Min mamma och pappa gifte sig nittonhundrafemtio. Två år senare kom han till världen, Johnny, deras lilla förstfödda ”prins”. Jag önskar att jag kunnat ringa min mamma och fråga vad hon tänkte den där våren, hur hon kände sig och vilka förväntningar hon hade på det lilla underverket som bodde därinne i hennes mage. Men min mammas tankar och funderingar kan jag bara ana mig till. Jag tror att hon var precis som alla andra blivande mammor. Förväntansfull, lycklig, glad, spänd och kanske lite orolig för att något skulle kunna gå fel.
Det blev en lång och jobbig förlossning. Efter några dagar på BB fick mamma och Johnny åka hem. Så här efteråt undrar jag förstås om det verkligen inte var någon av barnmorskorna som funderade över om allt var som det skulle. Fanns det verkligen ingen läkare som undersökte Johnny noggrant?
Det gick en tid. Johnny var sen med allt. Jämnåriga bebisar utvecklades enligt regelboken, men inte han.
”Går han inte än?” var min farfars ständiga fråga.
Smakprov tio av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 
Godmorgon! Är Björn Skifts en buspojke? Ha en bra söndag! Kram!
Jag tycker Björn är en härlig personlighet med glimten i ögat. Dessutom är han en mångkonstnär. Kram
Tyvärr har väl synen inte ändrats så jättemycket, bland de bestämmande. Har också erfarenhet och håller med Solveig om att så mycket kärlek det finns i att vara ”annorlunda”.
🙂
på den tiden undersökte man nog inte så noga, och synen var mycket annorlunda…. och här i Norden tar vi idag väl hand om alla barn, inte så överallt (ifall allt inte är som det ska, skyller man även på religion, mammas fel, därför gömmer man barn, istället för att hjälpa)… Tur att bo i Sverige! 🙂
🙂
Inte ens i Sverige är det alltid så lätt att vara annorlunda…
Kram och god andra advent!
🙂
Nej, inte ens Sverige har kommit särskilt långt på vissa områden. Men ”vi” slår oss gärna för bröstet och tror att allt är bra, bara för att det står i paragraferna, att så ska det vara. Men det är säker lite bättre än 50-talet. Man vill ju tro det i alla fall.
🙂
När jag började jobba på Barnsjukhuset i Helsingborg för över 50 år sedan var det mycket vanligt att spädbarn lämnades till särskilda hem, både om det var en ensamstående mamma eller om det t.ex. var ett barn med ett handikapp av något slag. Idag tar tack och lov de flesta föräldrar hand om sina barn och även om mycket skulle kunna förbättras med hjälp för de här barnen och föräldrarna, så har det ändå gått på rätt håll. Sakta men säkert, med betoning på sakta. För varför ska det ta en sån förbenad tid att ordna det bra för de som verkligen behöver all hjälp de kan få? Kram och ha en fin adventssöndag.
🙂
Ja där tog det stopp lät ju spännande 🙂 Ja Köpenhamn är jag sugen på men i bättre väder 🙂 önskar dig en skön 2 advent kram på dig Bosse
Det är meningen att det ska ta stopp där Eva. Gissa varför? 😉
Tittar in och önskar dig en skön fin söndag och 2:a advent.
En fb fri månad är inte dumt.
Undra om man kunde ha en mobilfri månad…..bara en tanke.
Läs gärna mitt inlägg så fattar du vad jag menar😉.
Nu ska jag kika in i din länk och läsa om din bok.
Adventskramen.
Ha ha! Jag borde berätta snart om mitt mobilliv. 😉 Jag ska hälsa på din härliga blogg senare. ❤
Pss….Du läste fel inlägg hos mig. Jag menar….mobilberoendet haha. Mitt senaste inlägg.
Måndagskram.
Det har jag läst och kommenterat. Kom och hjälp mig att räkna träd. Du får inte gömma dig hela tiden. Jag är mörkrädd här i skogen. 🙂 Mörkmåndagskram
Håller med Eva där – klart man vill veta mer. Jag tror man utvecklar nya sidor hos sig själv när man lever med någon som är ”annorlunda”. Det är bra att ”annorlunda” finns.
Bra tänkt Cathrin. 🙂
Hoppas att din bror mår bra idag. Det kan inte vara lätt att vara annorlunda än andra.
Sv: Tack för hälsningen och jag önskar er både en härlig adventssöndag. Vi skulle egentligen gå till Fredriksdals julmarknad. Men vi ställde in det, för att det är så trist väder. Vi bor visserligen rätt nära, men vi tror oss inte orka gå ända dit och hem och dessutom går runt på marknaden. ”Guben” går ju med krycka (Pinne) och jag fr ont i ryggen av för långa promenader.
Kram/Gilla
Det kåseriet har Solveig skrivet. J är hennes äldsta bror. Jag tror att Solveig skulle kunna skriva en hel bok bara om det ämnet.
Du har ju varit iväg på en massa roligt i stora staden enligt dina fina blogginlägg, så det var säkert ett klokt beslut.
Kram
Många som ”inte är som andra” är en stor gåva om man kan uppskatta den. För många föräldrar är det en livslång sorg att få ett barn, som inte faller inom de ramar som vi har skapat!
Dessa barn ger så mycket – det gäller att kunna ta emot det! Kram
🙂 Du har helt rätt i dina åsikter.
Det var verkligen längesedan jag satt här vid min blogg och skrev inlägg plus kommenterade.trots att jag inte är helt bra ännu, så är jag en bra bit på väg och det är skönt. Läs mitt senaste inlägg om du vill veta vad som hände mig i höstas. hoppas allt är bra i Ystad. Vi hörs snart igen! Kram
Hur har du fått snöflingor på sidan?.
Vad roligt att får läsa ditt namn här igen. 😀 Jag har läst ditt inlägg från i somras på din fina blogg alldeles för många gånger. De senaste veckorna har jag hoppat över att gå in på din blogg. Det blir så till slut med de som inte lagt in något nytt på jättelänge. Vilken glad överraskning. 🙂 Givetvis ska jag läsa din blogg imorgon när jag bloggvandrar nästa gång.
Förra året hade wordpress också snöflingor i hela december.
Kram Bosse. ❤
Fin text med underbar cliffhanger! Den boken ska jag ha men december är vit månad för utgifter för mig nu😉
Tack! Det är min fru Solveig som ska ta åt sig äran. För mig är Facebook en ”vit” månad i december. En tradition som jag har. 🙂
Tack för smakprovet! Jag kan tänka mig att din annorlunda bror blev ett älskad barn, för de blir ju ofta det.
Kram, Ingrid
🙂 Detta var en av Solveigs texter. Kram
Fy på dej Bosse!!!
NU måste jag ju bara ta mej tid att läsa din första bok och sen den andra….
Det är ju snart jul och då får jag lite mer timmar på plus-kontot…om jag nu inte lägger dessa timmar på att ”se en Wallanderfilm” 😉 😉
En 2:a adventskram
🙂
Typiskt det där med att alla förväntar sig att alla barn skall kunna gå och tala i en viss ålder. Min son var sen med talet och då var det direkt snack om detta på BVC och dagis, jag ansåg att låt han vara barn, det kommer.. Och nog kom det. Idag har han ett extremt stort ordförråd i både svenska och engelska 🙂
I det här fallet var det befogat. Solveigs äldsta storebror har diagnosen Downs syndrom. Detta är bara inledningen på ett av de 76 kåserierna i vår senaste bok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Du har rätt i att alla barn har sin egen utvecklingskurva. Då kan det bli tjatigt och jobbigt om ”alla” börjar tjata om ens älskade barn och leker ”amatörpsykologer”. I andra fall är det viktigt att man sätter in åtgärder tidigt och inte låter åren går. Det finns så många bakomliggande orsaker. Min fru som läser vidare till speciallärare håller på att skaffa sig en gedigen grund att stå på. Vad kul för dig att din son har ett stort ordförråd i två språk. Kan inte jag få låna lite engelska ord av honom? 😉 Det verkar som det finns något osynligt hål någonstans i min skalle. För det har ramlat ur en massa ord, namn, årtal och viktiga lösenord. 🙂 Måndagskram Bosse
Ser ut som att länken min inte kom med 🙂
🙂 Njet. Jag ser ingen blå länk.
Jag har en bekant som hade samma början i livet som din bror. Hans mor fick många pikar om att hon skämde bort honom när körde honom i barnvagn, när han var så stor att han borde kunna gå själv. En svår CP skada visade det sig efter mycket tjat från föräldrarnas sida om en utredning. Han sattes i ”särskola” trots att hans hjärnskada inte påverkade hans intelligens och tre långa år kämpade hans far för att han skulle få börja i normalklass med assistent.
Idag har han högskoleexamen! Ibland har jag faktiskt funderat över om han inte varit lyckligare om han inte varit så medveten om människors pikar, stirrande och kommentarer.
Som när vi för 30 år sedan skulle gå på Bio. Vi beställde en vanlig taxi för på den tiden kunde hans bror lyfta in honom och rullstolen gick att fälla ihop. När taxichauffören kom klev han ur, tittade på oss och frågade varför vi inte sagt att det var en CP som skulle åka med, då hade han inte tagit körningen. Det blev inget Bio besök den kvällen, utan en kille som satt ledsen på sitt rum och spelade Beatles. Nog finns det mycket som blivit bättre i vårt samhälle i dag.
Kram M.E
Tack för att du delar med dig. 🙂 Jag har själv träffat på många härliga ungdomar och även vuxna med CP-skador. Framför allt när jag var med/jobbade på DHR:s handikappläger. Om man är fördomsfull och bara går efter utsidan skulle man bli rejält överraskad av dem. Det största ”felet” sitter i betraktarens ögon.
Jag blir arg och besviken på taxichauffören, som borde fått ett rött kort och som jag anser lider av ett antal egna handikapp. 😦
Fotnot: Detta smakprov är inledningen på ett kåseri/en berättelse som handlar om min frus äldsta storebror J som har diagnosen Downs Syndrom.
Kram Bosse
😀
🙂
Hej på dig denna måndag vill önska dig en skön dag hoppas allt är bra med dig kram på dig Bosse
Tack! Hoppas solen lyser hos dig med och hoppas verkligen att den fortsätter med det några timmar till. För i så fall ska jag ut och fota efter lunch.
Kram på dig. Ps. Du kan ju ”skolka” och ta en tur till Köpenhamn. 😉
Du beskriver din bror och er kärlek till varandra så fint och rörande. Kan tänka mig hur jobbigt det var för dina föräldrar varje gång det var dax för avskedskramen. Johnny är en lycklig grabb med en sån fin och förstående familj.
Kramelikram.
Tack Annika! Att ha en bror med Downs syndrom innebär både glädje och sorg. Vänliga Hälsningar: Solveig Lidén
När jag läste detta kapitel från boken så föll en och annan tår på min kind, både av sorg och glädje. En fin och varm skildring men också ett Sverige där vi har långt kvar att gå i denna fråga. Har många vänner med barn som inte har utvecklats som det kanske var tänkt, men de är en stor tillgång som omgivningen/anhöriga hela tiden tiden måste kämpa för deras rättigheter.
Kramar och tankar till dig och Solveig.
Tack Ditte! Jag har många gånger funderat över hur orättvist livet kan vara. Kanske är det så att vi som haft turen att födas till ett ”friskt” liv också borde ha fått med en stor portion ödmjukhet inför detta. Vänliga Hälsningar: Solveig Lidén
Hej kåseriparet! Jag tänkte hoppa över dessa smakproven, men så ändrade jag mig – och här är jag nu 🙂 läst de + kommentarerna som lite kuriosa till boken … önskar fortsatt glad advent och ”skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Min vita december är fortfarande grön, men kylan ger rimfrost och det är också skönt.
Kram på er!
Hej Tove!
Förstår att du hoppar dessa blogginlägg. Du kan ju läsa HELA kåserierna i pappersform. 🙂
Då lyser rimfrosten upp fint. Jag tippar på att du snart kommer du att få mängder av snö.
Kram Bosse
Jag har också en bror som inte är som andra. Han fick en omfattande hjärnskada i en allvarlig olycka så jag kan föreställa mig som följer… Spännande med de här små smakproven ur boken. Dem tackar vi för!
Ha det fint! Kram
Vad trevligt att du har uppskattat de tio smakproven. 🙂 Nu är jag i full gång med att skriva nya kåserier. Var de hamnar har jag ingen aning om just nu. Det viktigaste är att öppna rum och låta kreativiteten flöda.
Kram Bosse