Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.

Annonser

64 thoughts on “Vad dåligt jag mådde

  1. De där känslorna är svåra att tyda, mest ett obehag man inte vet vad man ska göra med. Ofta är det något, men inte alltid.
    Bra att du ringer vänner och kollar upp när du får sådan känsla.
    Tack för ett fint och känslig inlägg.
    Stor kram Lina

  2. Jag tycker mig ana att vissa droppar blod har spillts över på efterkommande generation … ”mammas mormor var synsk” ..Ibland har man denna odefinierbara känsla i kroppen och vet inte vad den betyder. Jag är synnerligen sensibel och känner ofta på mig saker och det är inte alltid av godo. Så var min mamma med. . Känner så väl igen det du skriver på slutet om att ringa och kolla med hurtig stämma. Det var intressant att läsa och mycket fint skrivet som alltid när du formar orden! Kram!

  3. Mycket fint skrivet. Min farmor var precis som din mormor synsk, och jag litar benhårt på sådana föraningar. Min äldsta dotter brukar drömma sanndrömmar, men det kan jag tycka är lite obehagligt ibland. Ha en fin vecka.

    • Det där med sanndrömmar och drömmar över huvud taget är ett intressant tema. Ett tag skrev jag ner alla mina drömmar om jag vaknade av dem på nätterna. Försökte själv analysera dem.
      Hoppas att du har kurerat dig nu så du orkar med äta en hel tonårslåda. 😉

  4. Det där kändes! Jag tror på varsel, jag har sett det flera gånger. Jag begravde min pappa för tre dagar sedan och han hade ett uttryck som vi ärvt. ”Det får för fan inget hända!” och när något hänt ”det får för fan inte hända något mera nu!”. Det är den känslan man kan få. Jag känner att jag ska bli mycket bättre att ha kontakt med mina äldre släktingar. Förut har jag väl tänkt det men nu känner jag det också….

    • När jag skrev ner raderna för någon vecka sedan tänkte jag en del på dig bland annat. Numera tror jag också på varsel. Ibland händer saker som får en att tänka till på olika sätt. Kanske blir man en bättre människa och börjar omprioritera. Då har det kommit något gott ur det. Vissa saker skulle jag ändå klarat mig utan…

  5. Oj! Spännande läsning innan jag kom till slutet – tror nog du ärvt lite synskhet av din mor och mormorsmor. Så bra att du ringer nära och kära för att kolla att allt är bra. Min farmor hade lite sådant i sig – på gott och ont. Har minnen om minst en inställd resa p.g.a. detta.
    Kram

    • Några droppar har stänkt ner på mig. Sedan kan man försöka välja själv om och när man ska gå vidare. Måste bli jobbigt ex. som i ditt fall när någon närstående säger att en resa måste inställas. Det blir många motstridiga känslor framför allt hos dem som tycker det är löjligt men ändå inte till hundra procent är övertygade om att det är nonsens. Ett djupt och komplicerat ämne med många infallsvinklar och hemliga vrån.
      Kram

  6. De där känslorna, ögonblicken då något inte stämmer de är konstiga. Vill inte påstå att jag är synsk på något vis, men ibland känner jag och vet något.
    Vilken chock för er anhöriga! Kram!

    • Det är väl oftast där jag känner att jag hör hemma. Sedan kan det gå lång tid mellan intervallerna. Ja. Det är ett starkt minne av två dagar jag aldrig glömmer. Nu begränsade jag mig till första dagen. Andra dagens sorgligheter gick att ta på. Den dagen kunde jag förstå mina känslor. Orsaken låg där på britsen.
      Kram

  7. Ända nästan till slutet var detta en spännande historia som jag trodde skulle få ett lyckligt slut så jag skulle skratta, så hamnade jag där i sista stycket och håret reste sig på armarna och ögonen blev blanka. Visst har vi ett sinne som ger oss varsel ibland det vet jag, tyvärr är det inte alltid av godo. Önskar dig trots allt en fin 22 april som förhoppningsvis är fylld med fina minnen att tänka tillbaka på.

    • Det är betydligt roligare när man får ett varsel om att idag kommer det att bli en underbar dag av lycka. Den känslan brukar jag få när vi ska åka iväg på en trevlig resa eller semester. Ett lyckorus. Går inte att sova natten innan. Förväntningarna är för stora. Detta upplevde jag alltid förr.

  8. Ja det var en mäktig historia, du ska vårda din gåva. Tråkigt med din pappa att det blev så som det blev. Men vi vet ju aldrig när det är dags att ta farväl. Livet tar sina krumsprång och sen hoppar det tillbaka igen. Förstår att du inte glömmer denna dag det gör inte jag heller, nu vet jag inte årtalet men min son föddes den 22/4 – 72. Det är konstigt att dagar som för den ene är stora sorgedagar kan vara lyckodagar för andra. Men så är det ju i livet vi får nog lika, men inte samma.
    Kram från Skogsfen.

    • Det finns så många olika sorters farväl. Vanligast är att dela in dem i snabba eller långsamma när man pratar om tid. Väntade och oväntade är ett annat sätt. Sättet att förhålla sig till dem som anhörig blir därför skiftande. Själv önskar jag att jag får dö knall och fall. Det är en vanlig symbolik det där. Känner till flera fall. Där en släkting dör och en annan föds samma dag. Jag har det även så i min egen familj.
      Kram

  9. Ooops. Låter som mig. Precis så var jag en sommardag för två år sen. Sa till och med åt en kollega att idag kommer något att hända. Och mycket riktigt. Min syster voltade med bilen…. (det gick fö bra.)

    • Det är läbbigt när man tänker på det. I det här fallet önskar man att du fått just rätt ”bild” och kunde varsko din syster. Men det går inte att tänka så heller. Din syster kanske bara hade skrattat åt dig och hoppat in i bilen för hon var tvungen att åka dit hon skulle… som hon gjorde varje dag annars… skönt att det gick bra. Annars skulle du som var helt oskydlig kunnat gå omkring med dåligt samvete.

  10. Vackert skrivet av dig. Den gåvan ska man vara rädd om. I min lilla familj har vi lite av den känslan…inte alla men några….
    Ha en fin dag!
    Kram

    • Tack! Den är bara lite svår att förhålla sig till ibland. Inget som jag basunerar ut hur som helst. Då skulle många ha skrattat åt mig genom åren. Lagom är oftast bäst.
      Önskar dig en fin vecka. Vad ska du lära eller visa mig nästa gång för något spännande?
      Kram

  11. En gåva som det gäller att ”använda på rätt sätt”, och det är inte alltid så enkelt, då man inte vet vad det handlar om. Det finns i vår släkt bakåt också, och jag tillhör de som tror stennårt på det.

  12. Vilken vändning livet tog.. ja det är tur att vi inte vet hur allt kommer bli..
    Måste varit obeskrivligt jobbigt att må så dåligt utan att veta varför.
    Tror att vi alla har förmågan att känna av mycket mer än vi tror,
    men många är för upptagna av annat för att tolka det rätt, eller vågar inte tro på det.
    Önskar dej en fin måndag trots datumet, och att du har många fina minnen att tänka tillbaka på.
    Kram Johanna

    • Oftast är det tur. Man ska inte ta ut sorgerna i förskott med tanke på att man då får uppleva och bära dem två gånger. Den gången gick det inte att smita ifrån allt obehagligt som drabbade mig. Tror inte att det hade hjälpt heller om jag varit tillsammans med en kompis. Jag hade säkert inte sagt något men skulle blivit rädd för mig själv. Att börja tramsa hade heller inte funkat. Jag var verkligen inte klädd för att drabbas. Läbbigt att inte ha kontroll. Inte en enda gång drog jag en parallelll till min pappa. Drabbas man av en diffus obehaglighetskänsla går den att skaka av sig. Där känner de flesta igen sig. Detta var något ofantligt större.
      Det blev en kylig måndag men annars var den bra.
      Kram Bosse

  13. Bosse, jag blev mycket berörd av detta! Det väcker minnen, känslor och en massa tankar.
    Känner igen den där hemska tärande rastlösheten.
    Mormor spådde och damerna före henne (stammödrarna) var riktigt starka kvinnor som inte valde enkla vägen. Det sägs att de var bra på att läsa av saker.
    Mormor sa till mej när det var dags för henne.. men jag ville inte ta in det. Jag var med när hon andades ut för sista gången. Konstig känsla. Konstig men inte otäck.
    Kände mej så bedrövad och tom efteråt. Samtidigt tacksam att ha varit där.
    Det känns som att hon besöker mej lite då och då. Känner av hennes doft!
    Då blir jag glad! 🙂
    Med tanke på de kommentarer du har fått verkar det ändå vara rätt vanligt att ”känna av”.

    • Den där rastlösheten är inte att leka med om den slår till med full kraft. i efterhand önskade jag att mamma berättade mer om vår släkt bakåt. Jag förstod att där fanns saker men ville inte pressa mamma. Jag får börja släktforska när jag blir tillräckligt gammal.
      Bra att du känner fina känslor för din mormor. Det är ett intressant ämne -svårförstått både för en själv och för andra.

  14. Oj, jag läste och läste och blev häpen över hur likt mina egna upplevelser av föraningar som även du har…

    När jag var 12 skulle jag åka till Sverige tillsammans med min mor, när vi skulle ta farväl av familjen så tittade jag på min morbror och visste med ens att jag inte skulle få se honom igen. Två veckor senare fick vi bud om att han hade tillsammans med en vän försvunnit på fjället. (De skulle lägga eller ta upp fiskegarn) Det skulle dröja 15 år innan dom hittades i en skåra (heter det så?) på fjället… Kram på dig!

    PS. Din fru kan aldrig gilla att bli bortbytt mot en robot. DS. 🙂

    • Tack Kaisa för att du delar med dig av den privata händelsen. Berättade du för din mamma redan i det läget vad du upplevde? Vilket ok att bära för en tolvårig flicka. Ha det gått över till en gåva senare i livet?

      Det finnns mycket att fundera över när det gäller framtiden. Robotar opererar. Kan köra tåg och sköta flygplan från luften. Förr skrattade man åt sådana framtidshistorier. Nu är flera både verkliga och möjliga. Solveig skulle nog inte vilja bli utbytt. Bara någon enstaka gång. När hennes skolbarn är för busiga. 😉

  15. Dessa osynliga band som knyter oss samman. Tänk att vi så ofta har så svårt att lyssna på dem.
    Jag sänder en tanke till dig denna minnesdag.

    Sv: vi få väldigt sällan översvämningar av denna storlek.

    • Det är intressant de där osynliga banden. Den gången spelade de främmande musik för mig som jag inte kunde tyda. Antagligen ett kokurrerande garageband i Liverpool som ville störa. 😉

      Tur det. Man vill ju kunna välja fritt bland fikaborden. 🙂

    • Tack snälla du. Ibland hinner man. Ibland kan det istället bli en lång sorglig sorti där oddsen alltid är hos den obarmhärtiga motståndaren som tuggar i sig bit för bit av den man älskar. Om man struntar i sina egna egoistiska krav föredrar jag det förstnämnda. Så vill jag själv avsluta vandringen.

  16. Du är precis som jag, och i mångt och mycket är vi otroligt lika. Min morfar var medial, såg och hörde det många andra inte uppfattade. Jag har ärvt denna gåva. Som liten brukade jag samtala med min egen mor om sådana saker som min morfar hade upplevt. Och med henne kunde jag diskutera mina egna upplevelser. Även mor var till viss del medial, men kanske mer på det planet att hon kunde ”förnimma saker”. Jag själv såg och hörde andevärlden och det skrämde mig enormt då jag oftast inte förstod vad det handlade om. Numera har jag ett helt annat förhållningssätt till andevärlden och jag ”går sida vid sida” med den. Den är lika verklig för mig som den världen vi själva lever i är. Jag får också föraningar och färgstarka drömmar om vad som ska komma, trots att jag inte kan påverka händelseförloppet. Och jag undrar ibland: ”Varför just jag? Jag kan ju ändå inte påverka det som sker!”

    Visst kan vi människor få till oss känslor och föraningar att ”någonting är på gång”. Vi kan känna ”kroppslig påverkan” såsom oroskänslor, hjärtklappning, olustkänslor, andnöd – ja all slags förnimmelser. Oftast i samband med att någon av våra nära och kära råkat ut för, eller kommer att råka ut för någonting.så som svåra olyckshändelser, sjukdomar eller plötslig död. Och detta var ju vad som hände just i ditt fall. ”Banden” mellan dig och din älskade far förstärktes och du kände hans kamp…

    Jag själv upplevde ögonblicket när min egen far gick vidare över till andra sidan och jag fick följa honom en bit på vägen. Det kan du läsa om i min andliga blogg, och här kommer länken till det inlägget: http://ruggugglan.wordpress.com/2008/11/16/jag-foljde-far-en-bit-pa-vag-drom/

    Tack för ett underbart inlägg, jag rös när jag läste det.
    Kram, vi ”ses” snart igen!

  17. vilket känsloladdat inlägg och jag tror att du också är synsk….ditt system talade tydligt om för dig vad som var på väg att hända…tur att du hör av dig till dina nära och kära…
    kram Åsa

    • Det är tur att jag inte drabbas av liknande tillstånd för ofta. Den gången var jag inte klädd och förstod inget alls. Tyckte inte det fanns något att förstå. Letade inte. Gjorde tvärtom. Försökte bli av med det konstiga obehaget. Lyssnade inte inåt. Försökte istället lura min knäppa hjärna. Skärp dig nu! Säg vad det är eller lämna mig i fred. Vi borde alla bry oss ännu mer om våra nära och kära.
      Kram Bosse

  18. Åhh, jag ryser och jag är så ledsen för det som hände din pappa! Tänk vad kroppen och sinnet är kopplade, mer än vad vi kan förstå och kommer någonsin få veta… Det gäller bara att tyda signalerna…

    Stoor kraam
    Petronella

    • Det var sorgligt på många sätt. Själv begrep jag inget. Allt hade varit så mycket enklare om det blinkade en illröd lampa när det var dödens allvar och bara lite vagt om det var läge att vara extra försiktig. Välja nästa plan, eller tåg.

      Hoppas att ni hade en underbar helg ihop. Måste vara mysigt för henne också att bara ha dig för sig själv.

      Stooore kraaam
      Bosse

  19. Har samma variant här, det tog ett tag att förstå varför man mådde som man gjorde. Det är
    en god och kass gåva på en och samma gång. Såå bra formulerat av dig, på pricken om
    känslan man får i magen eller ja i hela kroppen.
    Önskar dig en mysig tisdagskväll!!
    Kram

  20. Bosse Bosse Bosse…ja, du… vad ska jag säga? Jag har suttit här och läst ikapp på din blogg, det har varit så mycket som har skett de sista dagarna att bloggandet har måst komma lite längre ned på prioriteringslistan. Du skriver så förbaskat bra. Du lockar fram skratt, jag får le igenkännande, du beskriver livet på ett sätt som få. Och så nu tar du med mig på en spännande resa som blir så stark och fin och vemodig på samma gång. Tack för att jag får läsa. Jag ser fram emot att läsa romanen med det vackra omslaget snart…:-) Önskar dig och de dina en fin kväll. PS. Ska läsa Balsaminlägget en gång till, tror jag, minns att det var väldigt roligt!

    • Hoppas att du ”bara” haft mycket att göra på jobbet och att du för övrigt mår bra. Inte konstigt annars att blogglivet tar paus ibland. Det är härligt och givande men tar mycket tid. I takt med att man blir sugen på att vistas mer ute i det fria får det lite stryk. Till hösten kan det vara ändrade odds åt två håll. Personligen skulle jag ha svårt för att kombinera ett romanskrivande med fler dataaktiviteter.
      Tack för att du troget följer min blogg och för att du strör rosor över mitt skrivande. Ska bli spännande att se om jag får känna på många rostaggar i recensioner. Fortfarande känns den biten overklig. Provboken är antagligen skickad med vattenpost. Om du ser den från ett flygplan guppa omkring kan du väl bedjande be piloten att sänka planet… 🙂 Muta med en laxmiddag.

  21. Sorgligt och lite kusligt. Och väldigt välformulerat, du lyckades få mig att förstå hur det kändes i kroppen. Jag förstår att det är skrämmande när det händer igen, men då har det alltså inte hänt någon anhörig något?

    • Känns bra att få kvitto på att jag lyckades förmedla känslan till dig. Som liten grabb kände jag liknande obehag när min mamma vistades på sjukhus. Jag blev en expert på att tjuvlyssna på samtal fast jag inte kunde begripa hur en kräfta kunde ha flyttat in i kroppen hos min älskade mamma. Ingen ovanlig känsla för ett barn som förstår att det är allvar. Jag brukar utåt sett tona ner ämnet men gjorde ett undantag denna gång.

  22. Åh Bosse!
    Den där obeskrivliga känslan, så sårbar man är och som livet ställs på sin spets!
    Jag kommer aldrig glömma kvällen den 18 maj då jag tog farväl för en livstid och min pappa fick bära iväg mig trots att jag slet mig lös och sprang tillbaka gång på gång för att säga hej då till den då viktigaste människan i mitt liv… Våra föräldrar har lärt oss massor genom livet!

    Kramar
    Nettan på väg genom Sverige

  23. Det där känns obehagligt välbekant, väldigt jobbigt faktiskt. 😦
    Jag har en annan liknande känsla också, haft i snart sexton år och den gäller min yngsta. Den är ännu obehagligare.

  24. Ja, tänk så märkligt, så möts vi på ännu ett sätt, kring ett datum som skaver. Så fint på något vis, mitt i det tunga.
    Varm kram
    Och du! Tack för att du tagit för vana att kika in till mig på måndagar, tack för att du minns att det är då jag bloggar. Det gör mig glad!

    • Jag har märkt det flera gånger. Världen är mindre än man tror. Flera gånger har jag funderat på hur saker kan höra ihop. Samtidigt brukar jag komma fram till att man som individ är rätt liten, men ändå högst speciell och unik. Det finns bara en en av…
      Kram tillbaka mamma Frida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s