Imorgon ska det blåsas ut ljus

 

DSCN8059

För sjutton år sedan var det en kall, solig och molnfri vinterdag i Varberg.
Jag såg det bara genom fönstret. När jag kom ut var det mörkt och betydligt kallare.

Jag fick en fråga mitt på dagen som jag aldrig fått tidigare eller senare i mitt liv.
”Vill du klippa av navelsträngen?”
”Ja, jag måste se efter vad det blev för något”, svarade jag förståndigt.
Tänk alla timmar och månader som jag och Solveig skojat om kön och namn. Vi hade gjort var sin tio-i-topp-lista med pojk- och flicknamn. Direkt insåg vi att vi skulle få problem, eller vår eventuella son skulle få problem med sin identitet. 🙂
Egentligen var flicklistan bara för skojs skull. Ändå noterade vi att fyra namn var identiska. Vi hade redan fem år tidigare, när vi läste en bra roman där handlingen var förlagd till Skottland, bestämt oss för att om vi fick en dotter skulle hon heta Jennifer som den sympatiska huvudpersonen i boken.
Vi tyckte totalt olika med grabbnamn. Möjligtvis kunde vi tänka oss en Gustaf eller Axel. Jag ville ha Sebastian. Solveig hade Robert som favoritnamn. Visserligen är jag väldigt förtjust i Robban Broberg men kunde inte koppla det till min son. Zero malde mest runt i mitt huvud.
När det är på riktigt och man är mitt upp i verkligheten spelar inte sådana oväsentligheter någon roll längre. När barnet lyftes upp från skynket framför mitt ansikte, noterade jag bara tacksamt att gudagåvan hade tio fingrar och att det satt tio tår på de långa smala fötterna. Sedan tittade jag vaksamt på Solveigs bleka ansikte och vidare till mätaren som signalerade att hennes blodtryck sjunkit ännu lägre. Jag kramade hennes hand och strök henne över kinden. Jag hade fått stränga order innan om att sitta stilla och att inte resa på mig och börja fotografera bakom skynket som en dimpande pappa gjort tidigare. Helst hade jag gärna avstått från att höra alla detaljer om mannen. De behövde inte vara oroliga. Jag höll tyst om mina begränsningar och tuffhet på området. Jag var inte ute efter vilka innebilder som helst. 🙂

Vilken glädje det var att få visa upp det lilla knytet för en stolt farmor några dagar senare. Efter fem grabbar fick min mamma Sofia äntligen ett barnbarn av det andra könet. Ett så kallat sladdbarnbarn. Lilla var verkligen rätta ordet, endast 2 825 g. Jennifer är född 17 dagar tidigare än det planerade datumet för kejsarsnitt. Vi var oroliga att vi inte skulle få hem underverket sex dagar senare med tanke på att hon gått ner i vikt. Hade hon inte fått tillbaka sin födelsevikt hade vi varit tvungna att stanna kvar över helgen. På hemmaplan väntade mormor och morfar som tagit bilen och åkt 30 mil i vinterväder. Mobiltelefoner är ingen dum uppfinning men det var fortfarande två år kvar tills vi köpte vår första. Vi befann oss ju inte ens i samma stad just då. Mormor och morfar satt i sin bil på parkeringen i Falkenberg och väntade.

Vad tiden går. Barnen blir äldre. Solveig blir äldre. Det är bara jag som fortfarande är 26. Livet är inte alltid rättvist. 😀

23 tankar på “Imorgon ska det blåsas ut ljus

  1. Dessa ögonblick som du berättar om finns konstigt nog väldigt glasklara i minnet. Fastän det gått så lång tid. Annat är bortspolat eller väldigt suddigt … Hur kan det komma sig att den inneboende åldern inte alls följer ”utsidesåldern”? Jag har inte alls kommit lika långt i känslan som vad spegelbilden visar. Därför bryr jag mig inte om vad det står i mina papper – det är bara siffror utan betydelse! Tack för finstämd läsning blandad med humor!

    • Du har sunda tankar. Fast din liknelse med glasklara kom lite för nära mitt inlägg igår. 🙂 Det är intressant det du skriver om minnet. Bäst är det om allt skräp och negativa upplevelser försvinner. Tyvärr är det svårt för vissa svek och händelser att droppa iväg helt. Hjärnan är fantastisk. Ändå är det bara en pytteliten del av den som vi använder aktivt.
      Det är samma för mig. Gubben i spegeln känner jag inte igen. Är det du eller jag som ska ha den blå bilen i sandlådan nästa gång. 🙂 Man är inte äldre än man känner sig. Sedan finns det grå dagar då spegelbilden talar sanning. Men det är en helt annan historia.
      Önskar en trevlig helg.

  2. Er Jennifer blir 17 och vår gemensamma vän blir väl det omvända under morgondagen. (hon med svarta katten Minsann, du vet)
    Hur som helst så skimrar ditt inlägg av pappastolthet och en kärleksfull doft av livets, inte förgänglighet men, väl av dess naturliga skiften. Jag blir glad när jag läser din text. 🙂

    • Det är häftigt när man kan spegelvända talen. Henning Mankell och en annan som jag känner fyller också samma datum som Förlagschefen och mitt äldsta gryn.
      Det smittas för jag blir glad av att du blir glad av min text.:) Det var en fantastisk lördag den gången. Innan dess hade det hänt en del dramatiska saker som jag kanske berättar om en annan gång när det passar bättre.
      Kram

    • Tur att du inte skrev att du blev orolig i magen. 🙂 Dimper. Om målvakten rusar ut från målet och jag slår bollen över honom dimper den ner bakom honom. Helst i ett tomt mål. Falla pladask står det i min lilla blå ”facitbok” när jag slog på ordet nu. Jag gillade inte hur den ena visaren flög iväg långt åt vänster samtidigt som Solveigs kinder blev kritvita.
      Du är inte okunnig. Men nästa gång vi spelar fotboll får du stå i målet. 🙂
      Önskar dig en fin helg.

  3. Vilken fin historia att läsa efter en lång lördag i luften. Rörande och vacker. Gratulerar massor på Jennifers stora dag! Tänk, då är hon snart ikapp sin pappa…;-) Ha en fin lördagskväll i timmerkojan.

  4. Tänk att jag är tre år äldre, det trodde jag inte 😉
    Jag minns också mina två gånger som igår, både smärtan och den ofattbara glädjen. Måste bara komma ihåg det nu när de är 15 och 17 och jag går in i deras rum….

    • Vågar du gå in i deras rum? Här är det på egen risk på ett ställe.
      Måste erkänna att jag är djupt impad av er kvinnor. Jag hade blivit nunna om jag fötts som kvinna.
      Hade du inte varit tre år äldre skulle nästan allt stämt. Våra kids är 14 och 17.

  5. Grattishälsningar till Jennifer på 17 årsdagen! 🙂

    Varmfin berättelse.
    Bra kämpat av mamma & pappa!
    Och så ett ljuvligt sött litet babyansikte i filten.

    Själv minns jag inte att jag varit sjutton.. vilket bara kan betyder två saker
    jag har blivit lite glömsk eller så är det helt enkelt så att jag ej fyllt det än
    utan
    lallar bara runt i en gammal sång hela dagarna.. 🙂

    • Jag ska hälsa till henne. Just nu fixar hon ihop med sin syster till en smaskig chokladmoussetårta till morgondagen. Vad bra det är när de blir självgående.

      Jag hjälpte också till med att äta och dricka den dagen. Fick goda smörgåsar, champagne och sitta ensam med den lilla på rummet. S skulle bli ihopsydd och missade hela partyt. Samma sak båda gångerna. Fast den andra gången fanns en ”syrra” med. Jag gissar på att de barn som lyfts upp direkt är mindre ”ihoptryckta”. Jennifer tyckte ju att lillasyster såg ut som en liten gubbe.

      Det är säkert det sista du nämnde. Du är inte framme vid den stationen ännu. Lyckost dig. 🙂 Det är precis som Dr Hook sjunger. ”Only sixteen”.

  6. Ljuvligt berättat om det som hände för 17 år sedan! Och vilken tur sedan att ni inte tvingades bli kvar på BB över helgen. Det var ju inte riktigt rätt säsong för mormor och morfar att campa på en parkering. Inte ens i Falkenberg…

    Hoppas hon och ni får en riktigt mysig dag!

    • Det var lite nervöst när det lilla bytet skulle upp på vågen igen för en sista besiktning. Jag stirrade tills de röda siffrorna dök upp.
      Nä. Falkenberg är ingen februaristad när det gäller sådana aktiviteter.

      Vi har precis klarat av uppvaktningen. Hon fixade paketöppningen på en halvtimme och jag lyckades undvika att få tomma paket och papper i huvudet nere på golvet.

  7. Vilket gulligt litet ansikte som syns där i filten. En stolt far håller lilla byltet. Kan man förstå att de som är så små kan bli så där långa. Du är så lycklig över dina flickor och jag över mina pojkar, jag fick ju både en Axel och en Gustaf.

    • Visst är det festligt. Hade vi haft två söner hade de antagligen hetat just Axel, Gustaf eller Gustav. Om ni fått två döttrar. Vad skulle de hetat då? Dum fråga. Jennifer och Lizette såklart. Om vi skulle…du vet vad jag menar. Åldrarna stämmer perfekt. Vi kan ju få det att verka som en slump. Ska vi ta det till Lizettes konfirmation eller vänta till julafton? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s