Kaksikymmentäyhdeksän

Uppgift 29 av 30: Svenskt landskapsdjur
Svar: 9 bokstäver
Facit: NÄKTERGAL
Vinnare: Sven-Arne Petersson ❤
Dagens tävlingstid: 18.00-18.30

Rätt årtal: 1998
Vinnare: Maj Johansson

Tabell efter 29 uppgifter av 30:
Ett ❤ efter ett namn i tabellen innebär en Skrap-Kryss i postlådan nästa vecka. En del ska lottas ut imorgon kväll. Andra är fasta/givna. Håll utkik under morgonkvällen. 🙂
Blått namn = Rätt på dagens uppgift. 

Kategori ett:

1. Anki Arvidson, 103 p. ❤
2. Gunnel Moberg, 89 p. ❤
3. Znogge, 89 p. ❤

Kategori två:
4. Wiolettan, 73 p.
5. Lisbeth Ahlskog, 65 p.
6. Eva-Lotta, 64 p.
7. Eva Rohlén, 60 p.
8. Gunilla Wahlberg, 53 p.
9. Kerstin Nilsson, 49 p.
10.  Beppan, 49 p.

Kategori tre:
11. Signhild Hortberg, 46 p.
12. Maj Johansson, 45 p.
13. Annika Sohlin, 43 p.
14. Kerstin Cecilia, 39 p.
15. Lena Wik, 39 p.
16. Minton, 36 p.
17. Cecilia Ottosson 35 p.
18. Sven-Arne Petersson, 34 p.
19. Ethel Hedström, 31 p.
20. Inger Börmark, 26 p.

Kategori fyra:
21. Thomas Petersson, 25 p.
22. Susie på Stjärnarve, 24 p.
23. Anette Åkesson, 12 p.
24. Primrose, Marie Kristoffersson, 11 p.
26. Laila Larsson, 10 p.
27. Ditte Akker, 8 p.
28. Eva Johansson, 7 p.
29. Pelle Börmark, Pia Boman, 6 p.

Kategori fem:
31. Börje Carlsson, 5 p.
32. Ing-Britt Jönsson, 3 p.
33. Yvonne Carlsson, 2 p.
34. Marianne Johansson Sturk, Mia Juliusson,
Åse Holmander-Mehlin, Johan Abrahamsson, 1 p.
38. Övriga, 0 p. 😊

Kategori sex/Titlar:
Ju fler segrar – desto större procentchans att vinna.
Anki Arvidson, 7
Znogge, 1
Gunnel Moberg, 3
Gunilla Wahlberg, 1
Eva Rohlén, 1
Beppan, 1
Wiolettan, 2
Ethel Hedström, 1
Eva-Lotta, 2
Kerstin Nilsson, 2
Kerstin Cecilia, 1
Signhild Hortberg, 1
Sven-Arne Petersson, 1
Ingen Vinnare, 5 (utom tävlan)

Kategori sju/ Årtalet då fotot togs:
1. Eva Rohlén, 5 p. ❤
2. Lena Wik, 3 p.
3. Wiolettan, 2 p.
4. Lisbeth Ahlskog, 2 p.
5. Anki Arvidson, 2 p.
6. Gunnel Moberg, 1 p.
7. Thomas Petersson, 1 p.
8. Anette Åkesson, 1 p.
9. Laila Larsson, 1 p.
10. Znogge, 1 p.
11. Minton, 1 p.
12. Eva-Lotta, 1 p.
13. Pia Boman, 1 p.
14. Maj Johansson, 1 p.
x. Ingen Vinnare, 6 p. (utom tävlan)

Kategori åtta/Jultema – SLUTTABELL:

1. Znogge, 66 p. ❤
2. Lena Wik, 49 p.
3. Anki Arvidson, 45 p.
4. Gunnel Moberg, 29 p.
5. Eva Rohlén, 27 p.
6. Ditte Akker, Eva-Lotta, 26 p.
8. Minton, 25 p.
9. Wiolettan, Lisbeth Ahlskog, 24 p.
11. Gunilla Wahlberg, 23 p.
12. Thomas Petersson, Cecilia Ottosson 20 p.
14. Susie på Stjärnarve, Beppan, 19 p.
16. Ethel Hedström, 18 p.
17. Anette Åkesson,15 p.
18. Laila Larsson, Kerstin Cecilia, 13 p.
20. Sven-Arne Petersson, 12 p.
21. Marie Kristoffersson, 11 p.
22. Börje Carlsson, 10 p.
23. Maj Johansson, 8 p.
24. Annika Sohlin, 7 p.
25. Åse Holmander Mehlin, 6 p.
26. Kersko, 5 p.
27. Gun Toresson, Ing-Britt Jönsson, Pia Boman, Eva Johansson, 4 p.
31. Yvonne Carlsson, Katarina Olofsson, 3 p.
33. Johan Abrahamsson, Anne Bondin, Inger Börmark, Primrose, Bergalott, 2 p.
38-41. Mia Juliusson, Martin Lidén, Signhild Hortberg, Gunilla Johansson, 1 p.

Ps. Regler & information. Tryck här!
https://bosseliden.wordpress.com/2018/10/18/i-november-vid-den-har-

Kategori nio/1-30 på främmande språk:
Tävlingsdag är fredagen den 30 november.
Personen med flest rätt först vinner en Skrap-Kryss.
Titta in på denna länk för att läsa på om tider och regler.
https://bosseliden.wordpress.com/2018/11/11/sprakgeni-eller-google/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Minns du min första header?

Känner du igen den? Min första header som jag behöll väldigt länge. Det fanns säkert en och annan som hade åsikt om att bloggaren aldrig bytte till något annat. 😉
Han bodde ju ändå i en vacker stad, Ystad, och i närheten av Österlen. Nåväl. Det blev några byten i framtiden.

Men till saken hör att jag hade landat någon dag tidigare från en mysig familjevecka i Tofta på Gotland. Fotot hade jag tagit med en digitalkamera.
Alltid tycks det blåsa och vara kallt på Högklint som platsen heter. Den ligger strax söder om Visby. En av mina önskningar inför 2019 är att få komma dit med fikakorg och få njuta av solnedgång och en lätt ljummen vind. ❤

Det var Solveigs idé helt och hållet att jag skulle börja blogga. Hon tyckte jag kunde testa några av alla mina texter & kåserier. Själv visste jag knappt vad en blogg var för någon grunka.
Jag hade imponerande 0-0-0-3-1-1 första sex dagarna i visningsstatistiken. (jag berättade inte för någon vän om min start)
Min första okända som kommenterade hade en egen blogg och via den fick jag kontakt med något som hette 1 av 3.se. Sveriges största skrivsajt året innan. Där fick jag många nya vänner med samma brinnande intresse för ord i olika former. Min blogg kom i andra hand i flera månader. Sedan ändrade jag fokus och fick ett fäste på bloggen.

Jag älskar att sätta upp små och stora mål. Tävla med mig själv. Det dröjde till måndagen i vecka 41 innan jag nådde ett av dem. Passera 100 visningar. Innan året var slut hade jag nått siffran 237 under ett decemberdygn. Under 2013 hände mycket positivt. Roligt när romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” gavs ut. Overkligt såklart. 😀

Jag hade aldrig tänkt hitta på någon tävling på bloggen. Det bara blev så. Annars var det inget nytt under solen. Åtskilliga tävlingar, lek, hyss och annat är jag ”pappa” till genom många år. Men då var det med fysiska personer. Dem jag kunde se med ögonen.

Tittar jag på besöksstatistiken inser jag att flytten från FB till bloggen med Korsordsmästerskapen 2015 var ett lyckat drag. Jag hade ju ändå haft daglig tabell och slutredovisning på en sida i bloggen. Vågade inte störa för mycket på Facebook. 😊

I november 2015 hade jag 17 650 visningar, 2016 lyckades jag få fem mer. Förra året slutade det på 17411 visningar under november. Då hade jag bara 25 uppgifter och hade slagit nytt rekord om jag haft fem fler som vanligt och haft bättre hälsa.

Därför var det givet att jag spände bågen lite extra i smyg denna avslutande sjätte säsong. Dessutom ville jag nå det gamla målet, 55 deltagare och 500 totalt.
En gång lockade jag med en Skrap-Kryss till den som kom på plats 66. Jag förlorade.
Jag kan bjuda på antalet tävlande, inräknat två säsonger på FB: 43-51-51-41-33. Nu tycks det landa strax under 40 personer och jag missar mitt mål. Däremot har årets deltagare varit trogna. Två uppgifter från mål har jag haft 506 deltagare totalt på 28 uppgifter.

Mitt hemliga mål var att nå 18 000 visningar och få ett nytt månadsrekord. Allra helst nå drömmålet 20 000 visningar. Skulle jag vara kaxig för det? Knappast. Det hade jag inte tänkt på efter 1-2 dagar. Så funkar jag. Däremot hade jag mer än gärna bytt ut det mot att det fanns det intresset när jag berättade att en ny bok fötts. 😉
Jag gjorde alltså en tabell med rubriken 18000-19000-20000. I en fjärde kolumn stod ordet snitt. I den första datum. Min stora räknedosa togs fram och jag tryckte och skrev in snittsiffror för varje dag under november månad.
Det började inte bra. 604 första dagen och 535 nästa dag. Då låg snittet på 569,5 visningar. 😦
Lika bra att sluta tänka på och njuta av dramatiken på skärmen istället under kvällarna. Sedan hände något efter några dagar. Nya dygnsrekord lades på hög. Mitt rekord med råge under ett dygn är från förra onsdagen. Då hade jag 3 350 visningar. Igår under samma veckodag var det BARA 686 visningar. Den lilla människan som växer sig för stor. Jag var alltså missnöjd. 🙂 Sedan började jag skratta åt mig själv. Den siffran skulle jag varit supernöjd med vilket dygn som helst under alla dessa år.

Jag gillar att leka med siffror då och då. Men glömmer dem snabbt. Men jag borde komma ihåg i framtiden att jag gick från under 18 000 till över 40 000 visningar mellan novemberjämförelserna. Nästa månad lär jag landa mjukt under 1 000. Jag är samma skit för det. I januari 2019 skulle jag gissa på att jag kommer att ha under 100 om jag beslutar mig för att inte lägga in något inlägg.
Vad fel jag hade. Jag visste inte från början att blogg räknas som en dagbok. Jag trodde det var ett smörgåsbord som inte började mögla. Dumma Solveig. Det var ju hon som lurade mig. ❤
Nu stänger jag ner och tar paus en dryg timme. Hoppas många är taggade då och inte har somnat av” sifferöverkursen”. 😉
Det är ju alltid frivilligt att gå in på bloggar och läsa innehållet.

Är det rätt val att lägga in detta inlägg i kategorin STATISTIK? Eller är jag ute och reser helt utan pass? 😀
Ps. Det kommer inte att handla om siffror och statistik.
Svarar eventuellt med en symbol i detta inlägg.

Alla boplatser har sin för och nackdelar

Det är trevligt att prata om glada minnen. Blir nostalgin för stark är det bara att byta spår och diskutera de mörka längre skuggorna. Då först blir det balans i tillvaron.
Vi har genom åren varit duktiga på att leva i nutid och ha lätt för att ställa om till en ny boplats. Fast vi varje gång, under de närmsta veckorna på nya stället säger ungefär samma sak. ”Påminn mig nästa gång. Aldrig mer flytta.”

 

Tjejerna älskade den stora trädgården i Ängalag. Där levde de i sin egen värld i timmar i sträck. Jag var förbjuden att klippa gräset i ”Den stora äventyrsskogen”. Även här i Rhododendron-buskarna hade systrarna en egen liten hemlig grotta.

Först förstod jag inte vad de menade när de ansåg att det var mycket bättre i Ängalag än i trädgården i Skummeslövsstrand. Där de nu hade ett stort grönområde precis utanför med lekplats och kompisar. Guldfiskar i dammen som vi själva grävt när tjälen gick ur den våren. Själva var vi överlyckliga över tryggheten med återvändsgatan och en liten vänd zon. Där vi bodde nästan längst ner. Ingen onödig trafik på gatan. Vilken kontrast och vilket lugn.

Tjejerna stod på sig. Inget kunde slå dungen med fruktträd och klätterträd. Där de kunde bygga kojor och fantisera vilt.
Inomhus sprang de runt i den stora salen, genom en korridor, utanför pigkammaren, förbi köket och ut i hallen och runt, runt. Ibland var jag och Texas med i loppen. Jag mest som kvällsmotion. De hade daglekrum med många möjligheter.

Mysigt att tälta var som helst. Så länge det är ljust. 😉 De hade ämnat och sagt att de MINSANN skulle sova där hela natten. Dröjde inte lång stund innan…

Vad härligt att vara barn och ha hundra språk inom sig. Inte att ständigt behöva tänka på farliga saker. För om det var något som var farligt, var det den stora trädgården i Ängalag.

Får jag bara nämna EN sak som jag saknar och EN som jag INTE saknar från bostället på Bjärehalvön är det ett lätt val.
A. Solnedgångarna under de ljuvliga kvällarna på den inglasade uteterassen. ❤
Där satt jag ofta och njöt och önskade att jag kunde stanna tiden. Livet var som bäst. Helst efter en intensiv arbetsdag.

B: Trädgården. Som byttes från en lugn oas till ett muller av bilar, motorcyklar m.m. från april, när campingen i Torekov öppnade varje år, tills augusti när skolorna började höstterminen. Då dog det mesta tvärt. Som att stänga av en ”lysknapp” för att överdriva lite.
Resten av året var trädgården ännu farligare. Både för artonåringar som lånat ”pappas fina bil” på helgkvällen till motorcyklister som inte hade en aning om den skarpa kurvan efter raksträckan och älskade att dra på i hundratjugo.
Att gå över gatan för att hämta posten var en lek med döden. Man såg inte åt Torekovshållet på tillbakavägen. Aldrig hade vi vågat skicka våra barn. Träskor eller sandaler var omöjligt att ha på sig. Jag frågade brevbäraren om inte vår låda kunde sitta på vägen mot Hovs Hallar, när han ändå svängde dit på rundan.
Jag nämnde i boken ”Minnen som stannat kvar” om episoden med hjulet som kom emot mig och Texas. (Tre levde farligt) Jag kunde fyllt på med 7-8 andra tillfällen då vi hade änglavakt och även där andra inblandade hade det. Men personerna satt då i bilar eller på en motorhoj.
Jag hörde vid några olika tillfällen en ”skröna” som hänt tidigare, på gatan och fältet, mitt emot vårt stora hus.
Storyn var läbbig. OBS! Här har du möjlighet att stoppa eller hoppa över två rader. 

I korthet handlade det om tre ”fyndplatser”. Motorcykeln låg åt ett väderstreck, huvudet låg på en annan plats och resten av den sargade kroppen på ett tredje ställe.

Vi skojade ibland under lågsäsong om att Försäkringsbolagen var vår största inkomst. Sedan fanns det smitare såklart som bara lämnade hjulspår och förstörelse efter sig.
Två gånger var det pappor som städade upp efter sin dotter och sin son. De gångerna hände det på nätterna och vi sov extra hårt och hade inte vaknat.
Papporna ville inte ha någon polis inblandad. Starkast minns jag (har 5-6 foton från det tillfället) när en gammal Volvo satt fast innanför stenmuren en sommarnatt, runt vår rabatt på framsidan.
Jag tog fram kikaren och kameran i mörkret. Ringde bilregistret. Fick ett fax inom 3-5 minuter. Jag hade självklart sett att mannen levde. Han gick ur bilen. Tog några klunkar av ölen och satte burken på taket. (blev en bra bild) Han började samspråka med en granne som råkade komma förbi med sin bil, efter att familjen varit på sent kalas.

Det stod på faxpapperet att bilen var oförsäkrad och oskattad. Mannen hade visst kommit ut från fängelset någon vecka tidigare, fick jag höra senare av grannen nästa dag, som hade vägrat att hämta traktorn och dra upp bilen. (Farbror polisen behövde först ha kännedom om den nattliga sommarepisoden.)  jag hade givetvis ringt 112.

På vintern var det halkan. Från Båstad var det en nerförsbacke innan den tvära svängen som ställde till det för dem med alltför hög fart. Om de fotbromsade när fordonet tappade ”vägfästet” var det totalt kört.

Alla dessa minnen. Skrivna direkt från mitt huvud. Helt otvättade ord. Men sanna. Jag borde skriva ordentliga kåserier eller småberättelser innan de ramlat ur minnet. Tur jag har alla mina kråkföttersanteckningar och otaliga foton och att jag mycket bättre kommer ihåg detaljer från ”förr” än vad jag åt till lunch igår. Eller var jag bor skulle Solveig kunna tillägga om hon fått chansen. 😉 Men det är en helt annan story som får födas och presenteras på en Gotlandsbaserad blogg i framtiden. När jag blivit lite mer varm i ordkläderna. Texten är redan skriven. Ska bara tvättas av Solveig.

Det drar ihop sig till den näst sista uppgiften. Jag tänkte innan dess försöka skapa lite nostalgi för dem som har följt min blogg i flera år. På återseende. Ha en bra förmiddag.

Ps 1. Jag har ingen tid att diskutera detta blogginlägg. Tror inte ens att jag vill göra det. Kram på er läsare. Men ni får naturligtvis lämna en kommentar om ni känner för det. Hoppas de känsliga läsarna stannade i texten när tid fanns.

Ps 2. Mest tacksam just nu är jag att datorn har samarbetat under inläggningarna. Måtte den göra det 2 ggr till.
Skulle jag lämna stolen och gå iväg ca 5 minuter finns det oftast ingen markör längre när jag återvänder. Jag tvingas då stänga av och börja om igen. Därför kan jag inte göra som jag gjort nästan alla gånger innan i Korsordsmästerskapen genom åren. Göra i ordning allt i god tid. Fixa till annat. Komma tillbaka till datorn, för att en sista gång kontrollera fakta och trycka iväg. Läsa högt för mig själv. Räkna bokstäverna. Allt för att det ska bli så bra som möjligt för just dig.
En gång i förra veckan fick vi ta till ”konstgjord andning”. Eller jag löd S instruktioner från goggle. För då ville markören inte alls tillbaka efter nystart.

Garantin går ut i dagarna mellan jul och nyår. Troligtvis skickar jag iväg datorn i nästa vecka. (Om det finstilta i garantin gäller sådana här fel). Sista tio dagarna har jag kört några intensiva perioder under dagen och har haft datorn avstängd mellan dessa. Med andra ord har jag också haft dramatik i november. På det tekniska planet. Backupen är att S numera har en PC. Är hon hemma kan jag försenat få in en uppgift. Tror jag.