De tog mig för en annan

Bobo minns …

I ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” tog jag med ett kåseri med namnet. ”Lika som tvillingar”. Då handlade det om att två kvinnor trodde att jag var utländsk.

Det har även hänt vid tre tillfällen att människor tyckt att jag var otroligt lik en känd svensk skådespelare och aktör. Här kommer ett snabbt hopkok om detta:
Jag tog det inte på allvar första gången som en yngre träningskompis kläckte ur sig frasen.
”Bobo! Vet du om att du liknar x jättemycket”?
Då tyckte jag han var galen och slängde snabbt ur mig en motreplik.
”Och jag tycker du är lik Uffe Sterner. Är ni släkt?”
Till saken hör att ishockeyspelaren Sterner varit Sveriges kändaste spelare några år tidigare. Min klubbkompis hade samma för och efternamn. Med andra ord säkert ett utslitet skämt från min sida under ett svettigt träningspass.

En regnig eftermiddag visade de en svensk gammal svartvit filmklassiker på TV. ”Otroligt”, sa jag högt till mig själv. ”Det är ju jag.”
Både de pigga spelande ögonen, ansiktet, kroppsspråket, kroppsbyggnaden och sättet att förflytta sig var tvillinglikt.

Under flera år trivdes jag med att ha långt hår. Inte med möjlighet för en hästsvans, men häftigt lagom långt hårsvall.
Men på högsommaren bytte jag taktik och gick och fick håret rejält kapat. Skönt när jag svettades eller badade i salta hav. Annars gick det utmärkt att likt Björn Borg ha ett tufft svettband i pannan och på handlederna.
Det var endast med denna korta frisyr under några sommarveckor, som jag insåg likheten.

Inför en utlandssemester fick jag ett spontant ryck. Planen som dök upp var att jag skulle få håret lite lagom trimmat. Spontant gick jag in på ett klippotek mitt i centrum. Jag lekte med tanken att den söta yngre Lena som sprungit efter mig för många år sedan skulle hålla i saxen. Jag hade inte sett henne på flera år, men kände ändå till hennes yrkesval och arbetsplats.
Lena såg jag aldrig till. Istället bad en kvinnlig frisör i min egen ålder mig att sätta mig i stolen. Jag berättade att jag bara ville att hon skulle ta lite i topparna.
Från början förde vi en trevlig dialog. Jag råkade nämna att jag skulle åka till Kos nästa dag. Detta ämne gick hon igång på. Direkt började hon lovhylla Medelhavsön som var hennes favoritö. Snart var dialogen ersatt av en kvinnlig monolog. Mina tankar förflyttade sig från att lyssna, till spegelbilden där jag besviket insåg att chansen att träffa på en intressant dam på resan hade minskat till fryskallt. Det hjälpte inte att jag tystnade. Snart var det bara en godisklubba som skiljde mig från deckaren Kojak.
I vissa lägen var jag mycket blyg och väluppfostrad. Eller vad säger man när ”Saxkvinnan” äntligen, antagligen fick hon kramp i saxen eller i tungan, några timmar senare (det kändes som jag missat flyget), slutade klippa och satte upp en spegel bakom min nacke.
”Är du nöjd? Blev det bra?”
”Nä. Det blev för kort. Kan du plocka upp det från golvet, tvätta till det och sätta fast det igen?”
Istället drog jag till med ett falskt.
”Visst. Tack.” och försökte tänka positivt. Bra. Ingen chans bland brudarna på resan eller i sommar. Jag behöver inte klippa mig de närmaste två åren och kommer därför att tjäna big money.

När jag klev på bussen visade det sig att den blå stadsbussen var knökfull. Ändå hade jag tur och fick den trånga platsen bakom chauffören.
Vi hann knappt rulla iväg förrän jag hörde en grabb längre ner i bussen börja tjata med sin mamma.
”Mamma. Såg du?”
”Vaddå?”
”Det var Nils Poppe som gick på bussen.”
”Inte så högt Patrik.”
Killen började tjata ännu HÖGRE.
Min nyfikna sida av mig började titta mig runt. Till slut vände jag mig om och möttes av ett fult pekande finger rakt mot MIG.
”MAMMA SER DU ATT DET Är NIILLLS POPPPE!”
”Inte peka! Inte prata så högt. Den riktige Nils Poppe är en gammal gubbe.”
Jag var rädd att busschauffören skulle vända sig om och be om en autograf och att det skulle vålla en krock.
Det blev en pinsam svettig resa som jag förkortade genom att hoppa av en lång bit hemifrån.

På semesterresan hade vi mer än kul. Det ena upptåget och galenskapen ersattes av ett nytt. Men efter fem dagar hände det som inte fick hända. Jag fick racerbajs och mådde skit. När de andra åkte iväg med sina vespor letade jag mig till ortens doktor. Väntrummet var fullt av patienter. Jag fick en ask med pyttesmå tabletter. Just då ville jag bara en sak. Åka hem till Sverige och tryggheten.
Vilken effekt. Knockoutpiller. Det var som att stoppa in en kork i rumpan. Tabletterna som blev kvar använde jag mig av på hemmaplan de närmaste åren. En tabbe en eftermiddag i Sverige var att jag tog ett glas Coca cola upptill. Jag blev knäpp. Kunde inte bedöma avstånd och gick in i väggarna. Koffeinet gick tydligen inte att kombinera med dessa supereffektiva knarkpiller.
Tillbaks till Kos. (Tur detta inte är ett kåseri) 😉
Under tiden som de andra roade sig kungligt blev jag kompis med en rödhårig tjej med blek hy som för första och sista gången åkt på solsemester. Det skulle hon aldrig göra om. Hon klarade inte av den intensiva värmen och den starka solen. Istället för att hänga på våra kompisar fördrev hon och jag några trevliga hotelltimmar under två dagar med att spela spel. Stackars henne när hon blev av med sin spelkompis.

I hotellrestaurangen fick jag ”only rice” till dinner. Mina polare hade blivit bekanta med fem norrländska tjejer under tiden som jag lämnat scenen. De hade varit iväg på utflykter med vesporna och besökt paradisstränder. (Jag tog revansch veckan efteråt.) Denna afton hade de bestämt att ses på ett av innediskoteken som låg i anslutning till vårt hotell. Jag hade vagt sagt att jag kanske dök upp senare på kvällen. Eftersom jag var relativt pigg och uttråkad bestämde jag mig för att lämna rummet.
Till saken hörde att diskoteket hade flera vita pelare i lokalen. Därför kunde jag lite diskret göra mig osynlig och spana in vilka tjejer som mina kompisar träffat.

Troligtvis hade jag samlat på mig för mycket energi under min ensamhet och under alla yatzy-partier. Därför gjorde jag en spontan livlig entré runt sista pelaren som skiljde mig från bordet. Jag minns inte just nu om det var någon av mina glada polare som ropade. ”Tjäna Sebbe” eller om hon från Umeå var etta med repliken.
”Vad sjutton gör Nils Poppe här?”
Hon kunde lika väl stoppat in en isbit innanför min tröja.
But the show must go on. Jag tyckte det var lika bra att hoppa in i Sten Stensson Stéen kostymen resten av den natten. För det var inte Nils Poppe på scenen i Fredriksdal som pigg 75-åring, som de tre personerna förknippade mig med. Så illa var det inte.

Jag borde ta det som en eloge, men tyckte det var pinsammast på bussen i kombination med det långa frisörbesöket.

Tyvärr kan jag inte bjuda på en bild. Jag letade efter den skiss som en konstnär gjorde av mig på just den resan, men om jag minns rätt var jag inte lik Poppe alls på den. På den tiden körde jag enbart med diabilder. Men när jag ser närbilder på Fabian Bom och Sten Stensson Stéen från Eslöv ser jag den slående likheten.

Dags för SJUTTONDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 onsdagen den 4 maj)

Min första tanke var att ni skulle ägna er åt mänskliga tvillingar, trillingar. Istället tänkte jag om och tog på lekglasögonen. Det här lekuppdraget går att göra både enkelt, konstnärligt och roligt. Snabbt eller genomtänkt. Borde passa de flesta.

Väljer du att gå efter ett TEMA får du tre bonuspoäng. Tema kan vara allt från hundar, personer, vårblommor, bilar, hus, färger, kläder till allt möjligt. Du berättar i din kommentar till mig om du valt ett tema.

Små grundexempel:
Om man ser någon komma med samma jacka som man själv har på sig kan man skojigt säga att där går en tvilling.
Står det tre röda bilar parkerade bredvid varandra skulle man i en lekvärld kunna säga att de är ”trillingar”.
Fyra sommardäck som ligger på garageinfarten och snart ska byta plats med vinterdäcken är ”fyrlingar”.
Någon kan gå omkring med fyra hundar i koppel, av samma ras.
Fem skator sitter i samma träd.
Fem svettiga personer på var sin ”cykel” på gymmet. ”Femlingar”.
Sex personer i samma träningsställfärger joggar på en stig i skogen. ”Sexlingar” såklart.

Här är regler, mall och poängantal:
Inga nätbilder, arkivbilder eller lånade bilder är okej i denna lek. Du ska lämna ditt hem och ta bilderna själv. Tidpunkten ska vara dessa dagar som poängjakten pågår.

Del ett:
De två nya vattentornen i min stad – 2 poäng för ”tvillingar”.

Överkurs. Detta skulle kunna vara tvåäggstvillingar.

Tre gula bajamajor i Sandskogen – 3 poäng för ”trillingar”.

Fyra gula maskrosor som är vackrast i andras trädgårdar eller på stora ängar – 3 poäng för ”fyrlingar”.

Fem frestande Dumle som jag numera bara vågar suga på – 3 poäng för ”femlingar”.

Sex lockande blå m & m. De är mina lördagsmellisar – 3 poäng för ”sexlingar”.

Som jag skrev ovan. Du får 3 bonuspoäng om du väljer ett tema för uppgift ”Del ett”.

Del två:
Vem vet. Du är kanske själv tvilling. Eller har du någon okänd eller känd tvilling som andra tycker du liknar?
Det kan även vara tvärtom. Har DU tagit fel på en person och gjort bort dig som jag gjorde rejält här i blomsteraffären?

En fru för mycket

3 poäng till dig som berättar kortfattat, ”mellanfattat” eller ”långfattat” om en liknande sann episod där personer förväxlat dig med någon annan (Det behöver inte vara en känd person).
Alternativ. Där du tagit fel på någon person som du trodde du kände.

Har du några frågor så ställ dem i en kommentar?

Maxpoängen landar på 20.

Sammafattning:
A. Ut och ha kul. Se på din omgivning med lekglasögon och upptäckarglädje.

B. Du lägger in bilder och text i din blogg.

C. Du skriver en kommentar till mig i DETTA blogginlägg. Har du använt dig av ett TEMA berättar du vilket. I mitt fall skulle det kunna vara Sötsaker & Skitsaker.

D. Se till att du har en färdig länk eller blått i ditt namn så jag smidigt kan nå din blogg. Helst om du är ny deltagare.

E. Jag fortsätter med domartaktiken, att låta stängningstiden gå ut innan jag delar ut poäng i svarskommentaren och i tabellen.

F. Nu måste vårvärmen komma snart. Nyss fick jag skruva upp elementen igen.

Reklam:
De kommande lekinläggen innan sommarlovet kommer att handla om en mördare, ett gratishotell, att inte bli trodd och en slottsläxa.

Poäng delas ut EFTER det att leken är stängd. Stort LYCKA TILL! 

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag. ❤

Jag siktar på att lägga in 30 lekuppgifter och ha en längre paus under högsommaren. Finaluppgiften lär dyka upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (jag lottar) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten.

Lek-Tabell: (Efter 17 uppgifter)
1. Ditte Akker, 165 p.
2. Eva Rohlén, 161 p.
3. Wiolettan, 157 p.
4. Znogge, 151 p.
5. Gunilla Wahlberg, 145 p.
6. Villa Herberts, Ethel Hedström, 133 p.
8. Anki, 131 p.
9. Comsi Comsa, 108 p.
10. Primrose, 95 p.

11. Mia, Maria Bromander, 92 p.
13. Lma, 88 p.
14. Sanna, 82 p.
15. Kersti, 77 p.
16. GunBritt, 74 p.
17. Sussie, Gunnel Moberg, 48 p.
19. Kicki Olsson, 47 p.
20. Gerd Lindblom, 37 p.

21. Tant Glad, 32 p.
22. GunToresson, 25 p.
23. Ninni, 19 p.
24. Susan Johansson, 11 p.
25. Ezter, Mickan, 10 p.
27. Anne, 5 p.
28. Anna Andersson, Skåningen, 4 p.
30. Pia Boman, Annika Sohlin, 3 p.
32. Susie på Stjärnarve, 2 p.

33. Övriga 0 poäng.

Färg i namnet = Har redovisat uppgiften.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg: 😀
– Det är alltid de som står för underhållningen.

http://tittelina.blogspot.se/2016/04/bosses-bloggtavling-om-tvillingar.html?showComment=1461849466054#c3526842832236394126

Dags för sjuttonde uppgiften…

http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Bosses-lekomgang-17/#comments

Lekuppgift nr 17

http://egopyret.blogspot.se/2016/04/bosses-sjuttonde-uppgift-jag-har-valt.html?showComment=1462006736104#c1892265722839359982
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/04/30/11306426-simfotade-vanner/
http://akker.blogg.se/2016/april/lika-2.html#comment

Uppgift 17…

http://ankistankar.blogspot.se/2016/05/sa-ar-det-dags.html?showComment=1462210645308#c2674247896981490143
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/05/bosses-17de-uppgift.html
http://lillafridhem.blogspot.se/2016/05/bosses-uppgift-lika-som-bar.html?showComment=1462217113548#c3051698651686326142
http://gunwah.bloggo.nu/Heminredning/#comments
http://dammsamlare.blogg.se/2016/may/bosses-lek-2.html

Tvillingar, trillingar och “månglingar”

http://eva49.bloggo.nu/Mitt-Balltorp/#comments

Smällen bakom ryggen

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Jag kan fortfarande höra det metalliska oljudet mot den hårda asfalten. Första tanken var att det skett en krock av allvarlig art. Troligen en seriekrock för smällarna hade inte kommit samtidigt. Hoppades att ingen hade dött. En titt i backspegeln fick bilden att frysa till is när den otäcka sanningen …

Det var en fredagsförmiddag på posten. Jag låg bra till tidsmässigt. Efter arbetspasset, som jag skulle tjäna in tre betalda timmar på, var jag långledig. Nästa arbetspass skulle inte börja förrän klockan ett på tisdagseftermiddagen. Så hade jag det varannan vecka. Andra varianten känner jag inte för att prata om.
Just denna syssla var inget som jag gjort speciellt många gånger. Annars brukade jag göra en tur ner till tågstationen för att hämta och lämna värdepost. Nu skulle jag köra upp sex containrar med paket som jag lastat på två vagnar. De skulle följa efter min lilla gula traktor genom Halmstad centrum. Ingen hade hjälpt mig så det var ett knixande innan jag fick alla trilskande hjul att göra som jag ville. Jag var inte utbildad för att köra posttraktor, men sådant tog man inte hänsyn till. Därför var jag inget proffs på tågperrongerna med sina pelare, skyltar och resenärer som knappt hade vett att flytta sig när jag kom. Syftade inte på skyltarna som stabilt stod kvar, även efter det att jag ”hälsat” på dem.
Hade jag bara en vagn kände jag mig en aning stolt när jag vågade vända på perrongen. När jag hade två vagnar bakom mig var jag inte lika kaxig. Då fegade jag ur och körde iväg hundra meter på perrongen och in på ASG lastområde, där jag gjorde en U-sväng. Jag var trots allt ingen postchaufför utan bara en vanlig postiljon.

Jag hade en träff med tre kompisar på Regnbågen, som lockade denna fredagsförmiddag. Vi coola grabbar skulle planera helgen på det populära konditoriet. Tänk om hon med stort H skulle dyka upp på Pinnen under diskokvällen. Sådana viktiga tankar tänkte jag när jag fått stanna för rött vid Slottet. Efter en evighet blev det grönt och jag körde in vid Hotell Svea och ner mot Nissan. En kort vägstump på tjugo meter innan jag skulle till vänster på Hamngatan och bara hade femtio meter kvar till Postens lastbrygga.
Det var några meter in på Hamngatan som jag hörde det illavarslande metalljudet. En bilkrock? En seriekrock på Slottsbron? Tänk om en bil ”puttades” ner i Nissan. Ljudet skar i öronen och lät väldigt nära inpå.
I backspegeln såg jag en mardröm. Sex liggande containrar på gatan. Paket överallt. Bilar som stannat. En häpen kvinna som stod vid räcket på Slottsbron och spejade. En yngling med ett fult leende på läpparna. Det var då jag krympte till en teskedsgubbe. För varje steg som jag sprang mot lastbryggan så blev jag allt mindre.
Då dök han upp. Mannen med vingar. En ängel i postuniform.
Lennart Helmstad var bas för postbilarna. Han måste ha hört smällarna från kontoret. Många tyckte att han var en butter gubbe som var lite svår att ha att göra med. Det intrycket hade jag aldrig haft. Jag förstod dem visserligen delvis för den personlighets-kostym han visade upp på jobbet, men jag såg bakom fasaden. Visste att trots att han var på mig ibland om småsaker så gillade han mig. Den där värmen lyste igenom. Ändå hade jag räknat med att han skulle bli jättesur med all rätta denna svarta fredag. Skulden var helt och hållet min. Farten jag hållit i hotellkurvan måste ha varit för hög för mitt ekipage.

Lennart krävde ingen förklaring. Istället hoppade han spänstigt in i en gaffeltruck och rullade bort till olycksplatsen och tog med sig sin hjälpreda Sixten Bång. Otroligt snabbt var allt som vanligt på gatan. Nästan. Jag satt och skämdes när de kom tillbaka med alla paket och containrar. Inget paket hade blåst ner i Nissan. Tänk om det varit brev, viktiga rek och ass i lasten. Jag vågar inte ens i skrivandets stund tänka klart mardrömstanken. Snacka om tur i oturen.
Detta kommer att bli en skröna som alla kommer att prata om i flera år, tänkte jag dystert.
Inte en gång.
Inte en enda gång drev någon med mig om händelsen. Inget skitsnack hörde jag bakom ryggen.
”Jag skäms”, sa jag till Lennart och tackade honom i hand.
Han bad mig att sätta mig ner på en smutsig stol vid skrivbordet. Sedan bjöd han på en riktig fadäs som han gjort när han var ung.
Den bästa pedagogiken av dem alla. Lyfta upp istället för att trycka ner en medmänniska. Sådant kallar jag för fingertoppskänsla. Dessutom lärde han mig att man alltid lastar med det tyngsta längst bak på flaket. Bättre sent än aldrig.
Vilken medmänsklig och psykologisk personlighet. Det är i trängda pressade situationer som man kan skilja agnarna från vetet. När det är idel solsken finns det många trevliga personer i ens närhet. När det börjar blåsa upp till storm kommer olyckskorparna gärna fram och hackar i sig av kosten. När man känner sig liten som en teskedsgubbe vill man helst möta en ängel i overall.
Tack Lennart Helmstad. ❤

Efterord: Jag såg dödsannonsen i Hallandsposten och noterade att Lennart delade födelsedag med vår yngsta dotter. Mina tankar gick till denna personliga episod.

Fotnot: Nästa månad finns det inte utrymme för något Månadens kåseri. Sedan återstår det bara en månad. I december 2014 bestämde jag mig för att skriva trettio nya kåserier under månaden som jag hade paus från Facebook. Mitt interna mål infriades. Det lustiga är att inget av kåserierna har visats upp här under året. De trivs bra i dammet i wordlådan. Istället har jag suttit och kommit på något nytt varje månad. Egentligen bär jag på hundratals minnen, men jag vet inte hur personlig jag kan vara. Hur mycket jag kan berätta utan att någon råkar illa ut eller känner sig träffad. Ibland hjälper det inte att bara byta ut namn och orter. Nästa år har jag andra hemliga planer, men livet lämnar mycket öppet. Hälsan vill ständigt vara med och bestämma. Den och jag har inte alls samma åsikter. Det hjälper inte att jag fjäskar. Det skrämmer mig en del. Helst eftersom jag saknar en ängel i vit rock som kan leda mig rätt när det blåser storm på havet. När vågorna är allt för höga och kompassen är trasig.

Eventuella kommentarer besvaras med en ”symbol” som uppskattning för att du tog dig tid. ❤

Är du sugen på att läsa mer kåserier finns alltid …             

Nähä. Du läser hellre romaner. Men då har jag ett suveränt boktips här. 😉

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Snart ska jag berätta om en person som INTE uppskattade romanen trots att personen gillade handlingen och den söta kärlekshistorien. ”En författares försvarstal” heter det sedan länge färdigskrivna blogginlägget. 😦

Hopelessly devoted to you

I måndags var vi föräldrar bjudna till skolans aula för att se Grease. Vår yngsta dotter Lizette spelade en roll i musikalen. Hon är med i teaterprofilen på fredagar. Hon går i åttan och det är alltid niorna som har huvudrollerna i årets stora framträdande. Mina tankar gick till en tid då jag var kär upp över öronen i världens sötaste blondin…

…När jag kom ut från biografen Röda Kvarn var jag mer än nöjd. Jag var så belåten med filmen att det fick bli en repris två veckor senare. Fjorton nätter där jag drömde ljuvliga drömmar om Sandy Olsson från Australien. Den söta blondinen på Rydell Highschool i USA.
Engelska Olivia Newton-John hade varit popstjärna i fem år när hon fick rollen som Sandy i filmen ”Grease”. Den numera klassiska filmmusikalen blev en kult världen över. Det dansades på diskoteken till hitsen så att golven gungade. Sandy tänkte på Danny Zuko när hon gick ut från Frenchys hus med brevpapper och penna i handen. Hon lutade sig mot räcket på verandan. När hon började sjunga balladen ”Hopelessly devoted to you” sjöng hon rakt in i mitt pojkhjärta i mitten av biosalongen. Mitt är nog inte det första hjärta som krossas. Mina ögon är inte de första som fäller en tår.
Det var det oskuldsfulla som tilltalade mig. Hon såg ut precis som flickan jag hade drömt om. Jag kan inte tänka klart. Min hjärna säger: glöm honom dummer, men hjärtat säger: släpp inte taget. Du måste hålla ut.
Vi skulle gå barfota hand i hand längs strandkanten. Tillsammans titta på eldklotet, som gick ner i horisonten bakom Tylön i Tylösand. Lekfullt stänka vatten på varandra. Därefter skulle jag jaga ikapp henne. Avslutningsvis skulle vi utforska varandras kroppar tills stjärnorna lyste upp himlavalvet. Jag kunde känna den salta smaken på hennes mjuka läppar. Se det blöta tyget på hennes blus som avslöjade hemliga konturer.
För mina kompisar vad det precis tvärtom. De föll pladask för Sandy när hon i slutscenen hade tuffat till sig för att impa på Danny. Tände till på hennes trånga läderbrallor, att hon rökte en cigarett, att hon hade en helt annan look. Jag vet inte om de var mogna nog för min åsikt om att man ska vara sig själv. Inte spela en roll som inte var äkta. Inte förändra sin personlighet bara för att vinna tillbaks en kille som inte förstått vilken pärla han hade haft i sin hand. Om hon valt mig skulle hon fått vara den tjej hon innerst inne var.
Av en kompis lillasyster fick jag en posters. Från den dagen tittade Olivia på mig varje gång jag stängde dörren till gillestugan, där jag hade mitt pojkrum. När jag flyttade hemifrån flyttade givetvis Olivia med. Hon tog plats på mitt kylskåp. Kanske var hon ett kallt inslag när jag hade dambesök. Som om det lyste rött för upptaget till ett personligt rum. Vet inte om det hade varit bättre med John Travolta (jag får ringa Jonas Gardell och reda ut det). Lite salt i såret var åldersskillnaden. Det var Staffan som kom med ovädret. Glädjedödaren. Tack Staffan. 🙂
”Olivia Newton-John är en bit över 30 år.”
”Skämtar du?”
”Visste du inte det?”
Jag trodde bergis att det handlade om avundsjuka. Min Olivia kunde inte vara en dag över 18 år. Det var jag som hade fel. Jag bläddrade fram det hemska i en biografi på biblioteket. Med tunga steg vandrade jag hemåt i höstblåsten.
Tiderna förändras. Livet går vidare på något vis. Tar nya svängar. Jag gifte mig inte ens med en äkta blondin. Ändå kunde jag inte låta bli att köpa DVD:n. Vet att det kan vara direkt livsfarligt att se om en film man älskat för länge sedan. Det är nu som det kommer fram om det är en klassiker som ex. ”Casablanca” eller en kalkon. Musikalpjäsen på Broadway som blev en biofilm har fortfarande bra musik och dansnummer. När jag såg om Grease 2012 tyckte jag att storyn var rätt tunn som biofilm. Men hon i läderbrallor… hon gick inte av för hackor. Hon var kittlande tuff och läcker. 😀

Tack Lizette för en fin föreställning och ljuva tonårsdrömmar.

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.
Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.
Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet.
Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.