Det kastades sten och det rann blod

Häromkvällen lyssnade jag på SVT Nyheter via min app, det handlade om en tonåring. Han berättade om när han omringats av ett yngre gäng. De hade ställt sig runtomkring honom på tåget och plockat av honom värdesaker och hotat honom. Killen hade nu, ett bra tag efteråt, psykiska men av händelsen.
Sådant gör mig både ledsen och framför allt arg.
Det var senare den kvällen som minnestrådar plockade fram en sann historia från mitt personliga arkiv och hastigt jagade bort mitt sömnbehov. Till och med mitt i natten vaknade jag och funderade vidare på episoden från slutet av sextiotalet.

Troligen hände det när jag precis bytt skola och börjat fjärde klass. Vid det här tillfället lirade jag landhockey utanför en klasskompis hus. Några av mina gatukompisar var också med och spelade. Antagligen var det yngre grabbar. För annars hade det garanterat blivit ett annat scenario.
Alla ”kids” bodde på stadsdelen Gustafsfält. Men vi från Svängen befann oss på andra sidan ”grusgången”, på en gata som hette Sjögången. Kanske störde det ett gäng grabbar som bodde på gatan som vi befann oss på. Ett par av dem var även från parallellgatan Äringsvägen. En handfull tuffa grabbar som var ett till två år äldre än jag. Snabbt slöt skaran upp runt spelplanen. Inte för att njuta av sportens spänning.
Jag minns inga ord. Dumt att skriva dit några. Troligtvis rörde det sig om en klick äldre grabbar som otroligt djärvt stortrivdes med att mucka gräl med yngre. Från ingenting började de hota och göra utfall. Vi fick inte vara i deras ”sandlåda”. Trots att min klasskompis bodde i huset bredvid ena målet.
De yngsta sprang snabbt mot säkerheten ”grusgången”. Den själv-utnämnda storledaren var en kille som kallades Classe. Det var hans stämband som styrde ordkriget. Mitt fotominne är mest intakt. Därför kan jag se den svartvita sextiotalsfilmen framför mig. Tupparna är äldre och fler än vi kycklingar. Snabbt triggar Classe igång några småpåvar. Störst till växten är Pål. Tuffingarna är självklart inte nöjda med att jag och Björn inte blivit så skraja att vi sprungit hem.
Nivån höjs och det kastas föremål mot duon från en annan del av staden. Äventyret var planerat i förväg. Jag inser i efterhand att de hade fickorna fulla. En naiv kort sekvens trodde jag bara det handlade om nypon?
Vi tog succesivt korta steg baklänges. Själv var jag inombords självsäker och visste att jag på en nanosekund skulle kunna vända mig om och på några sekunder skapa en rejäl lucka, som aldrig skulle kunna täppas till igen.  
Jag höll ögonkontakt med långe Pål och noterade att hans högra hand höjdes och armen drogs tillbaka. I min naiva värld tog jag gesten som ett tomt hot.  
Den stora oskyldiga stenen träffade min lika oskyldiga panna och det började snabbt rinna ner en stril av blod. En röd vätska som jag inte kunde stoppa med en handlov. Pål kunde heller inte ta tillbaka kastet. Gjort är gjort.
Klungan kom av sig och försvann ur min syn. Hade det varit idag hade mobilerna varit upp i luften och snart hade bilderna setts av åtskilliga tusentals personer som sedan glatt delat med sig av dagens underhållning. Då spelade det ingen roll vilken gata eller land de befann sig på och i.
Allt var surrealistiskt. Upplevdes som det inte hände i verkligheten. Jag som nyss varit hemligt stolt över den slitna tennisbollens placering i klykan. Då när jag lirade på hemmaplan. Motspelarna var inga fiender. Vi var bara uppdelade i två lag. En stund senare skulle vi säkert byta lagkompisar.

Det kom inga tårar. Inte då. Inte senare. Jag var självklart i chockfasen under hemfärden. Samtidigt hade pojken inom mig samlat på sig en hel del rutin av det hårda livet. Det var faktiskt ett under att jag över huvud taget levde. Jag hade mycket att tacka Gud för.

Både pappa och mamma var hemma när jag kom hem med rinnande blod från såret i pannan. Det tog inte lång stund för dem att ringa till två bekanta, som bodde på Äringsvägen. Snabbt fick mina föräldrar numret till familjen som hade en Pål i hushållet.
Pappa ringde. Mamman som svarade gick med på att de hade en son som hette Pål. Minsta sonen var dock den snällaste grabben i världen. ”Pål kan det absolut inte vara. Han skulle aldrig tänka tanken ens att kasta en farlig STEN mot en människa.”
Mer minns jag inte från det samtalet. Men jag minns det speciella ljudet, när jag syddes på akuten på sjukhuset. Eftersom jag hade fått bedövning gjorde det inte speciellt ont. Kommer inte ihåg om det var någon tjej i klassen som tyckte extra synd om mig nästa morgon i skolan. 😉 Många måste frågat. På den tiden gick det inte att komma in i klassrummet med en mössa eller keps.
Naturligtvis dök det aldrig upp något förlåt från Pål. Jag tror i efterhand att hans mamma hade relativt rätt. Antagligen drogs han med av Classes peptalk. Bo Petersson var däremot en elefant. Jag glömde aldrig helt incidenten. Den lades i ett rum i mitt minnesskafferi.
Nu sitter jag här och inser att jag borde passat på att fråga honom ett par saker, när jag såg honom många år senare.
Jag vet inte om Pål valde någon skollinje efter nian. Han gick i alla fall inte någon årskurs över mig på Sannarpsgymnasiet. Säkert såg jag honom någon gång när jag cyklade längs Äringsvägen. Stenkastning fanns inte heller på programmet någonstans inom Halmstadsidrotten. Så vi sågs definitivt inte i idrottssammanhang. I biosalonger som jag ofta besökte möttes vi inte heller. Där var det möjligtvis bara mjuka popcorn som kastades.
Som du läste ovanför förstår du att jag ändå råkat på honom ett par gånger, långt senare. Då på samma plats. Stora Torget i Halmstad.
Pål stod bakom ett torgstånd på onsdagar och lördagar. Antagligen var jag för blyg eller väluppfostrad för att inleda en konversation. Men i nutid boende endast två stenkast från Råå leker jag med tanken.
Först borde jag ha bett om att få ett par liter jordgubbar som ”plåster på såret”. Frågat om de röda bären fraktats från Stenkusten på Gotland. En stund senare undrat med min sammetsröst om han fortsatt genom åren att kasta sten på oskyldiga människor som störde hans värld. 
Sanningen var mer åt andra hållet. Jag såg honom som en ”looser” och tyckte synd om honom. Det var som om jag hunnit och vuxit längre på livets resa. På flera olika sätt och områden.
Kanske var det inbillning, men jag tyckte att han flackade med blicken när han lämnade tillbaka växeln. Han såg mig definitivt inte i ögonen.

Efterord: Som alltid när det gäller kåserier svarar jag eventuella kommentarer med en symbol.