Alla fyra rubrikerna duger

Rökaren som gick upp i rök           Livet gick vidare
Hur djupt var tandens hål?                              Hemlighet eller mord?

I november skrev jag på bloggen om ett barndomsminne som stannat kvar. Två av raderna i bloggtexten var dessa:
En eftermiddag gick Roy iväg hemifrån för att köpa en kvällstidning i kiosken. Antagligen var det en lång kö för det tog minst två år innan han oväntat kom hem igen till sin familj.

Du som läste mitt kåseri tänkte förhoppningsvis själv vidare på det som fängslat många före dig. Storyn om människor som gick för att köpa mjölk, cigaretter och tidningen och sen aldrig återvände hem. En klassiker bland mysterier.
Sant är att nästan alla personer kommer till rätta efter en tid. För Roy tog det ett par år att hitta hem från kiosken.

Raderna om Roy har kopplingar till en annan sannhistoria som jag snubblade över som vuxen. Senare fick jag mer text i en veckotidning och även i en lokaltidning som skrev om samma händelse av någon anledning. Antagligen för att det var ett jämnt antal år sedan. Med andra ord har åtskilliga tusentals personer hört talas om detta mysterium. För att inte tala om de hundratusentals människor som läste det när det var rykande färskt. På den lilla orten pratas det säkert än om en trolig sanning.
Ändå vill jag inte strö salt i såren i detta känsliga läge och lägga alla ”korten” på bordet. Den största orsaken är att jag inte hittat de sparade artiklarna och just nu inte har tid att gräva på rätt ställe.

Den egentliga orsaken till att jag ringde den främmande kvinnan var att jag försökte lära mig allt om en bransch som jag visste föga om. Därför blev det otaliga samtal till myndigheter och viktiga personer som kunde bidra till att jag gjorde rätt och undvek de värsta fällorna. Jag höll alltid telefonluren med vänster hand. Under telefonsamtalen antecknade jag allt av värde med höger hand.

Samtalet till denna kvinna handlade bland annat om den trista nya svenska lagen som försvårade för privata museum. Typiskt att den skulle dyka upp precis när jag skulle in på marknaden. 6 % procent kulturmoms låter inte mycket, men kan vara droppen som får bägaren att rinna över. Detta problem löste jag med lekmetoden. Mycket smart tänkt av mig att börja spara enkronor i en rymlig hög burk. Aldrig blev jag utan växel och alla ”experter” hade fel.  🙂

Av någon anledning bytte telefonsamtalet karaktär.
Jag har alltid varit en god lyssnare. Kommer inte ihåg exakt hur och varför jag släpptes in bakom den privata sfären.
Min högerhand fortsatte att anteckna. Skrev stolpar och fraser som inte längre handlade om en enskild firma. Ibland stack jag in en fråga.
Min empatiska sida ville hoppa in i luren och ge henne en kram.
Min nyfikna sida grubblade fram och tillbaka på detta mysterium under både dagar och nätter.
Till slut landade min privata tänkbara sanning. Den riktiga sanningen tror jag aldrig kommer fram. Precis som med Dag, Raul och Olof. Tre av Sveriges stora män.

Här tar jag snabbt fram ingredienser till ”storyn” och ger dig en liten vink. Jag har inte tid att tvätta texten. En del fakta är förändrad för jag vill inte att du ska snoka själv. Därför tänker jag givetvis inte diskutera detta efter min text. För jag har som skrivits ovan, inte letat fram artiklarna eller mina anteckningar som jag sparat någonstans där jag inte är just nu fysiskt.

Det är inte det som är poängen. Jag vill bara bjuda på något som jag började tänka på när jag skrev om Roy. Och hitta det empatiska hos dig. Försöka få dig att tänka dig in i kvinnan och dotterns situation. Hur tror du de lyckades leva vidare? Genomleva varje dag med de obesvarade frågorna. På något vis blir dagar till veckor som blir till månader som blir till år. Såret kommer aldrig att läka helt. Det vore konstigt och onaturligt. Hade jag varit barnet skulle jag kämpat hårt för att som vuxen försöka nå en rimlig sanning. Tekniken har också gått framåt. Gamla DNA kan bli som nya.

Otvättad minitext:
Anna och Claes hade varit gifta några år. Minns inte hur många. Efter några år flyttade de en bit från staden till ett vinterbonat torp. Deras välmenande plan var att deras kommande barn skulle få en naturnära uppväxt och att familjen delvis skulle bli självförsörjande.
Trots att de flyttat iväg några mil fortsatte Claes att pendla till arkitektskontoret i den Stora Staden G, medan Anna som jobbat som hårfrisörska fick jobb på en salong i den närliggande byn.
Claes pratade svenska, men var ursprungligen från ett land i Östeuropa. Det var på den tiden då det fanns en mur och taggtråd som skiljde länderna åt. Han pratade inte så mycket om uppväxten. Ibland tystnade han tvärt när ämnet kom på agendan på något kalas. Då brukade Claes försvinna iväg in i sina tankar, medan han bolmade på sin pipa.
Anna och Claes levde ett stillsamt hemmaliv och gjorde inte mycket väsen av sig och deras umgänge var inte stort. Det var ett par kilometer till närmaste grannar.
Efter några år kom äntligen Cecilia till världen, deras efterlängtade kärleksbarn.
Claes tyckte om att berätta sagor för Cecilia och var en närvarande far.
Den lilla lyckliga familjen åkte ibland på utflykter till havet eller bokskogarna. De älskade att plocka svamp och var självförsörjande när det gällde potatis, grönsaker och vissa bär & frukter.
Måndagen den artonde oktober lämnade Claes in sin dotter på dagis som han alltid gjorde innan han åkte norrut på motorvägen till sin arbetsplats.
Förskolläraren som tog emot minns inget speciellt från just denna morgon. Både Claes och Cecilia var som vanligt. Efter en pappakram skuttade Cecilia in till målarrummet för att fortsätta med att måla på en kanin.
När Anna stängt salongen cyklade hon iväg och hämtade Cecilia. När de kom hem började Anna laga till kvällsmiddagen.
Anna berättade för mig att hon kommer ihåg precis allt som fixades till i köket till höstgrytan. Varenda krydda och grönsak skulle hon kunna rabbla upp. Än idag. Trettio år senare.
Hit förflöt vardagsrutinerna alltså som vanligt. Cecilia satt på sin stol och tittade ut genom fönstret.
”Mamma! Kommer pappa snart?”
”Ja. Pappa kommer när som helst. Kan du vara duktig och duka fram bestick?”
”Längtar tills pappa ska läsa slutet i boken ikväll”, svarade Cecilia och gick iväg mot bestickslådan.

Detta var innan mobilens intåg i de svenska folkhemmen.
Maten Anna sparat till Claes kallnade allt eftersom mörkret la sig utanför deras bostad. Någon bil hördes aldrig köra in på grusparkeringen. Claes kom aldrig hem den måndagskvällen.
Hos andra familjer rullade allt på som vanligt.
Inte hos familjen Winter, som varit tre personer på morgonen. Anna skulle fortfarande vara en gift kvinna i flera år. En kvinna med en guldring på fingret och otaliga tankar och obesvarade frågor malande i huvudet. Dag som natt.
Jag vet inte om Cecilias bok blev färdigläst. Om hon ville det, eller om hon levde på hoppet och väntade in rätt uppläsare. Jag vet inte hur den lilla flickans liv påverkades genom alla kommande år.

Claes hade jobbat som vanligt de första timmarna. Vid fikat berättade han för en kollega att han fått ont i en tand och hade haft tur att få en akut tid på lunchrasten. Med en hand mot kinden försvann han iväg ut genom glasdörren. Detta blev polisens sista spår.
Bilen var kvar på parkeringsplatsen. I den låsta bilen hittade polisen inga spår. Ingen annanstans heller. Detta var tyvärr före Kurt Wallandertiden.

Jag har genom åren ”snubblat” över många olika livsöden. En del med bättre slut än detta. En del med betydligt hemskare avslut. Frågan är vad jag ska göra med alla minnen. Ibland önskar jag att jag varit utan minnessäcken med taggiga saker. Men då är jag inte sann emot mig själv. Livet ska bestå av både sol och mörka långa skuggor. En sak önskar jag starkt. Att Cecilias pappa bara försvann en halvtimme för att köpa en tidning och därmed missade tomten, som kom och knackade på dörren en stund efteråt.
”Pappa! Du missade tomten. Han gick precis. Kan du läsa klart boken nu?”  ❤
För detta gör ont till och med när jag skriver dessa rader.

Fotnot:
Symbol på eventuella kommentarer.
Längtar efter jag ”snubblar” över urklipp och anteckningar. Då kan en annan, bättre version hamna någon annanstans. 😉

Mitt liv som stalker

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Det är sällan som jag självmant sökt kontakt med helt okända tjejer. I alla fall på detta impulsiva sätt. Jag är riktigt impad av mig själv. Helt nykter. Bara full av flödeskum, uppochnedvänd chokladbulle och dansk glass.

En solig vårdag mitt i veckan. En ensamresa till Helsingör. När jag tittade upp mot Domkyrkans klocka såg jag belåtet att jag fortfarande hade fullt betalt som brevbärare i en stad långt från den danska kuststaden på Själland, där jag just nu befann mig.
Suget efter en rejäl glass svepte över mig. Framför mig i glasskön stod en söt tjej. Jag gillade hennes röst och dialekt när hon valde glasskulor. Blev förtjust i hennes gester och det gulliga skrattet när hon skojade med expediten.
Hon var svenska. Nu var det inte bara livet som lekte. Jag började också leka. Eller jobba hemligt.
Jag konstaterade att hon var ensam. En klar fördel i spelreglerna för aktiviteten ”Följa John”. Jag var fortfarande för grön för att veta fullt ut vad den engelska termen stalker innebar.
Jag hade visserligen lovat mamma att se om affären på ”Lilla Ströget” hade kvar rätt garnkulör till korsstygnstavlan som hon höll på att sy, men det kändes just nu inte som något livsviktigt mål. Därför bestämde jag mig för att låta benen ta mig i den riktning en viss tjejs ben tog. Blev glad när jag insåg att de fyra benen inte var på väg mot färjeterminalen och Sverige. Jag ville inte redan avbryta min dagsutflykt i grannlandet eller gå på en nit i min nya hobby som kändes spännande och våghalsig. Borde kanske hålla ett längre avstånd, med tanke på att det stundtals var förhållandevis glest med flanörer, men som tur var hade hon hörsnäckor i öronen.
Måste erkänna att hon var smart eller så var jag dålig. Som barn var jag superduktig på att spana på folk. Helst i de höga sanddynorna i Frösakull och Haverdal. Där kunde jag ligga blickstilla och speja och se både aptitliga och oaptitliga sekvenser för en tioåring.
”Förföljer du mig?”
Jag vände mig om för att vinna tid samtidigt som jag ställde den snusförnuftiga frågan: ”Vem?”
”Jobbar du som spion eller ska jag vara rädd för dig? Ingen skruv lös?”
Trots alla frågor hade hon tid att slicka på sin ”fyrkulsglass”.
”Svåra frågor. Får jag fundera en stund?”
Hennes mjuka ansiktsdrag klarade inte riktigt av att leva upp till det snärtiga talet.
”Du är extra söt när du kör med kulsprutstaktiken, sa jag avväpnande.”
”Tack Mr Bond.”
Det passerade människor omkring oss, så hon behövde inte vara rädd. Vi gick bredvid varandra en stund med våra glassar och hade renässansslottet Kronborg snett framför oss. Det glittrade i Öresunds vatten. Efter en stund satte vi oss på en stenmur och jag fick låna ena örsnäckan.
”Det fattar du väl. Att jag blev nyfiken på vilken låt du lyssnar på.” Jag pekade mot Kronborgs slott. ”Vet du att statyn Holger Danske enligt en sägen sitter och slumrar i ett valv i källargångarna, men kommer att stiga upp och rädda Danmark om det blir krig? Häftigt att Hamlet utspelar sig i Elsinore”, briljerade jag med få andningspauser.
”Aha! Var det DET du skulle berätta för mig?” retades hon.
”Jäpp! Tjejen framför mig vill äta glass, förbättra sina slottskunskaper och diskutera Shakespeare med ett proffs.”
”Dags att släppa en bomb. Håll hårt i rånet. Jag är uppvuxen på ett slott.”
”Du skämtar väl?”
Den närmaste ”danska tiden” var en av alla dessa gyllene stunder i livet som jag aldrig glömmer. Vi pratade högt och lågt. Brett och smalt. Aldrig uppstod de där jobbiga stunderna när man inte vet vad man ska säga eller göra av kroppen. Ändå hände det ett par gånger. Att hon kom på sig själv.
”Händer detta på riktigt? Allt är surrealistiskt. Jag har aldrig gjort något sådant här knäppt förr.”
”Inte jag heller. Du drömmer kanske. Eller så sitter du här och pratar skit med dig själv. Titta! Duvan skakar på huvudet åt dig.”
Där kom det gulliga mjuka skrattet spontant igen och ett drag från hennes barndom fick henne att knuffa till mig retfullt i sidan, innan hon rättade till ålderskostymen. Snabbt var vi tillbaks i ett vuxensamtalsämne. Vår bakgrund var otroligt olika. Hon bodde fortfarande på ett slott och gick i en privat skola. Skulle vi stött på varandra i ett helt annat sammanhang hade denna stund aldrig hänt. Hennes namn var ett typiskt prinsessnamn, som jag tyckte klingade vackert. Själv presenterade jag mig med mitt artistförnamn som hunnit bli ett normalt alias de sista åren. Annars var jag äkta vara. En glad prins, för några ovanliga timmar. Jag fick hennes telefonnummer på servetten. Hon insisterade på jag med min framfusighet skulle ringa henne. Inte hon mig. Hon avslutade med frasen:
”Du är en ovanligt trevlig spion.”
När jag kom hem tänkte jag på höga murar, vallgravar, bordsskick, flotta middagar i stora salar, stela affärssamtal och ett underbart liv som ungkarl. Fullt av möjligheter. Dessutom hade jag en hemlig plan inför hösten. Hade inte tid eller lust att äta slottsstek eller ens leka gömme på ett slott. Möjligtvis det sistnämnda.

Detta är låten hon hade i lurarna när jag fick låna den ena snäckan. Vi delade samma musiksmak. 🙂

Skulle hon snubbla över min blogg eller höra låten är jag övertygad om att hon minns episoden, eller så är det ett önsketänkande. Låt mig få ha kvar min dröm. 😉
”Att vara eller icke vara, det är frågan.”

Tiden går fort. Min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” firar två år på lördag. Specialerbjudande: Du som läser detta inlägg kan köpa boken för bara 100 kr denna vecka (+ porto 49 kr) Gå in på https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/ för information om kontonummer och glöm inte att det är viktigt att skicka mail till oss med dina adressuppgifter m.m. OBS! Erbjudandet gäller enbart ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och fram t.o.m. d. 31/5 2015. Köper du en bok blir det 149 kr och vill du köpa två böcker blir det 249 kr, eftersom de får plats i samma gröna påse.
SolBo Förlag ska fira extra på lördag. På söndag firar jag och Solveig 25 år som förlovade. ❤

Slutord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in ett nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!

 

 

Mamma räddade mitt liv

Så snabbt ett barnliv kan slockna. Jag var sex år och blå i ansiktet. Det hade gått fort, rörde sig bara om några få sekunder. Trots mina kippande försök kom det inget syre till mina lungor. Vägen var blockerad. Vilken panik som utspelade sig inom mig. Samtidigt spelades en inre film med sekvenser från alla mina sex barnår upp i ett rasande tempo i mitt huvud.

Jag hade likt den bäste spion kört med dubbelspel. I sanningens namn hade jag ljugit. Inte en gång. Utan två gånger. Rakt upp i ansiktet på två av de kvinnor jag tyckte bäst om i hela världen och till och med för en mormor som var söndagsskolefröken.

En festlig middag stod framdukad på linneduken i stora Salen hos mormor fast vi bara var två till bords. Kyckling, potatis, kokta ärtor och morötter och andra godsaker i olika skålar. Pommac till dryck. Festligt värre. Läsk fick jag annars inte till vardags hemma. Jag hade ensam tagit rälsbussen de sex milen en stund tidigare. Mamma hade vinkat av mig på perrongen i Halmstad och mormor hade tagit emot mig en timme senare.
”Är det säkert nu att du får äta direkt på benet?”
”Det får jag hemma för mamma.”
”Kanske bäst att jag ringer till Halmstad.”
”Ia vill inte ha. Jag och Dan turas om. Pappa får alltid.”
Frestelsen hade blivit för stor. Vittnena för få. Jag hade avundsjukt sett på när pappa och storebror Dan lindat hushållspapper om kycklingbenen. Inte en gång. Flera gånger. Hur de glupskt slitit av köttet där de höll i benet med fingrarna. Själv satt jag med det vita köttet som mamma omsorgsfullt skurit i små bitar.
”Säkert nu?”
Mormor frågade en sista gång. Fortfarande fanns det en liten smal krokig väg tillbaks för hennes yngsta dotterson. Men grabben stod envist på sig. Hon gav med sig till slut. Trodde antagligen att Sofias yngste son var en pålitlig prick.
Jag kände mig mäkta stolt där jag satt i den rymliga Salen och åt på det nya spännande vuxna sättet. Det smakade inte det minsta dåligt samvete. Föresten var det mer en vit lögn. Livet lekte när stängda dörrar hade öppnats på vid gavel. Jag fantiserade om att det var en stor fest med mycket folk när jag tittade upp mot kristallkronan som glänste så vackert. Jag lyfte mitt glas till en skål för livet.

När det var dags för söndagsmiddag på hemmaplan vände jag på steken. Jag berättade om att jag minsann fått äta kycklingben i handen hos mormor. Precis som när man har en slickepinne i munnen.
”Är det sant att du fick det för mormor?”
”Ja. Bombis. Ring och kolla”, la jag självsäkert till.
Vad skönt det var att slippa ljuga. Det var på tiden att storebror Dan blev utan. Han kunde gott hålla till godo med en vinge. Så stor jag kände mig där jag satt i det lilla köket och smaskade på ett kycklingben. Än idag kommer jag exakt ihåg hur bordsplaceringen var i detta ögonblick. Jag mot köksdörren, pappa till vänster, bror och syster i soffan och mamma skulle sitta till vänster. Nära diskbänken och ugnen. Nu höll hon på med något smaskigt hon förberedde till efterrätt.

Något gick snett i köket. En senig köttslamsa slank med in i munnen och satt sig på tvären i mitt svalg. Mina desperata försök att svälja och hosta gick om intet. Det sistnämnda gav bara ett dovt ljud ifrån sig. Än idag minns jag pappas, Dans och Ias förvånade ansiktsutryck. Någon av mina äldre syskon kläckte ur sig något.
”Vad sysslar du med? Ät som folk.”
Jag var inte i stånd att svara. Inget ord skulle heller kunna passera mina läppar. Jag förstod det inte själv, varför det inte gick att andas och prata. Åldern och tiden räckte inte till. Jag försökte istället meddela mig med resten av överkroppen. Det rörde sig inte om några större rörelser. Chocken hade snabbt slagit till. Nu handlade det bara om sekunder innan familjen hade minskat i levande varelser från fem till fyra.
Mamma stod kvar vid diskbänken med ryggen mot oss. Än i dag tror jag att hon hade ett sjätte sinne i sitt liv. Hennes farmor var känd för sina kontakter med andevärlden. Varför skulle mamma annars just då vänt sig om fast hon inte var klar med sin uppgift? Det skramlade till på köksgolvet när mamma slängde ifrån sig det hon höll i. Blixtsnabbt insåg hon tidsbristen och händelseförloppet. Min ansiktsfärg skvallrade om att det var mer än bråttom.
”Bosse har kanske satt i halsen”, sa pappa klarsynt från sin köksstol.
Min hurtiga mamma handlade på impuls när hon tittade på mitt blåa ansikte och mina stirrande pupiller. Utan att tveka tog hon till pincettgreppet och stack ner pekfingret och tummen i min hals. Slet loss slamsan och passagen var åter fri.

Min räddningsängel la den otäcka långa slamsan på köksbänken. Den låg kvar när vi oväntat fick middagsfrämmande en liten stund senare. Fascinerad stod jag på tå och tittade en lång stund på dödsslamsan innan jag gick med på att förpassa den till slaskkorgen. Skälet var att jag ville göra upp med mitt gamla liv. Innan jag startade mitt andra liv. Ett liv utan lögner. Det hade jag dyrt och heligt lovat min räddande ängel.

”Jag vill aldrig att du ljuger för mig mer. Förstår du? Du kunde ha dött”, sa mamma vid sängkanten och släckte min läslampa.
Det fanns bara ett enkelt svar på frågan. Ändå kunde jag inte låta bli att möta upp med en motfråga.
”Kommer jag att få två födelsedagar nu?”
”Du kunde ha blivit helt utan”, sa hon och strök ömt bort håret från min panna. ”Nu ber vi Gud som haver.”