vi diskuterade vilken film han och hans kompis skulle titta på!
    Önskar dig en härlig måndag!
    Kram

    • En sådan felringning som du råkade ut för är riktigt trevlig. Nu snurrade min hjärna till. En film eller en bok. Den kunde börjat så… och sluta med fysisk kärlek.
      Jag är inne i ett stadium där jag är öppen för olika möjligheter.
      Kram

  2. Ännu en busig måndag! Men leendet och skrattet är den här gången av en lite annan karaktär, fylld med hjärtan.
    Väcker också tanken att man nog oftare ska försöka att bemöta dumheter (i synnerhet barns) med humor, än med den förväntade ilskan. Inte alltid så lätt, men i de flesta fall vinner man på det…

    • Mer hjärtan och mindre löshår och meloner. 🙂 Det var ett perfekt sätt att bemöta en busringning på. Med humor och värme kan man avväpna och nå långt. Du har helt rätt. Synd att man inte alltid har tid eller rätt inställning. Men nästa gång det händer ska jag be om en riktigt bra vits…

  3. Värmande och roligt inlägg som bevisar att det finns många sätt att förhålla sig och att med lite humor övervinner man det mesta 🙂
    Hoppas du får en fin dag /Lollo

  4. Vilken härlig historia att läsa till morgonkaffet! Tänk så mycket mer oskyldigt allt tedde sig förr, vi pallade äpplen hos arga grannfrun, busringde, spelade hartsfiol… Ibland känns det som om vi var unga på stenåldern! Ha en fin dag!

    • Kan du begripa varför den pallade frukten var godare? Vi hade fullt av olika sorters frukt och bär i vår insynsskyddade trädgård dit inga pallare nådde som inte kom med vingar. 🙂 Givetvis var det inte samma spänning att välja något på hemmaplan. Precis som du skriver. Bäst och störst utmaning var att knycka från den argaste i kvarteret.
      Ha en njutbar vecka – i luften eller på marken.

  5. Jag tror man måste svara så där, om man heter Britta. Känner ingen stygg Britta, kände däremot en väldigt snäll.
    I den värsta svensexahistoria jag hört om, dog svennen. De skulle bjuda honom på drakflygning med start efter en bil och med ögonbindel, han skulle springa – mer visste han inte enl. tidningsnotisen. Bilen fick aldrig upp farten tillräckligt, han lyfte men störtade – så det blev begravning i stället för bröllop. Kanske det hände i Danmark för 7-8 år sedan.. Bruden blev inte glad, det är jag iaf säker på.

      • Exakt! Har svårt att fatta att det är en sann historia. Men dina bloggkommentarläsare klarar det, hoppas jag. De verkar kommentarsugna som bara den, hela bunten!
        Ja, du har att göra, när du ska ge oss svar på tal, vet ja! Undrar om du har en stäng-av-knapp för hjärnan, så den inte går på högvarv heijle tia?

  6. Vilken fantastisk berättelse… och vilken fantastisk kvinna hon var Britta 🙂 Lite synd att du aldrig ringde upp henne igen.
    Vi busringde också ibland, ingen reagerade som Britta, utan nog så som du och din kompis förväntat sig…

  7. Vilken gullig historia! Jag har aldrig lyckats träffa någon Britta vid någon av alla våra dåtida Kalle Sändar-inspirerade busrigningar, fast å andra sidan tror jag inte att vi gav den i andra änden så många möjligheter att hinna visa upp en sådan sida…

  8. Vilken vändnig den där busringningen tog, ser det framför mej hur du står sär med luren och försöker hitta rätta orden! Vilken tur Britta hade att det var just du som ringde 🙂
    Busringning är något vi alla gjort tror jag, hör liksom uppväxten till.
    Ha en fin vecka!

  9. Å vilken gullig tant o smart o snäll, jag förstår att du fick dåligt samvete för att du inte ringde igen. Men du hade säkert ändå en liten plats i hennes hjärta!*L*

  10. Så himla härligt att läsa, jag kunde nästan se dig bli pinsamt medveten om att du var avslöjat, he he…. Jag mins dessa busringningar, vi ringde och sa att det var från televerket och bad dem säga Rrrr med rullning på och en massa annat trams, detta spelade vi in när de gick på detta och skrattade gott…. Kram

  11. Åh, det blev den bästa busringningen! Jag har bara gjort en massa såna som lett till ilskna gubbar och tanter och dåligt samvete i flera dagar efteråt.

  12. Vilken underbar berättelse!
    Stackars dagens barn som inte får uppleva vare sig lyckade, misslyckade eller som denna riktigt lyckade busringningar. Tur de kan hitta på annat tok. 🙂

  13. jag förstår att du kom av dig när planen inte blev som det var tänkt och vilken underbar kvinna, denna Britta…jag hade nog gjort som dig, tappat fattningen helt enkelt…denna historia är PJ på bästa sätt..
    kram Åsa

  14. Vilket varmt och härligt PJ 🙂 Det började iaf som ett men slutade som en solskenshistoria, det gillar vi!!! Visst är det märkligt hur man riktigt kan lära känna den andra personen i tråden utan att ha träffats innan.
    Ha en härlig vårdag !!

  15. Britta var ju en klok kvinna så jag tror inte att hon faktiskt förväntade sig att du skulle ringa igen.

    Häromkvällen satt jag och berättade bus och PJ:s som jag gjort som barn. Knoddarna tindrade som NK i juletid och ville höra mer, mer, mer. Men någonstans får man lägga locket på – kan ju inte lära ungarna VAD som helst. 😉 Som de sedan berättar för kreti och pleti att ”mamma har lärt mig”.

    • Så var det säkert. Men den intelligensnivån hade inte Bosse nio år. Nu som tjugosexåring har jag lärt mig en del på livets ibland krokiga väg. 😉 För det var väl inte tvärtom? Hon gick och vankade och hoppades… nej…så viktig var jag inte. 🙂

      Känner igen det där väldigt väl. Var går gränsen? När ska jag stoppa? Annars kan jag få igen det senare. När det gäller mina äventyr blir våra tjejer inte längre förvånade. Förr avbröt de och frågade: ”Mamma! Är det sant det som pappa berättar?”
      Det kunde bli pinsamt för dig. Samtidigt blir jag nu nyfiken. 😀

  16. Ping: Jag såg igenom Yngve | Bosse Lidén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s