Myntet har två sidor

Jag har i flera inlägg här på bloggen lovordat staden jag flyttat till. Berättat den ena sköna storyn efter den andra. Bjudit på bilder som om jag var anställd på Turistbyrån i Ystad och fick skånska ”gåsdollar” för uppdraget. Det är jag inte… och nu börjar det bli höst och jag börjar bli rädd för än det ena och än det andra. Plötsligt har jag förstått att myntet har en andra sida. En läskig och obehaglig känsla har kommit krypande längs ryggraden.
Det går an att skratta åt saker när solen lyser och livet verkar glatt och de flesta av de 20 000 invånarna är trevliga att leva tillsammans med. Så läste jag i Ystad Allehanda att vi inte är ensamma. Jag tycks ha fått allt om bakfoten. 20 000 andra ljusskygga individer lever också i vår stad, både ovan och under jord. Mina ögon fladdrar till i texten och jag blir knäsvag när det står att GILJOTINER har satts ut på tio ställen, varav fem finns i centrala Ystad. Jag vet inte om jag vågar lämna bostaden längre.
När huvudet sticks in fälls fem plaststavar ner och trycker ihjäl… nu bankar mitt hjärta som i en slagverksorkester… hinner inte märka att … innan de dör.
Koffeinet verkar i mitt huvud och jag blir lugnad en stund. Det handlade bara om råttor. Inte om oss tvåbenta Ystadbor.
”Det verkar som råttor trivs här”, säger en Tony som är arbetsledare på kommunen.
Så läser jag faktarutan: En råtta tar sig in genom ett 20 mm litet hål, vilket motsvarar diametern på en enkrona. En råtta kan klättra flera våningar och gillar fasader med klätterväxter. Ett råttpar kan i teorin ge upphov till 800-1000 nya individer under ett år. En råtta lever 1-3 år. En råtta kan hoppa en meter utan ansats. Den kan bli 25 cm lång, svansen oräknad.
Nu tycker jag det börjar bli äckligt på riktigt. Först ser jag hur min skollinjal visar längden och på enkronan jag plockat upp från fickan ser det ut som om farbrorn har vassa gaddar. För att lugna ner mig tänker jag ta en tur till bibblan innan de stänger klockan fem och låna lugna böcker. På biblioteket har jag alltid trivts att vara, både som bibliotekarie och som låntagare. Va? Vad står det på nästa sida av Ystad Allehanda? Det kan inte vara sant. I min stad. Givetvis fredagen den 13 september. Jag läser vidare:
91-åriga Dagmar hade tagit bussen in till stan och gick till biblioteket för att kolla böcker. Först var personalen snälla mot henne och hjälpte henne med kaffe och när Dagmar letade efter toaletten. Sedan fick Dagmar ett SMS från sin dotter som erbjöd skjuts hem som Dagmar tackade nej till. Istället satte hon i en stol vid fönstret och tittade på utbudet av ljudböcker. Det Dagmar inte visste var att klockan hade passerat både fem och halv sex och biblioteket stängde sjutton noll noll med eller utan låntagare kvar. När Dagmar reste på sig och började gå gick larmet.
”Vad har jag nu ställt till med nu då?” tänkte Dagmar. Plötsligt stod en stor stark karl framför mig som frågade vad jag gjorde där. ”Ja tjuv är jag inte”, svarade jag.

Dagmar tar inlåsningen med ro och skrattar.
”Det är fantastiskt med larmet, annars hade det kunnat dröja timmar innan jag kom ut. Jag hade kanske fått tillbringa helgen med att leva på böcker, vatten och min kopp med kaffe.”
Händelsen har inte gett Dagmar några men. Hon har redan varit tillbaka i sin favorithörna.
Själv vågar jag inte åka dit så sent på eftermiddagarna i fortsättningen. ”En natt på biblioteket” kunde visserligen blivit en bra titel på en bok eller film men… 🙂

 

 

 

Vi såg båda rött

Den första gången kan sätta starka spår. För mig höll det i sig i flera år. Då jag med en blandning av skoj och allvar drog upp ämnet. Sedan blev det en rolig skröna.

Min nyopererade mamma skulle få hjälp från kommunen när hon kom hem. Kvinnan som hette Anna kom hem till oss redan ett par dagar innan mamma skrevs ut från sjukhuset. Jag var inte fyllda fem år. Har ändå fortfarande starka minnen kvar från våra mysiga stunder i köket. Anna lagade mat och bakade. Strök kläder och tvättade fönster. Hängde upp nya gardiner. Allt i ett högt tempo. Man fick tydligen göra sådana saker på den tiden. Hon var riktigt rödhårig och hade fräknar överallt. Dessutom hade hon ett härligt skratt som jag gjorde allt för att locka fram. Hon verkade älska mina shower. Vet inte vad jag höll på med men jag fick henne att skratta så att tårarna rann samtidigt som hon höll på med sitt praktiska jobb.
Små barn och djur gör på samma sätt. Blir vi uppmärksammade fortsätter vi bara i samma hjulspår där allt kretsar runt oss.
Det fanns inga skyltar. Varningsskyltar eller signaler som sken rött. Jag såg inget som fick mig att upptäcka att läget var förändrat. Ingen sträcka mellan ytterligheterna. Jag fick därför en chock när hon skrek till. Jag blev så rädd att saken jag höll i handen ramlade ner på golvet.
”Nu håller du tyst unge. Hör du det?”
Inte bara jag. Om fönstret var öppet skulle halva gatan hört. Om fönstret varit skört skulle det ha sprucket från karm till karm.
Mitt hjärta började gallopera. Aldrig hade jag i mitt korta liv stött på en sådan personlighet förr. Tårarna började rinna men jag tystnade som hon så vackert bad om. Det behövde hon inte oroa sig för. Jag gjorde mig ett ärende in på toaletten. Hon skrek fler fraser som jag glömt. Vet inte om det var med någon svordom.
Vissa saker går inte att rätta till. Mellan föräldrar och barn är limmet starkare. Chanserna oftast oändliga. Blodet har samma färg.
Hon kom in på mitt rum och försökte rätta till vulkanutbrottet. Jag sa att det var okej och spelade stelt med i pjäsen när hon kramade mig och ruskade om mig bland lockarna.

Anna slapp höra mig skoja fler gånger under den tid hon befann sig i vårt hem. Gissar på att det var tio dagar. När mamma kom hem var jag inte rädd för ”RödAnna” som hon visst kallades för. Mamma kände till henne sedan förr. Visste att hon hade kort stubin och kunde slå om kvickt, men var visst inte långsint. Sådant förstod jag mig inte på. Pappa berättade något om att rödhåriga enligt vissa källor brukade ha kort stubin. Stämde bra även under min grundskola. Jag såg en rödhårig lärare som utan någon större anledning smällde till en kompis till mig rakt i ansiktet. (Som tur är har jag som vuxen träffat många trevliga äkta och oäkta rödhåriga personer.)

Världen är inte så stor. Flera år senare stötte vi på varandra igen. Hon kom i sällskap med en väninna in i mitt hem. Betalade 33 kr. Eftersom hon var medlem i den församling där min mamma börjat jobba fick jag genom åren ibland någon rapport om ”din gamla kompis RödAnna”, som mamma skämtade om. Jag hade sett Anna i tidningen några gånger. Vi hade skojat om att hon var min favorittant genom åren. Tyckte ni det var konstigt att hon både betalade pengar och kom hem in i mitt hem? Tyckte ni att hon skulle betalt mer eller att jag skulle bett om leg? Skojar bara. Det sistnämnda hade jag inte vågat fråga. 🙂 Vi hade ett porslinsmuseum på bottenvåningen av vårt stora hus. Hon var inte min personliga gäst.
Rödfärgen var inte intakt. Endast fräknarna var på plats. Annars brukade jag oftast ge mig i slang med besökarna om det inte var för många i rummen. Denna varma dag var där bara ett tiotal. Jag är säker på att hon visste att jag visste vem hon var. Någonstans fanns en tagg kvar från min femåriga kropp. Eller så tänkte jag på det fina porslinet. Tänk om hon fick ett utbrott. Skulle kopparna, faten och fönstren hålla? Täckte försäkringen sådant? När hon gick skrev hon sitt namn i gästboken med eldskrift. Minns att hon doftade gott från någon parfym. Grabben inom mig höll tyst om det och tänkte istället på att RödAnna aldrig varit gift. Jag har en svag känsla av att jag på något vis blev kär i henne under de första dagarna. När bara jag såg rött. När hon såg rött gick det över med raketfart. De äkta barnkänslorna krackelerade som om de kommit för nära elden.