En mors bekännelse

 

”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer

Fem stjärnor av fem…

Häromdagen städade jag i en låda och i den hittade jag ett ”manus” till ett av de föräldramöten jag deltog i under min tid som barnbibliotekarie. I min text hade jag hämtat inspiration från en bok av Jan Nilsson (f.d. mellanstadielärare, författare m.m.) där han berättade om varför barn ska läsa böcker: Böcker ger kunskaper och insikter om hur andra människor har det, om världen vi lever i och hjälper läsaren att förstå verkligheten omkring. (Tror att citatet är från hans bok: ”Barn, föräldrar, böcker”)

Jag har aldrig upplevt hur det är att bli slagen och aldrig behövt dölja blåmärken eller andra skador. Därför vet jag inte hur det känns. Inte heller kan jag förstå, grundat på egen erfarenhet, vad det är som gör att man väljer att stanna i en relation där man blir slagen. Det mest logiska vore väl att fly direkt efter det första slaget? Nu när jag läst ”En mors bekännelse” av Kelly Rimmer känns det som att jag fått en viss insikt i hur en kvinna kan välja att stanna kvar hos en man som, trots att han säger sig älska henne, behandlar henne som en ägodel som han inte behöver vara det minsta rädd om.

”En mors bekännelse” berättas från två olika perspektiv, dels Olivias som berättar i nutid med många tillbakablickar och dels Ivys, Olivias svärmor, som berättar om tiden innan David föddes och vad som hänt under hans barn- och ungdomstid. Boken blir därför som ett pussel, där de olika bitarna sätts samman och gör att man inser, undan för undan, hur allt hör ihop.

När boken börjar har David nyss dött och Olivia saknar honom, på samma gång som hon verkligen hatar honom. Dottern Zoe är bara en liten bebis och hon är den enda anledningen till att Olivia inte kryper ner i ett hål och försvinner för gott.

Olivias man, David Wyatt Gillespie, var 37 år, satt i kommun-fullmäktige och hade en blomstrande bilfirma i en småstad i Australien. Han var 183 centimeter och hade tjockt svart hår. Under gymnasietiden var han killen som alla tjejer drömde om. När Olivia träffade honom gick de båda på universitetet och hon trodde inte att det var sant att den attraktive och charmige David kunde bli intresserad av henne. Men så blev det. Olivia utbildade sig till veterinär och ville egentligen stanna kvar ytterligare ett år för att vidareutbilda sig, men eftersom David var bra på att övertala valde hon att strunta i sitt extraår och flyttade istället ”hem” och gifte sig med David.

Trots att Ivy från början var bäst i sin årskurs, högpresterande, lärarnas favorit och hade planer att fortsätta på universitetet blir livet som hemmamamma perfekt för henne. Hon bygger upp sitt liv runt sonen och målar upp en bild av en helt underbar liten pojke som när han väl kommit till världen blev den som gjorde henne fullkomlig. Alla tecken på att David kanske inte helt är den ängel som Ivy beskriver honom som väljer hon att hitta bortförklaringar till.

I samtalen med terapeuten Natasha målar Olivia upp sin bild av David. En man som övertygar Olivia om att det helt och hållet är hennes fel att han slår henne. Hon som är så vacker och så briljant att hon driver honom till vanvett. En David som förklarar att hans kärlek till Olivia är så intensiv att den får honom att tappa kontrollen.

Den bild som Olivia målar upp för Natasha får Ivys bild att krackelera, men som läsare inser man istället att det är den berättelse om Ivy berättar som förklarar varför David är den han är.

Som barn gillade jag att lägga pussel. Som speciallärare gillar jag att göra pedagogiska kartläggningar, mycket eftersom det är ett sätt att pussla ihop en hel bild av hur en elev har det i skolan. Kanske är det en förklaring till att jag tycker så mycket om den här boken. En annan förklaring är att Kelly Rimmer är otroligt duktig på att skriva så att boken berör. Ett kriterium för att en bok ska få fem stjärnor av fem är att jag tänker på handlingen även då jag inte har boken i handen. Att bokens karaktärer blir så verkliga så att det känns som om de finns på riktigt. Så är det med ”En mors bekännelse”. Olivia, Ivy, David, Natasha m. fl. Jag har verkligen lärt känna dem och levt med dem under berättelsens gång.

I författarporträttet, på bokens bakre flik, jämförs Kelly Rimmer med Jojo Moyes och Nicholas Sparks, två av mina favoritförfattare. Därför är det kanske inte så konstigt att jag gillar hennes sätt att skriva…

Har jag gjort dig tillräckligt intresserad nu? I så fall – bege dig till närmaste bibliotek och leta upp den här boken. ❤

M v h Solveig Lidén, gästbloggare

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Ett halvår kan gå både fort och långsamt

Det har för mig personligen varit ett mycket speciellt halvår sedan ”Minnen som stannat kvar” kom till min trappa. Jag skulle ha kunnat skriva ett manus till en ny kåseribok, bara genom att använda detta tidsintervall i mitt liv. Skämten hade lyst med sin frånvaro. Tillkortakommanden, bakslag och ironi skulle fått hedersplatsen. Sårbarheten hade också fått glänsa. Tester av skilda slag skulle offentliggjorts. Tankar om undersökningar som borde gjorts. En orolig väntan på vaddå? Alla sovande timmar för att smita ifrån den tuffa verkligheten en stund och för att energipilen visade på rött. Det absurda med att ha oturen att vara född fel datum o.s.v. Det är stödet från min klippa i livet som hållit mig över vattenytan – även denna gång.  ❤
Vi små människor har bara ett enda liv. Det gäller att fylla det med de möjligheter som står till hands och med de redskap som finns till förfogande. Vårda tiden vi har till låns. Ta chanser. Undvika fallgropar så gott det går. Vara tacksam för det lilla. Bara vara och ge plats för eftertanke. Inte stressa genom vardagen. Njuta av kaksmulorna.

I kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” delar jag med mig av sjuttiotre texter med skilda ingredienser. Jag hoppas nå ut till den publik som uppskattar mitt sätt att skriva. En blandning av smått som stort. Allvar och humor. Jag vill att läsaren ska trivas bland mina personliga ord. Le. Skratta. Bli tårögd. Nicka igenkännande. Lära sig något nytt. Minnas något gammalt från sitt eget liv.

Grusvägen på omslaget är inte jämn och rak. Husen är inte supermoderna och trendiga. Byggnaderna har sina skavanker. Framför allt bär de på flera års upplevelser av skilda slag. Om väggarna kunde talat skulle jag satt mig på en bänk och lutat huvudet bakåt, blundat och lyssnat intresserat som ett nyfiket barn på väggens knarriga stämma: En kvinna från Herrvik på Gotland kunde trolla med knäna. En mörk stjärnfri höstnatt smög hon ut och bestämde sig för att äntligen …

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/
Några tankar/blurb/åsikter från läsare av ”Minnen som stannat kvar”. Tusen tack till er alla. 😀

https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/11375-2/
Aktuella listan med poäng som delats ut till de tre favoritkåserierna och till det sämsta kåseriet. Du läsare som inte lämnat får gärna skriva en kommentar under detta blogginlägg. 25 september, på ettårsdagen, drar jag tre namn som vinner en lott.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Vill du köpa en bok går det bra här. Swisha är snabbaste sättet. Följ instruktionerna. Glöm inte porto.

Alla tre länkarna finns under min header (fotot längst upp på bloggen). Jag lägger in ny information med jämna mellanrum.

Fotnot:
Detta är inlägg nummer ettusen tvåhundranittioåtta.
Jag svarar med en symbol. 😉  🙂  😀  ❤  😦
Sedan några veckor tillbaka ”döstädar” jag bland gömmorna. Roligt, intressant, sorgligt, nödvändigt och mycket mer. Många känslor tittar fram. En del lämnar salta spår på mina kinder. Andra gör mina skrattrynkor djupare.

Det drar ihop sig till en veckas påsk-tävling när jag lägger in inlägg nummer 1 300. Leken kommer att bestå av frågor kring sex stycken foton. Bland annat ska du berätta vem som är jag på bilderna. För att inte göra det för enkelt vill jag veta vem som är min pappa och vem som är min fotbollsspelande morbror på lagfotot. Slutligen handlar det om tre tjejer från förr. 😉
Släkt, syskon och de som kände mig IRL på den tiden får självklart inte deltaga eller lämna några ledtrådar. Flest rätt först kommer att vinna en lott. Undra om någon kommer att fixa full pott. (10 poäng/10 ägg) 😉

 

 

Kvinna utan minne

Baksidestext:
Jag öppnar ögonen. På min högra sida sitter en oklippt pojke med hängande axlar, till vänster två flickor i tidig skolålder. Mittemot mig har jag en fånigt leende man.
– Allt bra? Frågar han.
Jag förstår inte. Pratar han med mig?

Mia Berggren drabbas av plötslig och oförklarlig minnesförlust. Hon minns varken familj eller vänner, har ingen aning om vem hon är. Hon genomgår omfattande undersökningar utan att läkarna hittar någon förklaring. Undan för undan tvingas hon återskapa sig själv utifrån andras förväntningar. Problemet är att hon inte gillar resultatet.

Basfakta:
Författare: Petter Lidbeck
Titel: Kvinna utan minne
Förlag: Piratförlaget
Genre: Roman.
Utgivningsår: 2018

Mina ord:
Intressant bok att diskutera i en bokklubb efter det att alla läst romanen.
Detta var första gången som jag läste en vuxenbok av den produktiva ungdomsförfattaren Lidbeck. ”Kvinna utan minne” är en lättläst bok med ett allvarligt tema. I början såg jag tyvärr mest det komiska i hur Mia tänkte om mannen, barnen och den jobbiga kvinnan på sjukhuset som sa att hon var hennes mamma. Författaren fick mig att gå från att le till att småskratta. Efterhand började jag fundera i de seriösa tankebanorna. Tänk om detta hade varit en sann story. Vilken mardrömsits att inte bli trodd. Att det upplevs av andra som en nackdel att talet och kunskaperna från förr finns kvar där, men inte andra betydelsefulla saker och att ironin i hennes svar belastar hennes trovärdighet. Både expertisen och personerna i närmiljön börjar tappa tålamodet när inget fel kan diagnostiseras.
Jag upplever det efterhand som om den drabbade Mia får en andra chans inom olika områden: Välja partner, barn eller inte, hemmiljö, arbetsplats och bästa vänner. Mia ifrågasätter ALLA sina tidigare val. Även sina kommentarer och inlägg på Facebook.
Vad tror du Mia gör åt situationen som hon själv inte valt att hamna i?
Kommer hennes minne tillbaks?
Rör det sig om en bluff från hennes sida?
Vad gillar du slutet?
Tycker du det fattas något väsentligt i handlingen?
Läs boken och bilda dig en egen uppfattning.
Omslagsbilden är väldigt passande till inlagan. 😀
Betyg: 4/5

Om jag vore …

… ansvarig för en kurs för litteraturvetare på hög nivå – då skulle jag valt ut denna tegelsten på 555 sidor för genren kriminalböcker, med underavdelningen ”Psykologisk thriller”.

Här finns många diskussionsfrågor. Allt ifrån den enkla frågan; Vem är ”din favoritperson” i romanen, till djupgående analyser när det gäller berättarkonstens grundläggande principer och själva berättelsen i berättelsen. Mina tankar tränger på i den takt som författaren bjuder på information. Taktiken med dagboksanteckningar öppnar upp för ”Möjligheternas land”. Om det varit möjligt hade Gillian Flynn gärna fått komma på besök på kursen för att berätta om hur hon la upp de små detaljerna. Jag skulle ha bett henne avslöja hur hon kunde hålla reda på trådarna, för hon har vävt ihop det med fingertoppskänsla. Jag hyllar hur maktbalansen förändras fram och tillbaka.

Fast det gått en dryg vecka sedan jag läste ut boken blir jag ändå inte riktigt klok på vad jag tycker om slutintrycket. Vilket borde vara mest till bokens fördel. Skulle jag föreläsa hade jag naturligtvis läst om boken sakta en gång till och fört anteckningar. En stimulerande uppgift. För det är det jag uppskattar mest med romanen. Den öppnar upp för åsikter av alla de slag. En egen privat slutsats gick tidigt hem. Där hade jag rätt. Samtidigt skymtade jag svagheter som jag givetvis inte ska ta upp här. Jag skulle behöva fingranska manuset för att förankra mina tankegångar för att ha mer under fötterna. För två miljoner läsare kan ju inte ha fel. 😉
Det borde genera i en film. Eller inte. För det krävs en otroligt skicklig regissör för att ro det hela i hamn och bibehålla den gastkramande storyn. Om du läser boken förstår du antagligen vad jag syftar på.

Tegelstenen inhyser tre delar; POJKE MISTER FLICKA, POJKE MÖTER FLICKA och POJKE FÅR TILLBAKA FLICKA (ELLER TVÄRTOM).

Kapitelrubrikerna är antingen NICK DUNNE eller AMY ELLIOTT. Rakt igenom hela boken. Jag hade svårt för att sluta läsa. Det blev flera timmars läsning mitt i natten. Jag vägrar att göra som Solveig ägnat sig åt för att slippa vänta på smaken på karamellen. Läsa slutet i förtid.

På fliken står följande:
Nick och Amy Dunne är paret som har allt. De är charmiga, smarta och framgångsrika. Efter några hektiska år i New York slår de sig ner i en liten småstad i Missouri. Men den nya tillvaron blir inte som de tänkt sig och snart avlöser grälen varandra.
På morgonen till deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen. I parets villa finns tydliga spår av våldsam strid. Misstankar faller snabbt på Nick, som bedyrar sin oskuld och gör vad han kan för att få polis och media på andra spår. Amys dagbok ger dock en bild av Nick som är allt annat än sympatisk. Men är han verkligen en mördare? Å andra sidan: Om han är oskyldig, var är Amy?

Ps. Tack Susie på Gotland för boktipset och styrketräningen i sängläge på sena kvällar och mörka nätter. Nästa gång får du berätta om en bok med färre sidor. Det räcker gott med 444.  😉

 

 

Lockande framsida

Solveig och en hel del av er som hade åsikter om mina fem förslag i våras, på vilket omslag jag skulle välja till ”Minnen som stannat kvar”, valde fotot med fyren. (Inte just denna bilden)

Jag älskar fyrar ända sedan jag var barn. En tid var jag helt fascinerad av dem.
Men de har funnits med på flera böcker som jag läst genom åren. Även på DVD-fodral.

Efter jag kommit ut med min tredje bok hittade jag denna bok på bibblan, med samma författare. Vilken tur jag valde ett annat motiv på min framsida – dock från vår gemensamma favoritö i Sverige.

En suverän bok.  ❤ Jag har önskat mig den i julklapp av tomten. 🙂

Tänk vad viktigt det är med ett lockande omslag.

Ibland kan jag haja till av ett ovanligt tal. Istället för 500. Bra bok. Men det hade varit fullt möjligt med att komma med en uppföljare. Saknar flera smultronställen i vårt vackra land. ❤

 

 

Trean ligger och väntar på bibblan

November är en bra månad att kura och läsa bra böcker.

Jag har nämnt dessa pärlor tidigare. Då läste jag böckerna med över ett års mellanrum. Nu bestämde jag mig för att läsa om trilogin en andra gång, direkt efter varandra. Ett mycket klokt beslut. 😀

Som jag har njutit av att återuppleva naturen på denna karga ö-grupp långt utanför Skottland. ❤ .
Givetvis 5/5 i betyg för alla tre böckerna.
Precis som när det gäller de andra två böckerna jag läst av författaren. Njutbart att titta på klippen på ”tuben”. Peter May höll till väldigt länge på Yttre Hebriderna för att reka.

May är värd alla stora pris han fått för sina böcker. ❤

En lyckad kombination av fakta och fantasi med humor

Gårdagens rätta svar rävhaj tog jag från denna fantastiska barnbok.

Min Solveig skrev en positiv recension åt BTJ och jag är säker på att de flesta bibliotek köpte in boken. 😀

För det är en helt suverän bok för barn i denna åldersgrupp. Jag skulle kunna tänja på åldersgränsen till barnsliga gubbar i 58-årsåldern. 😉

Har du barn eller barnbarn i detta åldersspann kunde det vara en perfekt julklapp. Stackars sköldpadda. 🙂

Om du själv läser för dem har du lika trevligt. En bra kombination som gör chansen större att boken kommer att slitas ut av positiva skäl.
Där hade inte ens en trimmad moppe haft en chans.

Vad dyrt för tandfen. 😉

En bild till Eva-Lotta som var inne på rätt spår igår.

Där fick jag vatten på min kvarn. Simma lugnt.
Sammanfattning: En mycket lyckad bok som jag ger fem selfie av fem möjliga. ❤

 

En märklig och behaglig känsla

Jag vill presentera min tredje utgivna bok. Aldrig tidigare har jag varit så ärlig mot mig själv, som i denna kåseribok.
Boken är en utmärkt present till någon du tycker om. Ingen risk att personen går upp i vikt. På tal om vikt. Det ryms två böcker för samma porto i Postens blå påse.
Jag har infört två olika priser. 150 kr för ”Minnen som stannat kvar”, 75 kr för ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och 75 kr för ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.   (+ porto)

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Tryck på denna länk för att se hur du ska göra för att betala m.m. Det går även att swisha – vilket har varit mycket populärt.
Följ anvisningarna och du får snabbt din leverans. Glöm inte att skriva ditt namn på inbetalningen och att betala porto. 🙂

Tävling/åsikter/blurb/recensioner/favoritkåserier/sämsta kåseri:

  1. Vilka tre kåserier blev dina favoriter i ”Minnen som stannat kvar”?
  2. Vilket kåseri tyckte du minst om?

När jag fått in era val via bloggkommentarer, meddelande på FB, muntligt till mitt öra, vykort (jättegärna) m.m. kommer 3 personer att vinna en Skrapkryss. Jag drar vinnarna 25 september 2018, när boken fyller ett år.

Du får gärna skriva en kort recension/ha åsikter. Jag blir INTE ledsen om du som GILLAR boken puffar för den på din blogg, bland dina FB-vänner eller IRL.
En del av dina skriftliga/muntliga ord flyttar jag över som en blurb (små citat). Ditt namn nämns inte.

Jag önskar dig läsare, av hela mitt hjärta, trevliga lässtunder. Det var därför jag skrev boken. ❤

Blurb/Åsikter”:
”Den här boken har jag väntat på och den gör mig inte besviken.”
”Du är klippt och skuren för att ha en egen spalt i en veckotidning.”
”Det allra första kåseriet; Bridge Over Trouble Water gjorde att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken i flera dagar. Ditt kåseri gjorde mig alltså väldigt känslosam.
”Det är känslan av ren äkthet och nakenhet som gör dig så spännande att följa i kåseriform.”
”Jag har följt dig i smyg på bloggen. I bokform överträffar du dig själv – flera gånger om.”
”Lova oss läsare. Sluta aldrig roa oss.”
”Förlåt Bosse! Jag sträckläste en sömnlös natt.”
”Du skriver så humoristiskt och fint och jag skulle önska att det är många, jättemånga som tar tillfället i akt och läser din bok.”
”Jag är så nöjd och glad över din sista bok. Helt underbar att läsa, och jag har avnjutit den i mindre stycken, men nu är den slut snyft och det blir en saknad som alltid när man läst något bra.”
”Jag vet ingen som i samma kåseri kan få mig att hinna med att le igenkännande, skratta högt, gråta så jag knappt vågar gå till jobbet utan att riskera få närgångna frågor.”
”Din lägstanivå är sjukt hög.”
”Tack för att du lyser upp min grå vardag.”
”Mixen av allvar och skoj gör att intresset hålls vid liv.”
”Imponerad av att du kan leverera en roande text om något som egentligen borde klia som en hord av myggor.”
”Hade gärna läst fler praktikal jokes. Sparar du på de värsta semesterbusen till nästa bok?”
”Berörs av pojken som cyklar fort hem efter ett ordkrig och vill ringa mormor.”
”Du är de små människornas röst.”
”Bäst är barndomsskildringarna.”
”Du är klockren med detaljer och överdriver sällan.”
”Smart och pedagogiskt att följa en tänkt tidslinje.”
”Har själv diabetes ett och är tacksam för att du ger en nyanserad bild av skitsjukdomen.”
”Du är ett föredöme för många med att använda ”Bossehumor” som vapen mot elaka människor. Fast ibland är du skönt elak.”
”Inget fel på dina kåseriböcker, men din roman är klart bäst. Blir det någon uppföljning?”
”Alldeles för svårt att bara välja ut de tre bästa.”
”Dumma dig som får min mascara att rinna. Egentligen stavas det B-E-R-Ö-M.”
”Upplever det som om varje kåseri är som en möjlig filmscen.”
”Tack för mysiga och tänkvärda lässtunder de senaste veckorna.”
”Jag har redan läst boken två gånger.”
Vilket mustigt bildspråk du har.”
”Du har ett fint flyt i berättandet.”
”Älskar författarens beskrivningar av vardagshändelser med stor värme och kärlek. Fyllda med empati och humor. I botten finns en stor del del allvar.”
”Författaren har ett fint flyt i berättandet. Både i den sceniska framställningen med träffsäkra dialoger och i de berättande delarna, som han behärskar galant.”
”Jag är ingen bokmal men kunde inte låta bli att sträckläsa alla kåserierna.”
”En kåseribok med en mjuk och fin ton.”
”En bok fylld av värme och humor, men också med en stor portion eftertänksamhet.”
”Förra kåseriboken hade mer humor. Den sista boken har mer djup och vinner i längden.”
”Varje kåseri är som en välsmakande pralin. Väl utvalda av tillverkaren.”

OBS! I fortsättningen för jag in nya blurb på SIDAN ”Minnen som stannat kvar” som finns under min header.

Längre recensioner:
http://enrosafluga.blogspot.se/2017/10/omojlig-uppgift-bosse.html
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2017/10/21/11486771-en-bok-som-beror/

Favoritkåserier:
7 poäng:
Bridge Over Troubled Water , Skyddsänglarna jobbade övertid. 

6 poäng:
Sommarförälskelsens skuggsida, Drömmen av guld. 

5 poäng:
Tummade på det,  Livet som stalker, Vilken flickvän skulle jag välja? Utsikt under ett bord.

4 poäng:
Mormor och jag, Gubbar i keps, Bjöd på sig själv, Djungeln i badrummet, Blinda hunden, Underbara tanter.

3 poäng:
Svårt att ta tillbaka ord, Lyfta den som ligger, Blött äventyr, Rökaren som gick upp i rök,  Går det att lita på någon?  Från koja till slott, Måste du köra så långsamt?, Från sol till totalt mörker.

2 poäng:
Rädd på olika sätt, I klostret fann jag ro, Säck mot säck, Båda såg rött, Vad dåligt jag mådde, Axel ur led, Sista friska dagen, Filmen tog mig med storm, Akut kär, Ville bara se, Korttidsminnet har lagt av, Tjuvlyssnande pappan, Tre levde farligt.

1 poäng:
Mötet jag helst varit utan, Doggy gick inte på sommardiet,  Halmstad sex, Frågor från kvinnligt håll, Frestelsen blev för stor, Från uttråkad till panikångest, Flykten från domaren, Pojken som skrattade, Vågar vi bry oss? Grannen som stal energi, Oväntade nattgäster, Lynchstämning vid havet, Polisen som viftade som en stins?, 2-1 till mig, Kunde absolut inte hända.

Sämsta kåseriet:  (Var inte rädd för att lämna ett bidrag. 🙂

10 röster:
Ökänd efter sjuttiofem meter.

4 röster:
Skjuta upp saker.

2 röst:
Två män och en hund, En liter mjölk för hundra kronor.

1 röst:
Blött äventyr, Post till de döda, Pojken som skrattade.

Kram Bosse/Bobo/Sebastian ❤

OBS! I fortsättningen för jag in nya poäng på SIDAN ”Minnen som stannat kvar”, i en underavdelning, som finns under min header. (Bild på hamnen i Baskemölla)
Jag har redan börjat fylla på med nya lämnade poäng. Så denna tabell haltar redan. Välkommen istället till bloggens startsida. 😀

En sista semester

Vissa böcker är svåra att analysera och betygsätta. Detta är en sådan. Först hade jag för stora förväntningar efter att ha läst baksidan. Sedan tog det lång tid innan jag kom in i det låga berättartempot och känslan av att jag läste någon form av brev.
Helt ute och reste var jag inte. Däremot reser Ella och John väldigt många mil i denna roman.
Den röda tråden är rätten att bestämma över sitt liv i slutskedet. Ella bestämmer sig för att göra det minst olämpliga och tar hänsyn till Johns önskningar tidigare i livet.
Båda är över 80 år. Hon har obotlig cancer i slutskedet och John har alzheimer. Alltså bästa läge för att äntligen åka den berömda Route 66 som de bara gjort en gång tidigare under sina sextio gifta år. 😉 De andra familjeturerna från Detroit till Disneyland i Kalifornien har de istället valt de snabba, raka motorvägarna.

Med en packad husbil smiter de ifrån sina två barn och jobbiga läkare och gör en roadtrip genom USA. Det hade inte gått så bra när Ella i förbigående nämnde för sin 57-åriga dotter att de funderade på att åka iväg en helg. Dottern hade talat till henne i en ton som normalt används till en olydig hundvalp. ”NEJ!”

Mycket blir slentrian i boken, som givetvis speglar denna typ av ”tusenmilaresa”. Samtidigt finns det många härliga möten med främlingar och alltid en osäkerhet om John har koll på verkligheten eller åtminstone på trafiken. I små ögonblick både glimtar och blixtrar han till med att minnas detaljer från förr. Jag älskar deras drabbning med två rånare när de står vid vägkanten till en öken och väntar på en bärgare som ska hjälpa dem med en punktering. Den scenen vill jag se på film och många andra finstämda scener och tillkortakommanden i olika sammanhang. Där finns så många poänger.

I det här fallet är jag mycket nyfiken på hur filmen som är inspelad och kommer att släppas 19 januari 2018, kommer att bli. Det finns alla förutsättningar för att filmen kommer att överglänsa novellen från 2009 som blivit en roman. Huvudrollerna spelas av Helen Mirren och Donald Sutherland och är regisserad av italienaren Paulo Virzi.

Jag har både läst och känner personligen till att alzheimerpatienter länge efter diagnosen, kan vara utmärkta bilförare. Ändå finns det paniksituationer där jag ställer mig tvivlande.

Här kommer ett personligt minne från tiden när jag jobbade som museichef:
Det var en sommardag mitt i veckan och det var ganska så mycket besökare i vårt samlingsmuseum. Oväntat dök det upp ett par bekanta till mina föräldrar som hade med sig ett annat par.
Du som läst min förra kåseribok minns kanske Yngve som trodde att jag var tanke-läsare som barn. Hans fru var en av min mammas bästa väninnor.
Det var trevligt att återse dem, men svårt att prata mer än någon minut innan någon ny besökare skulle betala entré eller en person ville köpa något. Därför gled kvartetten vidare bland montrarna och rummen.
Efter ett tag kom Yngve fram till mig och drog en lång monolog med sin lugna lågmälda stämma. Det var inget fel på någonting av talet. Problemet var bara att han återkom efter en kort stund och drog nästan exakt samma story. När det hände en tredje och fjärde gång började jag bli beklämd och tittade efter hans fru. När de kom fram tystnade han och någon annan sa något som avslutning innan de skrev sina namn i gästboken och tackade för allt fint.

Det var när jag gläntade på cafégardinen för att se vilken bil de hade detta året, de brukade byta varje år, som jag trodde att jag såg i syner. Det var Yngve som backade ut bland bilarna. Alltså var det han som skulle köra igenom ett sommartätt Båstad och vidare norr ut på E6:an. Jag var rätt disträ när en kvinna kom fram och ville veta något viktigt. Tur att jag hade lätt för att anpassa mig.
Jag vet att Yngve körde bil flera år efter det och jag hörde aldrig talas om någon incident. Känner du läsare till något liknande?

Solveigs sommarboktips

 

(Solveig Lidén, gästskrivare)

Hej läsare!
Jag har haft ”lästorka” under en längre tid. Finns det ens något sådant ord? Det jag
menar är att jag inte fastnat så där ordentligt i någon bok. Jag har inte längtat efter
att gå och lägga mig tidigt bara för att hinna med att läsa minst en timma (och det är
ett bevis på att boken inte är tillräckligt bra…) Visst har jag läst ändå. Ganska
många nya böcker faktiskt. En del har jag snabbt konstaterat att jag inte velat lägga
tid på, andra har jag skumläst igenom bara för att få reda på hur de slutade. Några
har jag läst, om än lite slarvigt, men inte blivit speciellt fängslad av. Så fick jag
äntligen besked om att det var dags att hämta ”Allt jag önskade” av Lucy Dillon. Det
är flera veckor sedan jag reserverade den och jag har långsamt klättrat framåt i den
långa kön…
Lucy Dillon är en av mina favoritförfattare, en författare som skriver
”feelgood”-böcker. ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, ”Hundar, hus och
hjärtats längtan”, ”Och så levde de lyckliga” m. fl. Jag har läst dem alla och till och
med hunnit läsa om en del av dem. Relationer, kärlek och hundar är tre
gemensamma nämnare i hennes böcker. Jag kan inte påstå att jag älskar hundar,
men det hindrar mig inte från att gilla böckerna och Dillons sätt att skriva förvandlar
de olika hundarna till karaktärer som är lätta att tycka om.
Så till boken: ”Allt jag önskade”.
I prologen befinner sig familjen, som består av Caitlin, Patrick och barnen Joel och
Nancy, i London för att fira jul. Barnen är uppspelta, men Patrick tycks mest irriterad
och sur och Caitlin har tårar i ögonen. Fyraåriga Nancy har ett par favoritböcker, dels
en om en katt som kan uppfylla önskningar och dels en om en sightseeingstur i
London. Nu har Caitlin lovat henne att varje gång hon ser något i London som hon
känner igen från boken så ska hon få önska sig något. Hon har redan sett Big Ben,
London Eye och svarta taxibilar, men har en önskan kvar. Det är när hon väl har
önskat sin sista önskan som hon känner tydligt inom sig att det hon valde blev helt
fel…
Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera, men inväntar det rätta tillfället att
berätta det för barnen. Patrick har fått ett nytt jobb långt bort och Caitlin kan inte
tänka sig att sälja sin mormors hus för att flytta med. Dessutom har Joel sin skola
och Nancy sin förskola där de trivs och känner sig trygga. Praktiska detaljer som
kanske egentligen inte är den avgörande orsaken till själva separationen, men bra
att skylla på. För att barnen ska kunna träffa Patrick varannan helg bestäms det att
de ska träffas hos hans syster Eva, som bor ”mittemellan” de båda platserna. Eva
har blivit änka efter att ha varit gift med en känd skådespelare. Hon bor i ett flott hus,
har inga egna barn men två hundar och är fortfarande mitt uppe i sitt sorgearbete.
Hon blir inte särskilt glad när hon blir tillfrågad om att plötsligt ställa upp. När hon
dessutom blir tillfrågad om att först läsa och sedan gå med på en utgivning av sin
mans personliga dagböcker, blir tillvaron än mer komplicerad. För när hon väl börjar
läsa inser hon att hon faktiskt inte känt sin man så bra som hon trott.
Efter ett tag märker alla som finns runt Nancy att det är något som inte stämmer.
Hon som tidigare varit så glad och pratsam har helt enkelt slutat att prata.
Lucy Dillons styrka är att skriva på ett sätt så att man som läsare blir delaktig i
handlingen. Karaktärerna blir plötsligt levande personer. Varför gjorde hon så? Hur
dum får man bli? Snälla, stanna kvar och fråga… Nej, gör det inte. Som läsare vill
jag gå in handlingen och ”dirigera” – det är också ett tecken på att boken är bra. (Och
många av mina ”måsten” lades åt sidan för att jag skulle få tid att läsa…)
Det är inte alltid jag håller med om en boks baksidestext, men i det här fallet gör jag
det till fullo:
En hoppingivande och hjärtevärmande bok om förlorade drömmar och nya
möjligheter.
Kunde inte ha skrivit det bättre själv 🙂
Av mig får den fem stjärnor av fem möjliga. *****