Vingt-trois

Uppgift 23 av 30: Torr låt med Robban
Svar: 4 bokstäver
Facit: ÖKEN
Vinnare: Anki Arvidson  ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤
Dagens tävlingstid: 18.00-18.30

Rätt årtal: 1993
Vinnare: Eva Rohlén

Blått namn:
De sex som fick högst poäng och var bland de sex bästa. 10-8-7-5-4-3 poäng.

Tabell efter 23 uppgifter av 30:
Kategori ett:
1. Anki Arvidson, 88 p.
2. Znogge, 83 p.
3. Wiolettan, 67 p.

Kategori två:
4. Gunnel Moberg, 64 p.
5. Eva-Lotta, 60 p.
6. Eva Rohlén, 54 p.
7. Lisbeth Åhlskog, 52 p.
8. Gunilla Wahlberg, 47 p.
9. Annika Sohlin, 38 p.
10. Beppan, 37 p.

Kategori tre:
11. Maj Johansson,Signhild Hortberg, 31 p
13. Minton, 30 p.
14. Ethel Hedström, 29 p.
15. Lena Wik, Cecilia Ottosson 27 p.
17. Thomas Petersson, 22 p.
18. Kerstin Cecilia, Inger Börmark, Kerstin Nilsson, 21 p.

Kategori fyra:
21. Susie på Stjärnarve, 20 p.
22. Sven-Arne Petersson, 19 p.
23. Anette Åkesson, 12 p.
24. Primrose, Marie Kristoffersson, 11 p.
26. Laila Larsson, 10 p.
27. Ditte Akker, 8 p.
28. Pelle Börmark, Pia Boman, 6 p.
30. Eva Johansson, 5 p.

Kategori fem:
31. Ing-Britt Jönsson, Börje Carlsson, 3 p.
33. Yvonne Carlsson, 2 p.
34. Marianne Johansson Sturk, Mia Juliusson, Åse Holmander-Mehlin, 1 p.
37. Övriga, 0 p. 😊

Kategori sex/Titlar:
Ju fler segrar – desto större procentchans att vinna.
Anki Arvidson, 6
Znogge, 1
Gunnel Moberg, 3
Gunilla Wahlberg, 1
Eva Rohlén, 1
Beppan, 1
Wiolettan, 2
Ethel Hedström, 1
Eva-Lotta, 2
Kerstin Nilsson, 1
Ingen Vinnare, 4 (utom tävlan)

Kategori sju/ Årtalet då fotot togs:
1. Eva Rohlén, 5 p.
2. Wiolettan, 2 p.
3. Anki Arvidson, 1 p.
4. Gunnel Moberg, 1 p.
5. Lisbeth Åhlskog, 1 p.
6. Thomas Petersson, 1 p.
7. Anette Åkesson, 1 p.
8. Laila Larsson, 1 p.
9. Znogge, 1 p.
10. Lena Wik, 1p.
11. Minton, 1 p.
12. Eva-Lotta, 1 p.
13. Pia Boman, 1 p.
x. Ingen Vinnare, 5 p. (utom tävlan)

Kategori åtta/Jultema – 20 av 24 kort, redovisas ett i taget:
1. Znogge, 53 p.
2. Lena Wik, 41 p.
3. Anki Arvidson, 37 p
4. Ditte Akker, 26 p.
5. Gunnel Moberg, 25 p.
6. Eva Rohlén, 23 p.
7. Minton, 21 p.
8. Wiolettan, Eva-Lotta, Lisbeth Ahlskog, 20 p.
11. Gunilla Wahlberg, 19 p.
12. Susie på Stjärnarve, 18 p.
13. Thomas Petersson, Cecilia Ottosson, 16 p.
15. Beppan, 15 p.
16. Anette Åkesson,14 p.
17. Laila Larsson, Ethel Hedström,13 p.
19. Kerstin Cecilia, 11 p.
20. Börje Carlsson, Marie Kristoffersson, 10 p.
22. Sven-Arne Petersson, 8 p.
23. Åse Holmander Mehlin, 6 p.
24. Annika Sohlin, Maj Johansson, 5 p.
26. Gun Toresson, Ing-Britt Jönsson, Pia Boman, 4 p.
29. Eva Johansson, Yvonne Carlsson, 3 p.
31. Johan Abrahamsson, Anne Bondin, Inger Börmark, Primrose, Katarina Olofsson 2 p.
36-40. Mia Juliusson, Martin Lidén, Signhild Hortberg, Gunilla Johansson, Bergalott, 1 p.

Kategori nio/1-30 på främmande språk:
Tävlingsdag är fredagen den 30 november.
Information om tid och regler lades in i ett blogginlägg söndagen den 11 november. Scrolla tillbaka dit!
Personen med flest rätt först vinner en Skrap-Kryss.

Ps. Regler & information. Tryck här!
https://bosseliden.wordpress.com/2018/10/18/i-november-vid-den-har-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En bil med ett stort H

Ett stort H fanns klistrat överallt i slutet av sextiotalet. Den gången informerade klistermärket om att vi snart skulle börja köra på höger sida på vägarna. Om vi ville göra som de flesta andra i trafiken från och med en söndagsseptemberdag i Sverige. 😉

Flera år senare handlade det om något annat inom trafiken. Vi skulle tillbaka till den andra sidan av vägen. Jag och Solveig hade tagit flyget till Jersey, en av de Engelska kanalöarna. Ön som lockade med blomsterprakt, Europas lägsta brottslighet, god mat och mängder av sevärdheter. Jersey är ingen stor ö till ytan. Det skulle för den sportige inte vara några större problem med att cykla runt hela ön på en dag. Ändå valde vi att hyra en bil. Vi bad om att den skulle finnas till hands utanför hotellet. Biluthyraren kunde inte lova att uppfylla detta önskemål. Kanske var vi tvungna att lösa ut den redan på flygplatsen.
Jag lovade att stå för körandet under semestern. Jag var den enda av oss som hade erfarenhet från mina cykelpass i barndomen och från alla mina besök på Cypern. Solveig hade aldrig ens cyklat på vänster sida. Jag har en ung fru, eller så har hon en gammal man.
I flygplanet dukades maten fram i de små facken. Efterrätten var godast. Tiden var ovanlig för mitt intag av mat som diabetiker. En frisk person har ett blodsocker mellan 3-7. Jag hade toppnoteringen 20 när vi landade. Givetvis stod bilen, den fina Ford Escorten, och väntade på oss utanför flygterminalen. Det var bara för mig att hålla god min och sticka in nyckeln i rattlåset. Motorn spann som en välmående katt, när jag styrde iväg mot huvudstaden St Hellier.
Först letade vi upp en bensinmack. Pålästa som vi kände oss, visste vi att bensinpriset låg 75 procent billigare än vad vi var vana vid hemifrån. Det var betjäning på macken. En trevlig man kom ut och undrade hur många liter vi ville ha.
Det kunde vara skönt att slippa tanka fler gånger. Vi hade semester. Jag sa full tank.
”Sure?”
”Yes.”
”Hur länge ska du stanna?”
”En vecka.”
”Är du säker på att du ska ha en full tank?”
Hörde han dåligt? Skorrade min skolengelska falskt? Tänk om han var senil. Vad skulle jag svara om han frågade en tredje gång? Det var en billig tankning tyckte vi först. När vi lämnade tillbaks bilen efter en vecka stod mätaren fortfarande högt upp. Det skulle tagit flera veckor att köra slut på en full tank bensin. 🙂
Nu vinkade vi hej till bensinmackskillen och fortsatte mot huvudstaden. På flera ställen fanns det en hög mur längs vägkanten på de smala slingrande gatorna. En otrolig trafik. Alla verkade vara ute och köra bil samtidigt. Hur många bilar fanns det i varje hushåll? På landsvägen gick det bra. Solveig var en duktig kartläsare. Hon berättade i god tid när jag skulle svänga. Det var i rondellerna det blev problem. Då var det meningen att jag skulle tänka tvärtom när bilarna dök upp från fel håll.
På varje hyrbil fanns det ett stort H (Hire) så att de infödda kunde hålla koll på oss gäster. På kanalön Jersey är befolkningen genuint artiga. Varje år delar de ut pris till den trevligaste invånaren. Alla vi mötte under veckan verkade satsa på att bli kandidater till priset. I de flesta situationer var det trevligt med all vänlighet. Vem tackar nej till gratis omtanke under semestern? Det var bara otacksamma Bosse Lidén som vädrade en annan åsikt bakom ratten i en bil med ett stort H synligt för alla medtrafikanter. Vi närmade oss äntligen St Hellier . Den sjuttioelfte rondellen låg framför bilen och jag började bli sammanbiten. Tyvärr hade Solveig tappat bort sig på tätortskartan. Jag blev därför glad när jag såg att det stod två bilar stilla framför oss. Kartan låg uppvikt i Solveigs knä. Jag böjde mig ner och försökte hjälpa till att hitta adressen till vårt hotell. Då ljöd en tuta bakom mig. När jag höjde blicken förstod jag anledningen. Båda bilarna framför oss var hyrbilar. En öbo hade stannat mitt i rondellen och släppt fram dem. I backspegeln såg jag en annan H-bil och en dam med ett bestämt utseende. Det var bara att lägga i ettan och svänga vänster i rondellen och med ett påklistrat leende tacka chauffören som snällt stod kvar inne i rondellen till höger.
I denna stund befann vi oss på en okänd plats och jag funderade på meningen med semester och saknade livet därhemma. Vid vägkorsningar var det samma artiga visa som vid rondellerna. Ingen tid fanns för några dyrbara sekunders gemensamt letande på kartan. Bara tacka och rulla vidare. Ingenstans såg vi några parkeringar. Vi fick snurra ett bra tag innan vi matta hittade till hotellet. Då stod H definitivt för hungriga. Hyperhungriga. Hur högt mitt blodsocker var då vågade jag aldrig mäta. Istället kämpade jag med att få in den högerstyrda bilen mellan två andra bilar, på det trånga utrymmet. Först efter det blev det en underbar vecka som vi minns med stor glädje. Härliga utflykter i bilen med stort H.

Tävling, Plagg ETT; Bergerduck

BBC sände 1981-1991, 87 avsnitt med den populära deckaren Bergerac. John Nettles spelade rollen som den nyktra alkoholisten som jagade tjuvar på kanalön Jersey. På denna soliga skatteparadisö, med en fläkt av England och ett franskt kök, lever många miljonärer… som lockar till brott. Jim Bergerac blev känd för att åka omkring i en fräck vinröd Triumph 1800 Roadster av 1947 års modell.
Jag kan verkligen rekommendera Jersey och de andra kanalöarna. Där finns något att se, göra, äta och dricka för alla. Bara lite kallt i vattnet i juni, för en badkruka.

Text för er som inte läste inlägget d. 12/9.
Tävlingsdag: Söndagen den 22 september. Två personer vinner var sin Trisslott. Jag kommer att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men ni får givetvis skriva om ni vill. Jag tänkte ägna mig helhjärtat åt marknadsföring av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Den här gången handlar det varken om söta sovbilder på Jennifer eller kaffekoppar från Lidéns Samlingsmuseum. Istället ska ni få två frågor:
A) Vilket av dessa tio ”gamla ostrukna plagg” tror ni att JAG valde att spara?
B) Vilket skulle DU valt att spara om du bara fick behålla ett?

En vinnare dras från er som valde rätt plagg, som ni trodde att jag sparade.
En vinnare dras även från övriga inlämnade svar, oavsett vad ni röstade på.
Lycka till!

PS. Efter att ha sett bilderna har jag kommit fram till att jag ska byta efternamn, för att inte längre förknippas med denna person. Solveig Liljedal DS. 🙂

 

Ett fult stirrande

Jag tycker inte om när någon stirrar på mig. Glor riktigt elakt. En gång hände det på en semester. Avståndet skulle kunna mätas på en skollinjal. Just denna kanalö är annars känd för att alla är så gemytliga. Det delas ut ett pris varje år till den trevligaste invånaren. De har Europas lägsta brottsstatistik. Ibland är sådant bara siffror i en dammig pärm.

Visst stirrade jag tillbaka. Jag erkänner detta i denna personliga blogg. Du läsare funderar kanske på turordningen. Lovar. Det var inte jag som började. Definitivt inte jag. Förresten stirrade jag mest av skräck. Men jag blinkade. Visade någon form av mänsklighet och respekt. Inte en blinkning fick jag tillbaks…

Det var andra spelregler för mig på den tiden. Diabetiker som jag är. Jag var strikt bunden till tider när jag skulle ta mitt insulin. Två sprutor med basinsulin. Därtill måltidsinsulin en halvtimme innan mat. Vi bodde på ett fint hotell. Typiskt engelskt. Kallt även mitt på sommaren. Varje dag fick vi välja på fyra rätter till kvällsmiddagen. Köket var franskinspirerat. Inte konstigt alls. Jersey ligger närmre Frankrike än England. Suverän mat. Vi blev verkligen bortskämda under vår vistelse. Redan vid frukosten skulle vi berätta för värdinnorna vad vi önskade för alternativ till kvällen. Endast en gång blev det problem. Den här gången tänkte Solveig åt mig. Hon trodde att de andra alternativen inte var så bra för mig. Därför tog vi två olika saker. Jag fisk och hon en omelett.

Hemma var jag van vid att äta kvällsmiddag mycket tidigare. Därför var jag lite darrig när jag gick ner en halvtimme efter att jag hade tagit sprutan på rummet. Vi satt alltid vid samma numrerade bord. Först åt vi en god sallad som inte alls höjde blodsockret. Sedan kom varmrätten. Den trevliga kvinnan satte ner fatet framför mig och jag fick en chock. En stor ful fisk stirrade på mig. Precis som om han simmat upp direkt från engelska kanalen just till min tallrik. Allt var på plats. Det enda som saknades var en fiskkrok i mungipan. Eller så hade den det. Jag var paralyserad. Någonstans från sidan önskades vi en smaklig måltid. Mina ögon var fastnaglade vid min fiende. Min mun gapade otäckt. Snabbt stängde jag den för att fisken inte skulle få nå´n dum idé.
Det blev jag som förlorade matchen i att glo. Solveig möblerade diskret om på bordet innan jag hann fundera på att tuppa av. Själv struntade jag i att mitt insprutade insulin började verka. Aldrig att jag hade stuckit en gaffel eller kniv i firren. Han var levande för mig. Man äter inte sin fiende.
En stund senare njöt jag av en god omelett och försökte få det att se ut som om jag hade vanligt bordsskick, där jag satt och vägrade att titta på mitt sällskaps tallrik. Vilken tur att Solveig valt ett annat alternativ än HEL fisk. Jersey har Europas lägsta brottsstatistik – men det där var en ful fisk…

Tillägg: Jag kunde sedan njuta extra av en stor portion av den smaskiga efterrätten, för omeletten var för lite mat för min dos, eftersom vi hade vandrat i flera timmar under dagen.
Att titta på fiskögon var spännande i fiskaffärer eller i Saluhallen i Göteborg när jag var liten. Där är rätt distans och forum. Närmre kompisar har jag aldrig velat bli med gäldjuren. Jag har en bra bild på tallriken men bilden är dia. Bilden blev extra bra för firren blinkade aldrig. 😉