Betalade extra för att se ut

Ögonblicksbild; arton
Som jag skrev i förra inlägget valde vi att beställa en båtkupé mellan Oskarshamn och Visby. Jag skulle precis sträcka ut mig på britsen när jag såg en tjej i tioårsåldern hoppa fram mot fönstret och glo in. När hon la händerna runt ansiktet för att se bättre tyckte jag hon var några år för gammal för den leken och jag hängde därför inte på. Jag kände mig istället dum, trött och uttittad.
Efter en kort stund hände något nytt. Nu var det en yngre kvinna som lutade sig fram emot fönstret och visade upp sina behag. Det var då jag vaknade till liv och insåg att jag inte var så trött i alla fall. 😉 Sorgligt insåg jag sanningen. Jag såg hennes bröst – men hon såg inte mig.
Nästa som dök upp och tog över scenen och fönstret var hennes pojkvän. (Se bild.) Solveig är som vanligt aldrig helt säker på om jag skojar eller menar allvar. Hon sa bestämt ”Nej” när jag frågade om det var okej att knacka på fönstret när mannen halsade en coca cola. ”Jag vill se om han spiller, sätter i halsen eller bara coolt fortsätter att klunka. Vi kan slå vad om du vill. Tror du han bär GöteBORG eller KarlsBORG kalsingar?” 😀 

Efter vi hämtat ner lunch och ätit den i båtkupén tog vi oss en check av färjans inre. Jag gillade de inramade fotona på Gotlandsmotiv från olika årstider. Mycket inspirerande för vår framtid på ön. Bloggplaner väcktes till liv.
När vi gick ut på solsidan på däcket gick vi efter en stund förbi paret och jag insåg var vi hade vårt fönster. Jag vågade aldrig tränga mig fram för att lägga händerna runt … runt mitt ansikte och kika in. Ganska dum tanke. Självklart skulle jag bara se spegelbilden av en medelålders smygtittande gubbe. 😀

Fotnot:
Önskar dig läsare en fin sensommarhelg. Vi ska i eftermiddag åka ut till flygplatsen och hämta lillasyster som kommer från Malmö Airport. På söndag ska vi göra samma korta resa för att hämta storasyster, som tagit planet från Arlanda (ingen stöld). Ska bli kul att återses och hitta på aktiviteter. Nyss när jag skrev i denna text kom ett stort flygplan och flög över vårt hus. Den mäktiga scenen ser jag flera gånger om dagen. Undra om planen släpper ner idel nyttigheter över oss?  Bäst att leka struts. 

Världen & Vardagstankar: 7 av 30

 

 

7. Vilket skulle vara allra värst för dig? Bli helt blind, helt döv eller tvingas till ett liv i rullstol? (bilden är på ”skoj”)

Fast text: Jag började med Månadens boktips 2013. Förra året blev det Femtio filmer på torsdagarna. Nu kommer min tredje variant som får stanna kvar på veckans fjärde dag: Världen & Vardagstankar, 30 frågor under 2015. Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt. Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en kort sammanfattning i en kommentar, strax innan nästa fråga. Kanske redovisar jag svarsalternativet som fick flest ”röster”. ❤

Du kan när som helst gå tillbaka till en gammal fråga och fylla i en kommentar så länge som jag inte lagt ut alla trettio frågorna. Därför får detta bli en egen kategori som du hittar en bit ner i höger marginal: Världen & Vardagstankar.

Film tio av femtio

”Den oemotståndliga Martha” eller ”Martha meet Frank, Daniel and Laurence”.
Genre: Komedi, 88 minuter, 1998
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 35/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritscen: Det har jag en – men den är hemlig och allt för avslöjande.

Egna ord: När jag var liten gillade jag pusseldeckare. Detta är en häftig variant på temat, men med komedi istället för mord. Första gången jag såg filmen försökte jag hela tiden hitta rätt tidsordning på filmsekvenserna. Jag försökte lösa pusslet med de riktigt häftiga bitarna som tittaren stegvis får serverat under ett samtal mellan två grannar. När jag ser om filmen kan jag koppla bort överraskningsbiten och istället njuta fullt ut av bra skådespelarprestationer, humor, tänkvärda repliker, kärleksbekymmer av det ovanliga slaget, svartsjuka, sårbarhet, yrkesframgångar, tillkortakommande, jobbiga chefer, charm och en bit av London. En stor eloge till manusförfattaren Peter Morgan och skådisarna Monica Potter, Tom Hollander, Ray Winstone och Joseph Fiennes, som roar både mig och en till i familjen rejält vid varje titt i soffan.
Texten på framsidan av DVD-fodralet är en bra sammanfattning av den relativt korta filmen. Två är ett par. Tre är en folksamling. Fyra är en katastrof… 😉

Baksidetexten är välskriven och avslöjar inte för mycket: Frank, Daniel och Laurence är goda vänner, egentligen inte för att de har något gemensamt utan mest för att de alltid varit så. Livet går sin gilla gång ända till den händelserika dag då Daniel möter Martha på flygplatsen i Minneapolis. Båda två är på väg till London; han hem efter en affärsresa, hon för att starta ett nytt liv. För Marthas del blev det London enbart för att det var den enda enkla flygbiljetten hon kunde få från USA för 99 dollar – det vill säga alla hennes sparade pengar.
Då flyget landar har Daniel hunnit förälska sig huvudstupa i Martha och blir därför djupt olycklig då hon inte dyker upp till deras avtalade lunch dagen därpå.
Mycket deprimerad sammankallar han sina vänner för att be dem om hjälp, men det visar sig vara helt fel taktik… (det var lindrigt uttryckt)

Dagens fråga: Ser du helst romantisk komedi, drama eller action? Annan genre?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

 

 

Tropiska nätter

20.9 grader. Jag gick direkt upp till mätaren imorse för att se om det hade hänt. När jag la mig sent var det 20.4 grader utomhus. Lovely. Första tropiska natten i Sverige i år. Inte konstigt att de olympiska lekarna i London fick konkurrens igår under den sena invigningen. Under hela kvällen gjorde jag täta utflykter till balkongen och till trädgården. Var tvungen att njuta av favoritläget. Suga på karamellen. Inte ens några trista mördarsniglar fick mitt humör att sjunka. Glatt lyfte jag upp dem med den lilla spaden och lät dem svalka sig i såpvattnet med sina andra orörliga släktingar. För att inte riskera att fastna i vemod gled tankarna istället över till den tiden då det kändes som om jag hade klippkort till Cypern.
Då blev det som en hemlig tradition att vi sista natten drog ut sängarna på balkongen eller på altanen. Aldrig frågade vi i receptionen om lov. Sådant gör man inte om det internationella språksvaret riskerar att hamna väldigt nära en oval siffra om man tänker procentchanser. Man väger sina duster. Dessutom kunde det störa deras arbetshumör. Inte bra om de hade en hel natt framför sig och sedan skulle komma hem irriterade till sju nyvakna små barn. Man måste tänka på andra.

Ibland smittades det. Några trevliga hotellgrannar blev avundsjuka och ville ha hjälp med trilskande sängar som upplevdes som större än dörröppningen. Jag har säkert tusen underbara minnen kvar från de resorna, men om jag tvingas att välja vilket som var bäst skulle definitivt dessa sista nätter komma högt upp på listan. Minnena av att ligga där tyst och titta upp på stjärnhimlen. Känna de ljumma vindarna smeka de bara benen. Lyssna efter spännande ljud. Fantisera om läten. Allt förstärks i tystnaden och i det kompakta mörkret. Helst ville vi stanna tiden. Det lockade inte att ta flyget några timmar senare till ett osäkert nordiskt väder. Jag vet inte hur vi var funtade. Kommer inte ihåg att vi någon gång blev störda av funderingar om att någon från hotellpersonalen skulle upptäcka oss. Vi hade inte lust att slösa bort värdefull tid med negativa tankar. Eller så hade alla förståndshjärnceller semester också. Några seriösa måste ha varit kvar. Annars hade vi inte valt sista natten. Det hade inte varit hela världen om vi blivit vräkta. Semesterkassan var också slut. Vi hade artistnamn på alla resor. Man kunde säga att vi var helgarderade. Inbillade vi oss. Vi ungkarlssmarta individer. Inget kunde gå fel, livet var lätt och vi var okrossbara.

När min familj för några år sedan bodde i ett jättestort hus hände det också att vi gjorde en förflyttning av sovplatser. Om det på sommaren blev outhärdligt varmt i våra sovrum hamnade vi under några nätter på den inglasade altanen mellan våningarna. Barnen som då var små älskade att titta på stjärnorna och lära sig stjärnbilder. Eftersom vi bodde nära både en flygplats och havet såg vi ofta flygplan och båtar. Aldrig tillsammans men var och en på sin plats. Okej! Det hände säkert några gånger att jag försökte slå i tjejerna att de skulle titta på en stor båt på himlen. Men sådana skämt funkar bara en tid. Sedan får man gå vidare i livet. Utveckla strategin.
”Titta en rosa Elefant som flyger i en helikopter. Ser ni?”
”Var pappa?”
Solveig brukade i flera år säga att jag fick skylla mig själv eftersom hon ofta fick frågan unisont vid matbordet när fyra ögon vände sig mot henne.
”Mamma. Är det sant det pappa sa?”
Ibland kunde det hända att Solveig svarade: ”Ja denna gång är det faktiskt det.”
Jag skrev ordet IBLAND va?

Att se alla färgade lampor på båtarna var effektfullt. Jag hade första natten ingen aning om att så många stora och små farkoster samsades om utrymmet på havet nattetid. Tyvärr brukade den råa luften krypa in fram mot småtimmarna på altanen som påminde om de få tältnätter jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig varit förtjust i att tälta. Jag är för bekväm av mig. Gillar inte att vakna med ont i halsen och vara stel i kroppen.

Nyss hämtade jag YA i postlådan. Hann gå en kort promenad innan den första droppen kom som sedan snabbt fick sällskap av åtskilliga andra. Nu ösregnar det. Men inte inomhus hos mig. Vilken fantastisk uppfinning tak är…