Ibland kan två människor mötas av en slump. De känner inte varandra. Har aldrig ens träffats förut. Lever sin vardag på två skilda geografiska platser.
Detta är ingen engångsföreteelse. Kunde hända när jag minst anade det i mitt vardagsliv…
Jag satt på ett fik i Göteborg. Hade min vana trogen fatet fullt av sötsaker. Läppjade på det heta kaffet. Jag var ensam vid både bordet och på resan. Andra i min ålder gick i skolan denna gråa novemberdag. Jag hade bestämt mig för att färglägga dagen. Min busiga cykel hittade inte till gymnasieskolan i Halmstad. Istället ville mitt gratiskort vädras på SJ. Jag lydde därför både cykel och familjekortet som låg i min plånbok och resten kan ni räkna ut. Jag tog ett stickspår i livet. 😉
”Får jag slå mig ner?”
Jag tittade upp från en halvt ifylld tipslapp. Såg framför mig en ”äldre” kvinna, kanske tjugofem, med en vädjande blick.
”Visst”, sa jag och tittade diskret omkring på de rätt många tomma borden.
Hon sa först inget. Omsorgsfullt rörde hon om i koppen. Mitt första intryck kom fram till att det varken rörde sig om en galning eller en utflippad kvinna. Så slog hon upp blicken. Fångade min i sin.
”Du tycker så klart att detta är knäppt. Det är knäppt. Jag har aldrig gjort något sådant här förut. Du såg bara så snäll ut.”
”Skenet kan bedra”, sa jag världsvant.
Under den närmaste timmen hann resten av mitt kaffe bli kallt. Jag tog inte en klunk. Satt istället och lyssnade på en främmande kvinnas dilemma. Jag sa inte många ord. Stack in någon förnuftig replik som jag nästan blev överraskad själv av. Kom de orden från min mun? Hennes historia var som tagen från en bok eller film.
Kanske är det inbillning. Kanske överdriver jag min egen betydelse. För jag kom inte med någon perfekt lösning. Hur skulle en sextonårig kille kunna ge något till en ”tjugofemårig” kvinna? Hon var bara tyst i ungefär fyra och en halv minut av musikaliska skäl. Ändå trollband hon mig hela tiden. Hon pratade lugnt. Nyanserat. Väl medveten om den otäcka sits hon hamnat i. Tiden. Varför vet jag hur länge hon satt tyst och blundade? Enkelt. Jag hade fått en uppgift.
”Var snäll och ge mig en låt som du älskar.”
Eftersom detta var ett av mina favoritfik förstod jag med detsamma frågan. Jag gissade på att hon behövde inre tid. Utan att svara reste jag på mig och gick fram till jukeboxen. Log inåtvänt när jag läste att den fanns kvar där sedan sist. G8. Den perfekta låten. Min vemodsfavorit just då i balladvärlden. Med en text som både skar djupa sår och plåstrade om. En melodislinga i bakgrunden som förtrollade mig vid varje lyssning.
Hon blundade när jag kom tillbaka till bordet. Jag fuskade. Blundade inte. Betraktade istället hennes nätta ansikte. När tonerna till den underbara texten dog ut tog det några sekunder innan hon öppnade ögonlocken och tittade djupt in i mina ögon.
”Jag vet inte ens ditt namn. Detta var bland det finaste någon gjort mot mig.”
Jag svarade inte. Vågade inte ens säga ordet tack. Min röst hade inte hållit.
Ni belönas inte med låten. Jag har tusentals inre berättelser som bor i olika fack. Många av dessa skulle bli förstörda om de kom ut i offentlighetens ljus. Istället får ni denna mer glada och passande låt. För det är så min hjärna fungerar. Denna melodifestivallåt leder numera mina tankar alltid vidare till en helt annan typ av låt, vidare till ett speciellt bord, till en intim stund med en främmande medmänniska med höstkläderna på och ett fladdrande rött hår utanför caféfönstret.
Kvinnan gick nämligen först. Vi reste på oss båda två. Hon gav mig en mjuk kram och en puss på kinden. Sa några vackra ord i mitt ena öra som jag aldrig kommer att glömma. I nästa ögonblick såg jag henne genom glasrutan. Först då såg jag det jag inte tänkt på tidigare. Visst hade jag haft god tid på mig, från jag funderade på om Brighton skulle rå på Stoke i åttonde matchen, till kramen, men det var först nu som jag såg att hon var rödhårig. Jag som hade varit allergisk mot rödhåriga sedan jag var fyra år gammal. Läs 15 januari, 2013. Jag vill så gärna tro att vårt möte var menat. Vad tror du läsare? Menat eller en slump?
Jag har träffat många olika typer av människor på min vandring på jorden. Förr kunde möten uppstå precis överallt. Massor av gånger har jag lyssnat på ytterst personliga saker. Jag borde blivit psykolog. Under några intensiva år läste jag in allt inom just det ämnet. Har alltid varit intresserad av det inre, djupet hos mig själv och hos andra. Denna låt deltog gruppen Landslaget med i Melodifestivalen en handfull år tidigare. Du som läst allt förstår kopplingen med denna trallvänliga låt. Musikmässigt och textmässigt så långt ifrån vad som tonade fram från jukeboxen den här speciella ”skoldagen”. Den gamla jukeboxen blir jag alltid glad av. Den andra låten får mina hår på armarna att resa på sig och jag drabbas av många olika sorters intima känslor.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 
Den gamla låten, ja den gör mig också glad, kan varje ord, tack. Vilket spännande möte du hade och visst skulle man vilja ta del av kvinnans berättelse också men som du skriver allt är inte för alla. Om mötet var menat eller en slump? Vet ej men jag vet att du gjorde en mycket god gärning och när jag lyssnade på låten trängde en och annan tår fram.
Jag spelade in låten på en rullbandspelare. Det var fler bra låtar med det året i M-tävlingen.
Jag hade inga planer på att beskriva annat än mötet. Undra hur många speciella möten man minns egentligen. Det är spännande att stanna upp i livet. Inte bara rusa iväg. Jag har förmånen att både minnas och av att ha hamnat i spännande och dråpliga situationer på olika platser. Det har givetvis alla människor men de flesta glömmer nog bort dem rätt snabbt. Vad vet lilla jag… Ofta kan det räcka med att bara lyssna. Egentligen tror jag det är en bra taktik. Att vända sig till en främling som du aldrig träffar igen.
En härligt romantisk berättelse, som en dröm. Spännande också. Jag tror varken på att något händer av en slump eller på utstakade förutbestämda öden. Så fyrkantig är jag :-). Men om man (=jag, du och alla andra) vänder ansiktet mot livet kommer vi att vara mottagliga för alla möjliga typer av möten.
När hon försvann från synfältet utanför fönstret kändes det som en dröm. Overligt. Några år senare när jag var mer varm i kläderna blev jag inte lika förvånad av vardagsmirakel. Men jag lovar att jag uppskattade de flesta av dem. De hamnade därefter i finrummet i minnesbiblioteket. Om jag var ensam fanns det oftast en gemensam nämnare. Nästan aldrig berättade jag om dem för någon. Inte ens till bästa kompisarna. Med dem hade jag egna äventyr. Jag gillar dina ord. ”Vänder ansiktet mot livet”. Vackra poetiska ord.
Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag ska säga … jag blev nog rätt tagen av det du berättade och vill inte prata sönder de känslor som uppstått. Fint berättat och något som du bevarat inom dig. Någon mening tror jag fanns med mötet.
Den gamla jukeboxen … den fick mig att gunga i takt och minnas – för den hade jag glömt!
Kram!
Tack! Någon förlåter kanske mig för att jag inte var i skolan den dagen. Var förresten inte gymnasiet frivilligt?
Den låten blir jag glad av att höra. Mycket nostalgi. Förknippar den med en grabbkompis.
Kram
Åh vad jag är nyfiken nu! På tjejens berättelse, på vilken låt du spelade och om hon för alltid botade din fobi för rödhåriga! Jag är nämligen rödhårig, Visserligen inte av naturen men likväl rödhårig.
Och nej jag frös inte igår men jag var ändå lite kall inombords när jag tänkte på hur vissa människor beter sig mot andra. Eller kanske rättare sagt – inte beter sig mot andra……
Önskar dig en härlig dag!
Kram 🙂
Låtens namn var… slut på bläcket. 🙂
Det är klart att jag är botad. När jag var liten gällde bara blondiner. Sedan spelade det inte den minsta roll. Dessutom är insidan den viktigaste biten.
Det är både sorgligt och skrämmande att läsa ditt inlägg. Vad har hänt med medmänskligheten eller bara vanligt bonnvett? Vad beror denna avtrubbning på?
Jag gissar på att du har snöfritt i din del av landskapet.
Kram
Åh, vilken underbar berättelse vi får ta del av idag. Är nyfiken på att få reda på mer…
Tack för dina så värmande ord inne hos mig. De värmer gott i hjärtat.
Nu njuter vi av våren och den vackra värmande solen!
Kram
Tack!
Det är nyttigt att vara nyfiken. 😉
I lä är det riktigt skönt i solen. Där kommer inte den bistra vinden åt. Det känns som om jag lever i två världar. På baksidan njuter jag. På framsidan är det så kallt och där ligger även kvar rejäla snödrivor som retas med mig. Jag ville slänga granris som jag inte fick loss. Men den kampen ska jag vinna inom en snar framtid. Var så säker. 🙂
Kram
Bra låt! Vilken tur för henne att hon träffade dig just där och då! Att din cykel inte ville till skolan…
Jag hade en väldigt speciell cykel vid den tiden. Det var säkrast att lyda den. I efterhand måste jag erkänna att den hade rätt. Jag lärde mig säkert mer på mina egna utflykter än innanför dörrarna till det syrefattiga gymnasiet där jag gick ibland. 😉
Ja, jag är rätt säker på att det mötet fanns med i din livsbok Den som ser till att just du har blivit just du. Ett gripande inlägg som gjorde en väldigt nyfiken på olika saker som inte kom fram. Snyggt att du inte lämnar ut allt. Skönt att människor vill vara lite privata 😉 Du såg ut att ha haft ett härligt påsklov, är väldigt nyfiken på boken får jag säga 🙂
Tack för titten hos mig, och ja bulle eller wienerbröd… 😉
Kramen
Vad mysigt. Min egen livsbok. Kan du kolla efter vad som händer på sidan 13 432? 😉 Läs inte högt för mig om det är något hemskt. Bättre att inget veta. Dumt att ta ut sorgerna i förskott.
Bulle eller wienerbröd. Det går bra med nybakat bröd också. Med något nyttigt i. 😉
Klart att det var meningen att ni skulle träffas, jag tror att vi ska igenom olika saker, skolas för något större. Alla möten är till för att vi ska lära oss något eller lära ut. Att det var en fin och mycket minnesvärd stund gick att förstå…och att du behöll hennes berättelse för dig själv gjorde det hela rörande vackert.
Tack för att du ger av ditt liv med sån finess så att jag blir helt såld på dina anekdoter.
Kram från Skogsfen.
Livets skola tar inte slut som den vanliga skolan. Jag lärde mig mycket på den stationen. Oväntade saker. Inte alls samma saker som mina klasskamrater den dagen.
Tack för att du läser och tar dig tid att kommentera.
Kram
Absolut är det meningen att vissa människor möts och nog kan det tyckas av en slump. Men många gånger dras man till varandra för man känner det där lilla extra. Sådana här möten är gudagåvor, jag har några jag med… Kram på dig!
Livet kan vara spännande på många olika sätt. Man vet inte vad som väntar runt hörnet. Jag tror att chanserna ökar om man är vaken och har alla sinnen öppna. Det är min erfarenhet som inte alls stämde in denna speciella stund. Var rädd om dina minnen.
Kram
Så väl och fängslande berättat! Får mig att fundera bakåt i tiden
och visst – sådana tillfällen finns. Men sällsynta och tyvärr inte alltid väl förvaltade, sett i ett längre perspektiv…
Tack! Nu förväntar jag mig nästan att du plockar fram något av dina tillfällen och snickrar ihop en magisk dikt, som du bevisat så många gånger, att du har förmågan att kunna göra.
Det är inte lätt att förvalta tillfällen. Efteråt kan man komma på många excellenta lösningar. När tåget redan gått.
Det här tyckte jag om att läsa. Hemlighetsfullt och fantasiframbringande. Bossetext. 🙂
På Vollsjös gamla café (Hembageriet), jag vet inte om det finns kvar i samma regi, kunde vi för några år sen njuta av goda småkakor, kaffe i ”riktiga” kaffekoppar ,och stoppa i ett par kronor i jukeboxen för att sen bara sitta och ha det bra. Tre generationer diggade musiken och hade det gött tillsammans.
Hoppas du har en förträfflig dag! Kram
Nu slog jag upp Vollsjö. Där har vi ännu inte varit. Jag gillar riktiga kaffekoppar. Borde kanske åka dit en vacker vårdag och se efter om jag hitta den rätta låten. 😉 Hoppas verkligen att de har kvar jukeboxen. Det finns en i Slite på Gotland. Enda ställe jag kommer på just nu. Mysigt när flera generationer kan mötas under ett lite oväntat ”spelrum” i livet.
Kram
En ömsint skildring av ett oväntat möte, exempel på sådant man kan ha gömt någonstans inom sig. Jag tror på slumpen – ”dess skördar äro outgrundliga”, om man vill vara riktigt högtidlig. Slumpar ska man inte slumpa bort, de kan visa sig vara av stort värde – något man kanske inte inser just när det slumpar sig som bäst. En sån tur då, att man har hjärnvindlingar att lagra i, så att man kan plocka fram vid behov..
Man får vara tacksam så länge möjligheten finns kvar. Tids nog kommer kaggigheten. Det bästa är att det finns inga reklamavbrott i mina minnesfilmer. 🙂
Vilken fin berättelse… fantasieggande som retar min nyfikenhet.
Slump eller inte – ja, jag vet inte, men mötet satt djupa spår hos dig i alla fall.
Den gamla Jukeboxen, jo visst minns jag den och jag har också ett minne med just den… sommaren 1975, Öland…
Kram
Hallå! Är det där en slags ”hämnd” Anki? 🙂 Norra eller södra delen? Byxelkrok gillar jag. Där bodde vi ett stenkast från havet på en semester för några år sedan.
Jag blir lika glad varje gång jag hör den låten med Lasse Lindblom och de andra grabbarna i Landslaget. Nu var det några år sedan sist.
Kram
Haha… så kan man också se det 🙂
Norra förstås!
Det var inte igår! Det sägs att doft och hörsel är de sinnen som kan framkalla mest minnen och det här var väl ett bevis på det! Tror inte jag har hört den sedan året den var med i melodifestivalen. Året då vi var så fruktansvärt besvikna på röstandet – så många bra låtar också vann ”Jennie jennie”! Sedan att det ploppar upp fler årsrelaterade minnen är en helt anna sak…
Jag har också kvar flera doftminnen. Av saker och personer. Parfymer som jag förknippar med kvinnor i alla åldrar. Rosdofter m.m.
Samma här. Vad jag retade mig på att ”Jennie, Jennie” vann det året. Tror det var en slags kompensation för att Lasse inte vann året innan med den betydligt bättre ”Min kärlekssång till dej” som inte rådde på ”Waterloo”. Jag roade mig med att räkna efter hur många gånger han sjöng flicknamnet. Det var en rätt hög siffra. 🙂
Hallå! Nu blev jag nyfiken på en helt anna sak… 😉
Vilken härlig berättelse, konditoriet i Vollsjö som nämns ovan , besök det , en nostalgi trip utan dess like, glöm inte 1 kronor för om jag inte minns fel är det det som behövs till jukeboxen. Sist jag var där satt det två damer och fikade, ny lagt och fina i håret, drickandes kaffe ur ” riktiga” kaffekoppar och den mest ljuvliga kaffekanna på bordet. Ur jukeboxen strömmade Elvis Presley. Kändes som att stiga rakt in i 60 talet.
Tack för tipset Åse. Hör du hur det skramlar? Jag har redan börjat spara. 🙂 Gillar att få in tips på relativt nära håll upplevelser. Passar utmärkt att kombinera med en tur norr ifrån ner till Fyledalen. Jag har kopierat från en bok jag lånade om smultronställen runt om i södra skåne. Vilken härlig beskrivning av dig. Inser att jag måste ta med både kamera och möjlighet att skriva. Tror du att just de tanterna finns kvar? De hade varit perfekta. Måste dit och titta på låtmöjligheterna.
Ebbas fik i Helsingborg är också en ”upplevelse tillbaka i tiden”. Vi har inte riktigt hittat vårt riktiga favoritfik inne i Ystad. Utanför under högsäsong finns det många trevliga ställen att välja på.
Härlig berättelse. En sån man blir glad av att läsa 🙂 Fast jag hade gärna velat veta vilken låt det var du valde, men respekterar att du behåller den för dig själv. Ha en fin torsdagskväll! Kram!
Tack! Det börjar inte på Ru. 🙂
Kram
Vilken berättelse du bjuder på! Ja, behöver liksom inte säga så mycket mer än det….
Kraam
Petronella
Tack Petronella!
Kram
Oj nu blev jag förvånad!!!
Trodde så klart att det skulle vara ”Tala om vart du ska resa”..
Jag tror att EN DEL möten är meningen. Det är de där som lämnar avtryck.
Eller knuffar ut en från den väg man trodde att man skulle gå.
Man behöver inte alltid veta deras namn. Tvärtom!
Ibland är det den andra som GER
andra gånger är det man själv.
och det är inte alltid man vet om
hur viktig man är.. just där och då..
Ibland bär vi varandra
i dessa korta möten
Hela din kommentar är vacker. 🙂
Jag tror att det finns någon slags meningen eller tanke bakom det mesta som berör oss, får igång oss; på olika sätt, men hjälp i vidare steg i utveckling och förstånd.
Tack för dina personliga tankar om ämnet.
Vilken fin berättelse! Och så naket och öppet du berättar den. Tack för att vi fick ta del av den. Jag har nog också haft ett par sådana möten genom åren men de bevarar jag längst längst in i ett litet litet rum, en liten vrå med en dörr som ingen annan än jag har nyckeln till… 😉 Och det finns musik jag bara lyssnar på när jag är riktigt bombsäker på att jag är ensam, musik som får mig att rodna…
Det är underbart att ha sådana rum. Låsta med en nyckel av finaste metall. Vänta lite. Du får nog stänga till ordentligt. Jag tyckte jag hörde några franska ord. Inte behöver du rodna för det. Det är få som kan franska…men det är klart… de där orden kan många. 😉 Franska är vackert.
Vilken fin berättelse du bjuder på Bosse!
Och att du lämnar vissa detaljer gör den ännu mer gripande!
Möten som dessa kan tyckas omöjliga att beskriva.. men du lyckas såklart och jag är så glad för din skull att du ser på dem som du gör!
Alla våra möten är en spegling av oss själva.
Kram!
Tack Johanna!
Jag älskar din sista mening. ”Alla våra möten är en spegling av oss själva.” Vackert och sant.
Kram