Prao nu Pryo då

Idag gör Lizette sin första praodag på möbelhuset Leander Pehrson. Helst hade hon velat vara på ”Ystads Allehanda” men där hade de inte tid med henne. I dessa moderna tider tycks ungdomarna vara hänvisade till att själva jaga platser och bara i nödfall uppsöka studievägledaren. Vet inte om de byter platser denna vecka. Så att ”syon” sitter vid klassbänken och lär sig saker under tiden som eleverna är borta från skolan. Rulla tummar kan bli tjatigt i längden och det kan bli dyrt att spela poker på nätet. Jag förlåter personen ifråga om han eller hon stängt dörren, låter det lysa rött för upptaget utanför och sitter och smygläser min blogg. 😉  Det där är bara vilda gissningar. Själv trodde jag att yrket gick ut på att knyta kontakter med världen utanför skolan. Fixa platser. Odla kontakter men inte cannabis. Det är inte så lätt när man är relativt nyinflyttad och inte har de rätta kontakterna i en småstad.
Det blir säkert bra och lärorikt ändå för Lizzan.

Jag var själv ingen idéspruta i den åldern på just det området. Ville heller inte härma en äldre kompis som gjort sin pryo, som det hette då, på tidningen Hallandsposten. Annars var det ett naturligt val om jag inte fick vara hos en gymnastikmagister. Istället valde jag det internationella Åhlens. Eller Tempo som det hette då. Jag trodde att det skulle bli en skön avkoppling från läxor och prov. Prissätta, sätta upp varor, äta en övergiven glass eller något godis som inte gick att sälja av någon anledning. Glida omkring i city på lunchrasten. Jag hade skrivit till på blanketten att jag gärna ville hamna på den coola skivavdelningen. Rena rama julafton om det önskemålet skulle gå i uppfyllelse.

Nyduschad, med mitt långa hår, gick jag på måndagen upp på andra våningen med mitt papper i handen. Inger Thorson hette min kontaktperson. Jag minns att jag kände mig rätt tillfredställd. Lite blyg men inte bortkommen och vilsen. Det där sista blev det snart ändring på. Damen i informationsdisken berättade att jag kunde slå mig ner i besökssoffan. Där satt jag och fördrev tiden med att göra hundöron på blanketten jag hade i handen. Första problemet dök upp på studs. Inger Thorson var svår att nå eftersom hon var på en semesterö vid Medelhavet denna vecka. Jag förstod med min fjortonårsintelligens att jag inte skulle få en sista minuten biljett med flyget ner till henne. Sedan började cirkusen som jag i soffan lätt kunde följa. Damen i disken slog in kortnummer till olika avdelningar och pratade med hög röst. Mottagarens svar hörde jag tydligt i högtalaren som fanns bakom disken. En äldre man svarade irriterat att han inte kunde vara någon dagispappa till ännu en pryo. Den sista hade varit mycket lat och jobbig. Damen gjorde en paus i sökandet och frågade om jag var intresserad av en speciell avdelning. Jag piggnade till och föreslog skivavdelningen eller sportavdelningen. Det här kanske blir bättre än bra, tänkte jag från den ljusa soffan. Skivkillen berättade utförligt om att han höll på att inventera och absolut inte hade tid med en bromskloss denna vecka. På idrottsavdelningen skrattade personen rått åt förslaget.
”Skojar du. Kom inte med sådana måndagsskämt. Jag har huvudvärk efter en tuff helg.”
Nu började förvandlingen. Hade Alf Pröjsen varit med skulle han ha kommit med en uppföljare till sin berömda saga. För varje sekund krympte jag tills jag blev en ”Teskedsgubbe” i soffan. Efter ytterligare några samtal, nu till lagret och kontoret, funderade jag allvarligt på att rymma. Jag tittade ner i golvet. Bedömde att avståndet var för långt för att våga hoppa. Snart skulle jag ända kunna gömma mig i soffan mellan dynorna. Ingen ville ha mig. Sista tåget verkade ha gått och jag var kvarglömd på perrongen i världens största soffa.
Räddningen blev klädesavdelningen där det mest fanns kvinnokläder. Precis rätta platsen för grabben som inte ens visste hur man vek ihop en tröja på rätt sätt. På avdelningen jobbade tre äldre  kvinnor. Alla var supersnälla mot mig och jag blev som en maskot. En av dem blev min absoluta favorit. Det fanns inte mycket att göra på dagarna. Inte så många kunder. Mina arbetsuppgifter var allt för få. Ändå gick tiden relativt fort. Vi pratade mycket när det var kundfritt. Tuffaste stunden var avskedstillfället. Till slut blev klumpen för stor. Det brast. För enda gången i mitt liv rann det tårar på en damavdelning för kläder. Kvinnorna hade varit som tre underbara mormödrar eller farmödrar. Jag var inte ensam. Min favoritkvinna grät också och vi kramades länge. Vad jag minns kom ingen kund just då. Det dröjde flera veckor innan jag vågade mig dit igen. Min grabbighet tog överhanden.  Den enda kunden från praktiken som jag kommer ihåg, är en kund som jag aldrig glömmer. Det var en lång man som stod bland slipsarna. Jag sattes på prov, ett prov som jag inbillar mig att jag klarade av med glans. Jag fick i uppgift att beskriva ett antal slipsar in i minsta detalj. Sedan fick jag samma syssla bland livremmarna. Skälet var att mannen var helt blind. Jag var hans smakråd. Hans händer förstärkte mina ord och han verkade nöjd med sina två köp.

I skolan skulle vi någon vecka senare gå fram en och en och muntligt redovisa på svensklektionen om vår pryovecka. När det blev min tur vägrade jag. Den enda i klassen. Jag berättade aldrig varför. (En natt för ett tag sedan höll jag ett underbart tal på just den lektionen. Inte ett öga var torrt hos tjejerna. Inte en tuff kille log eller skrattade. Inte ett enda ord av det jag sa var onödigt. Det var ett av mina bästa tal. Dessvärre ett tal som aldrig blivit framfört.)
”Tänk på din saliga hädanfärd”, sa min lärare med allvarlig och torr röst.
Jag förstod inte sista ordet men tyckte inte det var läge att visa det. Tyckte inte ens att jag gjort något fel. Menade han att jag inte skulle få komma upp till Gud? Den meningen har jag haft kul åt många gånger. Som vuxen. Då var den malplacerad. Gjorde inte ens ont i såret från min praostart i soffan. Men i klassrummet hade jag inte mod. Ingen erfarenhet hur jag skulle tackla mina tankar utan att det syntes att jag åkt på stryk i livet. Visst kunde jag skojat och dragit ner skrattsalvor om den blinda mannen. Men det kändes inte rätt mot honom. För jag hade blivit stukad redan i en mjuk stor soffa i min första inblick i det vuxna yrkeslivet. I soffan där jag krympt och känt mig som något katten släpat in. De få sysslorna jag hade gjort kändes så torftiga. Mina underbara samtal med mina damer var privata.
Från den dagen älskade jag skolan resten av högstadiet. Inget jag berättade för mina kompisar. Inte längtade jag ut till framtidens yrkesliv.
Min lärdom tog jag med mig in i mitt första yrke. Jag vet inte hur många pryoelever jag fick tilldelat mig under mina år på Postverket. Alla behandlade jag med stor respekt. Först skojade jag så att deras blygsel och osäkerhet försvann. Sedan satte jag dem i arbete. Berömde. Ibland var det svårt att hitta något, men de flesta var duktiga när de fått en chans. Visst tog allt längre tid. I smyg fick jag gå igenom deras arbete så det inte blev för stora grodor.
Aldrig skulle någon av dessa ungdomar behöva klaga på att deras kontaktperson var hemsk var mitt motto. De skulle inte behöva känna känslan att de var i vägen. Det är så otroligt viktigt att de får en ärlig chans och ett gott intryck av världen utanför skolmiljön under dagstid. Sedan får man aldrig döma dem på grund av utseende och klädsel. Inte ens första intrycket är viktigt enligt mig om det skulle råka vara negativt. Innanför skalet kan det finnas en pärla. Unik i sitt slag. Någon som bara väntar på att bli sedd.

13 tankar på “Prao nu Pryo då

  1. 1. Jag önskar att Lizette får en bra praotid.
    2. Känner tyvärr igen det där med oengagerade pratik-/pryo-/prao-givare och fixare.. det är som att den tiden är ett otrevligt måste för skolan.. och inte ett dugg tänkt för elevens positiva utveckling och yrkesframtid.
    3. Hela min pryotid är ett tragikomiskt minne från en mataffär. Chefen som var nyskild erbjöd sig att köra hem mej när vi stängt och när jag gick ur bilen ville han bjuda hem mej till sig, på vin och räkor. Jag har aldrig gillat vin, inte var jag intresserad av att käka räkor med en skitgammal gubbe (ca 35).. 🙂 och mysa ville jag ju bara göra med min rockenroll kille..
    När jag avböjde chefens invit körde han snabbt iväg, efter att först ha råkat lägga in backen när han skulle framåt.
    Resten av min pryotid fick jag tillbringa i kyldisken och på lagret där jag fick rensa rutten isbergssallad.. chefens order!!!

    • 1. Jag med.
      2. Håller med om att det tycks finnas otäcka fallluckor. Ändå finns det guldkorn. Platser som startar en process, sår ett frö hos ungdomen, som föser personen åt ett visst håll i framtiden.
      3. Hade inte din rockenroll kille lust att dra några repor på bilen? Vågade du säga något i skolan om det? Vad hade du sagt om han var 34 och ville bjuda på kräftor? 😉 Man blir mest arg när man läser dina rader. Synd att han inte körde på något hårt när han backade av misstag. 😦

  2. Nog lika bra att dottern inte kom till YA om de ”inte hade tid” med henne.
    Lite annan stil på vår prao-ansvariga, som släpade sig ur sjuksängen till jobbet bara för att se till att ännu en liten praoelev fick en bra upplevelse. (Att flickebarnet kanske kom undan något prov i skolan veckan efter på grund av den dunderförkylning som hon smittats av under praotiden, är en helt annan sak…) Nästan som de ungdomar som fick komma till Posten i H-stad fick under en period.

    Berättelsen om den långhårige pryon på Tempo kunde bli en fin novellfilm! Bara scenen med den blinde mannen och slipsarna vore mycket sevärd.

  3. Skönt att läsa att det fortfarande finns speciella prao-ansvariga som tar sin uppgift på fullaste allvar och som gärna delar med sig av lite av varje. 😀

    Det kunde blivit en bra novellfilm. Det ska tilläggas att mannen inte nöjde sig med enkla svar. På ett sympatiskt sätt inspirerade och lotsade han mig till att fånga alla detaljer.

  4. Då någon gör prao är det ju viktigt att han/hon är välkommen och får vettiga saker att göra. D v s att de får delta i det riktiga, dagliga jobbet – inte bara t ex städa hyllor o sånt.

Lämna en kommentar