En trevlig upptäckt

I förra veckan när jag var på bloggpromenad var det extra kul när jag läste Primroses inlägg. Denna kvinna har flera kvalitéer som bloggare, som tilltalar mig. Bara att njuta av hennes konstnärskap är en lisa. Därför är det alltid roligt att se vad hon bjuder på. Denna gång råkade lilla jag komma i fokus. Roligt skrivet. En text som fick mig både att skratta gott och känna en tacksamhet för att jag nådde fram och berörde med min fiktiva text.

http://enrosafluga.blogspot.se/2016/11/sa-talande-akta-bosses-satt-att-skriva.html

Du som är min trogna bloggbesökare vet att jag både uppskattar ord och siffror. Helst statistik när det gäller det sistnämnda, för jag går inte igång på ekvationer.  🙂
Därför gjorde jag direkt hemliga tabeller med dessa kategorirubriker, när x antal ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kom hem till mig. Här är två av tabellerna i korthet.

A: Köpt via blogg och dörr. Åtta kategorier i Word-tabellen: Nummer, Datum, Köpare, Kön, Bostadsort, Kontakt/Bakgrund, Respons och Money.

B: Var hamnar ”Mina fotsteg i ditt hjärta”? Tre kategorier i Word-tabellen: Landskap, Antal och Ortsnamn.

Den text som jag bjuder på:
Mitt intresse för att veta var de sålda böckerna hamnade bromsade i början åtgärderna för att sprida boken åt ”främlingar”. (Det var dessutom sommar/semester.) Helst ville jag sälja signerade böcker enbart via Bloggen. Det finns inget som slår ut den varianten. Då känner jag en närhet och gemenskap med en kommande läsare. Jag försöker sätta mig in i om just den personen kommer att bli nöjd.

Köp bok/böcker

Mitt ovanliga koncept har hela tiden varit en önskan att böckerna ska hamna ”rätt”. Detta fick jag överge när vi fortsatte lanseringen till ex. bokhandlare, Adlibris, Bokrondellen och BTJ. Därför ska min favoritlista över 23 st landskap tas med en nypa salt. Ändå skojar jag gärna om att ingen bok befinner sig på Öland eller i Härjedalen. Sanningen är att ingen från dessa två landskap har köpt via bloggen.
Att Halland står för 50.4 % är inte så överraskande. Den mesta handlingen är förlagd dit och mina rötter finns där. Kul att Skåne kommer på andra plats. Trea kommer inte överraskande Västergötland. Synd att inte Danmark och Island finns med på Norden-listan.  🙂

 

Extra spännande när jag gjorde samma sak med vår kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Där bytte jag några kategorier.
Jag var naturligtvis mycket intresserad av om det handlade om nya bloggköpare eller om de köpt min roman tidigare.
Pia Boman som var min första bokköpare i mitt liv när hon köpte ”Mina fotsteg i ditt hjärta” 30 maj 2013 fick nummer åtta när det gällde köp av ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Då gick jag efter ordningen på kontot. För Pia köpte redan första dagen som flera andra.  😀
Det tillkom en annan ny tabell. Där jag jämförde i procent hur många som var nya och gamla köpare. Mycket intressant läsning att dra egna hemliga slutsatser av.
Nu skriver jag bara kort om bloggköpare. För det finns andra vägar att köpa och låna där jag/vi inte är inblandade längre.
Som alltid gillar jag att förena nytta & nöje. Detta som jag berättade tar väldigt lite tid att skriva in och är inget besvärligt och omständligt. Gjort på ett kick för en intresserad. Därefter gör jag det som jag brinner mest för. Skriva och tänka inåt. Brodera text med osynlig nål och tråd. Det finns så många storys som vill komma ut …

Fotnot:
Eventuella kommentarer läses som alltid och besvaras i detta inlägg med en symbol. Det gäller att få november att räcka till.  🙂  och mitt innersta privatliv värnar jag alltid om.

 

 

 

De tog mig för en annan

Bobo minns …

I ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” tog jag med ett kåseri med namnet. ”Lika som tvillingar”. Då handlade det om att två kvinnor trodde att jag var utländsk.

Det har även hänt vid tre tillfällen att människor tyckt att jag var otroligt lik en känd svensk skådespelare och aktör. Här kommer ett snabbt hopkok om detta:
Jag tog det inte på allvar första gången som en yngre träningskompis kläckte ur sig frasen.
”Bobo! Vet du om att du liknar x jättemycket”?
Då tyckte jag han var galen och slängde snabbt ur mig en motreplik.
”Och jag tycker du är lik Uffe Sterner. Är ni släkt?”
Till saken hör att ishockeyspelaren Sterner varit Sveriges kändaste spelare några år tidigare. Min klubbkompis hade samma för och efternamn. Med andra ord säkert ett utslitet skämt från min sida under ett svettigt träningspass.

En regnig eftermiddag visade de en svensk gammal svartvit filmklassiker på TV. ”Otroligt”, sa jag högt till mig själv. ”Det är ju jag.”
Både de pigga spelande ögonen, ansiktet, kroppsspråket, kroppsbyggnaden och sättet att förflytta sig var tvillinglikt.

Under flera år trivdes jag med att ha långt hår. Inte med möjlighet för en hästsvans, men häftigt lagom långt hårsvall.
Men på högsommaren bytte jag taktik och gick och fick håret rejält kapat. Skönt när jag svettades eller badade i salta hav. Annars gick det utmärkt att likt Björn Borg ha ett tufft svettband i pannan och på handlederna.
Det var endast med denna korta frisyr under några sommarveckor, som jag insåg likheten.

Inför en utlandssemester fick jag ett spontant ryck. Planen som dök upp var att jag skulle få håret lite lagom trimmat. Spontant gick jag in på ett klippotek mitt i centrum. Jag lekte med tanken att den söta yngre Lena som sprungit efter mig för många år sedan skulle hålla i saxen. Jag hade inte sett henne på flera år, men kände ändå till hennes yrkesval och arbetsplats.
Lena såg jag aldrig till. Istället bad en kvinnlig frisör i min egen ålder mig att sätta mig i stolen. Jag berättade att jag bara ville att hon skulle ta lite i topparna.
Från början förde vi en trevlig dialog. Jag råkade nämna att jag skulle åka till Kos nästa dag. Detta ämne gick hon igång på. Direkt började hon lovhylla Medelhavsön som var hennes favoritö. Snart var dialogen ersatt av en kvinnlig monolog. Mina tankar förflyttade sig från att lyssna, till spegelbilden där jag besviket insåg att chansen att träffa på en intressant dam på resan hade minskat till fryskallt. Det hjälpte inte att jag tystnade. Snart var det bara en godisklubba som skiljde mig från deckaren Kojak.
I vissa lägen var jag mycket blyg och väluppfostrad. Eller vad säger man när ”Saxkvinnan” äntligen, antagligen fick hon kramp i saxen eller i tungan, några timmar senare (det kändes som jag missat flyget), slutade klippa och satte upp en spegel bakom min nacke.
”Är du nöjd? Blev det bra?”
”Nä. Det blev för kort. Kan du plocka upp det från golvet, tvätta till det och sätta fast det igen?”
Istället drog jag till med ett falskt.
”Visst. Tack.” och försökte tänka positivt. Bra. Ingen chans bland brudarna på resan eller i sommar. Jag behöver inte klippa mig de närmaste två åren och kommer därför att tjäna big money.

När jag klev på bussen visade det sig att den blå stadsbussen var knökfull. Ändå hade jag tur och fick den trånga platsen bakom chauffören.
Vi hann knappt rulla iväg förrän jag hörde en grabb längre ner i bussen börja tjata med sin mamma.
”Mamma. Såg du?”
”Vaddå?”
”Det var Nils Poppe som gick på bussen.”
”Inte så högt Patrik.”
Killen började tjata ännu HÖGRE.
Min nyfikna sida av mig började titta mig runt. Till slut vände jag mig om och möttes av ett fult pekande finger rakt mot MIG.
”MAMMA SER DU ATT DET Är NIILLLS POPPPE!”
”Inte peka! Inte prata så högt. Den riktige Nils Poppe är en gammal gubbe.”
Jag var rädd att busschauffören skulle vända sig om och be om en autograf och att det skulle vålla en krock.
Det blev en pinsam svettig resa som jag förkortade genom att hoppa av en lång bit hemifrån.

På semesterresan hade vi mer än kul. Det ena upptåget och galenskapen ersattes av ett nytt. Men efter fem dagar hände det som inte fick hända. Jag fick racerbajs och mådde skit. När de andra åkte iväg med sina vespor letade jag mig till ortens doktor. Väntrummet var fullt av patienter. Jag fick en ask med pyttesmå tabletter. Just då ville jag bara en sak. Åka hem till Sverige och tryggheten.
Vilken effekt. Knockoutpiller. Det var som att stoppa in en kork i rumpan. Tabletterna som blev kvar använde jag mig av på hemmaplan de närmaste åren. En tabbe en eftermiddag i Sverige var att jag tog ett glas Coca cola upptill. Jag blev knäpp. Kunde inte bedöma avstånd och gick in i väggarna. Koffeinet gick tydligen inte att kombinera med dessa supereffektiva knarkpiller.
Tillbaks till Kos. (Tur detta inte är ett kåseri) 😉
Under tiden som de andra roade sig kungligt blev jag kompis med en rödhårig tjej med blek hy som för första och sista gången åkt på solsemester. Det skulle hon aldrig göra om. Hon klarade inte av den intensiva värmen och den starka solen. Istället för att hänga på våra kompisar fördrev hon och jag några trevliga hotelltimmar under två dagar med att spela spel. Stackars henne när hon blev av med sin spelkompis.

I hotellrestaurangen fick jag ”only rice” till dinner. Mina polare hade blivit bekanta med fem norrländska tjejer under tiden som jag lämnat scenen. De hade varit iväg på utflykter med vesporna och besökt paradisstränder. (Jag tog revansch veckan efteråt.) Denna afton hade de bestämt att ses på ett av innediskoteken som låg i anslutning till vårt hotell. Jag hade vagt sagt att jag kanske dök upp senare på kvällen. Eftersom jag var relativt pigg och uttråkad bestämde jag mig för att lämna rummet.
Till saken hörde att diskoteket hade flera vita pelare i lokalen. Därför kunde jag lite diskret göra mig osynlig och spana in vilka tjejer som mina kompisar träffat.

Troligtvis hade jag samlat på mig för mycket energi under min ensamhet och under alla yatzy-partier. Därför gjorde jag en spontan livlig entré runt sista pelaren som skiljde mig från bordet. Jag minns inte just nu om det var någon av mina glada polare som ropade. ”Tjäna Sebbe” eller om hon från Umeå var etta med repliken.
”Vad sjutton gör Nils Poppe här?”
Hon kunde lika väl stoppat in en isbit innanför min tröja.
But the show must go on. Jag tyckte det var lika bra att hoppa in i Sten Stensson Stéen kostymen resten av den natten. För det var inte Nils Poppe på scenen i Fredriksdal som pigg 75-åring, som de tre personerna förknippade mig med. Så illa var det inte.

Jag borde ta det som en eloge, men tyckte det var pinsammast på bussen i kombination med det långa frisörbesöket.

Tyvärr kan jag inte bjuda på en bild. Jag letade efter den skiss som en konstnär gjorde av mig på just den resan, men om jag minns rätt var jag inte lik Poppe alls på den. På den tiden körde jag enbart med diabilder. Men när jag ser närbilder på Fabian Bom och Sten Stensson Stéen från Eslöv ser jag den slående likheten.

Dags för SJUTTONDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 onsdagen den 4 maj)

Min första tanke var att ni skulle ägna er åt mänskliga tvillingar, trillingar. Istället tänkte jag om och tog på lekglasögonen. Det här lekuppdraget går att göra både enkelt, konstnärligt och roligt. Snabbt eller genomtänkt. Borde passa de flesta.

Väljer du att gå efter ett TEMA får du tre bonuspoäng. Tema kan vara allt från hundar, personer, vårblommor, bilar, hus, färger, kläder till allt möjligt. Du berättar i din kommentar till mig om du valt ett tema.

Små grundexempel:
Om man ser någon komma med samma jacka som man själv har på sig kan man skojigt säga att där går en tvilling.
Står det tre röda bilar parkerade bredvid varandra skulle man i en lekvärld kunna säga att de är ”trillingar”.
Fyra sommardäck som ligger på garageinfarten och snart ska byta plats med vinterdäcken är ”fyrlingar”.
Någon kan gå omkring med fyra hundar i koppel, av samma ras.
Fem skator sitter i samma träd.
Fem svettiga personer på var sin ”cykel” på gymmet. ”Femlingar”.
Sex personer i samma träningsställfärger joggar på en stig i skogen. ”Sexlingar” såklart.

Här är regler, mall och poängantal:
Inga nätbilder, arkivbilder eller lånade bilder är okej i denna lek. Du ska lämna ditt hem och ta bilderna själv. Tidpunkten ska vara dessa dagar som poängjakten pågår.

Del ett:
De två nya vattentornen i min stad – 2 poäng för ”tvillingar”.

Överkurs. Detta skulle kunna vara tvåäggstvillingar.

Tre gula bajamajor i Sandskogen – 3 poäng för ”trillingar”.

Fyra gula maskrosor som är vackrast i andras trädgårdar eller på stora ängar – 3 poäng för ”fyrlingar”.

Fem frestande Dumle som jag numera bara vågar suga på – 3 poäng för ”femlingar”.

Sex lockande blå m & m. De är mina lördagsmellisar – 3 poäng för ”sexlingar”.

Som jag skrev ovan. Du får 3 bonuspoäng om du väljer ett tema för uppgift ”Del ett”.

Del två:
Vem vet. Du är kanske själv tvilling. Eller har du någon okänd eller känd tvilling som andra tycker du liknar?
Det kan även vara tvärtom. Har DU tagit fel på en person och gjort bort dig som jag gjorde rejält här i blomsteraffären?

En fru för mycket

3 poäng till dig som berättar kortfattat, ”mellanfattat” eller ”långfattat” om en liknande sann episod där personer förväxlat dig med någon annan (Det behöver inte vara en känd person).
Alternativ. Där du tagit fel på någon person som du trodde du kände.

Har du några frågor så ställ dem i en kommentar?

Maxpoängen landar på 20.

Sammafattning:
A. Ut och ha kul. Se på din omgivning med lekglasögon och upptäckarglädje.

B. Du lägger in bilder och text i din blogg.

C. Du skriver en kommentar till mig i DETTA blogginlägg. Har du använt dig av ett TEMA berättar du vilket. I mitt fall skulle det kunna vara Sötsaker & Skitsaker.

D. Se till att du har en färdig länk eller blått i ditt namn så jag smidigt kan nå din blogg. Helst om du är ny deltagare.

E. Jag fortsätter med domartaktiken, att låta stängningstiden gå ut innan jag delar ut poäng i svarskommentaren och i tabellen.

F. Nu måste vårvärmen komma snart. Nyss fick jag skruva upp elementen igen.

Reklam:
De kommande lekinläggen innan sommarlovet kommer att handla om en mördare, ett gratishotell, att inte bli trodd och en slottsläxa.

Poäng delas ut EFTER det att leken är stängd. Stort LYCKA TILL! 

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag. ❤

Jag siktar på att lägga in 30 lekuppgifter och ha en längre paus under högsommaren. Finaluppgiften lär dyka upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (jag lottar) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten.

Lek-Tabell: (Efter 17 uppgifter)
1. Ditte Akker, 165 p.
2. Eva Rohlén, 161 p.
3. Wiolettan, 157 p.
4. Znogge, 151 p.
5. Gunilla Wahlberg, 145 p.
6. Villa Herberts, Ethel Hedström, 133 p.
8. Anki, 131 p.
9. Comsi Comsa, 108 p.
10. Primrose, 95 p.

11. Mia, Maria Bromander, 92 p.
13. Lma, 88 p.
14. Sanna, 82 p.
15. Kersti, 77 p.
16. GunBritt, 74 p.
17. Sussie, Gunnel Moberg, 48 p.
19. Kicki Olsson, 47 p.
20. Gerd Lindblom, 37 p.

21. Tant Glad, 32 p.
22. GunToresson, 25 p.
23. Ninni, 19 p.
24. Susan Johansson, 11 p.
25. Ezter, Mickan, 10 p.
27. Anne, 5 p.
28. Anna Andersson, Skåningen, 4 p.
30. Pia Boman, Annika Sohlin, 3 p.
32. Susie på Stjärnarve, 2 p.

33. Övriga 0 poäng.

Färg i namnet = Har redovisat uppgiften.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg: 😀
– Det är alltid de som står för underhållningen.

http://tittelina.blogspot.se/2016/04/bosses-bloggtavling-om-tvillingar.html?showComment=1461849466054#c3526842832236394126

Dags för sjuttonde uppgiften…

http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Bosses-lekomgang-17/#comments

Lekuppgift nr 17

http://egopyret.blogspot.se/2016/04/bosses-sjuttonde-uppgift-jag-har-valt.html?showComment=1462006736104#c1892265722839359982
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/04/30/11306426-simfotade-vanner/
http://akker.blogg.se/2016/april/lika-2.html#comment

Uppgift 17…

http://ankistankar.blogspot.se/2016/05/sa-ar-det-dags.html?showComment=1462210645308#c2674247896981490143
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/05/bosses-17de-uppgift.html
http://lillafridhem.blogspot.se/2016/05/bosses-uppgift-lika-som-bar.html?showComment=1462217113548#c3051698651686326142
http://gunwah.bloggo.nu/Heminredning/#comments
http://dammsamlare.blogg.se/2016/may/bosses-lek-2.html

Tvillingar, trillingar och “månglingar”

http://eva49.bloggo.nu/Mitt-Balltorp/#comments

Text på olika material

Hemma hos oss bråkar vi inte om småsaker.

Och det är alltid viktigt att man håller vad man lovar.

Både muntligt och skriftligt. (En av 3 333 st koppar på Lidéns Samlingsmuseum)

Tänk att ”Tre hjärtan” inte bara är ett gammal fik i min barndomsstad (som fick vara med på ett hörn i min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”) utan även kan locka fram olika tankar.

Här syftas det på två andra kroppsdelar. Det du har på huvudet och det du sätter i skorna. Tufft namn på två rörelser under samma tak.

Jag är förtjust i denna skylts tre översta bokstäver. Du ser säkert varför.

Gulligt.

Tänkvärt.

Sant. En del saker lär man sig aldrig. Eller glömmer bort för stunden.

Jag önskar alla bloggbesökare en fin söndag. <3. Vår bil mår inte bra så vi vågar inte åka någon längre sträcka. Tyvärr fick vi ingen tid hos bildoktorn på länge. Det är bara att gilla läget. Vi har det inte så dumt på hemmaplan och igår var jag vid mitt älskade hav. Vattnet hade olika färger. Grönt tyckte jag var snyggast.

 

 

 

 

Nittonhundratalets sista utestund

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

”Då var detta århundradets sista utflykt och sista gången som vi är utomhus på nittonhundratalet.”

Det kändes högtidligt när jag sa repliken till Solveig, samtidigt som jag körde in vår trötta röda Saab i dubbelgaraget.
Vi hade varit en sväng till Hovs Hallar och barnen hade åkt pulka i den lilla snön som fanns. De var små och var så nöjda med allt. Jennifer var tre år och Lizette ett år.
Efter en gemensam eftermiddagsfika bestämde jag mig för att jobba undan några timmar på kontoret. Jag tittade drömmande på whiteboardtavlan som jag hade på väggen och undrade vilken buss som skulle komma först på tvåtusentalet. När jag flyttade blicken ut genom fönstret såg jag att det svepte in en tät dimma från havet.
Vad skönt att slippa köra någonstans. Fast trist att raketerna inte skulle synas på himlen. Tjejerna sover redan då så dem gör det ingenting, tänkte jag och slog på McIntoshen som jag till vardags kallade för Sebastian. För att få arbetsro och för att jag tröttnat på Mora Träsk-bandet som gick för fullt i tjejernas rum tog jag några raska steg mot den öppna dörren. Jag sköt igen kontorsdörren ända tills det oväntat tog emot. Då satsade jag lite hårdare samtidigt som jag disträ tänkte på något annat … gav upp den fysiska aktiviteten … för att kontrollera utifrån hallen vad som gått fel med dörren.
Där stod en tvärhand hög Lizette och såg förvånad ut. Mina tankar gick till uttrycket, lugnet före stormen. Snart skulle vår yngsta dotter skrika så taket lyfte på huset och flög ut över havet mot Danmark.
Det kom inte ett enda ljud eller snyft.
När jag såg de två platta små fingrarna som kommit i kläm funderade jag på att svimma eller ringa och anmäla mig själv för ”barnavårdsnämnden”. De kommer att amputera dem. Eller så kommer fingrarna att ramla av vilken sekund som helst, tänkte jag mörkt när vi alla fyra åkte iväg i den täta dimman mot sjukhuset i Ängelholm.
Vi hade tur. De hade ännu inte fått in någon raketskadad eller något annat olycksfall på akuten. Dessutom fick små barn förtur. Ändå fick vi vänta ganska länge i ett kalt undersökningsrum. Vi två vuxna var mest uttråkade. Lizette var hur lugn och cool som helst. Jennifer tittade på planscher och irrade nyfiket omkring för att utforska och lära för livet. En kvinnlig läkare gjorde entré efter en lätt knackning på dörren. Efter en första kontroll av fingrarna och rörligheten, medan Lizette mest såg nyfiken ut frågade doktorn:
”Vad är det som hänt?”
Doktorn hann knappt säga det sista ordet innan Jennifer var igång. Det var som att trycka på en knapp. Som om en åklagare höll sitt sista redogörande tal.
”Det var pappa som gjorde det …”
Inte det minsta elak betoning, men jag kände mig mycket dum och tillintetgjord för det slutade inte med en mening från vår äldsta dotter. Lillgammalt drog hon allt. Det var små marginaler mellan Lizettes två platta fingrar och hennes tillplattade biologiska pappa och just då önskade jag att vi satsat på guldfiskar eller vad som helst. Varför har vi lärt henne tala så mycket vid den åldern? Hur kommer hon att bli om två-tre år? Om jag skulle låsa in henne i förbandsskåpet? Sätta ett stort plåster över munnen? 🙂
Undra hur mycket förskolepersonalen kunde pumpa henne på, om vad vi gjorde på hemmaplan, när hon var i den åldern? De jämnåriga hade inte det vokabuläret. Samtidigt kan det bli så fel om man kan säga för många ord och egentligen inte förstår all innebörd. Solveig hade med en gullig röst kallat Jennifer för sin ”lille skurk”. Det fick Solveig stå till svars för när hon fick frågan på förskolan: Hade hon verkligen sagt så till Jennifer?

Det gick bra med fingrarna. Plattheten var inte farlig. Inget var skadat. Små barns brosk är mjukt och läker snabbt. På en vuxen person hade det varit värre upplyste doktorn. Vilken tur att Lizette inte klämt mina fingrar. 😉 Vi kom hem lyckligt i den täta Bjärehalvödimman och jag hade haft fel. Två bilturer hade återstått under nittonhundratalet.

Slutord för 2015:
Där parkerar jag Månadens kåseri tillsammans med Månadens tävling på långtidsparkeringen. Som vanligt svarar jag eventuella kommentarer i denna kategori med en symbol av något slag. Sist fick jag med den ”fundersamma gubben varianten”.

Jag vill passa på att önska dig läsare Ett Gott Nytt År. Tacksamt bugar jag för alla uppskattande kommentarer som bloggen fått under året från gamla och nya besökare. Fast jag minskade ner på antal blogginlägg under 2015 blev det många nya rekord av olika slag under de tolv månaderna. För en statistikälskare som jag var det extra kul. Men som alltid tar jag det mesta med en nypa salt.
2016 års bloggande kommer att …  Det finns alltför många olika scenarion inom olika områden. Både på det privata och för det som jag personligen brinner mest för – romanskrivandet. Hade intresset för kåseriboken varit lika stort som för romanen skulle jag kunnat välja samma taktik som sist. Varit kvar som bloggare och gett ut en till två kåseriböcker de närmaste två-tre åren med nyskrivet material och ”tvättat” material. För mig finns det inte på kartan att kombinera sociala medier med att ”föda” fram en tjock läsvärd roman. Det skulle i så fall vara om jag dammade av ett gammalt manus. Annars måste jag stänga av allt för att kunna leva mig in i den fiktiva världen.
Den som lever får se … några drömmar har jag kvar, men nyårslöften hoppar jag över. Börja röka eller åka på bankrånarturné passar inte min personlighet. Om jag fortsätter skriva lite till kommer detta att bli längre än själva Månadens kåseri. Då är frågan om det är en styrka eller svaghet? Risken finns att det uppfattas som svammel. Sanningen är snarare att det ofta finns ett allvar mellan raderna även när jag skämtar som mest.

”Att det gjorde ingen skada, det gjorde ingen nytta, också tomma nätter följs ju av en dag”, sjunger Björn Afzelius just nu i låten ”Fröken Julie” från skivan ”För kung och fosterland”, 1976. Vilken låtskatt Afzelius lämnat efter sig. Vilken av Björns alla melodier är din personliga favorit? Jag har alltför många för att kunna välja ut en.

Sköt om dig. Jag önskar dig läsare allt gott under 2016. ❤

 

En julklapp till dig själv eller till en vän …

Hej!

Äntligen får jag en chans att låna bloggen. Jag är ju faktiskt en del av SolBo Förlag som har denna blogg som bas. Dessutom har jag en egen kategori. Inte illa. 🙂

Bosse ägnar sig åt julförberedelser och annat som han kommit efter med när han lekt med korsordstävlingen i november. Jag gissar på att han spånar på lekar och tävlingar som vi brukar ha på jullovet. Dessutom är jag rädd för att han smyger med något större skrivprojekt. Han vet de ”stränga” förutsättningarna. Jag har inte tid för något redigeringsarbete innan min speciallärarutbildning är klar till sommaren.
Sedan får jag hitta på ett annat bra skäl… 🙂

Här kommer vårt julklappserbjudande från SolBo förlag:

Kåseriboken ”Skimrande ögonblick…” eller romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” går nu att köpa för 100 kronor styck. Detta erbjudande  gäller fram till 19 december.

Porto tillkommer med 49 kronor. En bok + porto kostar alltså 149 kr, men eftersom det får plats två böcker i en påse kan du köpa två böcker + porto för 249 kronor. Två av samma titel eller en av varje – valet är ditt.

Glöm inte att gå in på  https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/ och följ de andra anvisningarna. Vi måste veta vilken eller vilka böcker du ska ha, om de ska signeras, din adress, namn m.m.

Jag önskar dig en fin fortsättning på december. Själv längtar jag till mitt jullov. Det är alltid guld värt för mig. Dessutom ska jag skriva på terminens sista delprov, en förberedelse inför nästa termins examensarbete.
Vänliga Hälsningar: Solveig

En halvdansk med ett stort varmt hjärta

Igår var det releasedatum och jag var och hämtade min gratisbok. 🙂

Förra året dök han upp som en frisk fläkt i Ystads Allehanda och jag började längta efter hans krönikor. Lukas Ernryd var namnet. (Lukas hade sedan en tid skrivit krönikor i Kristianstadsbladet). Jag är inte ensam om att gilla hans personliga texter. Flera gånger har jag sett hans namn under Dagens Ros.

Tidigt berättade jag för Solveig att den killen måste ge ut en kåseribok förr eller senare. När man pratar om trollen/räven … dök det plötsligt upp ett mail i SolBo Förlags inkorg. Lukas undrade om vårt förlag kunde trycka upp hans tänkta debutbok.
Tyvärr är ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” inte tryckt på eget tryckeri, utan heldanska produkter. 😉

Jag skrev gratisbok. Det var inte så att jag personligen var den enda lyckliga mottagaren. Alla får boken gratis. Den går nämligen inte att köpa någonstans. Däremot kan man inte få den om man inte satt in minst 200 kronor till en särskild insamling som är skapad hos Barncancerfonden. Tro inte att jag gör ”smygreklam” för boken. Den går bara att få på centralredaktionerna i Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Tidningarna där Lukas krönikor finns. Dessutom finns de bara i en begränsad upplaga.

Alla pengarna går oavkortat till Barncancerfonden för att hedra minnet av Ture Thell. I förordet står det att Tures pappa Anders är en av Lukas närmaste vänner. Den 30 januari 2014 tog Thure sitt sista andetag. Han blev sex år, hann aldrig fylla sju. Ingen borde drabbas av cancer. Särskilt inte barn. Ändå insjuknar 300 små varje år. Detta ska ned till noll. Här är mitt bidrag … skriver Lukas. ❤

Förra året samlade Ica Kristianstad in 642.404 kronor i en egen Ture-insamling. Detta projekt, som görs i samarbete med butiken, är en fristående fortsättning på det arbetet.

I förordet till ”Utvalda krönikor 2013-2015” skriver författaren Eva Ström: ”Att våga vara sig själv i skrivandet är svårt. Det fodrar mod. Lukas Ernryd är en modig skribent som vågar vara sig själv och som alltid möter sin läsare i ögonhöjd. Han vet vad kärlek är. Därför läser jag honom gärna.”

Jag instämmer i rosorden. Det finns en närhet och äkthet i texterna som berör mig varje gång. Han både roar och oroar mig. Lukas underbara kärleksfyllda krönikor borde spridas som ringar på vattnet till de stora drakarnas värld. Världen behöver en Lukas Ernryd – mer än någonsin. Lukas rädds inte för att skjuta på fördomar och orättvisor. Han brinner för empati och en rättvis värld. Det är få skribenter som vågar bjuda så mycket på sig själv och de sina.

Du som bor i närheten av Ystad, Simrishamn och Trelleborg. Du kan såklart ta chansen. Både göra något gott och samtidigt få en egen gåva av ord i din hand.

Har du följt mig ända hit ner i texten kommer min ”gåva” till dig som deltar i min novembertävling. Idag är det både min fridag och din. Uppgift tjugonio kommer imorgon. Jag önskar dig läsare en fin lördag. ❤

 

 

En författares försvarstal

Blogginlägg nummer 900.

Jag har en blå pärm som det står Rosor & Ris på. I den har jag kontinuerligt satt in papper med åsikter om min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Med tiden har pärmen blivit riktigt ”tjock”. Nu tänkte jag inte prata om de vackra rosorden, de allra vackraste är privata mail och hederliga gamla brev från nöjda läsare, istället ska jag plocka fram ett av de tre riskorn som finns i pärmen. Det som kom från Småland, från den enda bloggaren som sågade mig. Egentligen hade jag förberett mig för många fler bloggsågningar – för smaken är som baken…

Att ha olika åsikter är främjande. Att ”lura” läsare i en recension är inte samma sak. Om kvinnan hade låtit sina ord stanna i sin blogg, inom sin läsekrets, hade det inte skadat mig eller SolBo Förlag. Jag hade som privatperson blivit sur och skakat på huvudet åt det felskrivna och varit besviken över att hon la fram det på felaktiga grunder.

Antagligen kliade det så mycket i Ylvas fingrar att hon måste berätta det för ”hela världen”. Därför lämnade hon som ENDA person en recension på Adlibris. Sorgligt med tanke på att flera personer hade köpt en osignerad bok därifrån. Jag har kvitto på att en del tyckte om boken, om jag ska tro på orden i deras bloggar och meddelande på Facebook, men de kanske bara var snälla. 🙂

2 blogginlägg länkar till den här boken

Mina fotsteg i ditt hjärta

‎2014‎-‎04‎-‎04  Ylvas läsdagbok

Kulturkullan

‎2014‎-‎03‎-‎16  yfronten

Så här skriver Ylva: Mina fotsteg i ditt hjärta. utläst 140404. Mina fotsteg i ditt hjärta av Bosse Lidén Detta boktips fick jag av författaren själv, som kommenterade på min andra blogg x. Det är ju roligt! Inte för att jag hittar i Halmstad men det är ändå trevligt att läsa om en plats som ligger nära (73 km härifrån). Det är en söt kärlekshistoria och en berättelse om en barndom som tyvärr slutar tragiskt med en olycka när huvudpersonen Sebastian är tolv år som gör honom mycket äldre på ett ögonblick. Jag tycker om handlingen men irriterar mig på det överlastade språket, som inte känns naturligt för tolv-trettonåringar och är fullt med klyschor och liknelser som haltar.
”Det var bara att krypa till korset och erkänna. Jag hade haft en stark känsla som aldrig gått över. Jag hade vandrat en lång väg. Bestigit branta berg. Vandrat i mörka grottor. Gått vilse på okända stigar. Hoppat av på fel stationer. Stundtals varit på gränsen till korkad. Jag hade nästan alltid tagit fågelvägen, den lätta vägen. Till slut hade jag äntligen kommit fram till slutsatsen att man måste vara ärlig mot sig själv. Det finns ingen hemlig genväg. Man måste helt enkelt känna det man känner och vara den man är.” (sid 270-271) Här är visserligen personerna vuxna, men för det behöver de väl inte vara vandrande väggord?
Sebastian ska fylla tretton år. Han leker en farlig lek med klasskompisen Sonny.
De kallar det Hårdare än plåt och tävlar om vem som kan kasta sig ut i gatan närmast framför en bil. Hösten 1974 byter han intressen plötsligt och det enda som betyder något är Lena. Lena går i samma klass och de börjar skriva hemliga brev till varandra med sju frågor. Trettio år senare återvänder Sebastian till Halmstad för att få svar på vad det var som hände den där hösten.

Författarens försvar:
Mina spontana förstaord: Orutinerat att avslöja vad som händer i slutet av en bok. När hon sätter citattecken om hela långa mittenstycket och lägger in det direkt efter det att hon skrivit om tolv-trettonåringar som har ett överlastat språk, får hon det att låta det som att det är så här de pratar, vilket inte stämmer med sanningen i boken. Sebastian Rosander är tretton år när boken startar, inte tolv. Frågan är om Lena Sanders kommer att få uppleva sin trettonårsdag. Det är en annan hemlig story som en ny läsare bör få uppleva på egen hand.

Jag har ett väl utvecklat minne när det gäller saker som hände förr i tiden. Ber du mig däremot att redogöra för vad jag åt till lunch för några timmar sedan kan jag sväva på målet. Efter att jag bestämt mig för att startpunkten skulle vara 1974, året då ABBA nådde sina framgångar i Brighton, plockade jag fram min gamla Philips rullbandspelare.

Det var speciellt att lyssna på min och mina gamla kompisars röster från den tiden. Höra inneord, slangord och den fulsnygga dialekten.

I stugan i vår trädgård satt jag i många månader och skrev och lyssnade på sjuttiotalslåtar. Jag läste under en lång period faktaböcker och självbiografier som handlade om min barndomsstad Halmstad och googlade på nätet. Jag pratade med kompisar om olika minnen och saker som jag antecknade i ett handskrivet block, tog kontakt med några experter. En stor fördel är att jag under några år läste allt inom ämnet psykologi och hade då en förmåga att läsa mig till mycket. Jag har jobbat med barn och ungdomar med stora problem och träffat psykologer av olika slag. Min praktik hos två skolpsykologer präglade mig mycket under en lång tid. När barn och ungdomar råkar ut för olyckor, sjukdomar som kan vara kroniska eller livshotande, kan de reagera på olika sätt. Yngre barn kan regrediera eller bli lillgamla.

I min debutbok ”Mina fotsteg i ditt hjärta” förekommer det både sjukdomar, död och skuldkänslor. Jag speglar trettio år i en mans liv, från det att Sebastian Rosander är en naiv, sportgalen, musikälskande trettonårig grabb med många kompisar och ringa erfarenhet av det motsatta könet. Plötsligt kommer förälskelsen som ett blixtnedslag och inget blir som förut. Allt kunde blivit sockersött, men då händer det olika saker som får konsekvenser. Sebastian valde förmodligen inte rätt väg, men han lärde sig mycket av livet och allt det hemska gav något gott tillbaka. Under trettio år får läsaren följa hans liv och bjuds förhoppningsvis på många skratt, spänning, nostalgi, musikminnen och ungdomskärlekens problematik och starka känslor.

Ylva gör sig lustig och förvränger sanningen när hon sätter citattecken om ett stycke ur boken och får det att framstå som om tolv-trettonåringar pratar på detta sätt.  😦  Istället handlar det om tankar, en slutsummering av en 43-årig riktigt välutbildad man som under trettio år burit på en skuld som både han och jag önskade ingen medmänniska fick uppleva. Mannen har läst tolv år på universitet och gått en specialistutbildning. Det förekommer ingen ”dialog”. Bara inre tankar som huvudpersonen knappast behövde ringa till Ylva för att fråga om han fick tänka.

Ylva inser tydligen sitt misstag och försöker ursäkta sig under 12 ord innan hon fortsätter, men då har hon redan lurat alla Adlibris-läsare, som inte redan bestämt sig för att läsa något av författaren Bosse Lidén, plus de personer som känner någon som berättat att boken är klart läsvärd, men som hittar den här recensionen. Adlibris-läsaren tror att det handlar om Världens sämsta bok från en okänd författare, utgiven på ett okänt bokförlag. Inte nog med det. Ylva förekommer två gånger på Adlibris. Den som trycker på länkarna hamnar på hennes bloggar. Inte på risorden om min bok utan på hennes sista blogginlägg. Ett tragikomiskt, tekniskt misstag som bara gör mina kompisar gladare. Eller var det ett originellt sätt att ragga bloggbesökare?

Slutord: Tänk om Ylva har rätt. Bäst du tar chansen innan det är försent. Ta själv reda på om det stämmer att ungdomarna pratar som vandrande väggord. Beställ direkt en signerad bok!

Köp bok/böcker

Betänk bara, att om du inte har levt under mitten av sjuttiotalet, i Halmstad, kanske du inte vet allt. Istället kan du bli road och oroad av det som händer. Mitt mål var att det skulle märkas att Sebastian blev äldre allt eftersom handlingen fortskred. Att skippa deras uttryck och slang skulle förringa totalupplevelsen.

Då tycker jag det är mer störande att många ”moderna” böcker de sista åren innehåller partier i kursiverad stil på olika språk, som inte översätts till svenska.

Kan jag få en kopp latte! Tack!

Ps. På sin egen blogg tycker jag att det är okej att skriva och göra som man vill. Besökarna bestämmer själva om de vill titta in eller inte. Flyttar man över sina åsikter till mer offentliga sammanhang bör man ha mer kött på benen och vara påläst. Det kan finnas ett personligt skäl till att man inte förstår. I det här fallet tror jag att det till stor del handlar om ålder och dialekt. (Det bygger jag på att Ylva via bloggkommentarer delgav mig att hon inte förstod uttryck.) Men att göra om en vuxen fiktiv människas funderingar och få det att låta som om det är tolvåringars sätt att uttrycka sig i boken, det var oförlåtligt slarvigt gjort.  😦  Ds.

Eventuella kommentarer besvaras med en symbol av något slag. Jag har skrivit det jag vill ha sagt.

 

Veckans boktips & erbjudande

Tiden kan springa iväg fort. I denna vecka firar SolBo Förlag att ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” fyller 1 år. ❤

Vi har därför under veckan ett specialpris på just denna titel för bloggläsare och Facebookvänner.

Under vecka 41 sänker vi priset på ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” till 100 kr st. (+ porto 49 kr)

Eftersom det går att skicka två böcker för samma porto kan du köpa två böcker för 249 kr. Kanske en bok till dig själv och en till en vän. Snart är det jul… En kåseribok är en utmärkt julklapp som man kan njuta av under julhelgerna. Personligen anser jag att en kåseribok inte ska läsas som en vanlig roman utan kommer mer till sin rätt om man läser högst ett par kåserier i taget. Suger på karamellen… Skrattar… Ler. .. Känner igen sig… Fäller en tår om man känner empati…

Här är länken med information. https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

På den sidan står ordinarie priser. Beställer du exemplar av ovan nämnda titel nu sänker du bara priset, men följer i övrigt anvisningarna. Gör gärna beställningen i början av veckan för vår bank ska gå ihop med Swedbank till helgen och vi når inte kontot från fredag den 9 oktober- måndag den 12 oktober. (Du som gör en beställning i slutet av veckan får alltså vänta några dagar på din leverans, tills vi sett pengarna på kontot.)

Bloggfakta: Veckan efteråt går i Robban Brobergs tecken. En tävling på tisdagen den 13 oktober och sedan vidtar röstning av favoritlåtar från torsdagen och framåt. Vilka av alla hundra låtarna är populärast bland mina bloggläsare? Jag tänker rösta först.
Vecka 43 lägger jag in ”Månadens kåseri”. Denna vecka firar jag och Solveig Silverbröllop (25 år) och hoppas slippa nätmobbing. 😦
Jag har många andra inlägg som skulle vilja få visa upp sig. Utflykten igår måste jag berätta om. På tal om berätta. Onsdagen den 28 oktober kommer ett inlägg om hur jag tänkt mig bloggen under hela november. Troligen får jag nya bloggtittare och förlorar andra. Så´nt är livet. Nu ska jag läsa vidare i den mycket spännande boken ”I Mullbärsträdets skugga”. John Grisham som har ett förflutet som advokat lirar oftast på hemmaplan när han trollbinder i sina tjocka romaner. New York Times Book Review menar att Grishams 26:e roman är en av hans bästa. ”Detta kan bli den bok han blir ihågkommen för”, skriver Washington Post. Själv sätter jag punkt just nu. Du får ha en bra vecka!

Från en liten ö till en depression

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Tänk att två boktips från samma person kan få så stora konsekvenser. 🙂

Eftersom jag knäckte läskoden innan jag började ettan hade jag redan befunnit mig i många olika världar. Förmånen att låna böcker gratis på biblioteket var som julafton. Efter att först ha läst igenom bokbeståndet för barn- och ungdomsböcker på filialen tog jag mig allt oftare in till stadsbiblioteket i centrum. Bokhögarna på skrivbordet kunde vara rejäla och det var ett styrketräningspass att bära hem och dit dem från bibblan. Denna grå och regniga oktobersöndag var det givetvis stängt på biblioteken och det var då pappa kom med sitt första boktips till mig. En vuxenbok. En deckare av Agatha Christie. Pappa tyckte att hans elvaårige son var mogen för spänning av den högre skolan.
Själva den fysiska boken var inte lockande med sin trasiga rygg och gulnande fläckiga sidor. Det såg ut som om en mus tagit små smakprov. Jag kände mig inte ens sugen på att hålla i boken. Förstrött bläddrade jag i förordet och såg att den engelska titeln var ”Ten Little Niggers” och att boken skrevs samma år som andra världskriget startade, 1939. Kunde en sådan gammal deckare vara något att ha? Borde jag inte istället läsa om en Fem-bok från min egen kompletta Blytonsamling? Be mamma baka scones och dricka hett te och träffa Tim igen. Drömma att jag hade en egen hund och bodde nära havet.
Istället blev oktobersöndagen startskottet in i vuxen-deckarnas värld. En plats som jag därefter aldrig har lämnat. Sedan må orden moderniseras och genren bytas ut mot kriminalbok, thriller, spänningsroman eller liknande. Är en bok välskriven spelar det ingen roll vilken genre den är klassad som. Jag drabbades av en förkärlek för pusseldeckare genom den välskrivna boken, som för mig alltid kommer att heta vad den är döpt till ”Tio små negerpojkar”. Vilket koncept. Vilket suveränt sätt att skapa dramatik genom att begränsa utrymmet för personerna i boken och stänga av dem från yttervärlden.
Tio för varandra okända personer har blivit inbjuda till Negerön av olika skäl. Alla bär de på en mörk story där de undkommit rättvisan någon gång i sitt liv. Det är en brokig skara som anländer till den annars obebodda lilla ön. På ett genialt sätt har de lockats dit av värden, Mr Owen. På väggen hänger en barndomsramsa:
Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen, och så blev det bara nio. Nio små negerpojkar sov utan måtta. En försov sig, och så blev det bara åtta…
På matsalsbordet står tio små porslinsfigurer på en rund glasplatta. Efter första middagen när de sociala spänningarna lättat och en trivsel börjat uppstå kommer RÖSTEN från ingenstans. Utan förvarning, omänsklig, genomträngande …
”Mina damer och herrar! Tyst i salen, om jag får be! Ni är anklagade för följande brott: …”
Helt fascinerad av sambandet mellan barnramsan och antalet porslinsfigurer som blev en färre efter varje mord, kändes det som om jag befann mig gömd bakom en klippa på ön och oroligt betraktade förloppet och bad att Vera Claythorne varken var en mörderska eller skulle bli mördad. Redan i den åldern gillade jag att suga på karamellen, men boken lämnade aldrig min hand. Inte ens under toalettbesöken eller under måltiderna. Den trasiga boken följde med mig överallt, som en siamesisk tvilling. Jag letade då och då upp pappa och berättade vem som jag trodde var mördaren. Först hade mina tankar gått till en elfte person. Sedan någon i gruppen.
Pappa log och tyckte att jag hade intressanta åsikter.
Det blev akuta problem när min skyldige gick och dog. Då fick jag snabbt byta misstänkt. Ibland läste jag inte på en stund. Istället gick jag och funderade och hade rådslag med mig själv. Såg situationen framför mig. Vägde argumenten mot varandra. Tog in fakta och granskade detaljer, lekte Sherlock Holmes. Jag våndades och njöt om vartannat. Agatha Christie hade mig helt i sitt grepp. Jag var fångad i ett nät av skrivna ord ändå till slutet. Först hade jag hajat till. Var detta briljanta slut möjligt?
Det var många år sedan jag läste boken. Inför detta kåseri var jag skraj för vad jag skulle anse när jag återläste. Rädslan var obefogad. Boken håller än. Sjuttiosju år efter det att första upplagan kom ut.

En helgdag ett par veckor senare då vädret inte lockade till utomhusaktiviteter och det var ett tomrum i mitt liv, återvände jag med förväntansfulla steg till pappa, min stora boktipskung. Pappa som var på väg ut letade fram boken han precis hade läst. Den ingick i ”Det Bästas bokval” som pappa prenumrerade på. Titeln var ”Skall jag taga vara på min broder?” av författaren Marcia Davenport.
Förväntningarna var skyhöga inför min andra vuxenbok. Pappa berättade att det inte handlade om en renodlad deckare, men att boken ändå var mycket spännande på flera ställen.
Depression. En främmande term som jag visste föga om. Annars skulle jag kunnat briljera med att jag hamnade i farstun till ett mörkt stort hål. Min förmåga att kunna leva mig in i en handling var klart till min nackdel. Envisheten att inte ge upp drev mig slaviskt vidare i höstmörkret, när jag slukade pappas andra boktips på en enda dag. Den längsta söndagen i mitt elvaåriga liv måste ha bestått av hundratals dystra timmar av eländernas elände.
Med tunga steg gick jag till mina föräldrars sovrum och satte in boken i pappas bokhylla, innan jag kröp ner i min säng och låg där bedrövad och grubblande. På näthinnan såg jag framför mig hur de två rika bröderna Holt började bygga en labyrint i sitt hus med tidningshögar ända upp till taket, med dödsfällor mot allt och alla. I den förfallna bostaden samlades det på skrot och elände. Tidningarna började lillebror Randall spara på när Seymour blev blind. Randall hade en fix idé om att han skulle bota blindheten med att låta sin storebror äta apelsiner varje dag. Sedan skulle Seymour läsa ikapp de sista trettiofem åren. Ju mer detaljer jag fick som läsare, ju mer deppig blev jag. Varför skulle Randall lockas hem över Atlanten när det äntligen uppstått lycka? Då det hade funnits en ljus framtid som han så väl var värd.
Elvaårige Bosse var inte klädd för de här dystra livsödena. De flesta andra elvaåringar skulle aldrig kommit igenom första sidan och därmed skonats. Jag däremot ville ha svaret på varför bröderna blev så konstiga och egna. Deras fruktansvärt elaka, rika farmor som regerade som en diktator, bestämde allt i huset. Hon behöll makten långt efter sin död tack vare sitt speciella testamente. Men det behövde aldrig gått så illa om jag fått hjälpa till. Storyn byggde på en verklig händelse vilket fick mig att bli ännu mer dyster till sinnet.
Som vuxen skämtade jag genom åren med pappa om hans två boktips. Det fanns inte på kartan att jag skulle be om ett tredje tips. Istället blev pappas yngsta son bibliotekarie och lämnade frikostigt tips på bra titlar. Jag fick pappa att vidga sina läsupplevelser under sina sista levnadsår. Han kom att uppskatta turerna till bibblan när han väl skaffat sitt första lånekort. Biblioteket var ett ställe han inte satt sin fot på tidigare i livet.
Åren tickade iväg. Som jag skrattade när det gick upp för mig vad det var för bok min svärfar precis läst i en gammal ”Det Bästas bokval” som han kommit över i en auktionslåda.
”Det måste vara din pappas berömda boktips nummer två. Ta med dig boken hem. Det ska bli spännande att se hur du uppfattar den trettio år senare. Ser du att den är tryckt samma år som du föddes?”
Den gamla boken hamnade i vårt gedigna bokbestånd efter bokstaven H och har blivit stående där tills jag skriver detta månadskåseri.
Tyvärr fick inte min härliga svärfar höra min åsikt. 😦
”Randall hade dött först. Han hade fastnat och dött i en fälla som han själv hade gillrat. Seymor hade levt vidare i några ofattbart hemska dagar innan han till slut dog av svält.”

Om du inte ser några nya blogginlägg på ett tag får du dra dina egna slutsatser … 😉

Efterord: Frågan är om det finns något mord eller dråp med i min debutroman. Sebastian Rosander både vill och vill inte tro det. Frågan gnager inom honom i trettio år och han känner ibland en stor skuld. Helst under varje höst. Vem skulle inte gjort det?

I kåseriboken finns rubriker som: Mamma räddade mitt liv, Ondskan har många ansikten, Mitt liv som kidnappare, Döden slog till blixtsnabbt, Skolvåldet i min backspegel, Se upp för Ulliganerna! Mer skrämmande blir det inte i vår gemensamma bok. Förhoppningsvis finns det annat tänkvärt att njuta och skratta åt. Det är heller inte förbjudit att släppa en tår eller två vid något känsligt ställe. Eller blir arg på något.

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på sommaren. Vi ses kanske i september. 😉

Ps. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Jag har mycket spännande att göra under veckan.

Skarven mellan två sommarmånader

En snigel i blomman är inte samma sak som att ha en snigel i ögat. 🙂

Veckan som snart gått har innehållit en skarv mellan två sommarmånader. Min hjärna har svårt att inse att tiden rusat iväg. Det är en smula vemodigt att mörkret kommer snabbare på kvällen.
Sommaren 2015 har varit en speciell sommar på många sätt och vis. Våra döttrar har prövat sina egna vingar under sina utlandsresor. De far iväg hit och dit och ibland känns det som om de bara mellanlandar hos oss. Däremellan jobbar de på sina sommarjobb. De är duktiga tjejer båda två och vi älskar dem gränslöst. Visst låter jag neutral? 🙂
Jag och Solveig har gjort många mysiga saker på tu man hand.
Libra har förenklat mitt diabetesliv, medan min ena axel har jobbat hårt på att försvåra mitt liv. Det ska tydligen kännas att man lever. 😦
Solbo Förlag har ”vilat” till skillnad från de två tidigare somrarna. Jag vet hur intensivt Solveig kommer att få det under de två kommande terminerna och jag har värnat om att hon ska varva ner och samla energi inför slutspurten.
Om en dryg vecka kommer jag att börja fundera på min egen framtid. Det finns många vägar att gå. Än så länge hemliga till och med för mig själv.
Denna vecka bjöd jag på ett seriöst kåseri och lät er få en inblick i ett sorgligt minne med en stjärna som slocknade alltför tidigt. ❤
Jag har hunnit göra flera bloggvandringar och tittat in hos ett par hundra bloggar. Både gamla mysiga bekanta bloggar och nya trevliga bekantskaper. Det är spännande att se vad ni sysslar med. En del bloggare är fantastiska på att ta foton. Andra roar mig högtidligt på andra sätt. Jag är ledsen för att några är sjuka eller nedstämda av olika skäl. Flera har blivit som mina kompisar, fast vi aldrig träffats. Ni lär mig hela tiden nya saker och jag får tips som jag skriver ner, (jag är en antecknande person). Jag hinner inte kommentera alla inlägg jag läser. Den tiden finns inte längre. När jag stannade vid denna bloggstation, en blogg med hög fotonivå och välskrivna inlägg, blev jag givetvis extra glad. 😀

http://inghar.blogg.se/2015/july/sa-antligen.html.

Glad blev jag också för ett tag sedan när jag fick reda på att en skola i Skåne använt sig av min roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” som studentlitteratur. Det känns både overkligt och smickrande.
En kväll och en natt i veckan var jag riktigt dålig. Jag kunde knappt för egen maskin ta mig upp på grund av yrsel. Det var svårt att ligga i sängen eftersom min axel värkte. Om jag vände mig åt andra hållet snurrade rummet. Min vänstra vad höll på att krampa flera gånger. Istället för att tycka synd mig själv låg jag där i mörkret och lyssnade på Supertramp på Spotify. För att lura hjärnan att tänka på positiva saker lät jag Lena Sanders röra på sig genom Sverige medan Sebastian Rosander befann sig på en läkarkonferens i Seattle under tre veckor. Inte trodde jag att jag var så mordisk. 😉 Dessutom var jag säker på att jag klippt banden till mina två skötebarn.
Eventuella kommentarer besvaras med en 🙂  😦  😀 ❤
På torsdag kör jag igång med andra halvlek; Fråga 16 av 30 av Världen & vardagstankar.
Jag önskar dig som läst detta inlägg en fin söndag. Njut av dagen – för den kommer aldrig mer tillbaka. ❤