Hon gör det så bra


Jag lovhyllade min gamla bloggvän med hennes debutbok ”Silvervägen”, som girerade i tre tunga priser; Årets svenska kriminalroman 2018. Årets nordiska kriminalbok 2018 samt priset Årets bok 2019. 😀
Den svåra uppföljaren ”Ödesmark” hade mycket att leva upp till. Men jag behövde aldrig vara orolig. För jag var fast redan på första sidan. Stina Jackson har ett sätt att skriva som tilltalar mig rakt in i själen. Det är inte som jag läser en bok. Istället förflyttas jag till Norrlands inland och ser de sargade människorna framför mig. Det finns ingen svacka i berättandet. Jackson är född till det här. Nu är frågan om det kommer att bli två filmer eller serier. Här finns stora möjligheter att göra något unikt med rätt filmteam och skådisar, som borde intressera flera länder.
Trots att Stina bor i Denver sedan flera år tillbaka lirar hon på hemmaplan när det gäller miljön och fiktiva människor. (Hon är uppvuxen i Skellefteå) Författaren bygger upp storyn galant med tjusiga pusselbitar bakåt i tiden. Ljuset tittar sällan fram mellan sidorna. Det gör däremot trovärdigheten. Sedan hoppas alltid romantikern i mig att… 
Redan nu längtar jag efter Stina Jacksons kommande spänningsroman. Hoppas hon inte blir störd i sitt skapande med alla nya priser som ska hämtas runt om i världen. Hon är även förlåten för att jag inte kom långt i nästa kriminalbok, som jag började läsa i. Steget blev för stort. Fast det rörde sig om ett proffs i branschen var den kvinnliga kollegan chanslös i en jämförelse med Stina Jackson. Det kommer inte att bli lätt för nästa bok som jag sätter tänderna i.
Bossebetyg: 5/5

Ps. Nej. Jag avslöjar inte vilken bok och författare som kom till korta hos mig. 😉 Böckerna ligger i samma hög som ska tillbaks till bibblan.

Klar himmel

I boken ”Klar himmel” kommer läsaren i kontakt med tre kvinnor; Karin, Violet och min favorit Léonie. Vi följer dem under andra världskriget och under 2004-2005.

Det är en välskriven, lågmäld debutbok av Kristin Fägerskjöld. Författaren bygger upp scener som känns äkta. Handlingen grundar sig på berättelser från hennes farfar som deltog i flygvapnet under andra världskriget. Inte konstigt att hans barnbarn blev inspirerad och som vuxen fick ett stort intresse av historia. Muntlig tradition lov-hyllar jag ofta som viktigt för framtidens generationer. Mycket går annars förlorat.

Jag gillar att försöka lista ut hur saker och ting hör ihop mellan kvinnorna, som deltar på sina olika sätt under världskriget. Någon som spion. Andra som hårt arbetande fabriksarbetare.
Violett har tre söner med väldigt olika personlighetsdrag.
Det jag kan sakna är några hemliga lösa trådar från handlingen, som jag gärna velat få svar på.
Under sista kapitlet trillar det tårar på mina kinder. Jag ser handlingen som ett gulnat fotografi på näthinnan. Eftersom det bygger på en dold sanning skulle det kunnat…

Bossebetyget blir 4/5. 🙂

Når ofta en fyra hos mig


För sjätte gången får jag träffa på persongalleriet i ”Hagforsserien”. Det känns som hemma att träffa på Petra Wilander, Christer Berglund, Urban, Folke, Geir och de andra poliserna. Journalisten Magdalena Hansson däremot känns helt förändrad. Hon har hamnat i en stor hemlig personlig kris.
Schulman ”spottar” inte ut en bok om året sedan genombrottet med ”Flickan med snö i håret” kom ut 2010. Det är både en fördel och en nackdel från min sida. I en annan värld där jag hade en massa tid över skulle jag läst om alla sex böckerna direkt efter varandra. För den klassen håller de definitivt.
Författaren rör sig hemtamt mellan sådant läsaren kan koppla till privat och bygger sakta, men stilrent, upp en spänning av de pusselbitar som vi bjuds på. Det är en ruskig historia som griper tag i mig. Vi serveras som en grunddeg en sann historia i hur det var i Sverige när tvångssteriliseringar genomfördes nästan på löpande band i vissa ”kretsar”. ,Det fanns inte plats för dem som inte passade in i idealmallen.
Ninni skruvar effektfullt upp tempot utan att det spårar ur i slutfasen. Det felet som jag anser alltför många medförfattare gör för att köpa sina läsare. Mig riskerar de bara att förlora i framtiden. Mina tankar går till billig kiosklitteratur. 😦
På tal om titeln till boken. Urmakaren Johan Tinglöf har funnits i verkligheten. Det lär finnas åtskilliga skrönor om den mannen.
Betyg:
4/5

Ps. Återigen ”fixade” jag mördaren när personen klev in i handlingen. Så ”skicklig” som jag varit under de senaste 1-2 åren har jag aldrig varit förr. Då missade jag ofta.

Regnmannen av Jonas Karlsson

Jonas kan sätta många yrken på sitt visitkort. Vilken briljant berättare han är. Det var väldigt länge sedan någon fick mig att skratta så mycket att jag var tvungen att avbryta läsningen. Helst när jag såg att Solveig låg bredvid och sov gott.

Självklart vill författaren roa men han har många fler strängar på sin lyra. Det finns flera bottnar av olika kulörer. Som med det förflutna i huvudpersonen Ingmars yrkesbana som regissör. Det sorgliga slutet. Drevet som vi alla snart känner igen i både offentliga och privata zoner. Det ofta oundvikliga hos ”konstnärer” när det gäller den svåra konsten att vara delaktig i barnens hela barndom. Inte bara de få dagar det passar de upptagna själva.

Ingmars hade alltid trygga Inger i hemmiljön och det var där han tog henne för given. Det var först när Ingmar blev hemmaman som de hittade tillbaka till varandra. Då hände det till och med att sonen såg att de satt på en bänk och det såg ut som de höll om varandra där. Sonen Erik som är läkare och bor sex mil bort. Tyvärr fick Ingmar och Inger inte många pensionsår tillsammans. Nu åker Erik hem till sin pappa en gång i veckan. Får ständigt höra om värken i knät. Hur Ingmar oduglig förklarar hela den Svenska läkarkåren. Han insisterar på att Erik får fixa tid hos en utländsk knäexpert.
Erik sätter sig i bilen funderar på vilken taktik han ska ”köra med” denna lördag. Fråga direkt om knät för att få det avklarat? Nu händer något märkligt. Pappan nämner inte med ett enda ord skavanken. Istället ser han ut som en busig grabb inför sin son. Inte undra på det…

Vi är säkert många som någon gång i livet har haft en granne som vet precis allt om något ämne och älskar att briljera om det och samtidigt såra med ord som om det var en beröring från ”rosbusktaggarna”. Här är det Rolf Burman. När Inger levde var det hon som skötte både rosorna, trädgården och snacket från Burman. Hon tog till sig av hans kunskaper. Tänkte på något annat när han tjatade. Log vänligt och hummade. Sådant är inget för Ingmar och när han nu oväntat får sin chans att ta över vill han dra ut på ögonblicket.
En annan granne är Lillan Billing. En kvinna som mal på och aldrig tycks andas mellan meningarna. Som behöver en maratonsträcka för att få fram det hon egentligen menar. Där varje lyssnare vill hitta knappen för att få stopp på harangen av ord. Men hon fortsätter bara att hålla låda om ingenting i evigheter. Författaren snickrar ihop denna typ av person galant. För som läsare vill jag gärna göra samma sak i verkligheten. Gå omvägar, bläddra vidare tills hon är borta ur handlingen. Ändå får hon mig till slut att börja skratta.
Både Rolf Burman och Lillan Billing är suveränt gestaltade. Det är även kommunalrådet Anette Malmberg-Ljunggren. Tyvärr känns det för mig som det också kunde varit taget ur verklighetens såpa. Detta att gå efter vart vinden blåser. Alltid ha två helt olika texter med tal i bakfickan. Vuxna människor med bra betalt som egentligen enligt mig borde sitta i en sandlåda med var sin hink, spade och bil.
Som vanligt läste jag den till formatet smidiga boken på mitt sätt. Tog pauser och försökte tänka mig in i storyn. Bollade med egna åsikter.
Facit för att jag uppskattar handlingen är att jag gärna vill styra över den själv. Till och med när det gäller repliker. Tyst nu Ingmar. Inte ett mer ord till Burman. Ofta är jag rädd för att ”Regnmannen” som läsupplevelse, trots mina skratt, ska falla ner pladask som en pannkaka.
Jag behövde inte vara orolig. Efteråt när jag gör min analys ser jag författarens alla steg i ett helt annat sken. Jonas verkar ha vänt på varje sten. Trädgårdsberättelsen har så många bottnar på olika plan. En uppgörelse med livet, äktenskapet, föräldraskapet, yrkesåren, grannar och väldigt mycket mer. När komedi och ironi är påkopplat behövs det partier när det är fritt från sådant. Här blev det ett par längre textavsnitt där det tenderade att bli lite för långdraget. Storyn tappade tempo. Samtidigt passade det in i om det skulle varit på riktigt. Så jag blir kluven som ”expert”.

Jonas Karlsson. ”Du har skött detta som en trädgårdsmästare av hög klass”.
Betyg: 4/5. 😀

 

 

Bosse Lidéns avslutningsord som kanske skulle stått överst. Men i min ordträdgård gör jag som jag själv vill. 😉 Här info på bokomslaget.

Ingmar är en ensam, bitter ensamvarg som tagit över sin frus stora intresse för rosor. Sakta men säkert lär han sig namnen, älskar rosorna men gör på sitt sätt. Av en slump snubblar han över en ”makt” som passar förträffligt denna sommar, som är den varmaste i mannaminne och där det råder totalt bevattningsförbud. Grannarna vakar över varandra som hökar. Det är inte lätt att ha ont i ett knä och samtidigt vara balanskonstnär. 😉

 

Påfågelsommar av Hannah Richell


Jag har alltid hävdat att omslagsbilden till en bok är viktig. Måste erkänna att jag ofta väljer bok efter om framsidan tilltalar mig eller ej.
Vet att jag inte är ensam om det. Att försöka få ett barn att läsa en bok som ser tråkig ut är näst intill omöjligt. Det är omslagsbilden som fångar blicken oavsett om man går bland bokhyllorna på ett bibliotek, i en bokhandel eller ser den skymta förbi på sociala medier: Titta här! – Läs mig!

”Påfågelsommar” dök upp på Instagram och framsidan med en kvist gammaldags, rosa rosor framför en vägg med en vacker tapet – den fångade mig direkt! ❤

Två parallella handlingar, nutid och dåtid, vävs samman och skapar en berättelse om Lillian och Maggie som det är svårt att lägga ifrån sig. Lillian, en gång Mrs Charles Oberon, frun på det praktfulla godset Cloudesley. I nutid en åttiosexårig, smått förvirrad kvinna som bor kvar i ett alltmer förfallet Cloudsley.

Maggie, Lillans barnbarn, nås av kallelsen att genast komma hem eftersom Lillian råkat ut för en olyckshändelse och behöver hjälp. Maggie, som flytt till Australien och lämnat byn Cloud Green med många lösa och oavslutade trådar bakom sig, inser att inget kan vara viktigare än att ta hand om sin farmor och försöka återbetala den skuld hon har till henne.

När Maggie återkommer till Cloudsley upptäcker hon att breven som Lillan skrivit undanhållit en hel del sanningar. Pengarna är slut, räkningarna obetalda, taket läcker och många av de dyrbarheter som tidigare funnits i de olika rummen tycks ha försvunnit från sina platser. Det finns mycket att rätta till och många frågetecken som behöver rätas ut. Maggies pappa, Albie, lyser som vanligt med sin frånvaro och Maggie inser snabbt att hon får lita till sig själv om hon ska kunna hjälpa Lillian.

Men vem var egentligen Lillian Oberon och vad har husets väggar sett under de år som gått sedan hon kom dit som den nya frun i huset och som styvmamma till Albie? Det är ett annat Cloudsley som möter läsaren på 50-talet. Påfåglar spatserar på gräsmattorna, festerna avlöser varandra, elegans och lyx präglar tillvaron och Lillian har en man som är galen i skönhet, men är hon verkligen lycklig? Hon har förstås Albie, för hon känner sig som hans riktiga mamma även om hon inte är det.
När konstnären Jack Fincher kommer till godset för att förverkliga en av Charles idéer, att måla ett helt rum och skapa en visuell upplevelse, förändras Lillians liv för alltid.

Maggies många lösa trådar nystas så småningom ihop samtidigt som dåtid och nutid flätas samman.

Definitionen av en riktigt bra bok för mig är att jag lever med i handlingen, gråter och skrattar under händelsens gång. Upprörs och förargas på personerna som jag lär känna och till och med önskar att jag ibland kunnat kliva in i berättelsen och ge någon ett gott råd. Det finns saker som gör mig ont och annat jag gläds över. Jag gillar att pusselbit för pusselbit läggs samman och skapar en helhet. Jag njuter av språket, imponeras av formuleringar och beskrivningar (och känner mig smått avundsjuk över att jag inte själv kan skriva så uttrycksfullt). Men det som kanske mest avgör bokens slutbetyg är om jag tänker på den även när jag lagt den ifrån mig, eller ej. En bra bok ska kännas som om den är på riktigt!

Påfågelsommar uppfyller i stort sett alla mina kriterier. Det tog lite tid för mig innan jag kom in i den, men sen blev den bättre och bättre ju mer jag läste… Detta är en bok som jag kan tänka mig att läsa om.

Hon har gjort det igen


I november 2017, mitt i korsordsmästerskapen berättade jag om en suverän barnbok. https://bosseliden.wordpress.com/2017/11/19/en-lyckad-kombination-av-fakta-och-fantasi-med-humor/
Orsaken var att jag hade med en uppgift om en speciell art av haj (rävhaj) som du skulle gissa på. Boken hade Solveig precis skrivit en positiv recension om. (BTJ).

När jag var på bibblan förra veckan gjorde jag något jag normalt aldrig gör längre. Jag gick till barnavdelningen för att leta upp en boktitel.

Emmalill Frank har gått från hajar till maneter. Med sin härliga förmåga att mixa ihop en intressant fakta med suveräna illustrationer och kryddat med humor både i text och bild är hon för mig en guru inom ämnet. 😀

Som den pedagog jag är har jag alltid hävdat att bästa metoden för att lära kids saker är devisen att leka in kunskaper. Då kan de sitta kvar livet ut och i lyckliga fall föras över till nästa generation.

Hatten av ännu en gång för denna författare. Nu är frågan om hon ska stanna kvar i vattnet eller söka sig upp på land nästa gång? 😉
Själv är jag svag för delfiner. ❤

 

 

Två hårda paket

I fredags kom besked om att det fanns två böcker att hämta på bibblan. Den ena hade jag längtat efter länge. Den andra hade jag glömt att jag beställt. Inte så konstigt – vi har alltid en lång lista och kötiden kan variera rejält. Det kan gå ett par månader mellan beställning via datorn och hämttid.
När jag plockade ner ”En helt vanlig familj” från hyllan på biblioteket och läste på baksidan, förstod jag att det var en av mina beställningar. Otäckheter. 🙂 Det är antagligen hårt tryck eller så vill de ha rotation på nyheter, vilket är mycket bra. För de kör ofta i Visby med tvåveckorslån. Det gjorde de på vissa titlar även i Ystad. När jag jobbade som bibliotekarie hade vi en snurra med, en veckas lån. Seven days. Låter som en film eller boktitel. Eller en konkurrent till Seven up. 😉

”En helt vanlig familj”. Bra vald titel. Redan såld till fler än 25 länder.
Familjen består av pappa präst, mamma jurist/advokat och en nittonårig dotter. De bor i villa i Lund. Allt är suveränt på ytan. Om det inte vore för att dottern Stella anklagas för ett mord och hamnar i häktet.
Mycket fiffigt uppbyggd med tre olika delar. Jag har precis följt” pappadelen” i ca 170 sidor. Jag ger den högsta poäng. Författaren gör detta ordsnickeri suveränt. Både när det gäller tempo och mixen av att då och då ge oss små pusselbitar bakåt i tiden. Alla som är pappa eller mamma tror jag kan känna igen mycket av oron han delger oss. Där finns ibland en torr, på gränsen till gömd, humor som kittlar mig extra. Den kommer inte ofta men bryter av allvaret. Det är hög klass. Kopplingen till den verkliga världen är stor.
Idag började jag på andra delen ”Dottern”. Saknade först pappan, men vill givetvis veta Stellas version av sanningen. För någon sådan måste finnas innanför alla lager av lögner. Vita som mörka.

Peter May har aldrig gjort mig besviken. Han har fått 5/5 i betyg alla tidigare gånger. 😀 Hoppas den trenden håller i sig när jag nästa måndag börjar på ”Harris Tweed”. Det svåra för mig är nästa bok. Syftar på när jag efter en May-bok ska börja läsa något annat. Den författaren har en rejäl uppförsbacke – innan jag runt hörnet inser att det finns olika sorters bra böcker.
Har du något bra boktips? Vädra titeln och författaren i en kommentar.
Ps. Hårda paket har visserligen med julen att göra, men poängen är …  😉

Mer aktuell nu

När jag valde omslagsfoto till min tredje bok hade jag ingen aning om allt som skulle komma att hända mig och Solveig på bostadsfronten. Fortfarande är det overkligt på många sätt och vis.

Nu bor vi själva på Gotland och kan åka till omslagsfotots fiskeläge Herrvik på en dryg timme. Till våren skulle jag tro att vi strövar omkring på östkusten. Då vill jag ex. gärna uppleva en soluppgång. ❤

Ett år går snabbt. Jag har på dessa 365 dagar varit med om flera episoder som skulle kunnat platsa i en ny kåseribok.
Jag vill tacka för de blurb och favoritkåserier som kommit in under året på olika ”transportsätt”. 😀
(Ursäkta. Men jag har inte haft tid att fylla på de som kom under den intensiva varma flyttsommaren. Egentiden blev kortare och kortare.)

Här är namnet på de tre som kommer att få var sin Skrap-Kryss via posten. Hoppas någon vinner på sin lott.
Stort GRATTIS till:
Ethel Hedström ❤
Sten Johansson ❤
Charlotte Svensson ❤

Tills jag lägger in nästa blogginlägg sänker jag priset på ”Minnen som stannat kvar” för bloggläsare. 😊
Du betalar under denna tid 100 kr/bok + porto (55 kr).
Det går utmärkt att swisha.
Tänk på att portot är det samma om du köper två böcker/titlar. Orsaken är att det går två böcker i Postens vadderade påse.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Här ovan står hur du ska göra.
Bokkramar från Bosse/Bobo/Sebastian som har 386 sidor att gå igenom på en padda -om den nya kameran. Du milde tid. Dessutom har jag en störande i-pump att lära känna och börja använda. Helst innan jag hoppar in i flygplanet.

 

 

 

En trevlig avslutning och en lyckad början

Om det handlade om mitt privata liv skulle jag vara i fas ett och se fram emot fas två som förhoppningsvis startar upp, i nästa månad. Den som lever får se…

Nu rörde det sig istället om två intressanta trilogier i böckernas värld. 😀
Jag har precis avslutat tredje delen i ””Livet efter dig-trilogin”.
Den här gången reser Louisa Clark till stora staden New York. Efter kassasuccén ”Livet efter dig”, som var lika bra som film som roman, tyckte jag Moyes hade svårare att fånga mig i början på andra boken. (Den tog sig någonstans på mitten) Det är givetvis svårt att toppa en sådan framgång. I denna avslutande roman var mina förväntningar inte lika höga. Därför tog jag tacksamt emot alla skratt och lustigheter som servades när Clark var i sitt esse. I bakgrunden finns seriösa tankar/ämnen att diskutera i en bokcirkel. Mina betyg för böckerna blir 5, 3+ och 4.
Titeln måste Moyes ha lånat från mitt manus som jag skrev för x antal år sedan. Jag förlåter henne mer än väl. 😀

Vad mysigt det har varit att hitta små luckor i vardagen, där jag kunnat gå ut en stund. Lässtunder då jag glömt allt annat slit och allvar.

Egentligen började jag med första boken i en annan trilogi. Anna Fredrikssons första bok ”Mellan himmel och hav” fångade mig och jag ser redan fram emot de andra två delarna.
Jag har läst alla Annas andra böcker. Denna nya handlar om tre generationer kvinnor. Sally 51 år. Hennes dotter Josefin 23 år. Josefins mormor Vanja 72 år. Jag är förtjust i Annas lågmälda berättartempo, som enligt förlaget kallas ”Feel real”. En hel del av innehållet är tydligen självupplevt. Extra mysigt att handlingen mestadels är förlagd till vackra Kivik-trakten på Österlen. Tyvärr glömde jag scanna framsidan – innan jag lämnade tillbaks romanen. 😦

Idag var jag på bibblan och hämtade hem min näst sista bokbeställning. En roman som utspelar sig i min favoritstad Umeå. Annars har dagen mest bestått av ”soptippsrunda”, skänka saker till Antikvariatet och till en Second Handbutik.
Hur många ton/kubikmeter har lämnat vår bostad de sista fyra månaderna? Ändå är vi inte klara med den biten. Visst är det roligare att plocka upp än ner? Frågan är om allt som vi har kvar kommer att få plats i tältet på Gotland. Säkrast att jag bokar en rauk eller grotta också. 😉
Nu kom min ena dotter hem. Hon har besökt Falsterbo Horse show och bland mycket annat tittat på en häst som hoppade två meter i höjd. Dagens Patrik Sjöberg skulle varit chanslös. 🙂
Dags att plocka ner tunga böcker i en flyttkartong. Ha en bra fortsättning på helgen. Jag låter andra sommarfrågan vara öppen ett tag till. Passa gärna på att deltaga. Någon kommer att vinna en Skrap-kryss innan juli är slut. Jag gissar på att det blir en kvinna.
Kram Ystadbon Bosse ❤

 

En mors bekännelse

 

”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer

Fem stjärnor av fem…

Häromdagen städade jag i en låda och i den hittade jag ett ”manus” till ett av de föräldramöten jag deltog i under min tid som barnbibliotekarie. I min text hade jag hämtat inspiration från en bok av Jan Nilsson (f.d. mellanstadielärare, författare m.m.) där han berättade om varför barn ska läsa böcker: Böcker ger kunskaper och insikter om hur andra människor har det, om världen vi lever i och hjälper läsaren att förstå verkligheten omkring. (Tror att citatet är från hans bok: ”Barn, föräldrar, böcker”)

Jag har aldrig upplevt hur det är att bli slagen och aldrig behövt dölja blåmärken eller andra skador. Därför vet jag inte hur det känns. Inte heller kan jag förstå, grundat på egen erfarenhet, vad det är som gör att man väljer att stanna i en relation där man blir slagen. Det mest logiska vore väl att fly direkt efter det första slaget? Nu när jag läst ”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer känns det som att jag fått en viss insikt i hur en kvinna kan välja att stanna kvar hos en man som, trots att han säger sig älska henne, behandlar henne som en ägodel som han inte behöver vara det minsta rädd om.

”En mors bekännelse” berättas från två olika perspektiv, dels Olivias som berättar i nutid med många tillbakablickar och dels Ivys, Olivias svärmor, som berättar om tiden innan David föddes och vad som hänt under hans barn- och ungdomstid. Boken blir därför som ett pussel, där de olika bitarna sätts samman och gör att man inser, undan för undan, hur allt hör ihop.

När boken börjar har David nyss dött och Olivia saknar honom, på samma gång som hon verkligen hatar honom. Dottern Zoe är bara en liten bebis och hon är den enda anledningen till att Olivia inte kryper ner i ett hål och försvinner för gott.

Olivias man, David Wyatt Gillespie, var 37 år, satt i kommun-fullmäktige och hade en blomstrande bilfirma i en småstad i Australien. Han var 183 centimeter och hade tjockt svart hår. Under gymnasietiden var han killen som alla tjejer drömde om. När Olivia träffade honom gick de båda på universitetet och hon trodde inte att det var sant att den attraktive och charmige David kunde bli intresserad av henne. Men så blev det. Olivia utbildade sig till veterinär och ville egentligen stanna kvar ytterligare ett år för att vidareutbilda sig, men eftersom David var bra på att övertala valde hon att strunta i sitt extraår och flyttade istället ”hem” och gifte sig med David.

Trots att Ivy från början var bäst i sin årskurs, högpresterande, lärarnas favorit och hade planer att fortsätta på universitetet blir livet som hemmamamma perfekt för henne. Hon bygger upp sitt liv runt sonen och målar upp en bild av en helt underbar liten pojke som när han väl kommit till världen blev den som gjorde henne fullkomlig. Alla tecken på att David kanske inte helt är den ängel som Ivy beskriver honom som väljer hon att hitta bortförklaringar till.

I samtalen med terapeuten Natasha målar Olivia upp sin bild av David. En man som övertygar Olivia om att det helt och hållet är hennes fel att han slår henne. Hon som är så vacker och så briljant att hon driver honom till vanvett. En David som förklarar att hans kärlek till Olivia är så intensiv att den får honom att tappa kontrollen.

Den bild som Olivia målar upp för Natasha får Ivys bild att krackelera, men som läsare inser man istället att det är den berättelse om Ivy berättar som förklarar varför David är den han är.

Som barn gillade jag att lägga pussel. Som speciallärare gillar jag att göra pedagogiska kartläggningar, mycket eftersom det är ett sätt att pussla ihop en hel bild av hur en elev har det i skolan. Kanske är det en förklaring till att jag tycker så mycket om den här boken. En annan förklaring är att Kelly Rimmer är otroligt duktig på att skriva så att boken berör. Ett kriterium för att en bok ska få fem stjärnor av fem är att jag tänker på handlingen även då jag inte har boken i handen. Att bokens karaktärer blir så verkliga så att det känns som om de finns på riktigt. Så är det med ”En mors bekännelse”. Olivia, Ivy, David, Natasha m. fl. Jag har verkligen lärt känna dem och levt med dem under berättelsens gång.

I författarporträttet, på bokens bakre flik, jämförs Kelly Rimmer med Jojo Moyes och Nicholas Sparks, två av mina favoritförfattare. Därför är det kanske inte så konstigt att jag gillar hennes sätt att skriva…

Har jag gjort dig tillräckligt intresserad nu? I så fall – bege dig till närmaste bibliotek och leta upp den här boken. ❤

M v h Solveig Lidén, gästbloggare