Den blå promenaden

Vi tyckte igår det var dags att se efter om ”de blå” kommit på besök.

Efter vi parkerat på den lilla gropiga parkeringen utanför Benestad Naturreservat stack jag iväg i förväg.

Jag frös i mina vårkläder. För att få upp värmen bestämde jag mig för att flytta hela högen till ett annat ställe. På kuppen skulle mina biceps bli vårfagra att titta på.  😀

Då kom fröken Solveig och berättade att så får man inte göra i ett naturreservat. Det tyckte jag inte var så stenkul att höra.  🙂

Efter jag lagt tillbaka stenarna och vi tagit oss igenom gärdet nådde vi mer spännande miljöer.

Eftersom de har betande djur här ibland finns det en del bommar/grindar att trixa sig igenom. Det gällde på vissa ställen att hålla sig på de utlagda trägångarna. För det lockade inte att hamna i det farliga träsket. Jag såg en hungrig krokodil som jag inte ville träffa tänderna på.

Ibland var det trappor.

På den enda bänken som finns har vi suttit några gånger och fikat. Helst ska det vara senare på året då det finns en ljuvlig grön tavla framför ögonen. Då mår jag som bäst.

Det du inte ser på bilderna är att det lutar riktigt rejält och det var svårare att gå ner än upp. Kameran åkt ner i ryggsäcken som en säkerhetsåtgärd. Jag vågade inte ha den på halsen när vi vek vänster och kom till steniga ”stuppartier” där den smala stigen stundtals tog slut och ersattes av en mjuk massa som vårbäckarna porlande rann över. Ibland lät jag Solveig gå först som en testklättrare. Det sämsta var att jag såg för bra med mina nya glasögon. På nära håll var det tvärtom. När en taggig buske hälsade för intensivt på mig åkte brillorna av. Tur jag hade de gamla i ryggan.
Det var lika vackert som förra våren. Överallt fanns det blå buketter som var svåra att göra rättvisa utan ett proffsigt objektiv.

Några vårlökar ville också vara med på bild. Såklart de fick.

Jag brukar ofta leva efter devisen att man ska bryta upp när livet är som bäst. Då stannar mina fina minnen kvar bäst. ❤

Det blev delvis en annan väg upp mot sista trappan. Vi tog oss en ”ofikapaus” (nytt ord) på bänken.

Hjärtat är en konstig manick. Antagligen låg pulsen rätt högt när jag nådde den sista grinden. Ändå var det som om hjärtat slutade slå när jag såg … visst hade jag hört skrönor om Benestadskobran ”Berra” som ska vara mycket ogästvänlig, men jag trodde inget var sant om ryktet. Folk pratar så mycket strunt. Jösses. Den grå kobran sträckte på halsen, men verkade inte se oss köttbitar. Du ser väl kobran?  På vänster sida om stocken som ligger plant.

Jag kutade över gärdet till bilen, men Solveig som hade nycklarna verkade inte ha bråttom. Vi stannade till i Stora Herrestad för att se den ”blå mattan” på nära håll. Tycker du också om pumpar?

Fick vårlöken vara med ville dessa gula blommor också vara med på min blogg. Är det dvärgpåskliljor tro?

Scillan ska ses på plats. Till hösten flyttar antagligen systemkameran jag hyr norr eller väster ut. Då måste jag bestämma mig. Inte skjuta upp besluten. Ofta har jag svårt för att välja. När jag väl gjort mina val brukar jag bli konsekvent och släppa andra tankar.

Intressant att läsa om informationen om Stigsten.

När vi kom hem såg vi att vår förgätmigej blommade vackert blå. Ovanligt tidigt i år.

Gillar du att läsa om promenader? Gå då gärna in på TantGlads blogg där hon samlar ihop andra bloggares äventyr på sina promenader. Här är senaste länken dit: http://tantglad.bloggo.nu/-En-sondagspromenad-vid-kajen/
Jag önskar dig läsare en trevlig avslutning på söndagen och en bra start på den nya veckan.