Jag har en gång bjudit på det privata att jag skriver i en femårsdagbok. I den senaste är jag inne på andra året. Innan jag börjar i en oskriven bok brukar jag fylla i på rätt ställe när människor jag tycker om fyller år. Jag låter även andra viktiga händelser få följa med till en ny bok. Överst skriver jag en anteckning om något jag upplevt och inte vill glömma. Därför har jag ex. många egna ”födelsedagar”. Otaliga är de tillfällen då jag borde ha fått ta ner skylten. Två av dem nämns i kåserier i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”, men det är bara en del av det totala antalet gånger. Det har hänt några gånger att jag funderat på skälet till att just jag skulle få leva vidare på jorden. Varför hade en skyddsängel tid med mig när så många andra människor inte ens får en andra chans? Det är inget som ska ge mig dåligt samvete, men ändå värt och viktigt att fundera på någon gång under livets gång. Varför flög inte ängeln istället till ”flickan” som mötte ett ”monster” i en skogsdunge? Hon som borde haft hela framtiden framför sig? Som cyklade stolt på sin nya röda cykel och sjöng en sång vid fel plats och fel tidpunkt.
Jag var trött efter mitt tolvtimmarspass på jobbet, men glad för jag hade fått en ny trevlig killkompis. Min devis är att allt blir roligare om man skojar istället för gnäller om man sysslar med en monoton arbetssyssla. Nu var jag på väg mot min tuffa röda sportbil som stod parkerad vid Slottet i Halmstad. Först måste jag passera en dubbelsidig led över Slottsbron. Under en tid hade det varit vägarbete så det vanliga trafikljuset hade varit omkopplat till blinkande gult sken. Denna dag hade det återgått till rött-gult-grönt sken igen. Jag hann heja på några killar som träningsrodde på Nissan innan jag närmade mig vägen. Trafiken var lugn eftersom det var relativt sent på höstkvällen. Jag noterade att bilen som kom rullande i filen närmast mig bromsade in och stannade eftersom det var rött. Jag gick ut i gatan och såg mot skeppet Najaden som på den tiden låg nedanför Slottet. Min bil stod precis med fronten mot det anrika skeppet. Jag tänkte några hemliga tankar och fick samtidigt en hint inifrån om att sluta tänka och istället agera. Snabbt som ögat tvärstannade jag. En bil i hög hastighet körde mot rött i den andra filen. Något eller någon höll tillbaka mig. Stoppade både mina tankar och mina ben i exakt rätt sekund. I min värld var det en ängel. Därefter blev det fart på benen. Jag var på den tiden snabbast på 100 m i min åldersklass i Halland. Frågan är om jag inte vunnit SM om det funnit en distans som hette ”Springa 240 meter efter en bil”. På den tiden svor jag ibland. Jag skulle gärna velat höra och se på film hur det gick till. Adrenalinet fick mig att bli ruskigt snabb. Jag kutade efter bilen som inte gjorde någon ansats till att stanna. Vid den tidpunkten fanns bara en rondell i min barndomsstol. Inför rondellen var den hemliga föraren tvungen att sakta ner och jag tog in på bilen och kunde läsa av skylten med tre bokstäver och tre siffror. Sedan ökade bilen farten på väg mot Tylösand och jag stannade utmattad till för att hämta andan. Nästa dag ringde jag bilregistret och fick ägarens namn. Adrenalin-Bosse, som blivit Detektiv-Bosse blev Medmänniskan-Bosse efter samtalet med kvinnan i 60-årsåldern och anmälde aldrig till polisen som jag bestämt mig för att göra. Min barska men korrekta telefonröst ersattes av lyssnarens. Jag beklagade och lovade att inte anmäla henne. Någon gång tänkte jag tanken som kompisar också framfört. Tänk om hon fabulerade.
Några månader senare stod annonsen där i Hallandsposten.
Dödsannonsen.
Kvinnan hade obotlig cancer. Hon såg aldrig det röda ljuset. Skyllde på det blinkande gula som varit där tidigare när hon kört till och från jobbet, drogad av stark medicin. Jag överlevde och kunde gå vidare i livet. Om jag fortsatt att tänka på mitt och inte lyssnat på Ängeln hade det varit jag som gått först …
Varje gång jag stannar till för att släppa fram en gående vid ett övergångsställe tittar jag i backspegeln. Ser till om det är möjligt att bilen bakom inte får en chans att trycka sig förbi. Jag är observant när det är två filer och jag stannar. Tänker att fotgängaren som tackar mig måste se upp så att bilen som kommer i den andra filen också kommer att stanna. Ingen självklarhet. Alltför många gånger har jag sett att så inte är fallet. Jag skapar en falsk trygghetskänsla som kan sluta illa.
OBS! Det blev ett seriöst inlägg idag med. Jag gick en runda på stranden igår. Då hittade jag en flaska med post. Det stod att min humor hade det bra på Maldiverna. Utan att jag tänkte på det blev detta blogginlägg en perfekt språngbräda till filmtips fyrtiofyra på torsdag. Nu ska jag fira en av mina otaliga födelsedagar. Som ni ser tar jag alla chanser till att fiska efter skäl att fira. Hoppas du också njuter av din tisdag. Dagen kommer aldrig tillbaka. 🙂
Bloggäventyr med Bosse Lidén 