Ett möte jag helst varit utan

Det finns stunder och människor jag minns extra mycket. Som stannat kvar av olika orsaker. Här öppnar jag dörren till ett sådant inre rum och låter er följa med in i ett annat rum. Ett fysiskt och kalt patientrum på ett sjukhus i Västergötland. Jag hade inte sjukskrivet mig utan bara tagit en timmes paus i jobbet som socialbibliotekarie och mellanlandat i Skövde på KSS. Därför hade jag tjänstebilen på parkeringen och ämnade fortsätta till Skara efter sjukhusbesöket för att byta talböcker på Länsbiblioteket. Dessa böcker och talböcker förvarade jag i fula, gamla bruna väskor där handtagen var av hårt plast. Självklart kunde jag burit väskorna som ett paket med båda händerna, men tidsmässigt brukade jag kämpa på med en välfylld tung väska i varje hand. Därför visste jag min egen diagnos innan jag träffade denna ”sympatiska” kvinna. Triggerfinger är smeknamnet på tillståndet. Förenklat, senan löpte inte i ärtskidan. Det hade bildats en knut på senan och mitt finger gick inte att räta ut. Detta hade hänt mig två gånger tidigare i livet, då på andra fingrar. På båda sjukhusen hade jag fått en cortisonspruta och sedan två fingrar inlindade och vilande på en gipsskena. Detta berättade jag för läkaren som nyss farit in i rummet och tydligen hade vaknat på fel sida sängen denna morgon. Det var snällt utryckt. En annan variant skulle kunna låta så här. Kvinnan borde inte fått ha med folk att göra. Kanske hon inte ens var läkare.
För det första gillade hon inte att jag berättade vad som skulle göras med mig. Jag ville bara skynda på besöket eftersom jag ville jobba vidare på mitt håll, helst så långt ifrån denna energislukare som möjligt. Hela tiden var jag trevlig i mitt sätt att vara. Ett skäl till hennes avighet var kanske den vind som börjat blåsa in från olika håll och som jag var ovetande om – för eller emot cortisonsprutor. Artigt gav jag mig inte. För om jag ska dra mer historia så hade jag första gången (på ett annat sjukhus) inte fått sprutan vid första besöket, utan först vid återbesöket när jag fortfarande inte kunde böja sista fingerleden. Nästa läge var skalpell. Detta moment bävade jag inför, allt för rädd att kirurgen skulle göra fel. Jag är hellre en fighter och brukar fixa träningsutmaningar.
”Du ska inte berätta för mig vad jag ska göra. Du får tre fingrar gipsade i tio dagar och ingen spruta.”
”Det räcker med ett extra finger som stöd i skenan. (Jag hade en kompis som var läkare så jag hade insideinformation). Jag vill bli bra snabbt. Dumt att friska oskyldiga fingrar… jag behöver så många fingrar som möjligt. Har ingen lust att sjukskriva mig. Jag har massor att göra på jobbet. Direkt efter detta besök ska jag… detta förlänger bara lidandet och jag blir inte av med problemet. Får jag en spruta hjälper det.”
Hennes sätt att bemöta mig var trist, respektlöst, oprofessionellt och många fler ord med en negativ klang, från det hon klev in i patientrummet. Jag ville bara att du som läsare ska förstå det. För i detta inlägg är jag i slutklämmen mest ute efter att roa och oroa. Hon nämnde alltså inte ett ord om cortisonets biverkningar. Jag tror inte ens hon själv kände till dem. För i så fall borde hon använt sig av den taktiken. Plötsligt flög hon upp från stolen.
”Du ska få din spruta så jag blir av med dig.”
Som en stormvind var hon ute ur rummet. Jag funderade på om jag skulle göra likadant bara för att reta upp kärringen. Jag hade inte hunnit. Hon var snabbt tillbaka och drog kvickt upp cortison i sprutan. Satte sig på en stol vid sidan om mig. Slet tag i min vänsterhand och ämnade föra in kanylen… då visste hon inte att jag flera gånger vunnit mina åldersklasser på sprintsträckor. Utan att skryta skulle jag kunna säga att det fanns få som hade mina reflexer när startskottet small. Blixtsnabbt drog jag till mig handen. ”Ska du inte ha din jä… cortisonspruta som du tjatat dig till?”
Jag bytte taktik. Lugn som en filbunke sa jag med en mycket snäll röst.
”Jag är inte läkare, men funkar det inte bättre om…”
”Är du spruträdd också? Först tjatar du och leker läkare. Du har två sekunder på dig att bestämma dig.”
”Okej. Du har rätt. Jag tror inte heller att cortisonet skulle hjälpa. Men jag har en annan önskan och den är att du istället…”
”Jag har för f… inte tid med dig mer. Ska du ha ditt jä… cortison eller inte?”
”Ja. Men helst då i både rätt hand och i rätt finger.”
Jag fick ingen ursäkt. Hon tystnade visserligen. Annars var kroppsspråket lika illa. Egentligen hade jag dubbeltur. Tänk om jag vaknat med henne varje morgon vid min sida. Eller om ett ben skulle amputerats och hon valde mitt friska först. 😉

 

Annonser

56 thoughts on “Ett möte jag helst varit utan

  1. Bosse, nu har jag inlett den är dagen med att gå och vara ilsken på en kärring i en händelse som inte ens är färsk! 😉 Jisses, vilka människor det finns. Hur har det gått sen dess, är fingret bra nu?

    Läste ut din bok i förrgår, det är därför den inte finns att låna på Tomelilla bibliotek just nu. 🙂 Tack för underhållningen, jag blev lite lurad där i mitten.

    Kram och önskan om en fin fredag!

    • Tack för sympatin Sandra. Fingret blev bra. Nu skulle jag istället behöva cortison i min Frozen Shoulder axel/arm. Värken är grym på nätterna. Vi har alla våra personliga krig.

      Varsågod. Vad bra att jag lyckades lura dig på mitten av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. 🙂
      Vilken vindstilla, solig och varm lördag här är just nu. Det blir fikakorg efter lunch om vädret består.
      Kram

  2. Nämen vilken förskräcklig dam! Beklämmande, verkligen. Respektlöst. Svor hon verkligen på det sättet? Så lågt och vilket förskräckligt sätt att utnyttja sin ”position”. Det enda positiva med mötet är att du nu efteråt kan berätta en bra historia, som gör läsaren arg och medkännande. Läkaren ska upp på svarta listan (eller varför är den inte röd, listan, vore bättre, tycker jag).

    Önskar dig en skön helg. Vi är på landet. Det är sol men ”freaking cold” :-).

    • Det gjorde hon. Annars hade jag inte haft med det i texten. Antagligen hade något hänt precis innan hon kom till rummet där jag satt. Hon var i gasen redan då. Jag hoppas verkligen inte att det var hennes vanliga ”arbetsjag”. Beror antagligen på att svart förknippas med mörker, men rött har också en negativ klang i vissa sammanhang. Förknippat med blod och död.

      Tack. Ha det så bra på landet. Jag längtar efter vi ska ut om några timmar.

  3. Ushc vilken kärring – hon kanske har givit upp yrket, eller lärt sig något efter vägen – trist att möta en sådan när man vill ha hjälp! Tur att du är snabb i reflexerna, jag skrattade lite trots allt när jag läste sista meningarna! Kram/Margareta

    • Jag gissar på att hon är pensionär vid det här laget. Du har säkert rätt. På det sättet kunde hon inte varit vid varje konsultation. Bra att jag fick dig att skratta. Då blev jag nästan rädd för henne. Nu är det mest ett komiskt minne bland många andra.
      Kram Bosse

  4. Ifall jag har ärende till den närbelägna stadens läkare, är det skäl att googla de eventuella fel man kan ha. Blev en gång diagnostiserad för hälsporre i foten, utan att ens ta av mig skon. Den läkaren ska inte kolla mina krämpor mera.

  5. Det var verkligen ingen höjdare att måsta stå ut med att bli behandlad så men jag har själv råkat ut för skitstövlar i vården så jag kan förstå. Du beskriver det med lite humor mellan raderna också så man ser situationen som en svart komedi ibland.

    En del har tydligen varit frånvarande eller glömt en del lektioner när dom utbildade sig. Man är väldigt utsatt som patient så händer sånt så blir man ännu mer utsatt. Du berättade det så bra så det kändes som jag läste en novell.

    Ha en skön fredag
    kram

    • Man är ofta sårbar och beroende när man söker. Då vill man bli bemött på ett värdigt sätt. Jag är tacksam för att jag mött många riktigt bra personer inom vården. Tyvärr är det lätt att man kommer ihåg stolpskotten. Jag är glad att du ser mitt skrivande så. 🙂 Det var dit jag ville ta det i detta inlägg. Lättare att åstadkomma när det blivit distans till händelsen. Tack för de snälla orden Wiper.
      Kram Bosse

  6. Frankensteins syrra kanske? Hur som helst så tror jag att hon var stressad och när du ifrågasatte hennes metoder om vad hon borde göra och inte borde göra så blev hon ännu mer stressad. Och att det just var ”Bobo Bus – med det stora ordflödet” som plötsligt befann sig framför henne, just inkommen i undersökningsrummet likt en oljad blixt gjorde väl att det sista vett hon lyckats uppbringa i sin tjuriga skalle försvann likt ett morgondis i gryningen. Och för henne ”blev det rena natta” på ett ögonblick.

    Förstår att detta möte var hemskt. Men EN sak är då säker! – Du ska vara vääääldigt tacksam över att hon inte bad dig dra ner byxorna för då … (censur) 😯

    Trevlig fredag & helg! Kram

    • Något hade säkert hänt, men det var hennes uppgift att vara professionell. Det saknades empati och många andra grundkunskaper som är lika viktiga, som att ha klarat av kurser och ha högsta betyg för att komma in på läkarutbildningen. Hon var otrevlig redan vid hälsningen. Jag fixade det. Vi skulle bara mötas en gång i livet. Mer synd om de som behövde träffa henne flera gånger. Ibland kan jag fundera på vad en sådan personlighet tänker när den kommer hem efter arbetsdagen. Finns det fragment kvar? Sköljs det ner med en vätska? Ventileras det med en annan person? Förekommer det ett uns dåligt samvete? Min gissning är nej på sista egna frågan. Skölden är för stark. Imagen ska bibehållas in i sista andetaget. Egna gissningar.
      Den oväntade repliken skulle fått mig att rusa iväg med byxorna på. Om vårt möte hade videofilmats skulle man kunnat säga att HON tappat sina byxor om det visats upp för sjukhusledningen.
      Önskar dig med en trivsam helg.

  7. Ibland gäller det verkligen att vara frisk för att över huvud taget orka vara sjuk! Hoppas verkligen att hon vaknat på fel sida just den dagen och att det inte var hennes vanliga tillstånd.

    • Det ligger mycket i de skämtsamma orden med verklighetsanknytning. Lika viktigt är att ha med påstridiga anhöriga om det stöts på patrull. Jag funderade också på det när jag kom hem. Hur var hon annars? Den stilen skulle inte gått att köra med hela tiden i jobbet. Då hade hon definitivt blivit anmäld.

  8. Det är nog inte särskilt ovanligt att läkare blir väldigt förnärmade om man själv kommer med förslag på behandlingar eller vad man tror att man lider av. Otroligt korkat! Bara för att de har en läkarlegitimation kan de inte allt om alla sjukdomar. Bottnar säkert i osäkerhet. Jag har haft turen att hitta en läkare som man kan diskutera med och det blir alltid bra i slutändan. Att du inte tog sprutan ifrån henne och satte kastade pil…..du hade ju ett givet mål. Kram

    • Samtidigt borde de vara lyhörda när patienten haft samma besvär och blivit frisk igen. Jag har träffat på duktiga och mycket trevliga läkare genom åren som klarar av att jag läst på inför besöket och småler när jag vecklar upp min fusklapp, så jag inte missar något. Synd att man inte kan ta med sig sina favoritläkare, tandläkare när man flyttar ofta. 😉
      Varför kom jag inte på den idén? 😉 Antagligen var jag för sugen på att komma iväg ut i friska luften. Kram

  9. Man får inte glömma att läkare också är människor. De är ju inga gudar precis…
    Den här bitchen hade säkert väldigt nära till ett nervöst sammanbrott. Säkert hade hon behövt något lugnande medel? Kanske gick hon på droger och hade inte fått tag på dagens dos och hade därför abstinens? Något var ju fel. För en helt normal kvinna, vare sig hon var läkare eller inte, skulle inte kunna motstå din charm och dina bedjande CockelSpanielbruna ögon! 😉

    Själv har jag råkat ut för läkare som tror de är gudar. Hade en som kom in för att undersöka min nacke som jag haft ont i en tid.. Han tryckte lite lätt i nacken och konstaterade snabbt att jag hade nackspärr. Du är frisk om en vecka, sa han, helt övertygande.
    Jag trodde han. Han var ju ändå läkare!
    Well, nu har jag haft värken i mer än två år. Efter en MR konstaterades att jag har två diskbråck på fjärde och femte kotan och rejäla förträngningar i ryggmärg. Som bonus hittade man också en kärltumör innanför tionde kotan som också trycker på nerver med ständig värk som följd.
    Dubbelt helvete alltså… Ibland undrar jag; Om man har ett helvete här på Jorden borde man inte ha en fribiljett till Himmelen då?

    Man kan undra lite var din läkare ovan finns idag? För om det inte var ett undantag, hennes beteende mot dig borde hon ju ha ett annat jobb idag. Kanske som boxare?

    Ha det gott, Bobo!

    • Skulle inte förvåna mig om du har rätt. Hon gick på något. Förutom högt adrenalin. När detta hände borde jag klarat mig på charmen. 😉
      Nu är det kört så det ryker. Gubbfara. 🙂
      Du borde gått tillbaka till läkaren och visat upp ditt MR svar. Jag blir ledsen av att läsa att du har ständig värk. 😦 Om det finns någon rättvisa på jorden är mitt svar ett JA. Vänta dock med den resan många år till. Jag tror inte att din tid är klar här ännu. Du behövs och fyller din funktion på jorden, så du får allt kämpa på som du gjort.
      Jag följer inte veteranboxning, men jag tror att hon firar stora segrar. Vinner hon inte mot sin motståndare slår hon ner domaren och kommenderar därefter motståndaren att höja hennes arm.
      Ha det så gött du kan.

  10. Hon hade verkligen vaknat på fel sida. Tycker du var duktig som ändå behöll ditt lugn. Man får hoppas att hon har slutat nu och att hon får jävligt ont nånsrans och måste uppsöka en läkare som är på sitt allra värsta humör.
    Ha nu en bra helg. Kramen.

  11. Ajaj, inte rätt människa för det arbetet!!! Dessutom fylld av prestige, inte bra alls….det är bara att hoppas att det var tillfälligt, fredagskram på dig!

  12. Ibland är det faktiskt så enkelt att det är fel person på fel plats, eller hur man nu ska vrida till det….. Just den här damen var i alla fall inte på rätt plats i livet! Det var ju tur för dig att du var frisk för övrigt, både i kropp och huvud, och kunde säga ifrån. Det är värre när man kommer in på sjukhus och är ett kolli…..och dessutom blir behandlad som ett sånt också!
    Har ju hänt folk…..fast jag ska villigt erkänna att jag endast råkat ut för två obehagliga personer inom vården. Den ena var en läkare – kvinnlig – som var så otrevlig att jag reste mig slängde upp dörren och ifrågasatte enormt högt (och jag kan skrika, jag har en lomhörd gubbe, så alla på hela vårdcentralen hörde mig) om hon var till för oss patienter – eller om vi bara var till för att hon skulle få lön. ALLA hörde det, både patienter och personal, sen slängde jag igen dörren och gick därifrån! Gissa om folk i väntrummet glodde när jag svischade förbi!!
    KRAM
    Susie

    • De som börjar tappa och är hjälplösa behöver verkligen en stark anhörig med sig.
      Jag är övertygad om att de flesta är både duktiga och trevliga som jobbar i branschen. Tyvärr utmärker sig ett fåtal och drar ner de andra i smutsen. Beror på att de jobbar på ett utsatt ställe där oro och ögon ständigt vakar.
      Det skulle jag verkligen velat höra och uppleva. 🙂 Hoppas kvinnan aldrig glömmer det. Fler borde ta efter det. (när det är befogat) Undra om nästa patient möttes av ett snällt lamm eller en uppretad kvinnlig tjur. 😉
      Kram

  13. Läser och häpnar över dessa aggressiva och stressiga människor som kallar sig läkare…. Gör allt vad jag kan för att hålla mig så långt undan dem som jag bara kan….
    Varför tror dom att dom alltid vet bäst?

    Kram på dig!

    • De har tuffa arbetspass och jobbar ofta under press. Min åsikt är att de som söker till denna typ av utbildningar intervjuades av kunniga personer och att man inte enbart tog hänsyn till betygen vid platsfördelningen. Sedan behövs en fördjupning i vissa ämnen under den långa utbildningen.. Det är inte skitsnack. Det finns ett mörkertal, en klick av läkare som aldrig skulle föra samtal med patienter eller anhöriga. Likadant när det gäller de andra grupperna som jobbar inom vård och omsorg. En del borde inte ens ha kroppskontakt. Eller ens vistas i samma lokaler. Jag har sett skrämmande saker och då ska jag vara ”glad” att jag inte sett vad som hänt bakom stängda dörrar på ex. äldreboende. De underbara människor som jobbar och sliter inom vården och valt sitt yrke av humanitära skäl dras med i mörkret. Det blir jag ledsen av.
      Kram

  14. Tur att du både är en lugn typ, har stort tålamod och förståelse. Denna person borde inte få arbeta som läkare över huvud taget. Tänk om du hade haft detta inspelat på band…En tanke bara.
    Patienten i första hand gällde nog inte här. Undrar om det är något särskilt med läkare i Västergötland. Har själv extremt dpliga minnen från barndomens läkare i Töerboda då jag som åttaåring sprang bort från operationsbordet när jag skulle operera bor fotvårtor och fick bedövningssprutor rakt in i en foten. Doktorn hann nog ge mig sex sprutor och ta bort sex vårtor innan jag rymde. Och med mamma efter mig. Där uppkom min läkarskräck och den höll i sig i många, många år.
    Även jag var snabb. Och inte gick jag tillbaka heller.
    Kram!

    • Synd att jag inte hade mitt skrivna möte inspelat. Helst med bilder till. Jag hade gärna bjudit på min upplevelse offentligt. Dagens appar skulle kunna avslöja mycket. Sedan gäller det att använda sig av tekniken med förnuft.
      Det är i barndomen man grundar och skaffar sig minnen och erfarenheter som kan hålla i sig hela livet. Extra viktigt att yrkespersonal anpassar kontakter med barn till rätt nivå och använder sig av både inre och yttre instrument på ett milt sätt. Personligen tror jag att det är fler vuxna i vår ålder som har mörkare minnen av besök i tandläkarstolen under barndomen.
      Jag tycker du visade riktigt mod som stod ut med sex sprutor innan du även visade att du var snabb. Bra att du inte kom tillbaks. Kram

  15. Vet inte om jag hade klarat av henne jag hade nog klippt till!! ………………………………Fido var helt rumsren!!! Texten till sången kanske kommer !! Kram!

    • Du hade gärna fått låna kvinnan av mig. 😉 Nu tycker jag det är ett ganska komiskt minne med tanke på slutfasen som borde sänkt hennes burdusa sätt. Inombords erkände hon förhoppningsvis att hon förlorade ”matchen”.
      Trähundar och trähästar har både för och nackdelar. Ser fram emot texten. Kram

  16. En sån historia! Men det ska vara du, som kan berätta den på detta underbara sätt. Men du är väl inte rädd för doktorn ändå?

    Jag borde däremot vara skraj för tandläkaren.För många, många år sen, så behövde jag gå till tandläkaren med många hål. Han hade en borr, som man kunde tro var fotdriven och sprutorna var i bautatjocklek. Det gjorde att jag var tandläkarrädd i många år. Men så kom jag till en annan klinik med en bra och trevlig doktor. Han var gammal så han sålde den och jag fick en ny ÄNNU trevligare doktor. Han sålde i sin tur efter några år, för i hans släkt fick gubbarna hjärtinfarkter och dog. Den vi har nu är käkkirurg också och han är hur gullig som allra helst. Jag går till och med gärna och hälsar på hos honom.

    På måndag ska jag ringa, för de har tagit en frifredag, en klämdag idag. Så jag kunde inte beställa tid för min sönderbitna tand.

    Kram/Gilla

    • Om jag mött henne i min barndom skulle mina föräldrar fått släpa mig till en doktor nästa gång jag behövde hjälp. Denna kvinna körde med anfall direkt. Jag har mött många doktorer och sjuksköterskor i livet. En del riktiga pärlor. Några har jag träffat på flera gånger och det har vuxit fram en vänskap och relation som haft många goda egenskaper och underlättat skälet till besöken. Tyvärr har läkare och jag det gemensamt att vi flyttar relativt ofta.

      Jag tror att det finns mer tandläkarskräck i vår ålder beroenda av tidiga minnen liknande ditt, som satt sig fast i minnet. Jag tillhör också gruppen som råkade ut för en ”elaking”. Det gjorde jag även i vuxen ålder. Den ”rörmockaren” hamnade i min blogg. Det är dyrt att gå till tandläkaren och är ingen mysig munmassage. Bor man på en ort där det finns valmöjligheter råder jag alltid de som klagar att byta tandläkare om de inte är nöjda. Jag är glad för din skull att du hittat rätt. Lycka till med ditt nästa besök. Kram Bosse

  17. Ungefär som så: Operationen lyckad, patienten död!

    Suck. Sådana personer borde stängas in i ett vrå, vattnas då och då och hållas så långt borta från människor som möjligt. Vid närmaste eftertanke – strunt i att vattna henne;-)
    Tur att du till slut lyckades, men jag skulle nog anmäla kärringen!

    • Ha ha! du är rolig. Man måste kunna skämta om svåra saker. Det gör jag ofta. Det är mycket värre när jag inte kan göra det…

      Kaktusar behöver knappt något vatten så ditt andra råd tycker jag är bäst. 😉 Mitt nuvarande jag skulle förhoppningsvis reagerat på ett annat sätt om det hänt idag. Samtidigt var jag inte förberedd på någon strid. Mest sugen på att komma iväg på mitt jobb.

  18. Vilket trist bemötande men bra att du ändå försökte vara vänlig. Ibland vill man bara be såna personer att dra dit pepparn växer. Jag har också sagt när jag tror mig veta vad jag har för problem bara för att underlätta för stressade läkare som bara har 12 min för varje besök. Det faller sällan i god jord. Vet inte om det är prestige för det verkar som man trampar läkaren på tårna. Jag går inte ofta till läkaren men om jag måste brukar jag be att få en längre tid eftersom jag samlar på mig lite olika åkommor innan jag ger mig dit. Förstår att det var ett besök du helst sluppit men ett härligt inlägg blev det iallafall. Ha en fin helg med de dina. Kram 🙂

    • Du har rätt. Prestige är säkert huvudorsaken. Jag brukar också samla på mig och ha med en punktlista. Varje gång jag träffat rätt vill jag aldrig byta bort min favoritdoktor eller sköterska. Tyvärr följer de inte med när vi flyttar runt i landet. 🙂 Det är så skönt när de känner till gamla saker och jag slipper börja på noll.
      Nu är detta minne nästan enbart ett ljust och roligt minne.
      Tack Gunilla. Hoppas du haft det fint och att allergin börjat släppa sitt grepp. Kram Bosse

  19. Sv: Jag har alltså ingen aning alls idag om jag får nån tid överhuvudtaget i det närmaste. Visst är det dyrt med tandläkarräkningarna. Det var därför jag ville att man tyckte synd om min börs i stället.

    Kram/Gilla

    • Inte jag heller. Jag är inte förtjust i att se för mycket blod och är inte intresserad av att kika in i överallt. 🙂 Därför är jag tacksam för att det finns de som är duktiga och lämpade för det. Däremot hade jag kunnat bli en bra lyssnare och ”talare” i kontakter.
      Kram

  20. Håller med föregående kommentar. Man borde införa ett lämplighetstest i antagningen till läkarutbildningen.
    Ha det fint! Kram Christina

  21. Hm … Du fick mitt leende där i slutet … 😉 … men det är väldigt illa när läkare inte klarar att vara professionella … även om de har en dålig dag. Speciellt om hon gick på så som du beskriver.
    Jag skulle kunna acceptera en trumpen min, efter stort övervägande – för läkare är ju också människor – men inte det bemötande som du fick. Jag hade nog ta mig tusan anmält människan … 😛
    Eller också är det mitt nuvarande bitchiga jag som talar. Jag har ju inte alltid varit en klimakteriekärring … hehe

    • Bra att jag fick ditt leende på slutet. 🙂 Något hade säkert hänt precis innan hon hoppade in i rummet, där jag suttit ganska länge och väntat. Annars skulle hon blivit anmäld flera gånger.
      Jag var inte klädd för påhoppet. På ett vis upplevde jag inte det som jag träffade på en kunnig person. Därför tog jag henne inte på allvar. Både ord och kroppsspråk var så lågt och negativt. Då blev slutklämmen – som om jag deltog i en dålig sketch. Egentligen var det en teknisk sak som intresserade mig. Skulle det gå att växla med högerhanden när jag kom till parkeringen?
      Det var samma sak för mig. Detta var inte nu. Detta var då. Långt innan klimakteriegubben. 😉

      • Hihi … jo, jag känner igen det på något sätt, den där förmågan att inte ta det på allvar. Att ta det som en roll i ett skådespel. Sådant hade jag lätt för under en tidigare period i livet (mitt personliga 20-tal) …
        Minns när jag var tvungen att tillbringa en helg i en trång båt på sjön, med en människa som jag träffade för första gången och som jag snabbt fann en djup avsky för. Jag lyckades spela min roll så bra att helgen blev riktigt rolig! Jag såg mig hela tiden utifrån, säga och göra helt andra saker än jag kände, som i en filmroll … jättkul … hihihi
        Kanske inte direkt jämförbart med din berättelse här … men ändå … 😉

      • Nu fick du igång mig. Jag försöker se det framför mig. Du och den andra. Ditt skådespel. Jag vet inte var jag ska placera känslorna. Ska det handla om romantik, dramatik, fara. Vilket väder? Vilken musik ska ingå i filmen? Ankrade ni på en liten skärgårdsö? Wow! Har du gjort en tavla om händelsen? En skissbok? Som du träffade för FÖRSTA gången. Intressant. Varför undrar Nicke Nyfiken från sitt strå. Det fanns tillfällen på land där du kunde planera och studera dig själv under helgen? Konstpauser. Där du tog sats för nästa scen. Allt var så lätt i den åldern. 🙂

  22. Vilken otrevlig människa och så opassande i sitt yrke! Hon mötte sin överman i alla fall tycker jag. ”Kobran Bosse” – blixtsnabb i både ord och handling! Jag blev road samtidigt som jag skulle velat knäppa tanten på näsan! ”Blir av med dig” … säger man så till en patient t.ex. och svär som en borstbindare … Det som roade mig var att tänka på hur du agerade!

    Skön vecka önskar jag till dig! (Här haglar besöken … kul men lite svårt att hinna hämta sig).

    • I efterhand tycker jag att jag borde anmält henne. Då tänkte jag aldrig i de banorna. Ville bara ut i friska luften. Hade det hänt ”idag” skulle jag varit betydligt tuffare tillbaks.
      Tack! På tal om cortison. Jag är verkligen i behov av det just nu. Min Frozen shoulder är inte att leka med på nätterna.
      Det behövs lugna dagar då det inte händer något också. Hoppas du inte förtar dig. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s