Jag blev mångalen

Bobo minns …

Med ett annat slut skulle jag kunnat hamna i fängelse. Ännu en gång slapp jag skaka galler.

Denna mörka blåsiga och regniga fredagskväll i november var det skönt att äntligen ha kommit hem. Jag hade varit och spelat singel- och dubbelmatch i serien i badminton med klubben som jag grundat, Bolf IF. Min flickvän hade suttit och applåderat i publiken. Sådant gav mig alltid extra tändvätska. Bäst tyckte jag om att möta någon som egentligen var mycket bättre än jag som spelare. Mina snabba ben svek mig sällan. I kombination med bollsinne, list och rätt taktik gick det att sätta sista poängen mot en överman.

Sedan drygt ett år tillbaka bodde jag i min första egna lägenhet, en stor etta på 47 kvm på bottenplan. Tyvärr ingen balkong eller altan och bara fönster mot ett håll. Utanför fönstret i köket och de tre fönstren i stora rummet fanns det allmänt gräs. Därefter en cykel och gångbana. Utanför det en större väg. Bortom det ett stort bostadsområde som hette Gustafsfält och som varit ”mitt” område som jag växt upp i.

Vilken erfarenhetsresa som jag gjort på dessa månader. Jag var långt ifrån killen som ett år tidigare ringt hem till sin pappa för att han var skraj. Egentligen inte så konstigt den gången. Utanför dörren stod två okända kraftiga typer och höll inne ringknappen i långa intervaller. De höll för mitt titthåll med ett paraply när de såg skuggan av mitt öga och verkade inte ta hänsyn till att det stod Petersson på brevinkastet. Om de ville ha sex eller knark vågade jag inte öppna dörren och fråga dem om. Det där får bli i ett annat ”kåseri”. Jag ville bara berätta för dig om min livsresa. Jag har berättat i ett annat kåseri om de två civilpoliserna som gick in i min lägenhet så mitt förtroende för poliskåren låg under fryspunkten. Här är upplevelsen: https://bosseliden.wordpress.com/2013/03/15/polis-eller-kriminell/

Antingen hade vi ätit friterade räkor eller bläckfisk och druckit något gott till det. Minns i alla fall att vi hade haft det trevligt. Kanske sett någon film på burken. Vi skulle iväg på något på lördagen så vi la oss tidigt.
Det var den där känslan som bara fanns där. Mitt sjätte sinne brukar jag kalla det. Jag hade även känt av det någon vecka tidigare. Minns att jag diskuterat det med en kompis som bodde i samma bostadsområde i en lägenhet på tredje våningen. Han hade hört ett rykte, men kände sig trygg och var inte rädd för giraffer med nerdragna gylfar.

Du fick väderupplysningen i inledningen. Ett skitväder som endast tvingar ut hundägare och de som absolut vill vädra sina snoppar. Till saken hör att mina persienner inte höll tätt. Det fanns springor både där nere och även snällt mitt på för de typer som hade ont i knän och ryggen.  😦
Jag hade anat en skugga, trots att sängen fanns på andra sidan i det relativt stora rummet. Utan att säga något rusade jag upp, hoppade upp i soffan och drog snabbt upp persiennen.
Bingo.
Han måste hållit på med något annat och var inte fullt fokuserad, för resan måste ha tagit minst tre-fyra sekunder trots mina snabba ben och snabba reflexer. Jag hann inte uppskatta åldern. Jag såg förvåning och skräck. Minns en luva till någon slags anorakjacka som var uppdragen och delvis skylde en del av ansiktet. Min dödande blick fick direkt fart på äcklet, som även tycktes ha två fötter.
Jag hoppade i ett par jeans och fick ner fötterna i ett par skor i hallen. Från det att jag öppnade ytterdörren tills jag nådde ”brottsplatsen”, kan jag ha gjort mitt snabbaste lopp i karriären. Då har jag ändå sprungit hundra meter under elva sekunder i för snabb vind i en tävling. Fulltankad med adrenalin kutade jag som en galning med mord i blicken ut ur huset. Sträckan med de två svängarna runt hyreshuset var runt femtio meter. Det fanns avtryck av skor från kräket i det fuktiga höstgräset. Det var allt. En Wallander och framför allt en Nyberg kunde eventuellt hittat fler vätskespår.

Efteråt, och även när jag analyserar i skrivande stund, inser jag att fönstertittaren måste ha bott i närheten. Vädret var riktigt uselt och inte ens en snusksnubbe gör långa kvällsutflykter och om hans snopp fått bestämma tror jag att den trivts bäst inomhus och även önskat en annan ägare varje kväll.
Troligen fanns svaret bland lägenheterna i mitt område. Möjligtvis bland de gula husen i nästa område, eller var det en kostymnisse från villorna mitt emot? Han skulle haft svårt att smyga med sin kvällshobby.
Under denna tid höll jag även på med en kampsport som inte gick ut på att slå ner mina medmänniskor. Tvärtom. Frågan kommer aldrig att få något svar om vad som hänt om jag fått vittring och sett en bit av anoraken. Helt säkert hade jag hunnit ifatt. Till skillnad från honom hoppas jag att jag hade haft en spärr som höll även i novemberväder. Helt säker är jag inte. Bara att min gylf varit uppdragen under mötet och att han garanterat aldrig hade glömt mig.

Fotnot: Det stod en notis i lokaltidningen om en blottare på Öster strax efteråt, en som hade varit på en fönsterturné under några veckor. På måndagen ringde jag till felanmälan och en vaktmästare kom och löste insynsproblemen i persiennen. Det var samma man som kom ihåg att han fått sätta in ett nytt tittglas i min dörr när jag flyttat in året innan. Den utländska kvinnan som bott där tidigare hade tagit med sig glaset och därmed fanns ett runt hål i dörren, som jag tyckte var både läbbigt och för offentligt för min smak.
Jag gjorde ett avtal med mig själv. Aldrig mer att jag skulle bo på bottenvåningen. Det avtalet höll jag som ungkarl i de kommande flyttningarna…

Eventuella kommentarer besvaras med en symbol. Nu ska jag ge mig i kast med de 248 fotona som jag tog i helgen.

Annonser

Ibland är obesvarad kärlek starkaste minnet

Jag har massor av bilder och minnen kvar från olika tidpunkter i mitt liv. När som helst kan ett minne ploppa upp. Denna gång var det när jag hörde låten med gruppen The Bay City Rollers. Jag får pytteskinn när jag hör ”Give a little love”.
Av en slump råkade jag och en kompis befinna oss i stadsdelen Furet i Halmstad. Vi hade varit en sväng på Galgberget med våra cyklar och upptäckt en genväg hem. På Lärkvägen stod det två tjejer på trottoaren med badmintonrack i handen. Små kontakter knöts med dessa två söta blondiner. Vet inte vad öppningsrepliken var. Jag gissar på att jag lyckades charma till mig en match. Den ena tjejen skulle de flesta killar beskriva som en läckerhet. Inte konstigt alls. Hon blev årets Lucia något år senare. Hon var den som tog kommandot i duon. Men det var den andra som tilltalade mig. Jag har alltid haft min egen smak. Vi killar tramsade. Min kompis var lite mer omogen än jag. Den dominanta tjejen hängde på tåget. Hennes kompis sa inte så mycket. Efter att vi lätt slagit tjejerna i trädgårdsmatchen föreslog jag mixed. Jag fick ögonkontakt med rätt tjej. En diskret blinkning. En rodnad till svar. Stunden kändes splittrad. Flygande fjäderbollar, fladdrande tankar, parfymdoft, bruna ben, smygblickar och hormoner som ville ha sitt ord med i spelet. Jag sa tyst små uppmuntrande ord när det passade. Hon log så gulligt så jag blev varm i hela kroppen. Jag smälte när hon gjorde en gest med håret. Vi skrattade när vi slog på samma boll. Nästa gång slog ingen på bollen. Många tankar höll snabbmöte på kontoret. Då körde en nytvättad BMW in på garageinfarten. Ut klev en snygg välklädd kvinna med det blonda håret i en hästsvans. När hon vände sig mot oss med ett leende gled en isbit nerför min ryggrad. Syster Anita. Vår skolsköterska på skolan från fyran till nian. Både jag och Stefan fick brått.

Tre år senare kom jag in i villan på Lärkvägen. Det var en mörk decemberkväll. Lucia. Vi två satt och drack varm glögg och mumsade på pepparkakor. Min vän gick på toaletten. Jag satt ensam och njöt av stunden i gillestugan. Föräldrarna var hemma. De satt däruppe och såg på TV men ljudet hördes inte ner. I mina öron hörde jag refrängen som om det var igår. ”It´s a teenage dream. To be seventeen”. Jag släppte ner en handfull russin och lite mandel. Rörde tankspritt omkring i glöggmuggen med teskeden medan jag plockade fram badmintonmatchen från livets skafferi.
”Vad sitter du där ensam och ler åt Bobo?”
”Det skulle du bra gärna vilja veta. Vem ägde det här huset tidigare?”
”Hurså?”
”Det känns som om jag varit här i ett tidigare liv.”

Livet är fullt av sammanträffande. Visst hade jag gärna bytt ut Morgan mot Christina. Men hennes familj hade visst flyttat ut till Söndrum. Tänk att en träningskompis föräldrar skulle köpa just den villan. Häftigt. Jag hade bara fått gatunumret i telefon och visste inte innan jag cyklat dit att det var just det huset. Jag stod en bra stund på trottoaren och lät minnet leka med mig. Livet tar oss iväg på så många olika sorters resor. Jag uppskattade att få vara med på festen. Snarare efterfesten. Tre år senare… i en annan värld… men i samma vrå… 😉

Ps. Det är ett abrupt slut på inspelningen av låten de två sista sekunderna. Kanske passar det in i handlingen. Tänk er min hjärna just när jag ser vem som kliver ur den fina bilen. Det var många manliga personer i olika åldrar som gärna hade åkommor. 🙂