Tics smittar fort

Jag hade ensam tagit rälsbussen till mormor. En resa på sju mil. Med mina sex år kände jag mig stor och stolt. Mamma hade satt mig på rälsbussen i Halmstad och mormor stod beredd en timme senare på perrongen i Landeryd.
Mormor bodde bara sjuttiofem meter från stationen. På kvällarna brukade jag ligga vaken och lyssna på när vagnarna växlades mellan de olika spåren. Jag gillade gnisslandet när lokföraren körde fram och tillbaka. Landeryd var på den tiden en stor järnvägsknut med mycket godstrafik.
Efter välkomstkramen gick vi in på stationen för att hämta dagens post i boxen. Jag minns boxnumret än idag. Samma tal som namnet på min älsklingsglass, 88:an. Trots den korta sträckan hem fick vi stanna halvvägs eftersom mormor Hanna var tvungen att lägga en tablett under tungan. Hennes jobbiga kärlkramp hade gjort sig påmind.
Jag älskade det stora gula huset med de vita knutarna. Alla rum och vrår. Spänningen att gå ner i den mörka matkällaren utifrån. Morfars gamla urmakeriaffär. Kakelugnarna. Fast jag var fortfarande skraj för att gå in till den mörkbruna kakelugnen i Herrummet. Tur att godisskålarna fanns utanför rummet. De två kristallskålarna var alltid välfyllda, där de stod på sekretären i Sällskapsrummet, som kort och gott gick under namnet Salen. Röda och svarta båtar i den ena och punschpraliner i den andra. Hos mormor fick jag alltid provsmaka innan maten om jag lovade att äta upp middagen.

Vi hade det mysigt ihop, mormor och jag. Hanna försökte dra lite nytta av sin dotterson. Hennes förslag om att jag skulle luka, ta bort ogräset på grusgången, gick sådär. Så länge som hon satt med på en pall och vi kunde prata var det helt okej. När hon lämnade mig ensam tröttnade jag fort. Däremot var hon nöjd med mina insatser när det gällde att fara omkring med dammvipan och dammsugaren. Hon var så belåten att hon skröt om mig i telefon till två av sina väninnor.
Tant Hilda och tant Hulda såg sin chans. Innan jag visste ordet av var jag anställd som hembiträde. Anställningen innebar fem kronor i lön och gratis fika. Jag visste inget om semestertillägg på den tiden.
Eftermiddagen hos tant Hilda gick fort. Hon hade många spännande saker att damma av. Hennes dotter hade flyttat till Amerika. Det var tolv år sedan mor och dotter senast hade träffats. Med jämna mellanrum kom det souvenirer från det stora landet i väster. Det var när vi satt och fikade som smittan uppstod. Den smittades fortare än löss. Hilda hade sin vana. Eller snarare ovana. Med mycket jämna mellanrum drog hon ihop ögonlocken djupt och länge. Det blev som en lång blinkning som ständigt upprepades.

Nästa eftermiddag var det tant Huldas tur. Nu hade jag blivit varm i kläderna. I denna gamla stuga fanns det färre rum och mindre intressanta saker. Det gick fort att klara av städningen. Hulda verkade tillfreds och bjöd på nybakade scones med hjortronsylt. Jag satt och smaskade medan jag lyssnade och tittade på henne. Hon berättade om sin barndom. Hon var en god berättare, men en ännu bättre gapare. Mellan orden och tuggorna vid det lilla köksbordet gapade hon med munnen som en hungrig gråsparvsunge. Jag tittade fascinerat på den där tappen som dinglade i halsen.

Mormor fick stolt ta emot massor av beröm i telefonen efter mina två jobb. Dagarna går fort när man har det trevligt. Det var dags för min hemresa. Rälsbussen till Halmstad gick snabbare än beräknat så vi anlände tio minuter före ordinarie tid. Jag hade hunnit kliva av innan mamma dök upp. När hon såg mig försvann hennes glädje tvärt och hon fick en djup rynka i pannan.
”Bosse. Vad gör du för konstigt? Varför blinkar du… och gapar hela tiden?”
Redan på bussen hem fick mamma ihop pusslet.
”Du har väl inte varit hos mormors kompisar Hilda och Hulda?”
Jag berättade malligt om jobben och visade stolt mitt livs första lön.

Mitt gapande och mina starka blinkningar höll i sig i veckor. Mamma försökte skrämmas med att käkarna kunde fastna. Min storebror Dan såg det mest som något festligt. Fick han en chans gick han gärna och härmade mig.
Jag drabbades alltså två gånger på två dagar av två olika tics. Vilket grymt öde för en hårt arbetande sexåring. I smyg hörde jag hur mamma skrattade åt eländet i telefon när hon pratade med moster Majsan.
Jag kunde bara inte låta bli att göra mina tics. Ett tag var de omöjliga att stoppa. Blev jag stressad blev det bara värre.
Vid min nästa soloresa till mormor var det hårda direktiv med hemifrån.
”Inget extraknäck. Bosse får träningsvärk i hela ansiktet.”

DSCN7605

OBS! Om du vill lämna någon kommentar EFTER det att du läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” så var snäll och gör det genom att trycka på fliken SolBo Förlag längst till höger under Gotlandsbilden/Headern. Avslöja helst inga viktiga detaljer för dem som ännu inte läst boken. Vill du hellre skriva något privat går det bra till mejladressen som står på samma ställe.
Ska du köpa boken glöm inte att läsa instruktionerna under fliken: Köp boken. Försök få dit för- eller efternamn på bankens snåla utrymme, 12 tecken, där det står meddelande till mottagaren. Det är viktigt för oss så att vi kan pussla ihop pengarna med rätt adressuppgifter och slipper gissa.
Under sommaren kommer jag att lägga in inlägg som jag gjort tidigare. Dock inte varje dag. Om det händer något roligt som har ett samband med min debutroman kommer jag givetvis att lägga in det. Annars blir det samma mix av saker som tidigare. Kåserier, funderingar, bilder på Skånes smultronställen, månadens boktips, tävlingar och andra lite halvgalna saker som jag kommer på. Naturligtvis kommer jag med intresse att följa alla mina favoritbloggar. Ni blir fler och fler till antalet.
Jag önskar er alla läsare av denna blogg en skön sommar. Var rädda om er. Bry er om varandra. Njut av livet så gott det går. Ta varje dag som en gåva. Kram Bosse.

Annonser

Mamma räddade mitt liv

Så snabbt ett barnliv kan slockna. Jag var sex år och blå i ansiktet. Det hade gått fort, rörde sig bara om några få sekunder. Trots mina kippande försök kom det inget syre till mina lungor. Vägen var blockerad. Vilken panik som utspelade sig inom mig. Samtidigt spelades en inre film med sekvenser från alla mina sex barnår upp i ett rasande tempo i mitt huvud.

Jag hade likt den bäste spion kört med dubbelspel. I sanningens namn hade jag ljugit. Inte en gång. Utan två gånger. Rakt upp i ansiktet på två av de kvinnor jag tyckte bäst om i hela världen och till och med för en mormor som var söndagsskolefröken.

En festlig middag stod framdukad på linneduken i stora Salen hos mormor fast vi bara var två till bords. Kyckling, potatis, kokta ärtor och morötter och andra godsaker i olika skålar. Pommac till dryck. Festligt värre. Läsk fick jag annars inte till vardags hemma. Jag hade ensam tagit rälsbussen de sex milen en stund tidigare. Mamma hade vinkat av mig på perrongen i Halmstad och mormor hade tagit emot mig en timme senare.
”Är det säkert nu att du får äta direkt på benet?”
”Det får jag hemma för mamma.”
”Kanske bäst att jag ringer till Halmstad.”
”Ia vill inte ha. Jag och Dan turas om. Pappa får alltid.”
Frestelsen hade blivit för stor. Vittnena för få. Jag hade avundsjukt sett på när pappa och storebror Dan lindat hushållspapper om kycklingbenen. Inte en gång. Flera gånger. Hur de glupskt slitit av köttet där de höll i benet med fingrarna. Själv satt jag med det vita köttet som mamma omsorgsfullt skurit i små bitar.
”Säkert nu?”
Mormor frågade en sista gång. Fortfarande fanns det en liten smal krokig väg tillbaks för hennes yngsta dotterson. Men grabben stod envist på sig. Hon gav med sig till slut. Trodde antagligen att Sofias yngste son var en pålitlig prick.
Jag kände mig mäkta stolt där jag satt i den rymliga Salen och åt på det nya spännande vuxna sättet. Det smakade inte det minsta dåligt samvete. Föresten var det mer en vit lögn. Livet lekte när stängda dörrar hade öppnats på vid gavel. Jag fantiserade om att det var en stor fest med mycket folk när jag tittade upp mot kristallkronan som glänste så vackert. Jag lyfte mitt glas till en skål för livet.

När det var dags för söndagsmiddag på hemmaplan vände jag på steken. Jag berättade om att jag minsann fått äta kycklingben i handen hos mormor. Precis som när man har en slickepinne i munnen.
”Är det sant att du fick det för mormor?”
”Ja. Bombis. Ring och kolla”, la jag självsäkert till.
Vad skönt det var att slippa ljuga. Det var på tiden att storebror Dan blev utan. Han kunde gott hålla till godo med en vinge. Så stor jag kände mig där jag satt i det lilla köket och smaskade på ett kycklingben. Än idag kommer jag exakt ihåg hur bordsplaceringen var i detta ögonblick. Jag mot köksdörren, pappa till vänster, bror och syster i soffan och mamma skulle sitta till vänster. Nära diskbänken och ugnen. Nu höll hon på med något smaskigt hon förberedde till efterrätt.

Något gick snett i köket. En senig köttslamsa slank med in i munnen och satt sig på tvären i mitt svalg. Mina desperata försök att svälja och hosta gick om intet. Det sistnämnda gav bara ett dovt ljud ifrån sig. Än idag minns jag pappas, Dans och Ias förvånade ansiktsutryck. Någon av mina äldre syskon kläckte ur sig något.
”Vad sysslar du med? Ät som folk.”
Jag var inte i stånd att svara. Inget ord skulle heller kunna passera mina läppar. Jag förstod det inte själv, varför det inte gick att andas och prata. Åldern och tiden räckte inte till. Jag försökte istället meddela mig med resten av överkroppen. Det rörde sig inte om några större rörelser. Chocken hade snabbt slagit till. Nu handlade det bara om sekunder innan familjen hade minskat i levande varelser från fem till fyra.
Mamma stod kvar vid diskbänken med ryggen mot oss. Än i dag tror jag att hon hade ett sjätte sinne i sitt liv. Hennes farmor var känd för sina kontakter med andevärlden. Varför skulle mamma annars just då vänt sig om fast hon inte var klar med sin uppgift? Det skramlade till på köksgolvet när mamma slängde ifrån sig det hon höll i. Blixtsnabbt insåg hon tidsbristen och händelseförloppet. Min ansiktsfärg skvallrade om att det var mer än bråttom.
”Bosse har kanske satt i halsen”, sa pappa klarsynt från sin köksstol.
Min hurtiga mamma handlade på impuls när hon tittade på mitt blåa ansikte och mina stirrande pupiller. Utan att tveka tog hon till pincettgreppet och stack ner pekfingret och tummen i min hals. Slet loss slamsan och passagen var åter fri.

Min räddningsängel la den otäcka långa slamsan på köksbänken. Den låg kvar när vi oväntat fick middagsfrämmande en liten stund senare. Fascinerad stod jag på tå och tittade en lång stund på dödsslamsan innan jag gick med på att förpassa den till slaskkorgen. Skälet var att jag ville göra upp med mitt gamla liv. Innan jag startade mitt andra liv. Ett liv utan lögner. Det hade jag dyrt och heligt lovat min räddande ängel.

”Jag vill aldrig att du ljuger för mig mer. Förstår du? Du kunde ha dött”, sa mamma vid sängkanten och släckte min läslampa.
Det fanns bara ett enkelt svar på frågan. Ändå kunde jag inte låta bli att möta upp med en motfråga.
”Kommer jag att få två födelsedagar nu?”
”Du kunde ha blivit helt utan”, sa hon och strök ömt bort håret från min panna. ”Nu ber vi Gud som haver.”