Mitt liv som stalker

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Det är sällan som jag självmant sökt kontakt med helt okända tjejer. I alla fall på detta impulsiva sätt. Jag är riktigt impad av mig själv. Helt nykter. Bara full av flödeskum, uppochnedvänd chokladbulle och dansk glass.

En solig vårdag mitt i veckan. En ensamresa till Helsingör. När jag tittade upp mot Domkyrkans klocka såg jag belåtet att jag fortfarande hade fullt betalt som brevbärare i en stad långt från den danska kuststaden på Själland, där jag just nu befann mig.
Suget efter en rejäl glass svepte över mig. Framför mig i glasskön stod en söt tjej. Jag gillade hennes röst och dialekt när hon valde glasskulor. Blev förtjust i hennes gester och det gulliga skrattet när hon skojade med expediten.
Hon var svenska. Nu var det inte bara livet som lekte. Jag började också leka. Eller jobba hemligt.
Jag konstaterade att hon var ensam. En klar fördel i spelreglerna för aktiviteten ”Följa John”. Jag var fortfarande för grön för att veta fullt ut vad den engelska termen stalker innebar.
Jag hade visserligen lovat mamma att se om affären på ”Lilla Ströget” hade kvar rätt garnkulör till korsstygnstavlan som hon höll på att sy, men det kändes just nu inte som något livsviktigt mål. Därför bestämde jag mig för att låta benen ta mig i den riktning en viss tjejs ben tog. Blev glad när jag insåg att de fyra benen inte var på väg mot färjeterminalen och Sverige. Jag ville inte redan avbryta min dagsutflykt i grannlandet eller gå på en nit i min nya hobby som kändes spännande och våghalsig. Borde kanske hålla ett längre avstånd, med tanke på att det stundtals var förhållandevis glest med flanörer, men som tur var hade hon hörsnäckor i öronen.
Måste erkänna att hon var smart eller så var jag dålig. Som barn var jag superduktig på att spana på folk. Helst i de höga sanddynorna i Frösakull och Haverdal. Där kunde jag ligga blickstilla och speja och se både aptitliga och oaptitliga sekvenser för en tioåring.
”Förföljer du mig?”
Jag vände mig om för att vinna tid samtidigt som jag ställde den snusförnuftiga frågan: ”Vem?”
”Jobbar du som spion eller ska jag vara rädd för dig? Ingen skruv lös?”
Trots alla frågor hade hon tid att slicka på sin ”fyrkulsglass”.
”Svåra frågor. Får jag fundera en stund?”
Hennes mjuka ansiktsdrag klarade inte riktigt av att leva upp till det snärtiga talet.
”Du är extra söt när du kör med kulsprutstaktiken, sa jag avväpnande.”
”Tack Mr Bond.”
Det passerade människor omkring oss, så hon behövde inte vara rädd. Vi gick bredvid varandra en stund med våra glassar och hade renässansslottet Kronborg snett framför oss. Det glittrade i Öresunds vatten. Efter en stund satte vi oss på en stenmur och jag fick låna ena örsnäckan.
”Det fattar du väl. Att jag blev nyfiken på vilken låt du lyssnar på.” Jag pekade mot Kronborgs slott. ”Vet du att statyn Holger Danske enligt en sägen sitter och slumrar i ett valv i källargångarna, men kommer att stiga upp och rädda Danmark om det blir krig? Häftigt att Hamlet utspelar sig i Elsinore”, briljerade jag med få andningspauser.
”Aha! Var det DET du skulle berätta för mig?” retades hon.
”Jäpp! Tjejen framför mig vill äta glass, förbättra sina slottskunskaper och diskutera Shakespeare med ett proffs.”
”Dags att släppa en bomb. Håll hårt i rånet. Jag är uppvuxen på ett slott.”
”Du skämtar väl?”
Den närmaste ”danska tiden” var en av alla dessa gyllene stunder i livet som jag aldrig glömmer. Vi pratade högt och lågt. Brett och smalt. Aldrig uppstod de där jobbiga stunderna när man inte vet vad man ska säga eller göra av kroppen. Ändå hände det ett par gånger. Att hon kom på sig själv.
”Händer detta på riktigt? Allt är surrealistiskt. Jag har aldrig gjort något sådant här knäppt förr.”
”Inte jag heller. Du drömmer kanske. Eller så sitter du här och pratar skit med dig själv. Titta! Duvan skakar på huvudet åt dig.”
Där kom det gulliga mjuka skrattet spontant igen och ett drag från hennes barndom fick henne att knuffa till mig retfullt i sidan, innan hon rättade till ålderskostymen. Snabbt var vi tillbaks i ett vuxensamtalsämne. Vår bakgrund var otroligt olika. Hon bodde fortfarande på ett slott och gick i en privat skola. Skulle vi stött på varandra i ett helt annat sammanhang hade denna stund aldrig hänt. Hennes namn var ett typiskt prinsessnamn, som jag tyckte klingade vackert. Själv presenterade jag mig med mitt artistförnamn som hunnit bli ett normalt alias de sista åren. Annars var jag äkta vara. En glad prins, för några ovanliga timmar. Jag fick hennes telefonnummer på servetten. Hon insisterade på jag med min framfusighet skulle ringa henne. Inte hon mig. Hon avslutade med frasen:
”Du är en ovanligt trevlig spion.”
När jag kom hem tänkte jag på höga murar, vallgravar, bordsskick, flotta middagar i stora salar, stela affärssamtal och ett underbart liv som ungkarl. Fullt av möjligheter. Dessutom hade jag en hemlig plan inför hösten. Hade inte tid eller lust att äta slottsstek eller ens leka gömme på ett slott. Möjligtvis det sistnämnda.

Detta är låten hon hade i lurarna när jag fick låna den ena snäckan. Vi delade samma musiksmak. 🙂

Skulle hon snubbla över min blogg eller höra låten är jag övertygad om att hon minns episoden, eller så är det ett önsketänkande. Låt mig få ha kvar min dröm. 😉
”Att vara eller icke vara, det är frågan.”

Tiden går fort. Min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” firar två år på lördag. Specialerbjudande: Du som läser detta inlägg kan köpa boken för bara 100 kr denna vecka (+ porto 49 kr) Gå in på https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/ för information om kontonummer och glöm inte att det är viktigt att skicka mail till oss med dina adressuppgifter m.m. OBS! Erbjudandet gäller enbart ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och fram t.o.m. d. 31/5 2015. Köper du en bok blir det 149 kr och vill du köpa två böcker blir det 249 kr, eftersom de får plats i samma gröna påse.
SolBo Förlag ska fira extra på lördag. På söndag firar jag och Solveig 25 år som förlovade. ❤

Slutord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in ett nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤
Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka!