Efter sjuttiofem meter visste alla vem han var

Jag trodde att jag skulle bita ner naglarna till nagelbanden denna februaridag 1974. Tillsammans med min skolklass var vi på studiebesök på Halmstad Museum. I normala fall skulle jag uppskattat att se hur min stad vuxit fram och stått emot krig och eld genom flera århundraden.
Visst var jag historieintresserad, men det var inget mot sportintresset. Man kan inte jämföra mjölk med läsk. Just denna dag var det dags för skidstafett i Falun. På Lugnets skidstadion väntade 60 000 förväntansfulla åskådare på de svenska herrarnas stora möjlighet att ta en VM-medalj. Själv väntade jag på tidsluckan – göra mitt livs lopp på cykel för att hinna hem till starten. Jag hatade att missa en enda sekund av något viktigt. Till slut kom tillfället då jag lyckades glida iväg från elevhavet och kuta nerför trapporna och ut i friheten.
Stundtals tog jag vilda chanser i trafiken när jag i snöslasket drog iväg halvmilen på två hjul. Pappa var ledig och hade värmt upp både Tv:n och soffan.
”Ska du inte duscha först?”
”Jag duschar i svett istället. Tror du att vi tar guld?”
”Thomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck är två säkra kort. Lite mer osäkert med Lars-Göran Åslund och okända startmannen Hans-Erik Larsson. Tre minuter kvar.” Pappa berättade att alla fyra svenskarna gått över från träskidor till plastmaterial.
Jag tog en klunk svalkande Loranga och räknade skidåkarna på startlinjen. Ville inte blanda ihop Italiens vita dräkt med mina favoritgubbar. Zooma in med kameran förekom inte i denna stenålderstid.
Under sjuttiofem meter hann jag leva på hoppet om svenskt guld, när mästerskapsdebutanten Hans-Erik Larsson skidade iväg. Under tiden drog legenden Sven ”Plex” Petterson startställningen och fick avbryta sig själv när han höjde rösten. ”Nio Italien, tio Frankrike och där faller Hans-Erik Larsson. Tappar skidan. Skidan lossnar ur … sitt … bindningen och han måste tillbaka. Katastrof. Katastrof!”
”Nej!” skreks det från en soffa på västkusten. Hur många svordomar som osade i vårt avlånga land denna stund skulle inte gått att räkna.
Larsson kutade tillbaka på en skida, fick en ny och tog upp jakten på sina konkurrenter. Efter några kilometer gick bindningen sönder på den andra skidan. Efter ett nytt byte var Sverige diskade enligt regelboken för otillåtet antal skidbyten.
Där hade jag riskerat mitt femtonåriga liv med en livsfarlig cykelfärd. Så förstörde denna dalmas hela livet för mig för att han inte kunde ta på skidorna ordentligt. Kunde inte hans mamma eller mormor hjälpt honom? Namnet Lugnets skidstadion klingade falskt och kändes som den värsta stafettkniv.
Tomas Magnusson och Sven-Åke Lundbäck i toppform fick aldrig chansen. Östtyskland vann denna svarta dag stafetten 4 x 10 km och det var svårt att glädjas åt att vårt grannland Norge knep bronset. Tommy Limby som tjurat och åkt hem kvällen innan för att han inte fick vara med i kvartetten, fick troligen vatten på sin kvarn.
Vad jag och min pappa och alla andra inte visste var att den stora skulden inte kunde tillskrivas skidåkaren Hans-Erik Larsson. Ändå fick han bära hundhuvudet i många år. Orsaken till fadäsen var att skruvarna som höll ihop bindningen i skidan var ämnade för träskidor och fäste så undermåligt i plast-skidorna att de snabbt lossnade.
Det kan bli delad glädje i en annars mestadels individuell idrottsgren, men risken att bli en syndabock i en skidstafett ruvar alltid i skuggorna. Jag tänker på Jörgen Brink och Niklas Jonsson i modernare tid.
Det har gått över fyrtio år, men jag är inte ensam om att komma ihåg startsträckan och namnet Hans-Erik Larsson. Nu gör jag det med ett stort hjärta och lider med människan. Då var jag en hjärtlös, genomsvettig, guldvittrande femtonåring som tyckte livet var orättvist. Ändå var jag just denna februaridag ovetande om att jag fyra månader senare skulle slita mitt hår när Staffan Tapper gick fram emot straffpunkten i den livsviktiga VM-matchen i fotboll.
Jag låg vrålande under soffbordet där jag frustrerat hamnat, efter att jag sett vem som tog upp bollen med handen för att markera vem som bar ansvaret för att Sverige … ”Det kan inte vara sant. Varför just Tapper? Honom hade jag valt sist av alla elva spelarna. Hur tänkte ”Åby” där? Den långa rangliga skånska flaggstången kommer att missa målet och träffa ett lågt flygande flygplan.”

Fotnot: Norrmannen Magne Myrmo blev den sista världsmästaren på träskidor när han vann guld på 15 km den 19 februari 1974. Kommer Petter Northug att skoja med världseliten vid nästa OS? Vinna en femmil med både träskidor och två fotbojor. 🙂
Inget är omöjligt när det gäller den gutten.

Eftersnack: Jag hoppas du hade behållning av texten. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tipsa dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vårvecka.