Vi kände oss förra helgen överflödiga på hemmaplan, där det var stor fest på gång.
(Absolut inte bortkörda.) Därför kom Solveig med det utmärkta förslaget för några veckor sedan.
”Vi tar in på hotell och har det mysigt.”
Jennifer körde ner oss ända till entrén och vi kände oss härligt bortskämda.
Förväntansfullt klev vi in i Sveriges äldsta hotell som invigdes 1829. Från lobbyn såg vi en marmortrappa, tre kristallkronor och blyglasfönster.
Från andra hållet såg det ut så här.
Eftersom vi beställt solsken och meteorologen lovat det på TV …
Såhär illa var det inte och vi gick inte vilse i dimman. Vi behövde inte låna paraply när vi gav oss ut på weekendäventyr i medeltidsstaden Ystad.
Jag kände det direkt när vi gick ut på Hamngatan, men sa inget till Solveig. Efter femtio meter blev det hon som frågade.
”Känner du det?”
”Ja. Helt otroligt. Det är samma känsla som när man ger sig ut från ett hotell på en plats, som det var länge sedan man besökt. Precis som vi var på semester långt bort. Läckert och samtidigt overkligt.”
Detta förstärkte vi med att besöka butiker och fikaställe som vi aldrig varit i förr.
Efter några timmar lämnade Solveig in mig på Contan igen. Hon hade antagligen hemliga planer. Jag lydde skylten och satte säkerhetsbälte på cigaretten. 😉
Dessutom var jag i säkerhet. Hotellet hade egen hundvakt.
Jag blev aldrig riktigt klok på var livvakten satt. Ni ser honom i spegeln i spegeln.
”Bosse Lidén! Så sitter man inte vackert i en antik stol. Är du en gammal cowboy?”
Snart hade jag glömt bort att jag hade en fru. Jag var fullt upptagen av mina manliga kompisar. Ole Einar Björndalen är en legend inom skidskytte. 42 år gammal. VM på hemmaplan i Oslo. Han har nu fler VM-medaljer än hans ålder, 44 st.
När jag tittade mot den tuffa klockan blev jag middagssugen. (kortet hade jag tagit tidigare)
Vad tror du hände när jag med bestämda steg gick mot ett ledigt bord? Det stod en skylt på bordet med något namn på en snubbe och Solveig tyckte att vi istället …
Visst känner man historiens vingslag både i väggarna och vid en betraktelse av blyglasfönsterna som fanns på flera ställen.
Vi sov skönt i sängarna och saknade inte ens bambukuddarna. Rummet var inte speciellt stort. För mig är det självklart att det ska finnas två mysfåtöljer i ett dubbelrum för det priset. Inte en och därtill en hård enkel skrivbordsstol. 😦
Dags för Hotellfrukost. Den fick däremot högsta betyg. 😀
Jag såg att det bästa bordet var ledigt och satte full speed med min fullastade …
Inte denna gång heller. Vem sjutton är Kurt Wallander som varje gång tycks abonnera på det bästa bordet? Stammar han eller?
Vi tog en lång söndagsfrukost och njöt samtidigt som jag spejade och undrade när den där Wallander skulle dyka upp. Säkert en sur gubbe som kör med personalen.
Solveig åt goda pannkakor som efterrätt.
Innan vi tog farväl av hotellet läste jag på den tavla som de hade hängande vid lobbyn. Många kändisar hade bott här genom åren. Flera kungar och prinsar. Prins Wilhelm 1918. Gustav den sjätte Adolf 1967. Karl den sextonde Gustaf 1975. Tage Erlander när han var statsminister. Dag Hammarskjöld när han var Generalsekreterare i FN, Stig Malm, Bengt Westerberg och Bertil Ohlin. Författarna August Strindberg, Ivar Lo Johansson, Fritjof Nilsson ”Piraten”, Artur Lundkvist och Bosse Lidén 😉 som jag väntade med att skriva dit med min personliga signeringspenna, tills Solveig gått ut på trottoaren. Varför förstöra en fin och ovanlig weekend. Allt behöver jag inte berätta. Dessutom var jag snäll och väluppfostrad som inte frågade om jag fick släcka kristallkronorna i fem sekunder medan jag tog denna bild. Därför blev resultatet därefter.
Jag minns att jag skrattade rått den gången som Solveig föreslog att vi skulle ta in på hotell i Halmstad. Då bodde vi fem mil därifrån och jag tyckte det lät löjligt. Vad fel jag hade. Både den gången och alla de andra gångerna som vi bott fint i min gamla barndomsstad. Därför skrattade jag inte när Solveig kom med Contan-förslaget. (Trots att det var första gången som vi bott på hotell i den stad som vi annars bor i.) Jag såg det istället som ett utmärkt tillfälle att få uppleva stämningen/ta kort inför den Kurt Wallanderhyllning som jag håller på med på bloggen. Kurt tycker det är dyrt, men ibland unnar han sig att gå till det anrika hotellet och äta. Synd att han inte var där samtidigt som jag. Jag skrev ordet jag för …
… Solveig säger att han inte finns på riktigt. Ibland är hon tråkigt sann. Men jag älskar henne ändå. ❤
Bloggäventyr med Bosse Lidén 