Bättre än bra

Vi ska vara rädda om våra fötter. Det är mycket ansvar som vilar på de två ”utväxterna” längst ner på kroppen. Så många kilon att släpa omkring på olika sorters underlag och ibland i helt fel skodon. Jag har själv bättrat mig på det sistnämnda. Satsar på kvalitet vid skoinköp. Numera finns det ett rätt stort utbud av möjligheter på marknaden, som inte förtar det estetiska. Ändå tar fötterna stryk och behöver pysslas om. Annars strejkar de. För mig som diabetiker är det extra viktigt att ta ansvar. En liten sten i skon kan ställa till stora bekymmer i framtiden. Det är viktigt att vara observant på småsår.

Jag har testat det mesta när det gäller fotkrämer. Väljer gärna väldoftande sådana, till exempel med lavendeldoft. Jag älskar när Solveig tar sig tid för att göra det där extra med mina fötter. Slipa, klippa naglarna rätt, smörja in, sätta plastpåsar på fötterna (fuktinpackning på djupet) o.s.v. Då mår jag som en prins och skulle kunna lova henne vad som helst. ❤

Det är inte ofta det händer. Nu ska jag göra reklam för en produkt som står för det de skriver i sina annonser och på sin hemsida. https://footmender.se/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Footmender All in One Diabetic: En efterfrågad produkt som gör det enkelt att få fina fötter! Synlig effekt efter första behandlingen.Två pumptryck. Smörj i minst en minut och helst på kvällen av praktiska skäl. (Deras ord)

Okej! Det doftade inte lavendel. Inte ens i närheten. Om sanningen ska fram skrek min näsa om att jag borde skaffa mig längre händer. Andra kvällen försökte jag hålla andan så länge som möjligt. Tredje kvällen visade min näsa en bild på en orangutang. Fjärde kvällen gav näsan upp och började acceptera läget. 😉  Antingen hade den lyssnat på Solveig som sa att det inte var så farligt med doften. Hon tyckte att jag överdrev. Precis som jag gjorde en del i texten ovan. Men nu skriver jag bara sanning och allvar.

Helt otroligt. Hur kan det vara möjligt? Mirakelmedlet fixar det som en fotfil, fotbad och alla ”tusen” krämer bara klarar tillsammans en kort flyktig tid.
Jag skaffade mig en sittvana till vardags, som hållit i sedan jag flyttade hemifrån 1980. Till köket hade jag köpt nya rottingstolar. På dem satt jag som en skräddare. Följden av det blev räfflade spår och till slut en förhårdnad på höger fots utsida. Detta minne har jag haft i trettiosju år. För jag är fortfarande en skräddare till vardags. Det har gått att göra mjukt med kräm om jag jobbat intensivt under en lång period. Nu gav det resultat efter EN ENDA behandling!!!  😀

Jag behandlade fötterna varje kväll under en vecka i början av december 2017. Sedan tog jag paus någon vecka för att se vad som hände. Fortfarande lika fina fötter. Bestämde mig för att varje måndag köra en behandling och övriga dagar ta pepparmintsvarianten som jag fick som julklapp. (bild nedan) Filen lär ligga orörd. Den behövs inte. Inte heller burken med skrubbkräm.


Undra om jag någonsin haft så här fina fötter i januari? Möjligtvis vintern 1960. Finns inga bildbevis från den tiden. 😉

Måste erkänna att min näsa har inga invändningar längre på måndagskvällarna. Det känns lyxigt att ständigt ha dessa babyfötter. Jag tror många andra, inte bara diabetiker, borde testa denna produkt. Två minuters insats på kvällen krävs. Mycket pengar, tid och utrymme i badrummet kan sparas. Sedan kan man då och då skämma bort fötterna med andra insatser. Varför inte på ett Spa en weekend.

Här kommer en bukett tulpaner till Footmender All in One Diabetic.

Extrafakta för den som är intresserad:
Footmender Diabetic har åtta olika delfunktioner:

  1. Antimikrobiell effekt som förhindrar återväxt av mikroorganismer i minst 12 timmar. Hjälper huden på fötterna att återgå till sitt naturliga och ursprungliga skick.
  2. En exfolierande funktion. Vilket innebär en förmåga att avlägsna döda hudceller. Den penetrerar det översta hudlagret. De döda hudcellerna avlägsnas och ger utrymme för nya celler att växa fram. Huden under har ett fräschare och hälsosammare utseende med mer färg och lyster.
  3. Binder och bevarar fukt i huden.
  4. Mjukgör huden.
  5. Minskar hudens känslighet och bromsar vattenavgivningen.
  6. Stabiliserar hudcellernas omsättning.
  7. Inverkar gynnsamt på läkning av hudsprickor.
  8. Stärker hudens barriärfunktion.

 

Annonser

Tionde boken i serien om Kurt Wallander; ”Den orolige mannen”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) under året och fira att det under 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. ❤

tionde-boken

”Vad vi har anledning att frukta
är inte de stora männens omoral,
men det faktum att omoral ofta
leder till storhet.”                             
DE TOCQUEVILLE

Tionde boken i Wallandersviten:
Den orolige mannen, 2009, 557 sidor. Leopard Förlag Engelsk Titel: The Troubled Man. Publicerad i 22 länder.

Personligt:
Det blir mycket efterkrigspolitik och mörkade statshemligheter i denna roman som för tankarna tillbaka till Kalla kriget och höga murar. Stundtals upplever jag att det tenderar att bli alltför mycket en politisk historisk redogörelse. Där kriminalkonceptet lämnar sin plattform i för långa ordintervaller. Samtidigt är det otroligt välskrivet och Wallander gör återblickar till gamla fall och knyter ihop boksviten på ett förträffligt sätt. Jag kan heller inte låta bli att drabbas av en dysterhet av att mörkret från Herr A håller på att sätta klorna i Kurts kropp. Sorgliga sjukdom.

Tidsintervall:
Prologen bjuder in till en tidig vårdag i Stockholm 1983. Efter några återblickar från september 2003 tar huvudhandlingen sin början i januari 2007 för att nå finalen juni 2008. Epilogen startar en natt i maj 2009.

Huvudperson:
Kurt Wallander: Har lämnat Mariagatan och köpt det gamla huset ”Svarthöjden” som ligger nära Löderup. Han har också äntligen gjort slag i en annan dröm och skaffat en svart labradorvalp som får namnet Jussi, efter den kända svenske stortenoren.

Familj:
Linda Wallander: 36 år. Numera polis, kollega och snart mamma. Ägare till en Harley Davidson. Köper en villa utanför Rydsgård.
Barnbarn: Föddes den 30 augusti 2007. Inte förrän i juni 2008 fick hon namnet Klara. Mona: Exfru. Dricker mer än någonsin. Dyker oväntat upp hemma hos Kurt.

Kollegor:
Ann-Louise Edenman: Bördig från Lund.
Kristina Magnusson: Flyttat från Malmö. Kurt impad av hennes klarsyn, envishet och han sneglade på henne i hemlighet i polishusets korridorer.
saltan
Han for ner till Saltsjöbaden och åt lunch på uterestaurangen vid havet. Just när han fått in maten kom Kristina Magnusson och frågade om hon fick sätta sig.

Martinsson: Har stigit till vän i Kurts ögon. Vi är som ett gammalt par som träter med varandra, mest för att hålla oss i form. Han är den enda som fanns kvar sedan den gången Wallander flyttat till Ystad för att börja arbeta där. I epilogen har Martinsson lämnat polisyrket.
Lennart Mattson: Polischef från Stockholm. Öppnar aldrig ett samtal.
Ove Sunde: Ny kriminalinspektör. Duktig men kanske lite lat. Enligt ryktet hade han sällskap med en kvinna som var så ung att hon kunde ha varit hans dotter.
Nyberg: Ystads tekniska expert har en mycket liten biroll i handlingen. Han ska gå i pension till jul. Har köpt ett något fallfärdigt hus i Norrlands skogar. Där ska han lära upp sig till jägare och skriva sina memoarer.

Personer utanför Ystad polishus:
Hans von Enke: 34 år. Lindas pojkvän. Finansman. Kurt kände inte till något om mannens existens den dagen Linda berättade att hon var gravid.
Håkan von Enke: 75 år. Tidigare kommendörkapten. Specialiserade sig på att jaga ubåtar. Bor i Stockholm.
Louise von Enke: Varit språklärare.
bank-vid-torget
Han
åt lunch i närheten av torget, läste Ystads Allehanda och en av kvällstidningarna. Efteråt satte han sig på en av bänkarna på torget.

Signe von Enke: 41 år. Hemlig dotter. Svårt handikappad från födseln. Född utan stämband och armar.
Ytterberg: Kommissarie i Stockholm med ansvar för Hans von Enkes försvinnande. Sten Nordlander: Vän och f.d. arbetskamrat till Hans von Enke.
Steven Atkins: Amerikansk ubåtskapten. Säpo är inblandat eftersom von Enke var en hög militär under sin aktiva tid.
Hans-Olov Uddmark: Ung professor i geologi. Fembarnspappa.
Eskil Lundberg: Fiskare på ostkusten.
Fanny Klarström: F.d. servetris. 84 år. Bor i Markaryd.
Baiba Liepa: Riga i Lettland.
Peter Edler: Brandmästare. I Wallanders ålder. Kurt hade stor respekt för honom och tyckte om hans torra humor.
Vera: 18-19 år. Dotter till mördade Inez i Riga.
Asta Hagberg: Limhamn. Änka till Sölve som var en mobbad skolkamrat till Kurt. George Talboth: Amerikan som bor i Berlin och som är en kopia både utseendemässigt och röstmässigt av Humphrey Bogart.

Bokens dos av kärlek och erotik åt Kurt:
Han tjuvtittar på sin betydligt yngre kollega Kristina Magnussons ”baksida” då och då i polisens korridorer.

”Du hade en far som tyckte mycket om dig”, sa Aina Dahlberg. (Hon hade kallat på Kurt från ett vårdhem i Hammenhög där hon låg svårt cancersjuk.)

Kristina Magnusson följde honom ut på gatan. Han var nästan på väg att dra henne till sig i en plötslig uppflammande lust, när han lyckades hejda sig. Hon hade druckit en del och tycktes inte ha märkt hans uppdämda avsikter.

Efter många år knackade Baiba Leipa på dörren. Hans största passionshistoria han upplevt i sitt liv. Hon hade blivit mycket mager. Efteråt skulle Wallander minnas dygnet med Baiba som ett rum där alla klockor tycktes ha stannat och alla rörelser hade upphört. De låg i sängen, vakade, talade ibland, var lika ofta tysta när hon var för trött för samtal eller helt enkelt hade somnat.
Wallander somnade. När han vaknade var Baiba borta. Bilen var inte kvar. Under en sten på trädgårdsbordet låg ett fotografi. Bredvid fotografiet hade hon lagt en lapp. Inget var skrivet. Bara ett enkelt ritat hjärta.
Wallander hämtade en stege och klättrade upp på taket med en kikare i handen. Där kunde han se den vita färjan. En stor del av hans starkaste och lyckligaste tid i livet fanns där ombord och skulle aldrig återvända. Han kände en sorg och smärta som han nästan inte förmådde uthärda.

Plötsligt tänkte han något som han aldrig tidigare vågat ställa sig öga mot öga inför. Hade hans kärlek till Baiba varit starkare än det han en gång hade känt för Mona? Trots att hon var Lindas mor? Han visste inte, skulle aldrig bli säker över svaret.

Berusad på ett hotell i Tyskland tar han med sig en florist med namnet Isabel till hotellrummet.

Kurts bil:
Det ovanliga märket Peugeot . 😉 Just denna bil har han haft i fyra år.

Kurts största karaktärssvaghet i denna roman:
Han berättade aldrig för någon om det råa överfallet som han råkade ut för när han skulle hämta sin parkerade bil vid järnvägsstationen efter han smitit iväg från teaterpjäsen som inte tilltalade honom.
balkonger

Han nådde hamnen i Fyrudden redan vid elvatiden, eftersom han som vanligt kört alldeles för fort.

Han gjorde som han brukade när missmodet slog till. Han hällde upp ett rejält glas med brännvin och svepte det.

Han berättade bara för Martinsson, att han tagit upp en lifterska som det visade sig när han öppnade tidningen nästa dag hade slagit ihjäl sina föräldrar i Malmö med exempellöst våld.

”Vad gjorde brandkåren hos dig?” frågade Linda. ”Dom hade kört fel”, ljög han. ”Det var ett överslag i elkablarna i en lagård hos några grannar. ” Inte ens för Linda hade han berättat om alla sina medicinburkar. Hon visste inte heller att han numer tog sprutor med insulin.

Till slut hemligstämplar Wallander allt som hände efter han löst världsgåtan. Polisen, Linda. Ingen får reda på upplösningen i jaktstugan på Blåskär.

I slutet av september 2008 började han skriva, och nu hade han hållit på i mer än åtta månader. Han ville inte att det som hänt skulle begravas i tysthet. Han skrev om sig själv och sitt eget liv, lika mycket som han skrev om Håkan von Enke.
I maj nådde han sista punkten på sidan 212. Han skrev ut det och lät omslaget vara ett tomt, vitt papper. Till slut bestämmer han sig för att skicka det till sin syster Kristina. Be henne sända det vidare i Stockholm.
Ytterberg skulle naturligtvis räkna ut att det måste vara Wallander som hade skickat det, men han skulle aldrig kunna leda det i bevis.

Kurts hälsa:
Efter mer än tio års diabetes två har han börjat ta sprutor varje dag.

Kurt tar med sig sitt vapen till en kvällsrestaurang och glömmer kvar det där. Varför han tog med sig sitt tjänstevapen har han inte den blekaste aning om.
tjanstevapnet

Det var som om någon hade handlat i hans ställe, och sedan stängt av hans minne för att han inte skulle veta vad som hänt.

Bröt vänster handled i en halkolycka på hemmaplan. Nu var det både internutredning och sjukskrivning. Benen i handen läkte inte ihop som ortopeden önskat så sjukskrivningen förlängdes.

Uppflammande vredesutbrott. Han börjar mer och mer likna sin far.

Drabbades av minneskramp. En skugga inne i huvudet, ett plötsligt mörker som till i hans huvud.

Wallander lade in växeln, backade och visste plötsligt inte vart han skulle. Det var alldeles tomt i hans huvud.

Han glömde stänga av kokplattan. Dessutom ställt ifrån sig värmeunderlägget på spisen. En brandvarnare var installerad och kopplad direkt till brandkåren.

”Ibland kan hela tidsblock bara försvinna. Som is som smälter.”

Han började plötsligt springa längs kärrvägen, utmanade den slöhet som hade fyllt honom under de senaste månaderna. Han sprang tills han var ordentligt utpumpad. Solen hade börjat värma, han tog av sig den svetta skjortan, såg med olust på sin alltför stora mage och bestämde sig, som så många gånger tidigare, för att börja banta.

Smärtorna kom från ingenstans. Han låg och såg upp mot himlen, några måsar skrek på avstånd, när det högg till i vänstra armen, en smärta som spred sig mot bröstet och magen.

När han steg ur bilen svartnade plötsligt minnet. Han stod där helt tom med nycklarna i handen. Motorhuven var varm. Åter drabbades han av panik. Var hade han varit?

Efter Nässjö hände det som han numer alltid fruktade. Han visste plötsligt inte vart han var på väg. Han var tvungen att se på sin biljett för att minnas.

Minnesförlusterna fortsatte. Värst hade det varit under en av juldagarna 2008. Det hade snöat under natten. När han var färdig med skottningen visste han plötsligt inte var han befann sig. Inte ens Jussi kände han igen.

Linda stannade några timmar. De pratade tills Klara vaknade och lyckligt leende sprang fram emot Wallander.
Plötsligt drabbades Wallander av en överväldigande skräck. Minnet övergav honom igen. Han visste inte vem flickan som kom emot honom var. Visst hade han sett henne tidigare, men vad hon hette eller vad hon gjorde där, det hade han ingen aning om.

Evert Rydbergs kloka ord som lever kvar inom Kurt:
Wallander hade saknat honom under alla år, i många perioder tänkt på honom nästan dagligen. Det hände fortfarande att Wallander ibland tog en promenad till graven med en blomma, om han var inblandad i någon motsträvig utredning. När han stod där framför den enkla liggande stenen, frågade han sig, vad Rydberg skulle ha gjort.

Kom de till en brottsplats där det fanns ett skrivbord lyfte alltid Rydberg på skrivunderlägget. Oftast fanns där ingenting. Men han hade förklarat med en gåtfull undertext att även en tom yta var ett viktigt spår.

Sök alltid det som bryter mönstret.

Att se utan att se.

Ytor är någonting man nästan alltid halkar på.

För att sortera upp händelserna och kanske hitta en struktur när det gällde en maskerad rånare hade Rydberg hämtat en kortlek. När Wallander provade med den Rydbergska metoden hade han valt legobitar istället för spelkort.

Man behövde inte alltid vara bakom den man skuggade. Lika gärna kunde man befinna sig framför den övervakade.
Brev skulle tydas, hade Rydberg en gång sagt.

Nyckelspår & Villospår:
Nätterna 1- 15 oktober 1982, jagaren Halland, trålaren NRG123, landsförräderi, Signes bok, en liten gråsten och en stålcylinder.
bibblan

Kopplingar till tidigare böcker:
Två asylsökande flyktingar hade begått övergreppet efter att ha sett hur den gamle lantbrukaren tagit ut en stor summa pengar på ett bankkonto. (Mördare utan ansikte)

För ungefär 20 år sedan blev du gripen av några kollegor när du var berusad och körde bil. (Mördare utan ansikte)

Det var till Skagen han hade begett sig när han många år tidigare hade övervägt att sluta som polis. (Mannen som log)

En gång i tiden hade han blivit svårt knivhuggen i Pildammsparken av en galning som plötsligt löpte amok. (Hugget)

Med obehag påminde han sig plötsligt ett tillfälle, många år tidigare, då en ung och desperat kvinna hade bränt sig till döds i ett rapsfält. (Villospår )

Resan förde honom förbi ett café där han många år tidigare, uttröttad, utmattad hade fått sova i ett bakrum. ( Steget efter)

Han tänkte på den gamla leken han hade utfört tillsammans med Linda när han var liten och som han hade nytta av när han försökte identifiera en okänd mördare vid midsommartid dödat en grupp maskeradutklädda ungdomar. Vid vart femtionde steg försökte han tänka en alldeles ny tanke. (Steget efter)

Jag anade heller ingenting om Baiba när Karlis Liepa steg in på polishuset i Ystad. (Hundarna i Riga)

Grodor i boken:
Wallander återvände i minnet till ett annat gammalt par som för snart tjugo år sedan hade mördats i Lenarp. Facit: 27 år.

Åldern börjar hinna ikapp Wallander. Han är i denna bok 60 år. Enligt vad Mankell skrev i första boken ”Mördare utan ansikte” borde han nu vara 61 år.

Nyberg tycks hänga kvar i polishuset i maj 2009 eller bara i Mankells tankar just då.  För han skulle ju gått i pension till förra julen.

Som den naturligaste sak i världen omfamnade Linda henne (Baiba) och sa att hon var glad att äntligen få träffa sin fars stora kärlek i livet. I romanen ”Steget efter” står det att Baiba hade kommit till Ystad i december 1994 och stannat över jul och nyår. Wallander hade kunnat märka att hon och Linda redan från början kom bra överens.  🙂

Hennes död hade kommit plötsligt en eftermiddag tidigt på hösten 1962. Hon hade varit ute i deras lilla trädgård och hängt tvätt. Wallander hade just kommit hem från skolan och satt vid köksbordet och åt smörgåsar … han hade sprungit ut och ropat sin mammas namn, men hon var bortom all räddning. Bosse Lidén tänker på meningen i en annan bok. Mamman begravdes 1981. Vilken lång väntan. 19 år. 🙂

Kuriosa:
Kurt Wallander började i en anteckningsbok att skriva upp namnen på alla döda han mött genom åren i sitt arbete. När han nådde fram till den tionde självmördaren gav han upp och ägnade istället några timmar åt att försöka minnas de ungdomar eller barn han hittat döda. Men han gav upp det också, det var alltför motbjudande. Efteråt skämdes han, brände anteckningsboken.

mossbystrand
Ännu en gång väljer Linda Mossbystrand när hon vill prata om viktiga saker med sin far.

En av Peters & Noren var nu död, den andre pensionerad.

Wallander tvingas ta ut innestående semester under tiden som det blir en internutredning efter han tagit med sig sitt tjänstevapen till krogen och sedan glömt det där. Det slutade med fem dagars löneavdrag.
Wallander kände igen tobakspaketet, ”Hamiltons Blandning”. Det använde min pappa också när han rökte pipa.

Martinsson berättade om en mordbrännare som ännu inte var gripen.
”Tar vi honom den här gången?” frågade Wallander. ”Vi tar honom alltid”, sa Martinsson. ”Frågan är bara om vi får behålla honom. Men vi har ett vittne som jag tror på. Den här gången är det faktiskt möjligt att vi kan sätta åt honom. Mankell har ofta levt upp till en av sina titlar. ”Steget före”.

Att göra bilresor utan sällskap tillhörde Wallanders enkla nöjen. Ensam med egna tankar, avstängd radio och möjlighet att stanna till när det passade honom.
verdi
Han läste en bok om operakompositören Verdi, som han gett sig själv i julklapp.

Linda var på en konsert i Köpenhamn med sin ungdomsidol Madonna.

Plötsligt tyckte han sig se sitt liv alldeles klart framför sig. Fyra avgörande ögonblick kunde han räkna till i sitt liv. Det första var när jag gick emot min dominerande fars vilja och blev polis. Det andra när jag hade dödat en människa i tjänsten och inte tyckte att jag orkade mer, men ändå beslöt mig för att inte lämna polisyrket. Det tredje när jag lämnade Mariagatan, flyttade ut på landet och skaffade Jussi. Det fjärde kanske var när jag till sist accepterade att Mona och jag aldrig mer skulle leva tillsammans. Det var nog det svåraste jag gått igenom.

Ofta hade han tänkt att han skulle undersöka om ett minne han lämnat efter sig för snart femtio år sedan fortfarande fanns kvar. Han parkerade bilen vid kyrkogården. Han letade sig fram till murens västra hörn och böjde sig ner… Han skulle sätta sitt bomärke på en plats där det aldrig skulle försvinna … Han upptäckte genast sina bokstäver … en gång ska jag ta med Klara hit. Jag ska berätta för henne om den där gången jag bestämde mig för att förändra världen.
Han hängde ibland ut en egentillverkad skylt på sin kontorsdörr där det stod att han inte ville bli störd.

Fars tavlor:
Telefonsamtal från hans fars gamla granne som ibland hade hjälpt fadern att ploga bort snö och hålla den lilla grusvägen i ordning. Som tack och betalning hade han en gång varje år fått en tavla. Wallander hade vid ett par tillfällen försökt förklara för sin far att det möjligen kunde bli lite för mycket för grannen att ha ett tiotal målningar, alla identiskt lika, på sina väggar. Men hans synpunkt hade mötts med bister tystnad.

Han hade kommit in i parets sängkammare. Det fanns blod på golvet och ena sidan av sängen. Men det som hade fångat Wallanders uppmärksamhet var en tavla som hängde på väggen ovanför kuddarna i sängen. Den föreställde en tjädertupp i ett skogslandskap. Martinsson dök upp vid hans sida.
”Din fars verk, eller hur?”

Citat och stycken som jag uppskattar/minns i denna bok:
Ett mörker där han inte förmådde tända några lampor.

Den som klarar av att gråta framför en annan människa uppvisar enligt min uppfattning ett stort mod. Ett mod som jag nog tyvärr själv saknar.

Vi skickade ut hela fågelholkar ur munnarna utan att vi hann gripa dem i vingarna.

Om en människa har problem stoppar han en sten, gärna tung, i sina kläder och släpar på den tills han har löst sina svårigheter. Då kan han lägga stenen ifrån sig och gå vidare i livet med förnyad lätthet. (Indiancitat)

Man ställer ut skorna när man dör.

Efter egen höst kommer andras vår.

Människor som betytt nått viktigt kan man aldrig göra sig helt och hållet fri ifrån.

I hennes död såg han också sin egen.

Det var som om jag stod och tittade upp i luften när jag egentligen borde studera marken framför mina fötter.

Våra minnen lyser inte genom oss.
piren

Wallander for tillbaka till Ystad och parkerade bilen nere vid småbåtshamnen. Han gick ut till den bänk som stod längst ute på piren. Det var ett av hans högsäten i livet, en biktstol utan präst, dit han ofta drog sig undan när han ville vara ifred och reda ut något som plågade honom.
plankan
Ingen hörde att han satt där ute, ytterst på hamnpiren, och talade högt för sig själv.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
Han frågade den kvinnliga läkaren om han hade Alzheimer. ”Nej”, sa hon. ”Det tror jag inte. Men ingen vet naturligtvis vad som väntar bakom nästa hörn.”
Bakom nästa hörn, tänkte Wallander när han gick genom den pinande kalla blåsten mot sin bil, som stod parkerade just bakom hörnet. Där väntade honom en parkeringsbot.

Martinsson säger han är inställd på att det är över.
”Min tid som polis”.
”Har du också glömt ditt vapen på en krog?”

”Det är förbjudet att låta motorn gå på tomgång så länge som ni har gjort”, sa en äldre vithårig dam med basker till Wallander som satt helt medtagen efter att ha blivit nedslagen av två ynglingar.

För att inte bli liggande vaken på hotellrummet tog han en halva av en av sina sömntabletter. Han tänkte dystert att det var ett av de få sätt han numera festade på, att locka på sömnen genom att skruva av locket på den vita pillerburken.

”Så full har jag nog aldrig varit”, sa rörmokare Jarmo. ”Att jag skulle ha glömt en rörtång på krogen.”

”En dag kommer Rikspolischefen att föreslå att vi ska sitta i öppna kontorslandskap för att öka vår effektivitet”, sa Wallander ironiskt. ”Vi kan förhöra varandras vittnen, blanda oss i varandras utredningar. ”

Wallander hade ett förslag till Peter Edler inför deras pensionering om några år. ”Vi kan slå oss ihop. Bilda ett team som reste runt och talar om för folk hur man skyddar sig mot inbrott och eldsvådor. Firma Brott och Brand.”

”Flyttfåglar redan nu”, sa Linda. ”Är inte det för tidigt?”
”Dom kanske övar provstarter och formationer”, sa Wallander.

Privat sorg:
Börjar känna sig gammal. Oroar sig för minnet som spelar honom spratt. Ett mörker som kommer in från ingenstans.

När han inte kunde sova kom tankarna om döden nära. Han var sextio år (61år) diabetiker, lätt överviktig, skötte inte sin hälsa som han borde, rörde sig för lite, drack för mycket, åt slarvigt, utan att hålla fasta tider. Med jämna mellanrum tvingade han sig till en disciplin som snart bröt samman igen. Han låg där i mörkret och fick panik. Det fanns inga marginaler längre. Nu hade han inget att välja på. Antingen radikalt ändra sitt liv eller dö i förtid.

”Döden. Jag har cancer. Men jag vill inte tala mer om det just nu. Låter du mig ligga ner och vila en stund? Jag äter smärtstillande mediciner som är så starka att jag nästan somnar.” sa Baiba.

Varför kommer hon till mig? Jag orkar inte med mer död och elände, fruar som super ihjäl sig, svärmödrar som mördas.” Han ångrade genast sin tanke.
ahls-rokeri
Vid Kåseberga körde han ner till hamnen och köpte rökt fisk. Han hade just stigit in i sitt hus när telefonen åter började ringa. Det var samma kvinna som tidigare, men nu när mottagningen var bättre kunde han genast höra att det inte var Baiba.

Han stod med påsen med rökt fisk från Kåseberga i handen. Nu föll den mot golvet.
”Är Baiba död? Hon var ju här för bara två dagar sedan?”

Antal mord/dödsfall:
7 st.

Bosse Lidéns betyg:
4/5.

Sista tre meningarna:
Sedan är det inte mer. Berättelsen om Kurt Wallander tar oåterkalleligen slut. De år, kanske tio, kanske fler, han har kvar att leva, är hans egen tid, hans och Lindas, hans och Klaras tid, ingen annans.
Perfekt slut för denna romansvit. Detta borde varit sista boken enligt mig.

Baksidestext:
En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer. Håkan von Enke, under sin dagliga promenad i Liljansskogen. För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Von Enke är nämligen farfar till Linda Wallanders lilla dotter.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När sedan också von Enkers hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till det kalla kriget, högerextrema sammanslagningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa.
Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren. Kanske befinner han sig i utkanten av något som är mångdubbelt allvarligare än Wennerströmaffären, den värsta spionhärva Sverige upplevt. Wallander kastas in i ett skeende vars förvecklingar han har svårt att överblicka.
Samtidigt dyker ett ännu mörkare moln upp på hans himmel …

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Kurt Wallander i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Elakheter och nätmobbing klarar jag mig helst utan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi umgås dygnet runt

Ja tre

Imorgon firar min kompis ”Libra” ett år. Antagligen det bästa framsteg som jag har upplevt under mina tjugosex år med min kompis Diabetes 1.  ❤

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/
Här kan du läsa mitt inlägg från 14 februari 2015 om min sista friska dag, som jag fortfarande minns kristallklart.

Mindre mätare, måltidsinsulin och pump i all ära… det har varit trevliga nyheter för mig men …
Ja

… knappen på armen har gett mig en mycket större frihet och förståelse för min svårinställda diagnos.
Om jag inte vill kan jag till och med stänga av pipljudet. Då skulle ingen ens bli störd i mörkret i en biosalong.

Än så länge har jag haft 26 knappar på armen. Om de sitter kvar fungerar de i fjorton dagar. ”Libra” meddelar hur många dygn/timmar som jag har kvar av tiden.
När jag tryckte in den första sensorn (en liten sensor sitter under knappen) och den trillade av efter 72 timmar när jag tog av mig min tröja, tänkte jag besviket på hur det antagligen skulle bli om det blev en tropisk sommar 2015. Det blev inte så farligt. Än så länge har 7 av de 26 ramlat av innan tiden gått ut. Riktigt snabbt efter ett telefonsamtal har jag fått en ny av företaget.
Jag tror att klistret blivit bättre på sista tiden. Hoppas min hy fortsätter att acceptera läget. Så är det tyvärr inte för alla användare.
Annars har de vanliga beställningarna via min mottagning tagit längre tid. Företaget hade troligtvis inte räknat med den stora framgången och växte därför snabbt ur sin ”kostym”.
”Libra” mäter inte blod som de andra mätarna. Istället är det kroppsvätska. Nackdelen är att värdet ligger 10-15 minuter bak i tiden. Har jag riktigt lågt på ”bortaplan” fixar jag till det snabbt med dryck & druvsocker innan jag jämför värdet med en blodsockermätare och vidtar åtgärder därefter.
När jag sätter dit en ny knapp tar det exakt en timme innan den går att läsa av. När jag provar under ”väntetimmen” får jag inget värde utan antalet minuter som är kvar tills enheten är kalibrerad. Konstigt nog har jag aldrig känt någon stress under dessa sextio minuter. Jag har ju alltid en vanlig blodsockermätare att ta till.
Det kan kännas lite de första sekunderna, men oftast inget alls när jag trycker in ”prylen”. Sedan känner jag inget av det under de två veckorna. Rätt snabbt blev det inbyggt i hjärnan att se upp med trånga utrymmen och dörrkarmar.

Mina omtänkstankar går till oroliga föräldrar med sovande små barn som fått diabetes 1. Vad skönt att de inte behöver väcka sina barn med att sticka dem i fingret. Många saker blir smidigare i vardagen, under skoldagen, i förskolan, på aktiviteter på fritiden, under resor o.s.v. Samtidigt gäller det att ha med en extra gul låda vid längre turer, om knappen åker av. 30 minuter är gränsen för att ha ”överarmsknappen” i vatten. Bastu och flygplatser ska gå bra. Några användare har haft problem på sina stadsbibliotek, då det börjat tjuta när de gått in genom ”stöldskyddet”. Jag som är van vid vardagsäventyr tyckte det var lite spännande första gången som jag gick till bibblan. Det har hänt förr där att det börjat pipa om mig. 😉 Färg ettFärg tvåFärg tre

Givetvis har jag skaffat kläder till ”Libra”. Hon trivs bäst i den limegröna dressen.  😀

Jag hoppas FreeStyle Libre under 2016 blir ett kostnadsfritt hjälpmedel för alla diabetes 1 patienter i Sverige. Det dyra priset på sensorerna kompensas med en låg kostnad för blodstickor och ett sänkt HBA1C som kommer att spara miljarder i framtiden när det gäller senkomplikationer. Politiker borde tänka långsiktigt. Slopa istället t.ex. alla fallskärmsavtal. Om jag gjorde ett experiment med ”Libra” skulle jag kunna följa hur mitt blodsocker höjs när jag tänker intensivt på just ämnet fallskärmsavtal och andra orättvisa ämnen i samhället. Bäst att lämna de mörka tankarna. Jag får ända inte bestämma om saker där alla partier plötsligt håller ihop.  😦

Här är en mycket kort fakta om de olika typerna av diabetes:

Diabetes 1: Är en autoimmun sjukdom. Det har blivit fel i det egna immunsystemet och det har bildats antikroppar i blodet som anfaller de Langerhanska cellöarna i bukspottkörteln. Personen blir insulinberoende.
Diabetes 2: Kallas också till vardags för vuxendiabetes eller åldersdiabetes. Kroppens förmåga att producera insulin är hämmad men har inte upphört helt. Det kan gå bra med att lägga om kosten, eller ta tabletter i flera år. Endast 10 % behandlas med insulin.
LADA: Är en form av typ 1 diabetes med insjuknande i vuxen ålder som orsakas av kroppens eget immunsystem. Personer med LADA är oftast inte överviktiga och de är mycket insulinkänsliga. Ofta har de kvar en egen insulinproduktion under många år. Man räknar med att 10-15 % av de som fått diagnosen typ 2 diabetes egentligen har LADA. Man kan bekräfta diagnosen genom att mäta sk. GAD-antikroppar.

Dags för SJUNDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
A.
Ta kort på fem saker som du förknippar med diabetes 1 (förklara med text i ditt blogginlägg dina fotoval).
Dessutom chans till bonuspoäng. DEN person som först har lagt in ett foto på en rund knapp på överarmens baksida får två poäng. (OBS! Den ska sitta på baksidan av överarmen, men många väljer att göra precis som de vill och sätter dem på olika ställen på kroppen) Inga googlebilder i min lek tack.
Det hade givetvis varit busenkelt om det varit bad eller kortarmad säsong. Du som läst detta inlägg och nu sett min överarm kommer troligen att veta vad det är frågan om när du ser ”knappar” till våren och sommaren.  😀

B: Lägg in ett inlägg med bilderna på din blogg.

C: Skriv därefter en kommentar i detta inlägg. (Du måste göra B före C.)
Gärna med förklarande ord (ex kost, motion) för de fem bilder som du deltar med (sex bilder om du hittat en knapp) Helst inget ”skyddsnät” med extrabilder. 🙂

D: Jag kommer att besöka din blogg. Om du har lämnat en ”blå bloggadress” eller ännu bättre en länk i kommentaren hos mig, kan jag som domare snabbare se ditt blogginlägg. (Mina gamla bloggvänner har jag som favoriter så er kan jag nå.)

E: Du får poäng i mitt svar på din kommentar. Allt från 0-7 poäng. En poäng för varje diabetes 1 bidrag. Två poäng till den som är först med en godkänd knapp på överarmen.

F: Det finns en tabell sist i detta inlägg som jag kontinuerligt ändrar tills uppgiften är stängd. Jag lägger också in en länk till din blogg. (Vill du inte ha med din blogg på länklistan får du ”ryta” till)

G: Du bestämmer själv hur mycket text du vill lägga in till bilderna i ditt blogginlägg. (Det är bilderna du får poäng för.) Det är okej att ”fösa” in det i ditt ”vanliga” inlägg som du tänkt lägga in.

Denna lek ger dig frisk luft, motion, leklust och hjärngympa. Du kan göra den ensam eller ta med en vän som uppskattar ditt sällskap. Det viktigaste för mig är att du gör det med ett leende på läpparna och har kul. ❤

OBS! Jag vill att du använder egna ”nytagna” bilder med mobil eller kamera. Om du inte hittar allt är det helt okej. Du får poäng efter vad du gör under uppgifterna.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Varje uppgift pågår i minst fem dagar. När det är ungefär 24 timmar kvar tills jag stänger en uppgift, kommer jag att meddela detta i en kommentar i detta blogginlägg. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag och meddelande.

Just nu vet jag inte hur många uppgiftsjakter det blir under året. Jag kommer att informera när jag vet lite mer. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris.

Lek-Tabell:
1. Wiolettan, 49 p.
2. Ditte Akker, Eva Rohlén, 46 p.
4. Gunilla Wahlberg, 44 p.
5. Ethel Hedström, Sussie, 43 p.
7. Znogge, Anki , 40 p.
9. Kersti, Villa Herberts, 38 p.

11. GunBritt, 37 p.
12. Comsi Comsa, 35 p.
13. Sanna, 32 p.
14. Mia, 29 p.
15. Maria Bromander 27 p.
16. Gunnel Moberg,  24 p
17. Gerd Lindblom, Lma, 15 p.
19. Susan Johansson, 11 p.
20. Ezter, Mickan, Gun Toresson, 10 p.
23. Tant Glad, Ninnie, 6 p.
25. Primrose,  5 p.
26. Anna Andersson,  4 p.
27. Pia Boman, 3 p.
28. Övriga 0 poäng. 🙂

Limegrönt namn = Har gjort aktuell uppgift. Denna färg= Ledare av leken.

Här har du mina lekkompisars bidrag:
https://znogge.wordpress.com/2016/02/15/ingen-rast-och-ingen-ro-2/#comment-188472
http://tittelina.blogspot.se/2016/02/bosses-tavling-2016-02-15.html?showComment=1455550773027#c5306906446749273116
http://akker.blogg.se/2016/february/langs-havet.html#comment
http://egopyret.blogspot.se/2016/02/bosse-diabetes-utmaning.html?showComment=1455564779374#c3775609926801875937
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/02/16/11268203-lite-om-diabetes-typ-1/
https://lma7.wordpress.com/2016/02/16/diabetes-1/comment-page-1/#comment-12508
http://kolonilotta1.blogspot.se/2016/02/bosses-utmaning-7.html?showComment=1455641321933#c3167388677634195057
http://eva49.bloggo.nu/Diabetes-1/#comments
http://ankistankar.blogspot.se/2016/02/varfor.html?showComment=1455809844867#c6682851893667169097
http://gunwah.bloggo.nu/Diabetes-1/#comments
https://villaherbert.wordpress.com/2016/02/19/diabetes-1/comment-page-1/#comment-824
http://minsoltrappa.se/2016/02/19/roriga-tankar-i-en-snabb-vardag/#comment-140

Diabetes

 

 

Jag vill vara ett friskt barn

Sverige och Finland har länge toppat en trist statistik i världen när det gäller insjuknandet av diabetes 1. Diabetes 1 är den näst vanligaste kroniska sjukdomen hos barn och ungdomar efter astma. 😦

I denna korta film, (2 min 46 sek) med en fin låt till, skildras barn och deras tankar om hur det är att ha typ 1 diabetes.
”Kan man laga bukspottkörteln med tejp och lim?” 🙂
”Är det meningen att man ska göra sina barn illa?” ❤

En cykeletapp närmare Paris

1

Vad mycket mer man ser längs med vägarna när man tar sig fram med cykel istället för bil. I Beddingestrand träffade vi på dessa träkompisar i en trädgård. Även deras ägare kom ut för en pratstund.

2
Om man åker iväg tidigt på morgonen går det utmärkt att få en egen strand för en stund. Vi träffade bara på en hundägare under vår njutbara paus.

3

Det är en ovanlig sommar eftersom Solveig har ett vad med sig själv. I det ingår inga wienerbröd. Mitt blodsocker var däremot som vanligt stabilt under hela färden, efter att jag grundat med denna feta och söta läckerbit. Tack Håkan Wickberg (ishockeyspelare i Tre Kronor/Brynäs på 1970-talet) för tipset.

4

Nästa etapp avklarad. Det finns utmärkta cykelvägar hela vägen från Ystad.

5

Här skulle jag kunna tänka mig att bo på sommaren.

6

Denna skylt skulle en humorlös kunna tolka på sitt sätt.

7

Nu går det inte att komma längre söderut i Sverige.

8

Perfekt väder. Varken för varmt eller för kallt. Lagom mycket vind. Aldrig en tuff motvind. Självförtroendet på topp. Asch! Jag har alltid trivts i Paris. Inte så långt kvar. Lite drygt 100 mil. Eller ska jag vänta till våren?

9

Vi tar en vilopaus på den nyinköpta picknickfilten och njuter en stund av livet och den svenska sommaren. Cyklarna uppskattade också initiativet.

10

Efter en nyttig sallad gick jag upp och köpte två glassar.

11

Eftersom vi hade med många saker trots att systemkameran fick stanna hemma, fick vi dela på oss när vi besökte de spännande affärerna.

12

Jag kunde inte motstå att köpa en tavla. Jag är svag för fyrar och vatten. Annars var äppeltavlorna tuffa.

13

På hemvägen köpte Solveig husgerådssaker i en affär, medan jag tog mig ett snack med en pratglad jättestor gubbe. En del av sakerna han raljerade om tror jag att han hittade på för att skrämma mig.

14

En gatuskylt som stack ut mer än Vårtbitarevägen. För där skulle jag inte vilja bo.

 

 

Min sista friska dag

Det finns dagar jag aldrig glömmer. Som naglat sig fast så, att jag kan redogöra i detalj för hela dygnet. I en inre film ser jag mig själv. Känner smaker. Minns tankar. Hör ord. Ord från främmande munnar. Ord som var svåra att ta till sig och som skavde. Allt är man inte klädd för när mattan rycks undan från fötterna.
Onsdagen den 14 februari 1990 var en sådan dag. Idag firar jag 25 år med min kompis, diabetes ett. På ett vis ska jag vara tacksam för att jag får möjligheten att göra det. Ändå är det med blandade känslor, som jag tar dig med till resans startdatum.
Jag jobbade som brevbärare med ett eget distrikt. Veckan innan hade jag varit på anställningsintervju för ett bibliotekariejobb. De sista veckorna hade jag inte känt igen mig själv. Synen på långt håll hade försämrats drastiskt. Min otroliga kondition hade gått upp i rök. Jag hade inte vägt mig på flera månader. Nu vägde jag 50 kg. Inte för att jag varit någon tungviktare, men det måste varit över tio kilo mindre än sist jag stått på vågen. Jag hade börjat skåpsupa läsk och mina toalettbesök hade ökat till en gång i kvarten sista nätterna, som om jag lånat en äldre mans prostata. Sömn var en bristvara och jag orkade knappt hålla mig vaken under bilkörningen. De få stunderna jag sov drömde jag osorterat om människor som jag inte tänkt på, på evigheter, nu dök de upp i röriga drömmar.
Acetondoften när jag andades ut framför toalettspegeln var det slutliga beviset efter att jag bläddrat och läst i en läkarbok. Jag måste ha råkat ut för diabetes två, åldersdiabetes. Diabetes ett, barndiabetes fick man före tjugofem års ålder stod det i texten. Endast min starka pliktkänsla och mesighet för blodprov höll mig ifrån ett besök på vårdcentralen. Min mamma och min flickvän var på mig varje dag.
”Kanske imorgon”, svarade jag. ”Först måste jag jobba tisdagskvällen. Annars tror chefen att jag smiter.”
Fortfarande förstår jag inte hur min kropp kunde hålla ihop denna sista arbetsdag. Vilken dum fighter jag var.

Det fick bli bil till jobbet. Usch! Vad pinsamt det varit igår när en äldre kvinna i fyrtioårsåldern cyklade ifrån mig. Det ville inte idrottsmannen inom mig få uppleva igen. Inte många trafikanter ute på vägarna klockan fem på morgonen. Jag fattade inte varför jag tog kurvan så konstigt att halva bilen hamnade på trottoaren. Hur kunde jag vara så dum att jag vred på ratten för tidigt? Snart måste jag skaffa glasögon. Skyltarna var otydliga. Rann det sirap istället för blod i mina kärl?
På något sätt fick jag ihop dagens post i rätt ordningsföljd. Alla moment gick i slow motion. I nästan varje trappa fick jag släpa mig upp. Till och med när jag gick ner kändes det som en uppförsbacke. Någon gång struntade jag i en övervåning om posten inte såg viktig ut. Asch! Det får jag ta imorgon. Får jag bara sova en hel natt kommer jag att vara tillbaks on the road again.
Jag som alltid brukade vara ute i god tid kom på att deklarationen skulle vara inlämnad imorgon.
För att äntligen vara en duktig son och pojkvän svängde jag in vid läkarstationen innan jag åkte hem. Med bly i benen öppnade jag entrédörren.
Först fick jag lämna ett urinprov. Sedan stack en kvinna mig i ett finger. Det klarade jag av utan att svimma en endaste gång. En yngre man som antagligen stulit en läkarrock slängde en kvart senare ur sig fraser som jag inte trodde på alls.
”Du har diabetes ett. Du måste direkt upp till lasarettet och skrivas in. Ska jag ringa på ambulans?”
Jag satt och blev småförbannad på honom. Vaddå skrivas in? Skulle jag skrivas in i lekskolan eller simskolan? Idioten struntade i att jag passerat tjugofem årsstrecket med sex års råge för två dagar sedan. Jag kunde, fast det sved, tänka mig att avstå budapestbakelser och semlor någon gång vid fikabesök. Bara jag slapp tabletter.
Den förklädda doktorn tryckte hål på mig som om jag varit en ballong. Rörmokaren som stulit den vita rocken spottade ut frasen att jag skulle vara tvungen att ta sprutor varenda dag i resten av mitt liv. Njöt han av att säga det? Många trötta elaka tankar som jag inte orkade sortera, passerade genom mitt huvud.

Jag löd inte. Istället åkte jag hem och duschade. Fick nya krafter och kände mig rätt pigg. Ha. Jag hade kommit in i en ond cirkel. Kissar man mycket dricker man mycket. Typiskt blåskatarr. Inte första gången jag haft det. Denna gång var det säkert ännu värre. Urinvägsinfektion. Borde jag inte fått en karta tabletter mot åkomman. Jag hade lämnat en anonym plastmugg med urin i en lucka där det säkert stod andra muggar. Undra om kvinnan var en sköterska? Gick det att lita på någon eller något? I min hjärna var det brainstorming.
På något vis fick jag dit tecknen på rätt ställe på deklarationen. I några minuter funderade jag på att strunta i att åka till sjukhuset. Precis som om jag ville leva kvar en liten stund till i det vanliga livet. Jag lyfte på locket till hjärtat jag fått av min flickvän. I den låg godisbitar. Under dem stod texten. Om du klarar av att ta bara tre bitar om dagen räcker de tills vi ses nästa gång. Demonstrativt stoppade jag in en lakritsbit i munnen. Än så länge bestämde jag över mitt liv och min kropp. Sedan ringde jag min bror och bad honom köra mig, eftersom jag innerst inne insåg att jag inte kom hem mer den dagen, till min egen säng.
Rädd? Den funktionen var avstängd hos mig. Jag var avtrubbad. På ett vis var det som allt hände någon annan. Visst var det jobbigt när sköterskan inte klarade av att hitta rätt i min ljumske. Hon grävde runt, gav upp och gick och hämtade en mer erfaren läkare. Men mest var jag trött och försökte lura min hjärna att tänka på roligare saker. Såg det stundtals som om jag deltog i en film där jag hoppades på livlinan och scenskylten bryt. Jag tror det var värre för min bror. Precis som jag var han mesig för sjukhusbesök.
Jag hittade en telefon och ringde rikssamtal till min flickvän. Hon som skulle bli min klippa i livet började sin första tröstlektion. Jag tappade masken, längtade efter hennes famn och fick stålsätta mig under samtalet. Snabbt låste jag in henne i ett mörkt rum i min sockriga hjärna.
Jag hamnade i ett dubbelrum med Josef. Han var en bit över nittio år. Det var honom jag var mest rädd om. Han vägrade att äta och till slut under kvällen även att dricka. Jag försökte peppa honom när vi var ensamma. Förde ett nattligt samtal. Berättade i mörkret om hur viktigt det var att han åt och drack. Han hostade hemskt och svarade aldrig. Istället fick han höra en yngre man som tjatade sig genom hans sista natt i livet. Josef måste ha tyckt det var skönt att somna in för evigt.
Jag fick information om att min kropp var full av ketoner. Ett gift. Orsakat av insulinbrist. ”Hur har du klarat dig så länge? Du hade hamnat i koma några timmar senare. Du funderade aldrig på att söka hjälp?”
Den sympatiske medicinläkaren tog mig med på en ritlektion på ett papper, där han pedagogiskt informerade mig om förloppet och hur det såg ut i min mage. Han var så detaljerad att jag tror att till och med lakritsbiten fanns med på skissen, eller om det var bukspottkörteln. 🙂

Det är fantastiskt hur fort man kan bli institutionaliserad. Jag var impad av att min humor fanns med på denna märkliga resa. Detta underlättade i kontakten med alla personer som hade ärenden till min nya sterila ungkarlslya. Hade jag verkligen ett annat liv? Ett jobb och snart ett till på gång? En fin lägenhet? En bil? En söt flickvän? Någonstans i bakhuvudet fanns de mörka framtidsmolnen som ruvade och störde balansen. Detta första dygn kom de aldrig på besök. Jag hade fullt upp ändå på agendan med prover och frågor från vitklädda personer. Min uppgift tycktes vara att få Josef att äta eller åtminstone dricka.
Vilken mental resa jag gjort på kort tid. För tolv timmar sedan hade jag varit en brevbärare som kom med post. Nu låg jag på en hård brits med en filt som det stod landstinget på. I en annan tid skulle jag varit dödsdömd. Ändå log jag snett åt grabben inom mig som älskade sötsaker, var livrädd för sprutor och blodprov, inte alltid höll sig till sund mat och dryckesvanor och som inte uppskattade att vara beroende av andra. Det här var den ultimata utmaningen för honom.
”Josef! Du måste försöka äta och dricka till frukost. Så de slutar att tjata på dig. Då ska du se att …”

”Det är inte roligt att ha diabetes, men man måste kunna ha roligt även om man har diabetes”.
Johnny Ludvigsson, professor i pediatrik

 

Ps. Detta blogginlägg finns inläst på YouTube. Skriv SolBo Förlag, efter du gått in på tuben och du kommer direkt till min kanal. ❤

 

Näst sista inlägget

Imorgon är det sista dagen för att lämna en kommentar i bloggtävlingen Femtio filmer. Jag redovisar resultatet måndagen den 2 februari och vilka som vunnit Trisslotter.
https://bosseliden.wordpress.com/femtio-filmer-en-bloggtavling/
Här de tre som för närvarande har flest poäng av de femtio filmerna när fyrtio personer har lämnat sina röster.

0010001001The Pretty woman

Jag fick hem två beställda böcker från bibblan i veckan.
Set0002

Jag ser fram emot att läsa andra fristående delen om kriminalöverkonstapeln Douglas Palm i Malmö. Set Mattsson är sjuksköterskan som blev journalist för att sedan bli författare. Han debuterade med den kritikerrosade Ondskans pris 2012, som jag hade som Månadens bok https://bosseliden.wordpress.com/2013/07/29/manadens-boktips-ondskans-pris-av-set-mattsson/
Detta är så långt ifrån en renodlad kriminalbok man kan komma. Otroligt intressant att läsa om hur det såg ut i Malmö på 1940-talet och hur samhällsklimatet var i Sverige. Flera av de fall Set skildrar bygger på verkliga händelser. För mig blir det en lärdom och insikt om att ex. upplopp i storstäder inte är något nytt påfund i modern tid. Människan glömmer så fort …
Håkan0001

Däremot är jag mer kluven till tolfte romanen om Erik Winter. Jag har läst allt av Åke Edwardson med stor behållning. När han rimligtvis tog död på Winter i en pool i Spanien i tionde boken har jag därefter svårt för ett ”Bobby Ewing mirakel a la duschscenen i Tv-serien Dallas”. Stämmer ryktet om bokförlaget som behövde nya pengar?

När jag slog upp boken möttes jag av en stor överraskning. VILKA STORA FETA BOKSTÄVER. När jag vände på boken fick jag förklaringen. Vi hade valt fel ex. när vi gjorde beställningen via nätet och valt en storstilsbok.

Stor stil

Samtidigt blev jag en aning skraj. Var detta ett tecken? På onsdag ska jag göra en ögonbottenfotografering av mina diabetesögon. Kommer det att sluta med ljudböcker? Jag släppte oron och tänkte istället på fördelen med att barn växer upp. Nu slipper Solveig ta ledigt för att köra hem mig. Jennifer kan sköta den biten. Pupillerna blir rejält förstorade av vätskan som droppas in och att köra bil är inte tänkbart. Jag får inte glömma solglasögon. Är det sol när man kommer ut går det knappt att se eller hålla uppe ögonen. De problemen brukar gå över på några timmar. Fast en gång fick jag dubbeldos. Den gången hade jag bestämt mig för att gå in i på Pressbyrån och tippa stryktips. De som såg mig trodde garanterat att jag var en alkis. 😉 Jag hade behövt både en vit käpp och en allround hund som kunde fylla i tecken på rätt plats. Tänk om jag fått tretton rätt och det var en stor utdelning. Skulle jag behövt dela pengarna med hunden? 😀

På måndag kommer jag att lägga in Månadens kåseri. Jag hoppas att ni ska uppskatta detta. Under veckan kommer jag att vidta olika skrivprojekt. Kåseriet ska även läggas in på YouTube. Vad gör jag inte för dem som älskar halländska 🙂

Jag önskar alla läsare en trevlig helg. ❤

Karaktär, eller inte?

Jag känner mig en aning falsk. Både mot er läsare och mot Solveig. Hon har varit både impad och retad på min karaktär genom åren. Att inte skrapa färdigt en lott. Inte öppna det där spännande brevet.
Visst stämmer det även från tiden innan Solveig dök upp i mitt liv. Jag kunde låta ett intagningsbesked från ett Universitet ligga i flera timmar och ända upp till ett par dagar på skrivbordet, utan att öppna det. Istället ägnade jag hemliga stunder med att dagdrömma om möjligheter. Perfekt om jag höll på med någon trist syssla på jobbet, städade hemma eller cyklade när det regnade småspik. Så vitt jag visste fanns det inga ben på kuvertet. Det skulle inte gå upp i rök inom exakt fyrtioåtta timmar och det man inte vet har man inte ont av …

I tisdags la jag in ett blogginlägg som handlade om choklad och där jag skrev om Aladdin. Jag frågade läsarna vilken läsare/ätare de var. Nu ska jag berätta en sannhistoria om en kille, eller yngling som INTE hade karaktär, men var ”grabben med choklad i”.
Jag hade slitit hårt som brevbärare dagarna innan jul. Liknande en våt disktrasa släpade jag mig upp för trappan till min egen lägenhet. Jag hade inte ens haft kraft att vrida om öronen på någon som sa något glatt om julkort. Jag HATADE julkort.
På lill-julaftonskvällen hände det snabbt. Det blev till att rusa till toaletten. Matt ringde jag till mamma och berättade att jag inte kunde komma till kalaset med familjen. Det var en rejäl maginfluensa som jag hade råkat ut för. För första gången i mitt liv firade jag julafton ensam. Oftast befann jag mig på toaletten. Endast min flickvän stod i hallen en stund när vi bytte julklappar. Vilken tur att jag hade klätt granen några dagar tidigare. Jag hade lagt dit några julklappar, som jag fått från snälla personer på mitt brevbärardistrikt. Aladdin-kartongen lockade inte precis. Jag åt inget på hela julaftonen eller juldagen, drack bara. Natten mellan Juldagen och Annandagen kvicknade jag till. Eftersom jag sovit så mycket på dagarna började jag bli rastlös vid midnatt. Tennisintresserad som jag var, njöt jag av den spännande matchen som utspelade sig på andra sidan jordklotet, i landet med kängurur och pandor. En bit in i finalen började jag känna mig hungrig och sugen på något. Eftersom jag inte ville missa någon bollduell orkade jag inte ta mig till köket som kändes som om det låg i Australien. Men sträckan till granen och den röda kartongen kändes mer överkomlig. Jag tog bort plasten och högg in på min favoritbit. En bit är ingen bit. Mums! Bobo Petersson var tillbaka i matchen igen.
Det har gått några set sedan matchen och jag har glömt siffrorna som Stefan Edberg vann med, men jag minns att det inte fanns en enda bit kvar i kartongen vid fyrasnåret, när Stefan slog in matchbollen. Både han och jag kände segerglädjen. Var och en på sitt sätt. Sedan gick bollen i nät hos mig. Jag fick själv leka bollkalle och rusa till ett litet välbekant rum där jag tillbringat en stor del av julen. Tillbaks på alla fyra på brottsplatsen. 😉
Jag sökte efter ordet sympati på förmiddagen. Hos mamma fick jag höra att jag fick skylla mig själv. Min flickvän skrattade så att jag inte fick ett vettigt ord ur samtalet. Kompisar hade lika roligt åt episoden.
”Bobo! Kan du stava till ordet k-a-r-a-k-t-ä-r?”
”Visst kan jag det, c-h-o-k-l-a-d.”
Jag är grabben av choklad som fick presenten diabetes som en gåva för att träna upp det där som börjar på k. Den biten har jag klarat förträffligt.
Ett tag brukade vi spela chokladbingo. Ofta hände det att jag vann mest. När mina tre damer vann åt de samtidigt som vi spelade. Därför var deras fat tomma och deras magar fulla, medan mitt fat kunde ha ett berg av bitar som jag hade tänkt inta lite då och då när jag skulle motionera och behövde sött.
Jag nämner inga namn. Det hände att någon tyckte att jag inte skulle ha så många bitar kvar på fatet. Det snackades om att personen var rädd om min hälsa och tyckte att hon, ja det var en hon, en stor hon, gjorde mig en stor björntjänst.
”Bosse! Du vet väl att du är diabetiker och inte ska äta sött. Jag tänker bara på ditt bästa. Du tycker väl inte om den där med körsbär i?”
”Bingo! Den var min pappas favorit. Femton bitar är det på fatet. Det ska det vara nästa gång jag räknar också.”
”Eller tolv. Du kan ju ha räknat fel älskling.” 😉

En kvart att minnas

Jennifers skimrande

Onsdagen den 8 oktober, klockan 09.11:
Jag satte på datorn för att se hur långt våra böcker kommit från Århus och tryckeriet Scandinavian Book. Tidigare i morse hade vi läst att de transporterats från Danmark till Sverige i natt och anlänt till Malmö klockan 5.06. Datorn var seg och det tog tid. Jag kände plötsligt att jag var akut kissnödig och att det inte kunde vänta. Är en diabetiker vrålnödig kan det bero på att personen är hög i blodsocker och behöver extra insulin. Den gyllene regeln gäller inte för mig. Som tur var letade jag upp min blodsockermätare eftersom jag tyckte att jag började tappa tempo. På displayen kunde jag konstatera att det var kris. 😦 Jag slängde i mig tre druvsockertabletter och kopplade darrande loss pumpslangen, tog mig upp till köket och började fumla runt, riva ut saker. Min envishet kommer att ta död på mig en vacker dag. 🙂 Vill jag ha en mysig fika på mitt sätt SKA jag ha det.
Jag fick ihop fikat på en bricka och slog mig ner i soffan. Jag hade tänkt att läsa tidningen, men hjärnan var på semester och dystra tankar cirkulerade dimmigt runt när jag började dricka från tekoppen. I ögonvrån såg jag något gult, som antagligen inte var gula fläcken som bestämt sig för att hoppa ut genom köksfönstret. Istället förstod jag att det var postbilen och … första tanken var att jag inte skulle öppna när personen ringde på dörren. Jag ville inte träffa en enda människa mer i hela livet. Never in my life. Det fanns inte tid att göra ett nytt blodsockerprov, så det var bara att bita i sura äpplet, resa sig upp och gå vidare i livet mot halldörren. Dextrosen började sakta ta mig tillbaka till livet igen, till ett blodsocker som är självklart för de flesta av mina medmänniskor. En man frågade om det var SolBo Förlags adress. Han hade stora kartonger som skulle avlämnas och det kändes som minst ett skottår innan han lyft in allt i hallen under tiden som det blåste både här och där. Jag noterade att klockan var 09.26. Endast en kvart hade passerat förbi. För mig var det en resa från stupets rand till böckernas värld.

Jag kommer inte att glömma när bok nummer två flyttade hit. Samtidigt finns det en härlig privat koppling mellan datumen när ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kom hit och när ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” anlände idag. Den häftiga kopplingen behåller jag för mig själv – när jag ler åt att världen är liten. Den ljuvliga kopplingen ska stryka bort det grå och passar så utmärkt till den titel som Solveig kommit på.

Den som är intresserad och vågar köpa en bok redan nu kan trycka på köp bok/köp böcker under min Gotlandsheader. Där står kontosiffrorna och övrig information. Glöm inte att skriva adress, vilken titel det gäller och om du vill ha boken signerad, på mejlet till solbo07@telia.com. Följer du anvisningarna går allt snabbt och blir korrekt.

Vi önskar alla köpare en trevlig läsning och hoppas att ni trivs med våra kåserier. 😀 Vårt mål är att ni ska le, skratta, bli ledsna, bli arga men framför allt nöjda och belåtna när ni nått slutsidan. Det fiffiga med en kåseribok är att man kan börja och sluta var som helst i boken. Det finns inga långa ryska namn att hålla reda på i handlingen. Vi valde dessutom att låta bokstäverna bli större än i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, 14 punkter, för att läsbarheten skulle bli enklare.

Kram Bosse & Solveig
Ps. Dagens händelse gör att torsdagens filmtips får flytta fram några dagar. En riktigt bra film som får mig att gråta och utvecklas vid varje titt.

Olika sorters möten

Jag tänkte bli privat och dela med mig av ett minne som är förknippat med filmen jag ska ha som filmtips trettiofyra av femtio på torsdag denna vecka.

Eftersom jag är diabetiker har jag ”förmånen” att kunna bli inlagd på sjukhuset inför vissa undersökningar, där andra kan sköta förberedelserna på hemmaplan. Den här gången handlade det om en fotografering bakifrån. Hela systemet måste vara tomt innan patienten får åka runt i en tunnel med en konstgjord svans instucken på ett obekvämt ställe. Jag minns att jag fick en jättegod lunch som jag njöt av efter inskrivningen och hade turen att få eget rum. Eftersom de litade på mig fick jag sköta den flytande kosten helt själv. Tre och en halv liter vätska stod i kylskåpet och skulle drickas inom ett par timmar. Jag såg det som en tävling och lärde mig direkt att det var betydligt lättare att dricka rumstempererad dryck än kylskåpskall. Därför tog jag ut kannorna till rummet. Dessutom hade jag erfarenheter med att ha spelat vattenpoker med kompisar. Men innan de skulle sätta dropp och jag skulle bli kompis med droppställningen fick jag någon timme för mig själv. Den ägnade jag åt att ta hissen ner till sjukhusets bibliotek. Där la jag rabarber på filmen med de två kända skådespelarna.

En pigg och käck sköterska kom in för att sätta nålen. Hon noterade DVD:n som låg på bordet.
”Ska du se den. Den såg jag med min pojkvän i fredags. Som vi skrattade. Jag älskade den. Jag lovar att du har två timmars härlig filmtid framför dig. Ska bli kul att se vad du tycker.”

Jag tänkte att jag sparar filmen tills jag läst klart min bok och fått i mig all vätska med min speciella teknik. Jag vet inte om jag tänkte det som ett straff eller en belöning varje gång jag läst klart två sidor och tog en rejäl klunk. 😉
Nästan fem timmar senare kom samma tjej in igen. Hon hade slutat sitt arbetspass, men var tydligen nyfiken och ville ta ett filmsnack med mig innan hon cyklade hem.
Jag och ”min kompis” rullade just ut från toaletten och jag såg hur hennes haka hade ramlat ner och det tog en stund innan hon sa något. Istället tittade hon på TV-skärmen med en stillbild, från en scen mitt in i filmen.
”Gillade du inte filmen? Tyckte du inte den var rolig?”
Jag gissade på att hon hade tyckt jag var en glad skit som hade humor. Nu insåg hon att hon felbedömt mig. Jag lät henne hållas en stund i den dystra tanken för att retas och behöll mitt pokerfejs. Sedan hann jag inte säga många ord innan hon satte sig på britsen bredvid mig och började skratta så att tårarna började rinna, i takt med att jag redogjorde för vad jag gjort under hela eftermiddagen, med pauser med några minuters film, innan jag fick rusa iväg igen för femtioelvte gången. Jag minns inte vad jag drog för sanna skämt men jag är säker på att hon aldrig glömmer att koppla ihop mig med den filmen varje gång hon ser om den. Sådant bjuder jag gärna på.

Det är klart jag inte är normal, men jag såg faktiskt allt med humor. Till och med när jag började kissa med rumpan. Minns att jag tänkte att saker kan bli värre. Hade det varit rött blod skulle jag blivit rädd. Hade det varit blått blod skulle jag känt mig kunglig.

Denna film är den ”längsta” film jag sett. Den är underbar på många sätt och håller än. Jag fick rejäl valuta för pengarna. Titta in på torsdag så ser du vilken titel jag syftar på.

Jag lägger bara in en glad gubbe som bevis på att jag uppskattar din kommentar. Kan bjuda på att experterna inte hittade något fel på plåtarna den gången och att jag mycket hellre gör om den undersökningen än trädgårdsslangen genom munnen. 😦