En märklig och behaglig känsla

Jag vill presentera min tredje utgivna bok. Aldrig tidigare har jag varit så ärlig mot mig själv, som i denna kåseribok. Den här gången rekommenderar jag att du läser i den ordning kåserierna är inlagda, eftersom de flesta kommer i kronologisk ordning. Men, precis som med en pralinask är mitt förslag att inte sluka allt på en gång.
Boken är en utmärkt present till någon du tycker om. Ingen risk att personen går upp i vikt. På tal om vikt. Det ryms två böcker för samma porto i Postens blå påse.
Jag har infört två olika priser. 150 kr för ”Minnen som stannat kvar”, 75 kr för ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och 75 kr för ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.   (+ porto)

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Tryck på denna länk för att se hur du ska göra för att betala m.m.
Följ anvisningarna och du får snabbt din leverans. Glöm ex. inte bort att skriva ditt namn på inbetalningen som en del gjort tidigare under dessa fem år. Då tar det tid för oss att leka detektiver.  😉 Glöm heller inte att betala porto. 🙂

”Minnen som stannat kvar” kommer bara att säljas på bloggen. Inte erbjudas till bibliotek, Adlibris och bokhandlare som de två föregående titlarna. Privata skäl fick bestämma denna gång.

Tävling/åsikter/blurb/recensioner/favoritkåserier/sämsta kåseri/fotnot:

  1. Vilka tre kåserier blev dina favoriter i ”Minnen som stannat kvar”?
  2. Vilket kåseri tyckte du minst om?

När jag fått in femtio personers val via bloggkommentar, meddelande på FB, muntligt till mitt öra, vykort (jättegärna) m.m. kommer 3 personer att vinna en Skrapkryss. (Värde 30 kr och med chans att bli miljonär)
Vem som helst som läst boken får lämna kommentar med favoritkåserier och minst gillade kåseri. Familjen Lidén och de som INTE köpt bok deltar inte i lottningen om de tre vinsterna. 😉

Du får gärna skriva en kort recension/ha åsikter. Jag blir INTE ledsen om du som GILLAR boken puffar för den på din blogg, bland dina FB-vänner eller IRL.
En del av dina skriftliga/muntliga ord flyttar jag över som en blurb (små citat). Ditt namn nämns inte.

Jag önskar dig läsare, av hela mitt hjärta, trevliga lässtunder. Det var därför jag skrev boken. ❤

Blurb/Åsikter”:
”Den här boken har jag väntat på och den gör mig inte besviken.”
”Du är klippt och skuren för att ha en egen spalt i en veckotidning.”
”Det allra första kåseriet; Bridge Over Trouble Water gjorde att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken i flera dagar. Ditt kåseri gjorde mig alltså väldigt känslosam.
”Det är känslan av ren äkthet och nakenhet som gör dig så spännande att följa i kåseriform.”
”Jag har följt dig i smyg på bloggen. I bokform överträffar du dig själv – flera gånger om.”
”Lova oss läsare. Sluta aldrig roa oss.”
”Förlåt Bosse! Jag sträckläste en sömnlös natt.”
”Du skriver så humoristiskt och fint och jag skulle önska att det är många, jättemånga som tar tillfället i akt och läser din bok.”
”Jag är så nöjd och glad över din sista bok. Helt underbar att läsa, och jag har avnjutit den i mindre stycken, men nu är den slut snyft och det blir en saknad som alltid när man läst något bra.”
”Jag vet ingen som i samma kåseri kan få mig att hinna med att le igenkännande, skratta högt, gråta så jag knappt vågar gå till jobbet utan att riskera få närgångna frågor.”
”Din lägstanivå är sjukt hög.”
”Tack för att du lyser upp min grå vardag.”
”Mixen av allvar och skoj gör att intresset hålls vid liv.”
”Imponerad av att du kan leverera en roande text om något som egentligen borde klia som en hord av myggor.”
”Hade gärna läst fler praktikal jokes. Sparar du på de värsta semesterbusen till nästa bok?”
”Berörs av pojken som cyklar fort hem efter ett ordkrig och vill ringa mormor.”
”Du är de små människornas röst.”
”Bäst är barndomsskildringarna.”
”Du är klockren med detaljer och överdriver sällan.”
”Smart och pedagogiskt att följa en tänkt tidslinje.”
”Har själv diabetes ett och är tacksam för att du ger en nyanserad bild av skitsjukdomen.”
”Du är ett föredöme för många med att använda ”Bossehumor” som vapen mot elaka människor. Fast ibland är du skönt elak.”

Längre recensioner:
http://enrosafluga.blogspot.se/2017/10/omojlig-uppgift-bosse.html
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2017/10/21/11486771-en-bok-som-beror/

Favoritkåserier:
2 poäng:
Skyddsänglarna jobbade övertid, Rädd på olika sätt, Lyfta den som ligger.

1 poäng:
Tummade på det, Sommarförälskelsens skuggsida,
Underbara tanter, Måste du köra så långsamt?, Djungeln i badrummet, Mötet jag helst varit utan, Doggy gick inte på sommardiet, Utsikt under ett bord, Bjöd på sig själv, Drömmen av guld, Bridge over troubled water, Mormor och jag, Från sol till totalt mörker.

Sämsta kåseriet:

1 poäng:
Skjuta upp saker, Blött äventyr, Post till de döda, Ökänd efter sjuttiofem meter.

Fotnot:
Var rädda om er själva och varandra. Njut av det lilla i det stora. Ta varje dag som en gåva. Försök gör det bästa av den. Även den blåsigaste, regnigaste, dimmigaste höstdagen. Du har bara ett liv. Gnäll inte över småsaker. ❤

Jag längtar efter att de som köpte först ska börja lämna in sina bidrag om sina tre favoriter och ett kåseri som de inte tyckte höll måttet. 🙂 Inser att det är mitt eget fel som började jämföra med att bara ”äta”/läsa en pralin/kåseri åt gången. Med tanke på att det är över 70 st kåserier och dessutom tillkommer om några veckor julens egna praliner/hårda paket. Då lär jag få vänta till sommaren 2018. 🙂
Kram Bosse/Bobo/Sebastian ❤

Annonser

En sista semester

Vissa böcker är svåra att analysera och betygsätta. Detta är en sådan. Först hade jag för stora förväntningar efter att ha läst baksidan. Sedan tog det lång tid innan jag kom in i det låga berättartempot och känslan av att jag läste någon form av brev.
Helt ute och reste var jag inte. Däremot reser Ella och John väldigt många mil i denna roman.
Den röda tråden är rätten att bestämma över sitt liv i slutskedet. Ella bestämmer sig för att göra det minst olämpliga och tar hänsyn till Johns önskningar tidigare i livet.
Båda är över 80 år. Hon har obotlig cancer i slutskedet och John har alzheimer. Alltså bästa läge för att äntligen åka den berömda Route 66 som de bara gjort en gång tidigare under sina sextio gifta år. 😉 De andra familjeturerna från Detroit till Disneyland i Kalifornien har de istället valt de snabba, raka motorvägarna.

Med en packad husbil smiter de ifrån sina två barn och jobbiga läkare och gör en roadtrip genom USA. Det hade inte gått så bra när Ella i förbigående nämnde för sin 57-åriga dotter att de funderade på att åka iväg en helg. Dottern hade talat till henne i en ton som normalt används till en olydig hundvalp. ”NEJ!”

Mycket blir slentrian i boken, som givetvis speglar denna typ av ”tusenmilaresa”. Samtidigt finns det många härliga möten med främlingar och alltid en osäkerhet om John har koll på verkligheten eller åtminstone på trafiken. I små ögonblick både glimtar och blixtrar han till med att minnas detaljer från förr. Jag älskar deras drabbning med två rånare när de står vid vägkanten till en öken och väntar på en bärgare som ska hjälpa dem med en punktering. Den scenen vill jag se på film och många andra finstämda scener och tillkortakommanden i olika sammanhang. Där finns så många poänger.

I det här fallet är jag mycket nyfiken på hur filmen som är inspelad och kommer att släppas 19 januari 2018, kommer att bli. Det finns alla förutsättningar för att filmen kommer att överglänsa novellen från 2009 som blivit en roman. Huvudrollerna spelas av Helen Mirren och Donald Sutherland och är regisserad av italienaren Paulo Virzi.

Jag har både läst och känner personligen till att alzheimerpatienter länge efter diagnosen, kan vara utmärkta bilförare. Ändå finns det paniksituationer där jag ställer mig tvivlande.

Här kommer ett personligt minne från tiden när jag jobbade som museichef:
Det var en sommardag mitt i veckan och det var ganska så mycket besökare i vårt samlingsmuseum. Oväntat dök det upp ett par bekanta till mina föräldrar som hade med sig ett annat par.
Du som läst min förra kåseribok minns kanske Yngve som trodde att jag var tanke-läsare som barn. Hans fru var en av min mammas bästa väninnor.
Det var trevligt att återse dem, men svårt att prata mer än någon minut innan någon ny besökare skulle betala entré eller en person ville köpa något. Därför gled kvartetten vidare bland montrarna och rummen.
Efter ett tag kom Yngve fram till mig och drog en lång monolog med sin lugna lågmälda stämma. Det var inget fel på någonting av talet. Problemet var bara att han återkom efter en kort stund och drog nästan exakt samma story. När det hände en tredje och fjärde gång började jag bli beklämd och tittade efter hans fru. När de kom fram tystnade han och någon annan sa något som avslutning innan de skrev sina namn i gästboken och tackade för allt fint.

Det var när jag gläntade på cafégardinen för att se vilken bil de hade detta året, de brukade byta varje år, som jag trodde att jag såg i syner. Det var Yngve som backade ut bland bilarna. Alltså var det han som skulle köra igenom ett sommartätt Båstad och vidare norr ut på E6:an. Jag var rätt disträ när en kvinna kom fram och ville veta något viktigt. Tur att jag hade lätt för att anpassa mig.
Jag vet att Yngve körde bil flera år efter det och jag hörde aldrig talas om någon incident. Känner du läsare till något liknande?

Solveigs sommarboktips

 

(Solveig Lidén, gästskrivare)

Hej läsare!
Jag har haft ”lästorka” under en längre tid. Finns det ens något sådant ord? Det jag
menar är att jag inte fastnat så där ordentligt i någon bok. Jag har inte längtat efter
att gå och lägga mig tidigt bara för att hinna med att läsa minst en timma (och det är
ett bevis på att boken inte är tillräckligt bra…) Visst har jag läst ändå. Ganska
många nya böcker faktiskt. En del har jag snabbt konstaterat att jag inte velat lägga
tid på, andra har jag skumläst igenom bara för att få reda på hur de slutade. Några
har jag läst, om än lite slarvigt, men inte blivit speciellt fängslad av. Så fick jag
äntligen besked om att det var dags att hämta ”Allt jag önskade” av Lucy Dillon. Det
är flera veckor sedan jag reserverade den och jag har långsamt klättrat framåt i den
långa kön…
Lucy Dillon är en av mina favoritförfattare, en författare som skriver
”feelgood”-böcker. ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, ”Hundar, hus och
hjärtats längtan”, ”Och så levde de lyckliga” m. fl. Jag har läst dem alla och till och
med hunnit läsa om en del av dem. Relationer, kärlek och hundar är tre
gemensamma nämnare i hennes böcker. Jag kan inte påstå att jag älskar hundar,
men det hindrar mig inte från att gilla böckerna och Dillons sätt att skriva förvandlar
de olika hundarna till karaktärer som är lätta att tycka om.
Så till boken: ”Allt jag önskade”.
I prologen befinner sig familjen, som består av Caitlin, Patrick och barnen Joel och
Nancy, i London för att fira jul. Barnen är uppspelta, men Patrick tycks mest irriterad
och sur och Caitlin har tårar i ögonen. Fyraåriga Nancy har ett par favoritböcker, dels
en om en katt som kan uppfylla önskningar och dels en om en sightseeingstur i
London. Nu har Caitlin lovat henne att varje gång hon ser något i London som hon
känner igen från boken så ska hon få önska sig något. Hon har redan sett Big Ben,
London Eye och svarta taxibilar, men har en önskan kvar. Det är när hon väl har
önskat sin sista önskan som hon känner tydligt inom sig att det hon valde blev helt
fel…
Caitlin och Patrick bestämmer sig för att separera, men inväntar det rätta tillfället att
berätta det för barnen. Patrick har fått ett nytt jobb långt bort och Caitlin kan inte
tänka sig att sälja sin mormors hus för att flytta med. Dessutom har Joel sin skola
och Nancy sin förskola där de trivs och känner sig trygga. Praktiska detaljer som
kanske egentligen inte är den avgörande orsaken till själva separationen, men bra
att skylla på. För att barnen ska kunna träffa Patrick varannan helg bestäms det att
de ska träffas hos hans syster Eva, som bor ”mittemellan” de båda platserna. Eva
har blivit änka efter att ha varit gift med en känd skådespelare. Hon bor i ett flott hus,
har inga egna barn men två hundar och är fortfarande mitt uppe i sitt sorgearbete.
Hon blir inte särskilt glad när hon blir tillfrågad om att plötsligt ställa upp. När hon
dessutom blir tillfrågad om att först läsa och sedan gå med på en utgivning av sin
mans personliga dagböcker, blir tillvaron än mer komplicerad. För när hon väl börjar
läsa inser hon att hon faktiskt inte känt sin man så bra som hon trott.
Efter ett tag märker alla som finns runt Nancy att det är något som inte stämmer.
Hon som tidigare varit så glad och pratsam har helt enkelt slutat att prata.
Lucy Dillons styrka är att skriva på ett sätt så att man som läsare blir delaktig i
handlingen. Karaktärerna blir plötsligt levande personer. Varför gjorde hon så? Hur
dum får man bli? Snälla, stanna kvar och fråga… Nej, gör det inte. Som läsare vill
jag gå in handlingen och ”dirigera” – det är också ett tecken på att boken är bra. (Och
många av mina ”måsten” lades åt sidan för att jag skulle få tid att läsa…)
Det är inte alltid jag håller med om en boks baksidestext, men i det här fallet gör jag
det till fullo:
En hoppingivande och hjärtevärmande bok om förlorade drömmar och nya
möjligheter.
Kunde inte ha skrivit det bättre själv 🙂
Av mig får den fem stjärnor av fem möjliga. *****

Betyg mellan ett och fem

Snart har det gått fyra månader på 2017. Jag vet inte hur många timmar som jag lagt ner på text och skrivande. Bäst att inte veta. 🙂 Jag älskar att hålla på med olika skrivprojekt. Ibland gör jag pauser och ägnar mig åt att läsa andras böcker. Dessa är mina senaste lästa böcker. Ett par pärlor. ❤  Några som jag kunde varit utan.
Här är skannade framsidor och mina personliga betyg. (Maxpoäng 5.) Jag har inte tid att skriva utförliga recensioner eller svara med bokstäver. Läser gärna kommentarer och andras smak. Jag önskar dig bloggbesökare en trevlig helg. Hoppas det blir varmare inom en snar framtid. Jag har tröttnat på att frysa och gå i vinterkläder.

3/5

 

 

 

 

 

 

5/5

 

 

 

 

 

 

2/5

 

 

 

 

 

 

 

1/5

 

 

 

 

 

 

 

2/5

 

 

 

 

 

 

 

3/5

 

 

 

 

 

 

 

5/5

 

 

 

 

 

 

 

3/5

 

 

 

 

 

 

 

4/5

 

 

 

 

 

 

 

4/5

 

 

 

 

 

3/5

 

 

 

 

 

 

 

4/5

 

 

 

 

 

 

 

Denna bok håller jag på att läsa i.

Bilderboken ”extra allt”: Ett lamm till middag

(Det är Solveig som skriver detta blogginlägg)

Jag har en viss förkärlek till bilderböcker. Tycker om samspelet mellan text och bild, hur det ibland kan finnas flera berättelser parallellt i en och samma bok – en för barnen och en annan för den vuxne som läser. För mig är en riktigt bra bilderbok inte åldersrelaterad, även om jag såklart vet att de flesta bilderböcker är skrivna för förskolebarn.

Jag tror att jag lätt kan få ihop 100 olika titlar som jag tycker om eller till och med tycker riktigt mycket om. Utav dessa har jag en ”tio i topp” lista – och överst på den listan står ”Ett lamm till middag” av Steve Smallman. Boken gavs ut på Bokförlaget Libris, 2006, och är dessvärre slutsåld och svår att få tag på. Jag vet för jag har försökt i flera år.

För några år sedan var jag klasslärare i en tvåa och mina elever hade fått som läxa att välja en bilderbok som deras föräldrar skulle läsa för dem. Läxan gick sedan ut på att återberätta sin bilderbok med hjälp av bilderna. En av mina elever lånade ”Ett lamm till middag” på skolbiblioteket och några dagar senare var det hans tur. Jag höll i boken och visade bilduppslagen samtidigt som han berättade i stort sett hela berättelsen. Han visade sig vara en naturbegåvning och trollband både sina klasskamrater och mig under hela berättarstunden. Alltsedan dess har denna bok stått överst på listan.

Vargen avskyr grönsakssoppa och blir överraskad men framförallt glad när det plötsligt knackar på dörren. Där utanför står ett litet fruset lamm och frågar om hon får komma in. ”Visst sötnos, kom in bara. Du kommer lagom till middag!” svarar vargen. Men inte kan han äta ett lamm som fryser. Han avskyr ju djupfryst mat. Först måste lammet tinas vid brasan. Dessvärre kan han inte äta ett lamm som har en kurrande mage eller som får hicka heller. Vargens tålamod och uppfinningsrikedom sätts på hårda prov allteftersom och till sist inser han att det enda han kan göra är att slänga ut henne i kylan igen. Men tänk om…

I den här boken finns ett hundraprocentigt samspel mellan text och bild. Illustratören Joelle Dreidemy har en fantastisk förmåga att skapa uttryck i sina bilder och att förmedla känslor, oftast med enkla detaljer. Själva berättelsen är lika varm som illustrationernas färger. Det skulle gå att förstå hela boken, bara genom att titta på bilderna. Det är en story som håller rakt igenom, som får mig att skratta men också att känna så djupt att det nästan lockar fram tårar i ögonen.

Den som vill träna sina elever i att ”läsa mellan raderna”, den som vill bjuda sitt barn eller barnbarn på en härlig läsupplevelse, den som vill njuta av ett alltigenom lyckat samspel mellan text och bild, den som vill hitta  bilderboken ”extra allt” – Läs ”Ett lamm till middag” av Steve Smallman. ❤

Skulle det vara så att du är lycklig ägare till denna bok och kan sälja den till ett överkomligt pris så får du gärna höra av dig. Jag är mycket intresserad av att köpa den. Har t.o.m. skrivit till förlaget och föreslagit att de ska ge ut den igen… men de tyckte nog inte att det var någon bra idé för de svarade aldrig.

Har du också gjort det?

i-de-lugnaste-vatten

Solveig rekommenderade en spännande och välskriven roman som hon slukat under några kvällar. Hon berättade även om författarens tidigare bok ”Snöfalken” som lät bekant för mig.

Redan i den långa inledningen om späckhuggarna som gled in i bukten tändes en lampa svagt. Lampan slocknade när handlingen gick över till människor. Därefter dröjde det ett bra tag, nästan hundra sidor, innan min nyfikenhet blev för stor.
Jag klev upp från min varma sköna säng och gick till bokhyllan i sovrummet och plockade fram pärmen med ryggetiketten ”Boktips – utländska böcker”. Efter en stunds bläddrande bland papper i plastfickor fick jag napp. (Borde haft ett bokstavsregister)
”Den har vi läst förr”, sa jag tyst till min sovande fru.

Vad synd att jag slutade med denna syssla när jag blev med blogg. Tidigare satte jag alltid in scannade bilder på riktigt bra böcker i de tre pärmarna ”Svensk skönlitteratur”, ”Utländsk skönlitteratur” och ”Facklitteratur”. Detta har vi haft nytta av när vi velat läsa om böcker eller tipsa vänner och bekanta.

Mina tankar gick till min mamma och jag både skämdes och skrattade åt minnena. Hur hon läste om böcker som om det var första gången hon läst dem.
”En av fördelarna att jag glömmer bort saker. Oftast vet jag att jag läst boken, men inte hur den slutade och mycket annat naturligtvis av handlingen har jag glömt.”
”Men den boken hade jag med till dig för bara några månader sedan”, sa jag ironiskt.
”Vänta du bara. Så ska du se vad som händer.”
”Tack för de uppmuntrande orden.”

Nu är vi båda med i klubben. När det gäller böcker är det ingen nackdel. Att jag glömde hela nyckelknippan i dörren igår eftermiddag är lite väl inbjudande. Piken kom när yngsta dottern kom hem från skolan.
Samtidigt kan det vara ”farligt” att räkna ut mig helt. För jag blixtkontrade. Bästa möjliga taktiken.
”I morse när jag kom in från morgonpromenaden och tänkte gå och lägga mig och sova i det tysta huset, gick jag som tur var in en sväng i köket. Där lyste fyra värmeljus och JAG lämnade köket först av tre personer i morse!”

Fotnot: Nu ska jag börja med slutarbetet av ”Korsordstävlingen”. Det är mycket statistik, tabeller, namnskrivande, lottande, kontroll-läsande, klippande, adressletande, fotoletande och mycket annat på dagens agenda.
Jag tänkte göra lite som med mina dagliga tävlingsinlägg, som jag gjorde i två etapper. Först frågan som låg inne i en timme. Sedan tabellen och facit och vinnarnamn.
Jag skriver ibland direkt på WordPress. När jag ser att jag är på väg att ramla ur kommer jag att lägga in. Det betyder att blogginlägget kommer att snickras ihop i flera omgångar. Till slut kommer det förhoppningsvis att bli klart. När det gäller lottning är det Solveig som drar lappar precis som hon gjort förr. Idag kommer hon hem lite tidigare än vanligt.
De tre översta på tabellen har sitt på det torra, men kan vinna mer.
Jag börjar med en timme sömn. God natt.

 

 

 

 

 

För femtonde gången har vi umgåtts

Det är något visst med att träffa gamla kompisar och vänner. Det spelar ibland ingen roll om de är verkliga eller fiktiva som i fallet med Alan Banks. Inte just under lästimmarna.

Första gången som Alan Banks dök upp med svensk text hette boktiteln ”En ovanligt torr sommar”. Denna bok tilldelades Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman. Jag njöt av texten och handlingen. Skriven av Peter Robinson som är född i Yorkshire 1950 och bor växelvis i norra Yorkshire och i Toronto i Kanada.

nar-musiken-tystnar

I morse slog jag nöjd ihop pärmarna till femtonde boken med Alan Banks, Annie Cabbot, Gerry Masterson, Gervaise, Burgess och Winsome.

Det finns ingen författare som får mig att gå in på Youtube så ofta som Peter Robinson,  för att lyssna på Alan Banks musikval i just denna volym. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. 🙂

Kanske har ingen av de femton böckerna matchat fullt ut debutboken ”En ovanligt torr sommar”. Några har varit i klassen precis under. Ett par har flutit fram som en stilla flod utan farliga strömmar och stundtals varit lite sega. Samtidigt har de matchat sinnesstämningen och hur det säkert är i verkligheten när jakten på fällande bevis är svåra att hitta bland alla lögner. Eller när huvudpersonen har mörka tankar om livet och inget av spänning eller glädje händer.

Efter att precis ha sett ”FBI löser svenska fall” är jag lika arg och besviken på det svenska rättssystemet, som efter att ha sett alla de andra avsnitten under de två säsongerna.  😦
Enligt mig ska inte brottslingarna skyddas – utan offren, de närstående, de som har civilkurage och vågar kliva fram m.m. Framtida mord kunde ha förhindrats på ex. norra Öland. Dags att göra om, dags att göra bättre.

 

En charmig vårtbitare

djurbok

Solveig recenserar barnböcker åt BTJ sedan drygt tjugo år tillbaka i tiden. En stor fördel med det är att jag får ta del av vad som ges ut på marknaden inom den genren.
Jag har alltid varit svag för konceptet att skaffa sig kunskaper med glädje. Allt blir roligare och intressantare och jag är övertygad om att läsaren lär sig mer för framtiden.

Därför gillade jag vad som stod på baksidan. ”Den här boken kommer att få dig att skratta högt samtidigt som du lär dig en massa spännande saker om djurs beteenden.”

djurbok-tva

Boken är fylld av härliga bilder som roar mig och gör mig nyfiken på varför djur gör så. Detta smittas säkerligen till vetgiriga och mindre vetgiriga barn/elever.

Bilden nedanför är en av mina favoriter från denna ”braiga” bok som är skriven av Derek Harvey och översatt av Sara Jonasson. Utgiven av förlaget Tukan förlag i Göteborg. 144 sidor. Ett tydligt register på slutet. Utmärkt bok att sätta i händerna på både barn och barnsliga vuxna.

djur-bok-1

Visst är ”sidfotavtrycket” gulligt?  🙂

 

Det händer inte ofta

jag-ar-har

Vanligtvis njuter jag av en tilltalande bok i ungefär en vecka. Oftast rör det sig om tegelstenar, som allt fler romaner tenderar att vara.
”Har du någon oläst bok nu? Den här boken kanske du vill läsa.”
Solveig hade läst femtio sidor i boken när hon frågade mig.

Nästa dag vid mitt ensamfika kom jag att tänka på hennes ord och knallade ner en våning och hämtade ”Jag är här”.
Därefter var dagen sig inte lik.
Jag förflyttades till en fictionplats och under några underbara timmar var jag fast i de 184 sidorna. Denna debutroman av fransyskan Clélie Avit vann det franska priset Prix Nouveau Talent 2015 (Nya talanger).
Romanen ”Je suis là” innehåller 26 kapitel och är skriven i jag-form. Växelvis låter författaren Elsa och Thibault vara jaget i kapitlen.

Briljant. Fängslande. Omöjlig att lägga ifrån sig en längre tid. Måste, måste få veta. Jag fylldes av frågor de stunder som jag gick och tänkte på berättelsen och gjorde kopplingar till verkliga livet. Hur skulle det gå för Elsa som låg i koma sedan tjugo veckor och där ingen visste att hon efter ca fjorton veckor kunde höra igen? Läkarna hade börjat bearbeta föräldrarna att skriva på papper så de kunde stänga av alla maskiner.
Thibault brottas med helt andra problem. Han vägrar gå och hälsa på sin skadade bror fler gånger i rum 55. Efter han skjutsat sin mamma och sin kusin till sjukhuset flyr han in i trapphuset. Eller han tror det är trapphuset när han lutar sig mot väggen och glider långsamt ner på golvet. Hans ilskna tankar är riktade mot sin bror. Plötsligt inser han att han inte andas in sjukhusdoften. Mysko tänker han. Från sin plats på golvet kan han se ett par ben. Han blundar för att koncentrera sig. Så kommer han på vad det doftar. Jasmin. Precis som teet hans mamma brukar dricka på morgonen.

Underrubriken stämmer till hundra procent. ”En kärlekshistoria på liv och död”. ❤

Rekommendation från bloggaren. Låna, köp, läs, njut, gråt och mycket mer. En förträfflig höstbok. Den här romanen kommer definitivt att filmas inom det närmaste året. Gärna i fransk regi, franskt tal och med den franska filmtiteln. ”Je suis là”. Fler krav har jag inte för närvarande.  😉

stracklasare

Den gillade jag skarpt

alderdom 

Väldigt få människor vill bli gamla och hamna på ”hemmet”. Vi väljer heller inte våra sjukdomar och tillkortakommanden. Ändå tror jag det finns personer som har varit gnällspikar långt tidigare. Även mobbing kan flytta med in på ”hemmet” om det finns en svag ledning. Den här boken lämnade mig aldrig oberörd. När jag startade hade jag ingen aning om var ribban låg och om det skulle vara en alltför skruvad humor eller en våg av elände under ett helt år.

Precis som i verkliga livet är dagboken fylld av personliga ord och meningar. Det finns inslag av inhemska nyheter i Nederländerna där jag stundtals kan tappa läsintresset. Men under varje dagboksanteckning, finns det även med någon episod som tilltalar mig. Ex. en tråd som följs upp från en annan dag.

Vem som döljer sig bakom pseudonymen Hendrik Groen är en än så länge väl bevarad hemlighet. Vad glatt överraskad jag skulle bli om det visade sig vara en kvinna. 🙂 Tror jag inte. Boken kommer att bli film. Hade jag varit den hemliga författaren skulle jag sett till att hålla ett vakande öga över filmteamet. Lätt hänt att det blir buskis och förstört. För boken är en pärla och berör mig på många sätt. Det finns många klacksparkar mot saker som jag själv stör mig på. Samtidigt får jag skratta. Nickar instämmande. Kärlek och vänskap blir man aldrig för gammal för. Om jag skulle hamna på ett äldreboende och fortfarande vara klar i skallen skulle jag säkert hitta på bus, bilda slutna föreningar typ GMID. Kan du gissa vad det står för? Gammal-men-inte-död.

Den hemliga klubben med sex medlemmar i starten har åtta punkter i stadgan.
1. Föreningens målsättning är att förgylla ålderns höst med hjälp av utflykter.
3. Deltagarna får inte gnälla.
Det var härligt att läsa om äventyren som de turades om att planera.

Onsdagen den 3 juli
I morse var jag på sjukhusbesök. Svårt. Man måste ju ändå utstråla något slags optimism och det är inte det lättaste när man ser lika dystert på situationen som jag.
Jag skulle bli en väldigt dålig sjukhusclown.
Som tröst till mig själv kan jag säga att jag, jämfört med en annan besökare, var husets egen lilla solstråle. Två sängar bort var en kvinna på besök hos sin nyopererade man. Under trettio minuter pratade hon uteslutande om sig själv och då framför allt om sina egna sjukdomar. Nu gjorde jag något som jag aldrig hade vågat förr. Jag frågade: ”Är det inte bättre att ni byter plats?”
Det piggade upp Evert, men kvinnan tittade bara misstänksamt och oförstående på oss. ”Min vän menar att din inåtväxande tånagel egentligen är mycket värre än din mans hjärtoperation och att det alltså vore bättre om du lade dig i hans säng”, sa Evert med orörlig min.
”Lägg er inte i andras angelägenheter.”

Mina sista ord: Låna hem boken.

Betyg: 5/5