Små vårtecken på hemmaplan

Solveigs påsklov kom tidigare än under Gotlandsåren. Men de är alltid lika uppskattade. Den här gången av en del nya orsaker. Vid detta fototagande var vi på väg till ett fik på det stora stråket genom Råå. Tyvärr var stället stängt denna onsdag före påsk.
Vad lugnt det verkar. Det var mer rörelse efter lunch, när vi istället för bil valde att cykla hit. Vilken motvind vi hade längs havet. Så fort vi nådde villorna på Råå vek vi av från kusten för att få ”huslä”.
Desto häftigare var det senare att ”rulla” hemåt. Trots mängder av böcker från bibblan som last, var det som att ha en motor på ryggen. Nästan så jag fick bromsa för att inte missa fullt ut att njuta av Ven, Danmark och havet som alltid drar i mig.

På hemmaplan blev det dagliga promenader och cyklingar. Jag har hittat en supersnabb sträcka ner till havet, där bilar inte får rulla. Jag hade vunnit lätt dit om jag tävlat mot Solveig och ”Den lilla blå”. När det blir varmare i luften ska jag i min ensamhet ta med fika dit. Precis som jag gjorde i Visby under flera ensamförmiddagar. ”Den gamle och havet” måste mötas då och då. ❤
Vad såg jag för några egna vårtecken när Solveig höll på med sitt macro-objektiv?

Visst håller du med mig om att detta rör sig om en typisk ståtlig vårälg? 😉

Vad mycket som är igång i naturen just nu. Det känns personligen som jag uppskattar det mer och mer för varje säsong. Hade jag fått välja hade jag gärna bromsat takten, så jag hann njuta extra mycket. För ibland går det för tok fort.
I verkliga livet är mina önskningar åt det andra hållet. Där vill jag att pusselbitarna snabbt ska dyka upp, som en skänk från himlen och mjukt foga sig samman till en efterlängtad helhetsbild.
Jag vill alltid börja med ramen. Då blir allt stadigare & stabilare. Jag ser flera likheter mot det som står i min femårsdagbok förra året, när jag då började i en ny oskriven bok. Nu är det mer intressant att skriva efter jag först läst förra årets text. Bäst gillar jag ändå att leva under dagböckernas femte år. Vad mycket vi glömt.
Idag är jag gräsänkling igen under ”vardagsdagarna”. Det tycks bli en regnig tisdag. Därför tog jag i morse upp kontakten med Sofia. Hon verkar ha saknat mig där uppe i Björkarnas stad.
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Det återstår en hel del pappersarbete som det börjar bli bråttom med. Tråkiga saker är lättare att skjuta upp/flytta framför sig.
Var rädd om dig. ❤