Dags att avsluta Bornholmsinläggen. Ovanligt tidigt i år. 🙂 Förra året la jag in de två sista (bildspel) inläggen från Gotlandsresan under hektiska november, då jag har Korsordstävlingen.
Vad har hänt med gubben? Varför tar det så lång tid, från att ögonen sett en sak till tanken nått mina händer så de agerar som förr? Supersnabbt. Reflexartat. Visst dök den vackra regnbågen upp snabbt och oväntat, när vi kom runt hörnet. Sedan trasslade jag in mig i remmar och annat innan jag kunde trycka på rätt knapp på kameran. Då återstod inte mycket av skönheten. Eller så var det så att jag lugnt stod och njöt lite för länge först.
När vi kom till underbara Balka strand blev vi nostalgiska och tänkte på när vi var på Bornholm första gången 1994. Då bodde vi strax intill stranden.
När jag såg fågelungar i vattnet gick jag ner till stranden för att fota dem. Plötsligt hör jag något kraftigt ljud från höger och stirrar upp. Mamman som befann sig en bra bit därifrån hade anat STOR FARA och kom till undsättning. Det såg både effektfullt och skrämmande ut på samma gång. Inte tog jag några foton. Jag hann inte. Därför bad jag Solveig på tillbakavägen att gå fram emot ungarna, för att jag skulle kunna stå beredd en bit ifrån med kameran och fånga den perfekta bilden, när mamman kom i full fart och gick ner för landning.
Inte blev det lika dramatiskt. Mamman insåg att det var inte en lika stor fara när en kvinna kom. Istället markerade hon mest. Hade inte vingarna i högsta läget. Såg inte hotfull ut. Bara beskyddande. Miss två av mig.
Självklart borde vi haft med ett ex. av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ett ex. av ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” till detta lilla bibliotek. Precis som vi gjort på några andra ställen i Sverige.
Vi blev hänvisade till att stå först i kön i en fil, inför färjan vi snart skulle köra på. Jag gick ut från bilen för att sträcka på benen och få frisk luft. Det var ju rätt gott om tid till färjan var förankrad och den kunde tömmas på fordon och människor.
Först ut från färjan rullade den ena fräcka bilen efter den andra. Antagligen skulle det vara en veteranbilsträff på ön under helgen. Jag stod och njöt av de fräcka klenoderna. Vilken tid det tog för min hjärna att inse att det hade varit kul att ta kort. När jag äntligen hämtat kameran i bilen, fanns det inte många bilar kvar i den genren. 😦
Så till slut storyn om vår egen lilla blå. Vi hade varit lite bekymrade av allt blåsande under veckan. Stormbyarna hade avlöst varandra. Det hade gått bra på ditvägen, men då hade jag tuggat på ett åksjuketuggummi och haft blicken fäst på horisonten hela tiden på havet.
Men som jag beskrev och visade på foton från ett tidigare inlägg. Det räckte även denna sista dag, med att vi lämnade sidan på ön där vi bodde och förflyttade oss en halvmil. Plötsligt möttes vi av lugnt vatten på den andra kusten.
Vi var ute i god tid. Stod här (se fotot) parkerade i en timme. Jag gick en skön promenad i en liten skog.
Allt gick bra när jag körde på färjan. Det är då något ”hemskt” brukar hända mig/oss. 🙂
Fast den tanken hade jag inte när jag nöjd satte mig på en sittplats och njöt av att det var lugnt vatten på havet och att vi hade haft en mysig och trevlig vecka tillsammans. Solveig hade gått iväg mot toaletterna. Jag var ensam med behagliga tankar som flöt lugnt omkring. Snart skulle vi åka ut från hamnen. Pling pling, lät det från en högtalare. En dansk röst drog något meddelande om någon bil. Jag noterade att det var samma två första bokstäver som på vår bil. Sedan förstod jag inte mycket av gröten. Ändå började en liten lampa att lysa inombords i min hjärna. Det kan inte vara sant. När han drog allt en gång till försökte jag leka struts och började tänka på annat. Som tanken att S kanske satt där och hörde samma sak från sitt håll. 🙂 Plötsligt stod hon bredvid mig och sa något om att det var vår bil som var huvudattraktion just då på färjan. 😀
Inte för att vi trodde att ljuset stod på som S uppfattat att mannen sagt. Ändå var vi tvungna att kila ner till nedre däck. Första problemet var att jag endast kände till en väg dit och den fick man inte gå när färjan lagt ut. Det var vägen förbi ”köket”. Jag struntade i det och ilade förbi förbudsskylten och ner till bilen. Givetvis stod inget ljuse på. Men det finns en fördröjningseffekt på några minuter. Orsaken är att det är en finess som ska vara till hjälp när man parkerar bilen i mörker. Då ska det lysa så man kan sätta in ex. sin husnyckel i rätt hål på dörren redan på första försöket i höstmörkret.
Vi köpte bilen förra sommaren. Det tog några veckor innan vi kom hem en kväll då det var mörkt. Då trodde vi det redan var fel på vår nyinköpta bil och vi ringde försäljaren nästa dag. 🙂
Nu hade någon hjälpsam säkert meddelat att det stod en blå bil med ljuset på. 😉 S gick till informationen och meddelade på svenska …
Bloggäventyr med Bosse Lidén 