En kall februarimorgon 1959

Bosse minns …

Vad kallt det var att lyftas upp till världen denna tidiga råkalla vinterdag. Om jag fått välja själv skulle jag gärna stannat kvar och plaskat i det varma vattnet och istället tittat ut till sommaren. Men det var bara att gilla läget.
Jag ville ha blåa ögon som pappa och rakt blont hår. Varför fanns det inga syskon i min egen ålder? Har de ingen bil? Sova verkar vara trist. Sådant spar jag tills jag blir en gammal gubbe.

Det gällde att vara smart. Inte gnälla och visa att man var vaken. Bättre att krypa iväg till köket och leka med bilar, eller tända ficklampan under täcket och sluka serietidningar och böcker. Annars åkte jag i säng igen om mamma upptäckte mig.
Som vuxen frågade jag henne ibland:
”Hade det blivit några fler barn om jag kommit först?”
”Nä. Det hade jag inte orkat med”, svarade hon ärligt och jag tog det som en glad förstående man och kramade om henne.  🙂
Sedan brukade mamma berätta om när hon till slut inte orkat med att ha mig hemma efter alla månaders sömnlösa nätter. Hon sa att jag inte skrek mer än mina syskon. Men doktorn tyckte att hon skulle få sova ut och samtidigt kunde de ta prover på mig och leta eventuella fel.
När mamma kom upp till sjukhuset på besök och såg att jag var smutsig bestämde hon sig på studs för att ta hem mig direkt. Något fel hade experterna inte hittat. Istället hade de kommit fram till att jag hade överskottsenergi, något som skulle växa bort när jag kom i skolåldern.
Jag minns hur jag fick ha stolar runt om sängen, annars kunde det hända att jag vaknade på golvet under mina korta sömnperioder. Tur att det låg en tjock heltäckningsmatta i mitt rum.
Det är klart att jag sov. Men inte tyckte jag att man skulle ligga i sängen klockan tre en härlig tisdagsmorgon när solen höll på gå upp.
Tidigt lärde jag mig klockan och att listigt fråga pappa när på natten han skulle komma hem från jobbet som lokförare. Så fort jag hört pappa borsta tänderna och kliva i säng väntade jag bara till de första tre snarkningarna, sedan smög jag upp.  😉

Den där energin höll i sig i nästan trettio år. De sista åren kunde det hända att jag behövde en stunds siesta på eftermiddagen när vi var utomlands, så jag orkade ha kul till tre-fyratiden på morgonen alla fjorton dagarna. Ändå var jag pigg som en mört och stack iväg och köpte nybakat bröd i affären tidigt på morgonen efter en uppfriskande joggingtur. Mina ressällskap var morgontrötta efter festnätterna, men jag lyckades alltid få igång dem till frukosten. Minns inte att någon, någonsin var sur av den anledningen.

Inte det minsta konstigt att jag klev in i den berömda väggen, med tanke på sjukdomarna och skadorna som ville bestämma i min envisa kropp. Jag hade inte tid att lyssna på deras klagomål. Jag och Solveig var övertygade om att jag skulle bygga upp väggen på en helg.
”Se nu till och bli frisk tills på måndag. Jag har sommarlov”, sa Solveig den där dagen i början av juli.
Ack vad fel vi hade.
Tillsammans har vi kämpat på, mot både det ena och det andra. Bäst mår jag alltid när jag inte tjatar om mina sjukdomar. Det kostar bara energi. Energi som jag inte har. Synd om mig tycker jag nästan aldrig. Istället tänker jag på medmänniskor som har det tufft. Mitt gamla jag hade gärna jobbat med att hjälpa till på olika sätt. Det tillhörde min personlighet och det var det jag skaffade mig utbildning och erfarenhet av på mina arbeten. Annars kommer man långt med sunt förnuft och medkänsla.
Empati.
Tyvärr tvingas jag ofta att stänga av de ”mörkaste” tankarna. Orkar inte ta in allt som väller in via sociala medier, TV och tidningar. Ser jag på Aktuellt känns det som om 95 % är negativa nyheter. Allt dystert sänker mig. Låter fegt för vissa att läsa, men handlar om självbevarelsedrift. När lampan lyser rött finns det två vägar att gå. Ingen blir gladare om jag väljer fel.

Vilken tur att det finns nummerljus. Annars hade min lungkapacitet inte fixat att blåsa ut alla ljus. Förresten hade de inte fått plats på tårtan. Nu ska jag göra som jag gjort de tre sista födelsedagarna under dagtimmarna. Jag gillar traditionen som jag började med i min ensamhet. Först njuta av filmen …

… ”Bara en natt” sedan efter en paus se uppföljaren …

… ”Bara en dag”. Jag älskar både filmerna, skådisarna och storstäderna Wien & Paris. På något vis kunde jag både gjort regi, varit skådespelare eller hoppat in i en sådan verklighet från förr. Alltför ofta hade jag för kul i livet. Därför sköt jag gärna upp pluggandet på hög nivå. Nästa termin blir bättre att börja läsa på universitet eller högskolan, tänkte jag. Först ska jag bara …

När jag klagar till Solveig, efter ännu en insulinkänning, och säger den slitna frasen: ”Jag är slut som artist”, svarar hon alltid:
”Det har du sagt i tjugosex år. Du har aldrig varit artist. Nu tar vi nya tag. Om några månader ska du och jag åka till …”
”Du försöker bara lura mig att komma igen.”
När jag ser de gröna ögonen som är fyllda av kärlek och värme, är det svårt att säga emot min klippa i livet.
”Bara jag får allt på min önskelista imorgon.”
”Vissa saker kan bli svåra att fixa.”
”Du menar en bukspottkörtel, en sköldkörtel, två axlar, en rygg, två knän, sömnflingor och … det kan väl inte bli så svårt? Fick jag inte välja från översta hyllan?”

Fotnot 1:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. På lördag ska vår dotter Jennifer sjunga två sånger på ett bröllop för första gången. Det är en kompis storasyster som ska gifta sig i en kyrka några mil härifrån. Vi ska skjutsa dit henne, men mitt önskemål om att sitta långt bak och försvinna ut innan bröllopsparet börjar sin gemensamma vandring i livet, gick inte igenom. Hon är kanske rädd för att en gammal gubbe ska ställa till med något hyss och kidnappa bruden. Nåväl. Jag har hört Niffe träna flera gånger på hemmaplan, men det blir så mycket bättre i en kyrka med all dess akustik, om hon nu inte sätter en groda i halsen. Vad skulle hända då? Blir det ”sju olyckliga grodår för brudparet” och … bäst att avrunda där. Kvack kvack.   😀
(ursäkta alla tuppar för att jag bytte ut er mot en groda)

Fotnot 2:
Torsdagen den 12 februari 1959. Råkallt. Klockan 07.10, 3700 g, 53 cm, mörkt hår, blågrå ögon. Susanne Alfvengren 1959 och Sofia Zelmani 1972 delar samma datum. Det får bli en Zelmani-skiva imorgon också.