Du måste läsa den här…

Bosse! Du måste läsa den här boken, sa Solveig till mig när hon kom hem från bokrean.

Hon hade såklart rätt. Det var verkligen en bokpärla. ❤ För mig känns den definitivt inte bara som en briljant barnbok. Visst förstår jag att den är utmärkt som högläsningsbok i skolan, förskolan och framför allt på hemmaplan. Tänk att vara nära sina egna kids och tillsammans upptäcka de små detaljerna. Ni som har barnbarn har flera högtidsstunder framför er. Dessutom perfekt att på ett lekfullt sätt berätta storyn om Neil Armstrong och annat spännande som det tävlades om på den tiden och fortfarande gör. Numera kanske på högre nivåer.
Människor i alla åldrar borde ha behållning av en härlig stunds avkoppling med ”Armstrong – Den första musen på månen.”

Här får du info om mannen bakom pennan. Detta är Kuhlmanns tredje utgivna bok. Jag tror allt att vi får köpa de två andra också. 🙂

Jag lägger bara in ett bildsmakprov i inlägget.
Ett mycket bra upplägg av olika ingredienser för alla åldrar. Kul att han på slutet har med sig själv, där han sitter med ryggen mot oss betraktare. Jag går igång på den här mixen av en ljuvlig humor, små och stora detaljer och gratis historiekunskaper på köpet. Tack älskade fru för boktipset och att boken numera finns i ”vår egen bokhylla”.
Betyg: 🙂 🙂 🙂 🙂 🙂 (Full pott med ord.)

Det här bådar gott

Precis vad jag behövde i händerna, i lässtolen Frank. En lyckad första del i en ny bokserie med namnet Askerserien. Redan en kort bit in boken fick jag den speciella kriminalinspektören Leonore Asker som personlig favorit. För mig började det även ”dofta” en aning J Adler när han var som bäst med det udda källargänget. Här handlar det om förlorade själar som förpassats, av olika skäl, ner till Malmös polishus källare. Mycket intressant att lära mig om ämnet expeditioner i nedlagda fabriker, övergivna hus, glömda platser m.m. Häftigt med grottregn. Luftfuktigheten bildar synliga droppar i luften. Det hade jag också velat fotografera. Antagligen hade jag inte vågat bege mig in i ett sådant nedre äventyr. Jag vill gärna ha en säker returbiljett.

Här är Anders de la Motte tillbaks som ensamförfattare med en lovande start. Minns hur jag njöt av första delen av Årstidskvartetten. Därför är jag förväntansfull inför Slutet på sommaren som ska visas som Tv-serie under 2023.

Ps.
Jag är mer än fullt sysselsatt med olika mer eller mindre hemliga projekt och svarar med en symbol. Jag fick i alla fall till årets första blogginlägg. 😉

Dessa underbara lässtunder på hösten

Jag har precis skrattat, haft våta ögon och retat mig stundtals på konsulten Kenneth V Andersson. Det sistnämnda för mina personliga åsikter om konsulter. Kenneth spädde med råge på mina fördomar om ”yrket utan samvete”.
Mikael Bergstrand gör det så bra. Låter läsaren i en långsam takt se hur huvudpersonen granskas från sin barndom till sin gråa nutid när saker ställs på sin spets. Extra kul att läsa om Österlen där jag har många personliga minnen från. Boken ”lever” under de ca trehundra sidorna. Jag hinner ha många funderingar om hur sanningen ser ut. Har hans mamma som var en mycket duktig simmare drunknat i de luriga strömmarna vid Baskemölla? Eller har hon tagit sitt liv? Eller är det så att hon fejkat och lever med en konstnär? Smidigt berör författaren många intressanta ämnen, levandegör personer på sitt speciella sätt, som jag kommit att älska. Kenneth har verkligen skäl att vara som han blivit. Läsaren inser att det är inte alls konstigt att han väljer bort saker som äktenskap, barn och vänner. Materiellt har han nästan allt. Det är först när han själv väljs bort som boken får nerv.

Samtidigt hade herr Bergstrand inte det lätt att fånga mig EFTER megaboken Delhis vackraste händer. Nu har han gjort det 2-3 gånger på raken, på många positiva och skilda sätt. Inser också att hans humor är snarlik min. Vilken tur att jag är lyckligt gift och inte behöver ge mig ut på Tinder. Det verkar vara direkt livsfarligt. 😉

Denna trion kom Solveig hem med igår. Alla är reserverade till mig och de är på bara tvåveckors lån. Med andra ord hårt tryck på titlarna. Vilken av böckerna hade du börjat med? Har du läst någon och kan ge mig ett betyg mellan 1-5? Själv ser jag med spänning fram emot att läsa dem. Kanske kastar jag en tärning och låter ödet bestämma. Egentligen borde jag vänta tills det är ”Winter” med en bok. 😉 Är det sådant som kallas för ”Göteborgsvits”?

En härlig grabb

En mer mångsidig person får man leta efter. Jag har alltid varit förtjust i Björn Skifs. Han har busig blick, verkar genomsnäll och framför allt begåvad inom artisteriets många sidogångar.
För några veckor sedan läste jag en bok inom samma genre, som hade många brister enligt mig. Här var jag inte rädd för att bli besviken. Skifs fångade mig direkt med anekdoter från sin barndom och uppväxt. Vissa bitar i boken kände jag till, för det var inte så länge sedan han var gäst hos en känd utfrågare på TV. Därför minns jag storyn när Björn fick beskedet om framgången i USA. Undra vad Stickan Andersson sa om det? Han som ratade Björn på två röda sekunder. Hur många tusentals personer dömde ut Björns romans, som ledde över till ett äktenskap med en betydligt yngre snygg tjej? Jag älskar att de fick en knäpp på näsan. 😀
Endast en gång i boken skymtar ett mörker som aldrig helt gått över. Besvikelsen över en gammal vän som svek rejält och en yngre man som smutskastade och mobbade framför allt Pernilla. Den texten som fanns med gjorde mig ledsen. Det var när han nämnde det hos David som jag inte kunde låta bli att googla. Blev överraskad av att Sveriges svärmorsdröm var den yngre av dem.
Tack Björn Skifs för allt gott du bidraget med hitintills, i din långa karriär, på många skilda sätt. ❤
Ni kan få baksidan också. Köp eller låna hem från bibblan. 😉

Fotnot: Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Mest syns och hörs jag på https://gotlanduppochner.com/2021/02/22/vi-sag-fall-staende/. Vilken tur vi var vid vattenfallet i lördags morse. Nu lär det inte finnas kvar istappar och snökonstverk.

Ps. Glöm inte att skriva A, B eller C i förra inlägget. Lätt att vara med. Tre Skrap-Kryss kommer jag att skicka iväg.

En bladvändare av hög klass

Vilken debut som romanförfattare. Läser under omslagsfotot att Delia Owens har varit publicerad i flera vetenskapsmagasin och varit medförfattare till tre framgångsrika fackböcker. Att Delia är zoolog lyser igenom denna fantastiska roman som trollband mig från början till slut. Inte konstigt att ”kräftorna sjunger” låg New Yorks Times bästsäljarlista i över ett år. Årets mest sålda bok i USA 2019.
Det händer inte ofta längre. Men här drabbades jag av den där underbara känslan av att leva med i handlingen till 100 % och glömma det vanliga livet utanför fönsterna.
En del metaforer fick mig att bli varm runt hjärtat och naturens beskrivning i skönlitteraturform är klockren. Jag levde under 369 sidor ihop med ”Träskflickan” Kya Clark. Begrundade den kärleksbefriande barndomen som hon växte upp i, med våldet aldrig långt ifrån pappans existens och fysiska närvaro. En efter en gav sig hennes äldre syskon iväg. Till slut återstod endast fiskmåsar som hennes vänner. Endast en dag i skolan blev det, när myndigheterna äntligen lyckades hitta henne. Mobbing och kränkningar av både barn, ungdomar och vuxna. Efter det var Kya hundraprocent ”vinnare” i att hålla sig gömd på hemmaplan.
Kärlek och romans blir inte läsaren utan. Romantiken är på en helt annan nivå, än jag läst i hundratals böcker tidigare. Spänning blev jag också bjuden på. Första dosen fick jag på bokens baksida: ”När Chase Andrews, stadens talangfulla quaterback och en riktig svärmorsdröm, hittas död i närheten av Kyas hem blir hon omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds”.
Jag uppskattar att de flesta olösta pusselbitarna blev klarlagda.
Ni är säkert många som redan har läst boken. Du som inte har det kan räkna med härliga ”novemberdagslässtunder”. Den läsare som inte blir berörd av handlingen tror jag inte är född. 😉
Betyg/ 5+/5

Hon gör det så bra

Jag lovhyllade min gamla bloggvän med hennes debutbok ”Silvervägen”, som girerade i tre tunga priser; Årets svenska kriminalroman 2018. Årets nordiska kriminalbok 2018 samt priset Årets bok 2019. 😀
Den svåra uppföljaren ”Ödesmark” hade mycket att leva upp till. Men jag behövde aldrig vara orolig. För jag var fast redan på första sidan. Stina Jackson har ett sätt att skriva som tilltalar mig rakt in i själen. Det är inte som jag läser en bok. Istället förflyttas jag till Norrlands inland och ser de sargade människorna framför mig. Det finns ingen svacka i berättandet. Jackson är född till det här. Nu är frågan om det kommer att bli två filmer eller serier. Här finns stora möjligheter att göra något unikt med rätt filmteam och skådisar, som borde intressera flera länder.
Trots att Stina bor i Denver sedan flera år tillbaka lirar hon på hemmaplan när det gäller miljön och fiktiva människor. (Hon är uppvuxen i Skellefteå) Författaren bygger upp storyn galant med tjusiga pusselbitar bakåt i tiden. Ljuset tittar sällan fram mellan sidorna. Det gör däremot trovärdigheten. Sedan hoppas alltid romantikern i mig att… ❤
Redan nu längtar jag efter Stina Jacksons kommande spänningsroman. Hoppas hon inte blir störd i sitt skapande med alla nya priser som ska hämtas runt om i världen. Hon är även förlåten för att jag inte kom långt i nästa kriminalbok, som jag började läsa i. Steget blev för stort. Fast det rörde sig om ett proffs i branschen var den kvinnliga kollegan chanslös i en jämförelse med Stina Jackson. Det kommer inte att bli lätt för nästa bok som jag sätter tänderna i.
Bossebetyg: 5/5

Ps. Nej. Jag avslöjar inte vilken bok och författare som kom till korta hos mig. 😉 Böckerna ligger i samma hög som ska tillbaks till bibblan.

Klar himmel

I boken ”Klar himmel” kommer läsaren i kontakt med tre kvinnor; Karin, Violet och min favorit Léonie. Vi följer dem under andra världskriget och under 2004-2005.

Det är en välskriven, lågmäld debutbok av Kristin Fägerskjöld. Författaren bygger upp scener som känns äkta. Handlingen grundar sig på berättelser från hennes farfar som deltog i flygvapnet under andra världskriget. Inte konstigt att hans barnbarn blev inspirerad och som vuxen fick ett stort intresse av historia. Muntlig tradition lov-hyllar jag ofta som viktigt för framtidens generationer. Mycket går annars förlorat.

Jag gillar att försöka lista ut hur saker och ting hör ihop mellan kvinnorna, som deltar på sina olika sätt under världskriget. Någon som spion. Andra som hårt arbetande fabriksarbetare.
Violett har tre söner med väldigt olika personlighetsdrag.
Det jag kan sakna är några hemliga lösa trådar från handlingen, som jag gärna velat få svar på.
Under sista kapitlet trillar det tårar på mina kinder. Jag ser handlingen som ett gulnat fotografi på näthinnan. Eftersom det bygger på en dold sanning skulle det kunnat…

Bossebetyget blir 4/5. 🙂

Når ofta en fyra hos mig

För sjätte gången får jag träffa på persongalleriet i ”Hagforsserien”. Det känns som hemma att träffa på Petra Wilander, Christer Berglund, Urban, Folke, Geir och de andra poliserna. Journalisten Magdalena Hansson däremot känns helt förändrad. Hon har hamnat i en stor hemlig personlig kris.
Schulman ”spottar” inte ut en bok om året sedan genombrottet med ”Flickan med snö i håret” kom ut 2010. Det är både en fördel och en nackdel från min sida. I en annan värld där jag hade en massa tid över skulle jag läst om alla sex böckerna direkt efter varandra. För den klassen håller de definitivt.
Författaren rör sig hemtamt mellan sådant läsaren kan koppla till privat och bygger sakta, men stilrent, upp en spänning av de pusselbitar som vi bjuds på. Det är en ruskig historia som griper tag i mig. Vi serveras som en grunddeg en sann historia i hur det var i Sverige när tvångssteriliseringar genomfördes nästan på löpande band i vissa ”kretsar”. ,Det fanns inte plats för dem som inte passade in i idealmallen.
Ninni skruvar effektfullt upp tempot utan att det spårar ur i slutfasen. Det felet som jag anser alltför många medförfattare gör för att köpa sina läsare. Mig riskerar de bara att förlora i framtiden. Mina tankar går till billig kiosklitteratur. 😦
På tal om titeln till boken. Urmakaren Johan Tinglöf har funnits i verkligheten. Det lär finnas åtskilliga skrönor om den mannen.
Betyg:
4/5

Ps. Återigen ”fixade” jag mördaren när personen klev in i handlingen. Så ”skicklig” som jag varit under de senaste 1-2 åren har jag aldrig varit förr. Då missade jag ofta.

Regnmannen av Jonas Karlsson

Jonas kan sätta många yrken på sitt visitkort. Vilken briljant berättare han är. Det var väldigt länge sedan någon fick mig att skratta så mycket att jag var tvungen att avbryta läsningen. Helst när jag såg att Solveig låg bredvid och sov gott.

Självklart vill författaren roa men han har många fler strängar på sin lyra. Det finns flera bottnar av olika kulörer. Som med det förflutna i huvudpersonen Ingmars yrkesbana som regissör. Det sorgliga slutet. Drevet som vi alla snart känner igen i både offentliga och privata zoner. Det ofta oundvikliga hos ”konstnärer” när det gäller den svåra konsten att vara delaktig i barnens hela barndom. Inte bara de få dagar det passar de upptagna själva.

Ingmars hade alltid trygga Inger i hemmiljön och det var där han tog henne för given. Det var först när Ingmar blev hemmaman som de hittade tillbaka till varandra. Då hände det till och med att sonen såg att de satt på en bänk och det såg ut som de höll om varandra där. Sonen Erik som är läkare och bor sex mil bort. Tyvärr fick Ingmar och Inger inte många pensionsår tillsammans. Nu åker Erik hem till sin pappa en gång i veckan. Får ständigt höra om värken i knät. Hur Ingmar oduglig förklarar hela den Svenska läkarkåren. Han insisterar på att Erik får fixa tid hos en utländsk knäexpert.
Erik sätter sig i bilen funderar på vilken taktik han ska ”köra med” denna lördag. Fråga direkt om knät för att få det avklarat? Nu händer något märkligt. Pappan nämner inte med ett enda ord skavanken. Istället ser han ut som en busig grabb inför sin son. Inte undra på det…

Vi är säkert många som någon gång i livet har haft en granne som vet precis allt om något ämne och älskar att briljera om det och samtidigt såra med ord som om det var en beröring från ”rosbusktaggarna”. Här är det Rolf Burman. När Inger levde var det hon som skötte både rosorna, trädgården och snacket från Burman. Hon tog till sig av hans kunskaper. Tänkte på något annat när han tjatade. Log vänligt och hummade. Sådant är inget för Ingmar och när han nu oväntat får sin chans att ta över vill han dra ut på ögonblicket.
En annan granne är Lillan Billing. En kvinna som mal på och aldrig tycks andas mellan meningarna. Som behöver en maratonsträcka för att få fram det hon egentligen menar. Där varje lyssnare vill hitta knappen för att få stopp på harangen av ord. Men hon fortsätter bara att hålla låda om ingenting i evigheter. Författaren snickrar ihop denna typ av person galant. För som läsare vill jag gärna göra samma sak i verkligheten. Gå omvägar, bläddra vidare tills hon är borta ur handlingen. Ändå får hon mig till slut att börja skratta.
Både Rolf Burman och Lillan Billing är suveränt gestaltade. Det är även kommunalrådet Anette Malmberg-Ljunggren. Tyvärr känns det för mig som det också kunde varit taget ur verklighetens såpa. Detta att gå efter vart vinden blåser. Alltid ha två helt olika texter med tal i bakfickan. Vuxna människor med bra betalt som egentligen enligt mig borde sitta i en sandlåda med var sin hink, spade och bil.
Som vanligt läste jag den till formatet smidiga boken på mitt sätt. Tog pauser och försökte tänka mig in i storyn. Bollade med egna åsikter.
Facit för att jag uppskattar handlingen är att jag gärna vill styra över den själv. Till och med när det gäller repliker. Tyst nu Ingmar. Inte ett mer ord till Burman. Ofta är jag rädd för att ”Regnmannen” som läsupplevelse, trots mina skratt, ska falla ner pladask som en pannkaka.
Jag behövde inte vara orolig. Efteråt när jag gör min analys ser jag författarens alla steg i ett helt annat sken. Jonas verkar ha vänt på varje sten. Trädgårdsberättelsen har så många bottnar på olika plan. En uppgörelse med livet, äktenskapet, föräldraskapet, yrkesåren, grannar och väldigt mycket mer. När komedi och ironi är påkopplat behövs det partier när det är fritt från sådant. Här blev det ett par längre textavsnitt där det tenderade att bli lite för långdraget. Storyn tappade tempo. Samtidigt passade det in i om det skulle varit på riktigt. Så jag blir kluven som ”expert”.

Jonas Karlsson. ”Du har skött detta som en trädgårdsmästare av hög klass”.
Betyg: 4/5. 😀

 

 

Bosse Lidéns avslutningsord som kanske skulle stått överst. Men i min ordträdgård gör jag som jag själv vill. 😉 Här info på bokomslaget.

Ingmar är en ensam, bitter ensamvarg som tagit över sin frus stora intresse för rosor. Sakta men säkert lär han sig namnen, älskar rosorna men gör på sitt sätt. Av en slump snubblar han över en ”makt” som passar förträffligt denna sommar, som är den varmaste i mannaminne och där det råder totalt bevattningsförbud. Grannarna vakar över varandra som hökar. Det är inte lätt att ha ont i ett knä och samtidigt vara balanskonstnär. 😉

 

Påfågelsommar av Hannah Richell

Jag har alltid hävdat att omslagsbilden till en bok är viktig. Måste erkänna att jag ofta väljer bok efter om framsidan tilltalar mig eller ej.
Vet att jag inte är ensam om det. Att försöka få ett barn att läsa en bok som ser tråkig ut är näst intill omöjligt. Det är omslagsbilden som fångar blicken oavsett om man går bland bokhyllorna på ett bibliotek, i en bokhandel eller ser den skymta förbi på sociala medier: Titta här! – Läs mig!

”Påfågelsommar” dök upp på Instagram och framsidan med en kvist gammaldags, rosa rosor framför en vägg med en vacker tapet – den fångade mig direkt! ❤

Två parallella handlingar, nutid och dåtid, vävs samman och skapar en berättelse om Lillian och Maggie som det är svårt att lägga ifrån sig. Lillian, en gång Mrs Charles Oberon, frun på det praktfulla godset Cloudesley. I nutid en åttiosexårig, smått förvirrad kvinna som bor kvar i ett alltmer förfallet Cloudsley.

Maggie, Lillans barnbarn, nås av kallelsen att genast komma hem eftersom Lillian råkat ut för en olyckshändelse och behöver hjälp. Maggie, som flytt till Australien och lämnat byn Cloud Green med många lösa och oavslutade trådar bakom sig, inser att inget kan vara viktigare än att ta hand om sin farmor och försöka återbetala den skuld hon har till henne.

När Maggie återkommer till Cloudsley upptäcker hon att breven som Lillan skrivit undanhållit en hel del sanningar. Pengarna är slut, räkningarna obetalda, taket läcker och många av de dyrbarheter som tidigare funnits i de olika rummen tycks ha försvunnit från sina platser. Det finns mycket att rätta till och många frågetecken som behöver rätas ut. Maggies pappa, Albie, lyser som vanligt med sin frånvaro och Maggie inser snabbt att hon får lita till sig själv om hon ska kunna hjälpa Lillian.

Men vem var egentligen Lillian Oberon och vad har husets väggar sett under de år som gått sedan hon kom dit som den nya frun i huset och som styvmamma till Albie? Det är ett annat Cloudsley som möter läsaren på 50-talet. Påfåglar spatserar på gräsmattorna, festerna avlöser varandra, elegans och lyx präglar tillvaron och Lillian har en man som är galen i skönhet, men är hon verkligen lycklig? Hon har förstås Albie, för hon känner sig som hans riktiga mamma även om hon inte är det.
När konstnären Jack Fincher kommer till godset för att förverkliga en av Charles idéer, att måla ett helt rum och skapa en visuell upplevelse, förändras Lillians liv för alltid.

Maggies många lösa trådar nystas så småningom ihop samtidigt som dåtid och nutid flätas samman.

Definitionen av en riktigt bra bok för mig är att jag lever med i handlingen, gråter och skrattar under händelsens gång. Upprörs och förargas på personerna som jag lär känna och till och med önskar att jag ibland kunnat kliva in i berättelsen och ge någon ett gott råd. Det finns saker som gör mig ont och annat jag gläds över. Jag gillar att pusselbit för pusselbit läggs samman och skapar en helhet. Jag njuter av språket, imponeras av formuleringar och beskrivningar (och känner mig smått avundsjuk över att jag inte själv kan skriva så uttrycksfullt). Men det som kanske mest avgör bokens slutbetyg är om jag tänker på den även när jag lagt den ifrån mig, eller ej. En bra bok ska kännas som om den är på riktigt!

Påfågelsommar uppfyller i stort sett alla mina kriterier. Det tog lite tid för mig innan jag kom in i den, men sen blev den bättre och bättre ju mer jag läste… Detta är en bok som jag kan tänka mig att läsa om.