Julpyssel gav mig lätt ångest

Säg ordet julpyssel högt till mig och jag ryser och får lätt ångest. Jag syftar inte på tillverkning av julgodis, pyntning och paketinslagning. De bitarna älskar jag. Det handlar om pyssel rakt av. Sax, piprensare, färgad kartong, flirtkulor, björnklister m.m. Allt sådant tjafs som vi sysslade med de sista höstterminsdagarna på lågstadiet. Jag förstår varför det behövs ett långt jullov för att vila upp sig. Själv hade jag mycket hellre haft provräkning eller uppsatsskrivning dessa sega timmar.
Cecilia i klassen slapp. Hon hade tillåtelse att gå hem. Det var inte så långt hem för henne. Hon bodde bara rakt över skolgården. Jag var också sugen på att gå med i något som hette Jehovas Vittnen. Där var Cecilias föräldrar med. I den klubben höll man inte på med något så trist som julpyssel minsann. Jag frågade mamma på hemmaplan om vi inte kunde gå med i föreningen. Hon berättade att jag i så fall skulle missa paketen och hela julen. Då kontrade jag med att vi kunde gå ur någon vecka innan jul.
Nu är jag äldre och klokare. Tänk om det var såhär. Jag satt i klassrummet och vantrivdes inombords. Cecilia kom hem till en tom lägenhet, gick och la sig och grät i kudden. Låg ensam och övergiven. Saknade sina klasskompisar. Skulle gett allt för att få sätta en flirtkula på en piprensare. Till slut fick hon torka tårarna och kila iväg så hon inte kom försent till mattelektionen. Jag hade gärna bytt med henne. Då hade jag lagt ett litet julpaket på hennes kudde och skrivit på papperet att hon skulle gömma innehållet och slänga papperet.
Mitt under ett sådant här segt pysselpass i ettan drabbades jag av ett trauma. Min starka tro välte likt Babels torn. Saxen i högerhanden slutade mitt i ett klipp. Det var Gunnar som startade bomben.
”Fröken! Det finns väl ingen tomte på riktigt?”
”Nej. Det är människans eget påhitt. Varken tomtar eller troll finns på riktigt.”
Jag satt tyst och tittade på min pepparkaksgubbe. Den såg ut som en blek kopia av mallen som var betydligt större och jämnare i formen. Man sa inte emot fröken Karin i första taget. Inte ens när hon pysslade och var på sitt bästa humör. I så fall låg man risigt till. Att agan försvunnit ifrån den svenska skolan hade gått förbi henne. Att glasrutorna höll i vårt klassrum är ännu en gåta för mig. Karins lungkapacitet och röstresurser var hårdare än en välpumpad läderfotboll.
Jag förstår som vuxen att jag befann mig i en chockfas. Första stadiet. Hade Freud levt hade han gnuggat händerna. Det kunde bara inte vara sant. Saxen började leva sitt eget liv. Klippte planlöst omkring på den bruna pappkartongen. Tomten hade funnits i hela mitt sjuåriga liv. Fanns inte Fred Flinta heller? Det var kaos inombords. Tankarna fladdrade ängligt från gren till gren. Höll världen på att gå under? Okej. Helt bakom flötet var jag inte. Det hade gått ett par år sedan Televinken blev avslöjad. Olas trådar hade nystats upp. Skafferifigurerna Humle och Dumle visade sig vara två målade uppochnedvända hakor. Men det här med tomten var bara för mycket. Syret började ta slut i klassrummet.
Tro nu inte att jag mådde dåligt av anledningen att tomten försvann bara fem dagar innan julafton. Absolut inte. Den gamla kufen hade jag hatat sedan året innan. Varför ska jag berätta i ett annat kåseri om två veckor. Du kommer att förstå och känna empati för mig. Jag var heller inte rädd för att känna mig snuvad på julklapparna. Vår stora klädkammare var sedan flera veckor sönderläst i varje vrå. Det handlade om något mycket större. Något som inte gick att ta på. Som att världen inte var som jag trodde. En ovisshet och inre rädsla av att fler saker skulle uppdagas i framtiden började gnaga i min hjärna. Bodde jag hos rätt föräldrar? Inte visste jag hur barn blev till vid den tidpunkten. Jag hade såklart snappat upp att varken tomten eller pappa kunde vara inblandade. Givetvis förstod jag att det var mamma som tog hand om sådant helt självt. Jag visste att jag legat och växt i hennes mage. Kunde jag vara säker på någonting efter jultomtsbluffen? Snurrade verkligen jorden och var den verkligen helt rund?
Bara två saker upplevde jag just då som helt sanna. Fröken måste ha hällt sirap i skolklockan och julpyssel var årets värsta straff. 🙂

Men julfesterna på mellanstadiet var helkul. Det är jag i blå tröja till vänster.

Julfest är roligare

Annonser

33 thoughts on “Julpyssel gav mig lätt ångest

  1. Tack Bo för alla fina berättelser du delar
    med dig av.
    Jag kan känna igen ångesten du kände, när
    allt helt plötsligt verkade bli annorlunda.
    Kan trösta dig med att tomtar faktiskt finns.
    Har ett vackert handskrivet brev till mig från
    diktaren o skalden Pälle Näver som sitter inramat på väggen. Jag fick det när jag var 10 år, som svar på ett brev jag skrev till honom.
    En strof lyder ‘ Jag tror liksom du Christina på Gud som på tomtar och rå. De kloke må håna o flina och mena sig bättre förstå. Men oss låt behålla den gåvan som öppnar oss drömsikten fri. Det solväna skimret från ovan som kallas för rik fantasi’ .
    En riktigt fin julhelg önskar jag Er.
    Christina

    • Tack för vinterrosorna du sänder mig. Mysigt att du uppskattar
      mina bloggbidrag. Trösterikt att du berättar sanningen för mig
      om att det finns tomtar. 🙂
      Vilket härligt minne du har bevarat som dessutom inte bara ligger
      i en gömd o glömd låda. Blir glad av att han tog sig tid att skriva till
      den lilla flickan.
      Önskar dig och dina en fin helg också.

  2. Fru Fransson undrar om det ingår i lärarutbildningen ett kapitel om möjligheten/risken att sätta livslånga avtryck i de små elevernas världsuppfattning? Måste fråga min bror som tillhör denna viktiga yrkesgrupp!

    Tack för omtanken som du lämnade hos mig härom dagen.

  3. Jag är ny på din blogg. Måste säga att du skriver väldigt målande och roligt. Jag sitter nu på mitt favoritcafé, ler och fnittrar omvartannat;) Härlig känsla.
    Glad att ha hittat hit.
    Ha en riktigt fin helg 🙂

    • Vilken tur att det inte var tvärtom. Så att jag blev den indirekta orsaken
      till att du bestämde dig för att byta favoritcafé i framtiden. Det hade inte
      varit kul att bära på mina axlar. 🙂
      Jag såg att du redan gjort det jag drömmer om att göra nästa år. Ge ut
      en bok. Samtidigt önskade jag att du aldrig behövt skriva den. Tänk så
      snabbt våra liv kan förändras i en sekund.
      Önskar dig också en mysig helg. 🙂

      • Ja, livet ändras verkligen fort … På några sekunder …
        I går hände även något med min pojkvän. Han tappade talet. Han kunde inte fokusera blicken. Hela ansiktet blev snett. Balansen blev dålig.
        Ambulansen kom.
        Värdena var bra. Min pojkvän sluddrade konstigt.
        Kanske en lite propp? De vet fortfarande inte. Han är kvar på sjukhuset. Jag har tagit en kort paus därifrån och tar nu hand om hans dotter.
        Livet kan ändras snabbt. Vi måste verkligen uppskatta det vi har, när vi har det.
        Tack än en gång för en fin blogg.
        Kram Lina

      • Vad obehagligt. Det låter lite som en ansiktsförlamning. Tänker framför allt på att ansiktet blev snett. Bra att de behåller honom. Har alltid känslan av att det är sämst att bli sjuk på helgen. Hoppas att ytterliggare prover ska ge rätt diagnos. Tänker på dig och er.
        Kram Bosse

  4. Jag har aldrig, vad jag minns, trott på varken tomten eller storken, men jag förstår din känsla i din fina berättelse. Jag har trott på annat som visat sig vara bara önskedrömmar.

  5. Så fruktansvärt! Min fröken i lågstadiet var också oberörd av och till synes omedveten om den nya barnagalagen.
    http://queenofkammebornia.se/2012/september/jag-vaxte-upp-i-fagelsang-och-vindsus.html
    Jag brukar tänka att bara för att man inte sett tomten, den riktiga alltså, och älvor och troll, behöver ju inte det betyda att de inte finns. Förövrigt har jag ingenting till övers för piprensar och flirtkulepyssel, men jag stöper gärna ljus eller kokar knäck. Kram!

    • Alla ni som läser kommentarer. Ta er tid och gå in på länken ovanför.
      En mycket fin berättelse liksom hela bloggen.
      Fast jag var en grabb log jag åt att jag kände igen många saker i det
      du skrev. (Jag har ex. kvar alla 21 Femböckerna). Inte åt det du skrev
      om din fröken. Jag var alltså inte ensam.
      Stöper ljus och kokar knäck. Där pratar vi julmys. Visst finns troll.
      Åtminstone tandtroll. De älskar när jag stoppar in knäck. 😉

  6. Ååååå, du lille parvel.
    Så känner jag inom mig. Du berättar så det gamla modershjärtat gråter. Inte bokstavligt men ändå – det berör.
    Kram

  7. På något konstigt sätt så har detta med julpyssel inte någon större plats i min minnesbank. Antingen avskydde jag det och har förträngt eller så var det så kul att jag inte lagt det på minnet för det ingick i allt det andra som var så roligt för mig i skolan. Jag har alltid älskat skolan!

    Även i min klass på en plats vi bodde en tid, fanns en lärarinna som måste ha varit dotter till någon släkting med Hulken. Hon slängde både pojkar och bänkar ut genom dörren! När hon fick tag i båda öronen så var de inte att känna igen efteråt. Eldröda!! Usch vilka hemska minnen och den stackars killen som var mest utsatt minns jag för livet.

    Tomten … tror jag inte att jag har trott på. Jag är ju oxe och jordnära …!
    Du berättar som alltid så humoristiskt med med krydda, så jag står upp och applåderar!

    • Hade du och jag varit klasskamrater kunde vi suttit ifred i ett grupprum
      och gjort viktigare saker. 🙂
      Ännu en kommentar om agan. Trista saker då och sorgliga minnen nu.
      Jag håller med om att du verkar vara jordnära. Själv är jag vattuman av
      någon märklig anledning. 🙂 Vänta lite. Jag ÄLSKAR havet.

  8. Jag har inte julpysslat så mycket som barn och jag avskydde dessa julfester då man var tvungen att dansa runt granen. Ville att tiden skulle gå fort så jag fick min julgodispåse och få gå hem ;))

    Vilken fin julfestsbild och du är ju så söt ;). Jag kom ihåg att man bara fick 3-4 juklappar när jag var barn men det blev man överlycklig av och drog sig undan med kritor och block. Bra och fängslande skrivet och man känner igen sig lite 😉

    Hoppas du får en fin fredag

    hälsning från
    Malin

    • Du måste ha varit en riktig gottegris. Kunde du inte väntat lite om du fått
      hålla mig i handen i ringdansen? 🙂 Om du varit extra snäll kunde du fått
      några bitar från min påse. Jag gillade inte så mycket de sega. 😉
      Hoppas att du får en mysig helg.

  9. Jag kände som wiper här ovan om julfesterna! Gillade inte alls det där med dans och julspel! Pyssla var väl så där, nu som halvgammal, eller kanske helgammal? pysslar jag ogärna!

  10. Det är så roligt att följa din blogg varje dag .. Tänker tillbaka skrattar småler . Pysslat har jag gjort i många år i massor av barngrupper när jag jobbade ..Sen blev det pyssel hemma med de egna barnen ,, Härligt att se de förväntansfulla barnen .. Tyvärr så har det funnits de barnen som inte fått vara med av olika skäl vid pussel lucia och julfester . I år har det inte kommit upp jul gardiner .. Pga speciella skäl ,, Men det spelar ju ingen roll om inte det är någon som ser ,, det , hihi typiskt män.

    • Du vet väl att vissa av oss män behöver en längre landningssträcka. 😉
      I vår familj har det pysslats i oändligheter. Jag har varit djupt impad
      många gånger.
      Sorgligt med de barn som inte tillåts vara med.
      Hoppas att allt går åt rätt håll för dig.

  11. ”Man kunde ju gå ur en vecka före jul” , det skrattade jag gott åt. Men vi hade ett barn i skolan som hörde till Jehovas när jag var liten också och jag tyckte faktiskt bara synd om henne som missade alla juliga kuligheter i skolan (främst för att julpysslet innebar att jag slapp ha matte). 🙂

    • Matte som var så kul. Helst i den åldern. När jag kröp omkring i den djupa garderoben eller under granen och RÄKNADE paket som det stod Bosse på.
      Det var matte på låg nivå. 😉
      Inte lika roligt att bli utpekad i en grupp på grund av att man inte får vara med i gemenskapen. Jag tycker inte om när barn råkar illa ut. 😦

  12. Nämen, julpyssel som är så roligt? Jag har aldrig vuxit ur pysslaråldern. Älskar papper, pennor, saxar, glitter och piprensare. Små färgburkar, lera och gips.
    Jag har alltid blivit lite misstänksam när någon sagt att han inte gillade pyssel i skolan. Det är som att säga att… man inte tycker om choklad, eller något lika konstigt.
    Ser fram emot tomte-traumat.

    • Men Annika. Vad misstänker du mig för? 🙂 Jag älskar choklad men det kittlar jätteäckligt i halsen när jag stoppar ner dessa piprensare. Fast den söta burken med Björnklister var inte dum att sniffa på. När jag öppnat locket såklart. Rätt kul att leka med plastgrejen också.
      Våra döttrar hade älskat dig som lekkompis. 😀
      Tomte-traumat kommer 21 december. Fredagen innan kommer julkåseriet ”Den blinda hunden”.

  13. Jag har kvar ett fruktansvärt fult alster som jag skapade i lågstadiet. Fast det tillhör kategorin påskpyssel, det är en påskkärring som min mor tar fram varje år och sen skrattar vi gott jag och mina syskon…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s