Jag känner mig en aning falsk. Både mot er läsare och mot Solveig. Hon har varit både impad och retad på min karaktär genom åren. Att inte skrapa färdigt en lott. Inte öppna det där spännande brevet.
Visst stämmer det även från tiden innan Solveig dök upp i mitt liv. Jag kunde låta ett intagningsbesked från ett Universitet ligga i flera timmar och ända upp till ett par dagar på skrivbordet, utan att öppna det. Istället ägnade jag hemliga stunder med att dagdrömma om möjligheter. Perfekt om jag höll på med någon trist syssla på jobbet, städade hemma eller cyklade när det regnade småspik. Så vitt jag visste fanns det inga ben på kuvertet. Det skulle inte gå upp i rök inom exakt fyrtioåtta timmar och det man inte vet har man inte ont av …
I tisdags la jag in ett blogginlägg som handlade om choklad och där jag skrev om Aladdin. Jag frågade läsarna vilken läsare/ätare de var. Nu ska jag berätta en sannhistoria om en kille, eller yngling som INTE hade karaktär, men var ”grabben med choklad i”.
Jag hade slitit hårt som brevbärare dagarna innan jul. Liknande en våt disktrasa släpade jag mig upp för trappan till min egen lägenhet. Jag hade inte ens haft kraft att vrida om öronen på någon som sa något glatt om julkort. Jag HATADE julkort.
På lill-julaftonskvällen hände det snabbt. Det blev till att rusa till toaletten. Matt ringde jag till mamma och berättade att jag inte kunde komma till kalaset med familjen. Det var en rejäl maginfluensa som jag hade råkat ut för. För första gången i mitt liv firade jag julafton ensam. Oftast befann jag mig på toaletten. Endast min flickvän stod i hallen en stund när vi bytte julklappar. Vilken tur att jag hade klätt granen några dagar tidigare. Jag hade lagt dit några julklappar, som jag fått från snälla personer på mitt brevbärardistrikt. Aladdin-kartongen lockade inte precis. Jag åt inget på hela julaftonen eller juldagen, drack bara. Natten mellan Juldagen och Annandagen kvicknade jag till. Eftersom jag sovit så mycket på dagarna började jag bli rastlös vid midnatt. Tennisintresserad som jag var, njöt jag av den spännande matchen som utspelade sig på andra sidan jordklotet, i landet med kängurur och pandor. En bit in i finalen började jag känna mig hungrig och sugen på något. Eftersom jag inte ville missa någon bollduell orkade jag inte ta mig till köket som kändes som om det låg i Australien. Men sträckan till granen och den röda kartongen kändes mer överkomlig. Jag tog bort plasten och högg in på min favoritbit. En bit är ingen bit. Mums! Bobo Petersson var tillbaka i matchen igen.
Det har gått några set sedan matchen och jag har glömt siffrorna som Stefan Edberg vann med, men jag minns att det inte fanns en enda bit kvar i kartongen vid fyrasnåret, när Stefan slog in matchbollen. Både han och jag kände segerglädjen. Var och en på sitt sätt. Sedan gick bollen i nät hos mig. Jag fick själv leka bollkalle och rusa till ett litet välbekant rum där jag tillbringat en stor del av julen. Tillbaks på alla fyra på brottsplatsen. 😉
Jag sökte efter ordet sympati på förmiddagen. Hos mamma fick jag höra att jag fick skylla mig själv. Min flickvän skrattade så att jag inte fick ett vettigt ord ur samtalet. Kompisar hade lika roligt åt episoden.
”Bobo! Kan du stava till ordet k-a-r-a-k-t-ä-r?”
”Visst kan jag det, c-h-o-k-l-a-d.”
Jag är grabben av choklad som fick presenten diabetes som en gåva för att träna upp det där som börjar på k. Den biten har jag klarat förträffligt.
Ett tag brukade vi spela chokladbingo. Ofta hände det att jag vann mest. När mina tre damer vann åt de samtidigt som vi spelade. Därför var deras fat tomma och deras magar fulla, medan mitt fat kunde ha ett berg av bitar som jag hade tänkt inta lite då och då när jag skulle motionera och behövde sött.
Jag nämner inga namn. Det hände att någon tyckte att jag inte skulle ha så många bitar kvar på fatet. Det snackades om att personen var rädd om min hälsa och tyckte att hon, ja det var en hon, en stor hon, gjorde mig en stor björntjänst.
”Bosse! Du vet väl att du är diabetiker och inte ska äta sött. Jag tänker bara på ditt bästa. Du tycker väl inte om den där med körsbär i?”
”Bingo! Den var min pappas favorit. Femton bitar är det på fatet. Det ska det vara nästa gång jag räknar också.”
”Eller tolv. Du kan ju ha räknat fel älskling.” 😉
Bloggäventyr med Bosse Lidén 