Vi såg båda rött

Den första gången kan sätta starka spår. För mig höll det i sig i flera år. Då jag med en blandning av skoj och allvar drog upp ämnet. Sedan blev det en rolig skröna.

Min nyopererade mamma skulle få hjälp från kommunen när hon kom hem. Kvinnan som hette Anna kom hem till oss redan ett par dagar innan mamma skrevs ut från sjukhuset. Jag var inte fyllda fem år. Har ändå fortfarande starka minnen kvar från våra mysiga stunder i köket. Anna lagade mat och bakade. Strök kläder och tvättade fönster. Hängde upp nya gardiner. Allt i ett högt tempo. Man fick tydligen göra sådana saker på den tiden. Hon var riktigt rödhårig och hade fräknar överallt. Dessutom hade hon ett härligt skratt som jag gjorde allt för att locka fram. Hon verkade älska mina shower. Vet inte vad jag höll på med men jag fick henne att skratta så att tårarna rann samtidigt som hon höll på med sitt praktiska jobb.
Små barn och djur gör på samma sätt. Blir vi uppmärksammade fortsätter vi bara i samma hjulspår där allt kretsar runt oss.
Det fanns inga skyltar. Varningsskyltar eller signaler som sken rött. Jag såg inget som fick mig att upptäcka att läget var förändrat. Ingen sträcka mellan ytterligheterna. Jag fick därför en chock när hon skrek till. Jag blev så rädd att saken jag höll i handen ramlade ner på golvet.
”Nu håller du tyst unge. Hör du det?”
Inte bara jag. Om fönstret var öppet skulle halva gatan hört. Om fönstret varit skört skulle det ha sprucket från karm till karm.
Mitt hjärta började gallopera. Aldrig hade jag i mitt korta liv stött på en sådan personlighet förr. Tårarna började rinna men jag tystnade som hon så vackert bad om. Det behövde hon inte oroa sig för. Jag gjorde mig ett ärende in på toaletten. Hon skrek fler fraser som jag glömt. Vet inte om det var med någon svordom.
Vissa saker går inte att rätta till. Mellan föräldrar och barn är limmet starkare. Chanserna oftast oändliga. Blodet har samma färg.
Hon kom in på mitt rum och försökte rätta till vulkanutbrottet. Jag sa att det var okej och spelade stelt med i pjäsen när hon kramade mig och ruskade om mig bland lockarna.

Anna slapp höra mig skoja fler gånger under den tid hon befann sig i vårt hem. Gissar på att det var tio dagar. När mamma kom hem var jag inte rädd för ”RödAnna” som hon visst kallades för. Mamma kände till henne sedan förr. Visste att hon hade kort stubin och kunde slå om kvickt, men var visst inte långsint. Sådant förstod jag mig inte på. Pappa berättade något om att rödhåriga enligt vissa källor brukade ha kort stubin. Stämde bra även under min grundskola. Jag såg en rödhårig lärare som utan någon större anledning smällde till en kompis till mig rakt i ansiktet. (Som tur är har jag som vuxen träffat många trevliga äkta och oäkta rödhåriga personer.)

Världen är inte så stor. Flera år senare stötte vi på varandra igen. Hon kom i sällskap med en väninna in i mitt hem. Betalade 33 kr. Eftersom hon var medlem i den församling där min mamma börjat jobba fick jag genom åren ibland någon rapport om ”din gamla kompis RödAnna”, som mamma skämtade om. Jag hade sett Anna i tidningen några gånger. Vi hade skojat om att hon var min favorittant genom åren. Tyckte ni det var konstigt att hon både betalade pengar och kom hem in i mitt hem? Tyckte ni att hon skulle betalt mer eller att jag skulle bett om leg? Skojar bara. Det sistnämnda hade jag inte vågat fråga. 🙂 Vi hade ett porslinsmuseum på bottenvåningen av vårt stora hus. Hon var inte min personliga gäst.
Rödfärgen var inte intakt. Endast fräknarna var på plats. Annars brukade jag oftast ge mig i slang med besökarna om det inte var för många i rummen. Denna varma dag var där bara ett tiotal. Jag är säker på att hon visste att jag visste vem hon var. Någonstans fanns en tagg kvar från min femåriga kropp. Eller så tänkte jag på det fina porslinet. Tänk om hon fick ett utbrott. Skulle kopparna, faten och fönstren hålla? Täckte försäkringen sådant? När hon gick skrev hon sitt namn i gästboken med eldskrift. Minns att hon doftade gott från någon parfym. Grabben inom mig höll tyst om det och tänkte istället på att RödAnna aldrig varit gift. Jag har en svag känsla av att jag på något vis blev kär i henne under de första dagarna. När bara jag såg rött. När hon såg rött gick det över med raketfart. De äkta barnkänslorna krackelerade som om de kommit för nära elden.

25 tankar på “Vi såg båda rött

  1. Åh vilket rörande inlägg … Först satt jag och log och kände verkligen hur glad du var med henne. Lika snabbt tappade jag leendet och kände ett sting av sorg stickas in i hjärtat … Skulle vilja ge lilla Bosse, 4 år, en stor kram.
    Ett jättefint inlägg.
    Kram Lina

  2. Barn glömmer aldrig.
    Din historia får mig att minnas vad min make berättade en gång i tiden. Han var i 5årsåldern och släkten skulle samlas hemma hos en av de äldre kvinnorna (glömt vilken). Då råkade han i trängseln stöta till en pedistal med en blomma på. Han fick tag i blomman men tantalonan hann se vad som hände och väste i örat på honom att: deeet var allt tur för dig!
    Han gick aldrig över hennes tröskel en enda gång. Han gick inte ens på hennes begravning 20 år senare.
    🙂

  3. Vissa saker försvinner aldrig! Sen kan man ju undra vad som hänt henne den dagen, om hon var ledsen för något? Det ursäktar ju inte hennes utbrott mot en femåring på nåt vis, men jag undrar ändå. Förstår hur chockad du måste ha blivit!

    • Hon var säkert bara trött på mitt pladder. Saknade tyvärr mellanläget. Där hon slutade skratta åt mina skämt. Istället bad mig snällt att vara tyst en stund så jag kunde koppla till det jag lärt mig av andra kvinnor i mitt liv. Egentligen var hon nog ännu mer dräpande än jag beskrev det.

  4. Å vilket bra inlägg, det väckte alla möjliga känslor, jag blev upprörd, ledsen, glad, fundersam mm. Du skriver så lätt men ändå med djup- glad att jag hittade dig. Ha en fin ”tulpanens Dag”.

  5. Bra belysning av det utsatta barnet. Det kan t. o. m. vara så illa, att en begåvning har kvävts pga ett otrevligt bemötande. Du kanske skulle ha blivit komiker på scenen, om inte…? Det är fint att man kan nå in till sina barndomsupplevelser, både de som gjorde ont och de glada, men de trista biter sig lättast fast.. Undrar om barn blir bättre behandlade nu, om folk blivit mer psykologiska genom all medieupplysning? En kort stubin smäller lätt av..

  6. Blir ledsen för lilla pojken, du.
    Undrar också vad hon hade inom sig den dagen…

    Här har snökaos idag, det vräker ner och det känns som vintern har landat här igen. Min längtan och hopp om en snar vår…dröjer ett tag till. I hjärtat och här inne är det vår iaf.

    • Hon saknade totalt mellansträckan mellan on och off. Tror att vuxna också stundtals hade svårt att läsa av henne.

      Jag gillar din känsla av att bära våren inom dig. Det kommer att bli bakslag ett bra tag till därute men sakta och säkert tar ljuset över.

  7. Jag läste din text tidigare idag.. vanligtvis brukar jag skriva nåt direkt.. men idag fann jag inga ord för det jag kände när jag läste.. tror jag hamnade i den där vilsenkänslan,
    liknande
    den där chocken när man tryggt skojar.. öppnar upp och drar på lite mer.. JUST för att man är så TRYGG.. å då..
    Stämningen vänds..
    ja, jag vet inte Bosse.. jag får ont.. andningen.. det blir jobbigt..

    Alfabetet har 29 bokstäver.. du sätter ihop dom, använder dom så skickligt att du väcker känslor hos läsaren.
    DU är ju så BRA på att beskriva!
    Högt betyg från mej! 🙂

    • Det var kanske bra att du avvaktade för du har fångat exakt och klockrent både mitt mål med texten och hur grabben kände det. Hade jag varit din handledare skulle jag gett dig högsta betyg. Jag kände mig säkert liten och orolig av att ha min älskade mamma på sjukhus igen. Sedan kom denna snälla och goa extramamma och skingrade mina dystra tankar för stunden. Fick mig att må bra och jag hamnade i centrum som barn gärna vill vara. Då är man extra sårbar när man utsätts för en kovändning av en vuxen som man fått förtroende för. Istället blev jag en mussla. Stängde till skalet för alltid mot den kvinnan. Det var bara ett par tårar som hann rinna ut.

      Tack Lena. Jag tror att du kommer att gilla ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Hoppas att det blir några till… 🙂

  8. Usch !! Jag tänkte direkt tillbaka till min barndom och tänkte på alla tanter som varit hemma hos oss för mor var sjuk . Speciellt en var så elak klarade inte av barn , men hon var duktig på att laga mat .. Hon skulle ta hand om mig min tvillingbror och storebror.. Men vill inte tänka mer på henne utan den snälla tanten .. Hmmm ungefär så gammal som jag är nu ..lilla Märta hon var en go en.. Vi var så glada😃när vi fick veta att det var hon som skulle komma.. Tycker synd om dig kändes i mitt hjärta💜 !!

  9. Ja, Bosse, vad ska jag säga? Jag säger som Lena L, högsta betyg till dig! När kommer egentligen din bok och lovar du att i alla fall jag och Sandra får varsina specielltsignerade exemplar innan du far ut på bokmässeturneer?…. Vilken fin och vemodig historia. Min mamma är Röd-Solveig, men hon är nästan alltid glad…;-)) Tack för härlig läsning och nattinatt från Norge

    • Tack Livsnjutaren. Jag jobbar på ”Mina fotsteg i ditt hjärta” en stund varje dag. Försöker se till att varje tecken är på rätt plats.
      Jag har träffat på flera trevliga, söta och hyggliga rödhåriga medmänniskor så första intrycket har suddats ut. 🙂 Men ett barn ser i grupper. Biter en hund en treåring blir han rädd för alla hundar. Jag hade en hund som var rädd för alla män. 🙂
      Hoppas att du hade en skön natt.

  10. Jag ligger lite efter i läsandet … Först så kändes det så bra och jag såg ”tant Anna” ruscha på i ert hem och du verkade tycka det var helt okej att hon var där. Får för mig att du kände dig glad och lite uppspelt och kanske ”surrade” en hel del. Men det kom som en kalldusch att hon blev SÅ arg! Jag som tyckte at hon var så effektiv och spred en härlig stämning, blev plötsligt en otrevlig person i mina ögon. För en liten grabb med mamma på sjukhus måste det ha känts hur ensamt som helst när en främmande person far ut i ett utbrott för så lite … du hade ingen att vända dig till. Stackars liten! Så känns det i modershjärtat.
    Att du sen har förmågan att uttrycka dig så fantastiskt bra och fånga läsaren, det har jag sagt många gånger och säger det gärna igen. Kul att du har så många läsare!!
    Önskar dig en trevlig dag och lycka till med dina ”fotsteg”!!

    • Kalldusch var ett bra ord. Tror att jag krympte som en teskedsgubbe. I efterhand kan man säga att jag lärde mig något nytt i livet.
      Om jag lägger in fler noveller lär jag bli av med alla mina läsare. 🙂 Hoppas att du inte läser den. Jag gillar dock att variera mig ibland och testa gränser.
      När jag läser din snälla kommentar är det onsdag eftermiddag och mina tankar fladdrar till helt andra saker. Betydligt viktigare saker än bloggar.
      Brysigomkram från Bosse

  11. Underbar läsning, och så tänkvärd…tänker på stunder då jag själv, som barn, varit med om hur vuxna har svängt så där plötsligt. På hur skör och försvarslös man är innan man har lärt sig…att läsa signalerna, undertexterna. Att stå upp för sig själv.
    Allt gott,
    Frida

  12. Pingback: Möte med en medmänniska | Bosse Lidén

Lämna ett svar till Ezter Avbryt svar