Bobo minns …
Med ett annat slut skulle jag kunnat hamna i fängelse. Ännu en gång slapp jag skaka galler.
Denna mörka blåsiga och regniga fredagskväll i november var det skönt att äntligen ha kommit hem. Jag hade varit och spelat singel- och dubbelmatch i serien i badminton med klubben som jag grundat, Bolf IF. Min flickvän hade suttit och applåderat i publiken. Sådant gav mig alltid extra tändvätska. Bäst tyckte jag om att möta någon som egentligen var mycket bättre än jag som spelare. Mina snabba ben svek mig sällan. I kombination med bollsinne, list och rätt taktik gick det att sätta sista poängen mot en överman.
Sedan drygt ett år tillbaka bodde jag i min första egna lägenhet, en stor etta på 47 kvm på bottenplan. Tyvärr ingen balkong eller altan och bara fönster mot ett håll. Utanför fönstret i köket och de tre fönstren i stora rummet fanns det allmänt gräs. Därefter en cykel och gångbana. Utanför det en större väg. Bortom det ett stort bostadsområde som hette Gustafsfält och som varit ”mitt” område som jag växt upp i.
Vilken erfarenhetsresa som jag gjort på dessa månader. Jag var långt ifrån killen som ett år tidigare ringt hem till sin pappa för att han var skraj. Egentligen inte så konstigt den gången. Utanför dörren stod två okända kraftiga typer och höll inne ringknappen i långa intervaller. De höll för mitt titthåll med ett paraply när de såg skuggan av mitt öga och verkade inte ta hänsyn till att det stod Petersson på brevinkastet. Om de ville ha sex eller knark vågade jag inte öppna dörren och fråga dem om. Det där får bli i ett annat ”kåseri”. Jag ville bara berätta för dig om min livsresa. Jag har berättat i ett annat kåseri om de två civilpoliserna som gick in i min lägenhet så mitt förtroende för poliskåren låg under fryspunkten. Här är upplevelsen: https://bosseliden.wordpress.com/2013/03/15/polis-eller-kriminell/
Antingen hade vi ätit friterade räkor eller bläckfisk och druckit något gott till det. Minns i alla fall att vi hade haft det trevligt. Kanske sett någon film på burken. Vi skulle iväg på något på lördagen så vi la oss tidigt.
Det var den där känslan som bara fanns där. Mitt sjätte sinne brukar jag kalla det. Jag hade även känt av det någon vecka tidigare. Minns att jag diskuterat det med en kompis som bodde i samma bostadsområde i en lägenhet på tredje våningen. Han hade hört ett rykte, men kände sig trygg och var inte rädd för giraffer med nerdragna gylfar.
Du fick väderupplysningen i inledningen. Ett skitväder som endast tvingar ut hundägare och de som absolut vill vädra sina snoppar. Till saken hör att mina persienner inte höll tätt. Det fanns springor både där nere och även snällt mitt på för de typer som hade ont i knän och ryggen. 😦
Jag hade anat en skugga, trots att sängen fanns på andra sidan i det relativt stora rummet. Utan att säga något rusade jag upp, hoppade upp i soffan och drog snabbt upp persiennen.
Bingo.
Han måste hållit på med något annat och var inte fullt fokuserad, för resan måste ha tagit minst tre-fyra sekunder trots mina snabba ben och snabba reflexer. Jag hann inte uppskatta åldern. Jag såg förvåning och skräck. Minns en luva till någon slags anorakjacka som var uppdragen och delvis skylde en del av ansiktet. Min dödande blick fick direkt fart på äcklet, som även tycktes ha två fötter.
Jag hoppade i ett par jeans och fick ner fötterna i ett par skor i hallen. Från det att jag öppnade ytterdörren tills jag nådde ”brottsplatsen”, kan jag ha gjort mitt snabbaste lopp i karriären. Då har jag ändå sprungit hundra meter under elva sekunder i för snabb vind i en tävling. Fulltankad med adrenalin kutade jag som en galning med mord i blicken ut ur huset. Sträckan med de två svängarna runt hyreshuset var runt femtio meter. Det fanns avtryck av skor från kräket i det fuktiga höstgräset. Det var allt. En Wallander och framför allt en Nyberg kunde eventuellt hittat fler vätskespår.
Efteråt, och även när jag analyserar i skrivande stund, inser jag att fönstertittaren måste ha bott i närheten. Vädret var riktigt uselt och inte ens en snusksnubbe gör långa kvällsutflykter och om hans snopp fått bestämma tror jag att den trivts bäst inomhus och även önskat en annan ägare varje kväll.
Troligen fanns svaret bland lägenheterna i mitt område. Möjligtvis bland de gula husen i nästa område, eller var det en kostymnisse från villorna mitt emot? Han skulle haft svårt att smyga med sin kvällshobby.
Under denna tid höll jag även på med en kampsport som inte gick ut på att slå ner mina medmänniskor. Tvärtom. Frågan kommer aldrig att få något svar om vad som hänt om jag fått vittring och sett en bit av anoraken. Helt säkert hade jag hunnit ifatt. Till skillnad från honom hoppas jag att jag hade haft en spärr som höll även i novemberväder. Helt säker är jag inte. Bara att min gylf varit uppdragen under mötet och att han garanterat aldrig hade glömt mig.
Fotnot: Det stod en notis i lokaltidningen om en blottare på Öster strax efteråt, en som hade varit på en fönsterturné under några veckor. På måndagen ringde jag till felanmälan och en vaktmästare kom och löste insynsproblemen i persiennen. Det var samma man som kom ihåg att han fått sätta in ett nytt tittglas i min dörr när jag flyttat in året innan. Den utländska kvinnan som bott där tidigare hade tagit med sig glaset och därmed fanns ett runt hål i dörren, som jag tyckte var både läbbigt och för offentligt för min smak.
Jag gjorde ett avtal med mig själv. Aldrig mer att jag skulle bo på bottenvåningen. Det avtalet höll jag som ungkarl i de kommande flyttningarna…
Eventuella kommentarer besvaras med en symbol. Nu ska jag ge mig i kast med de 248 fotona som jag tog i helgen.
Bloggäventyr med Bosse Lidén 