När Jennifer försvann iväg norrut för att förkovra sig på SLU (Sveriges Lantbruks Universitet) i Uppsala fick jag en briljant idé.
”Vi hyr ut hennes rum och drar in lite stålar.”
Hur har det gått under dessa veckor med mitt projekt? Inte speciellt bra. Jag var banal och gick med på att få betalt i efterskott.
Inte ett ruttet öre har jag fått. 😦
Jag har heller knappt sett till den inneboende. Bara hört hög skränig musik från rummet. Jag skickade in lappar i springan mellan dörren och tröskeln med krav på att sänka musiken och påminde även om den obetalda hyran.
Inom en snar tid kommer Jennifer hem för att stanna i fem dagar. Hon är mycket efterlängtad. ❤
Samtidigt börjar jag få riktigt dåligt samvete för problemen i hennes rum som jag inte … hunnit berätta för henne.
Färskaste nytt.
För en stund sedan tog jag i med hårdhandskarna och knackade på dörren med knogarna.
Ingen öppnade.
Efter femton sekunder öppnade jag själv modigt dörren och tänkte dra mitt intränade tal. Berätta att vår dotter ska komma hem senare i kväll och att vi måste städa rummet och säga upp det muntliga avtalet på direkten.
Istället möttes jag av en chockerande syn som fick min fantasi att dansa i otakt och mörka tankar flög hej vilt både i rummet och på mitt hjärnkontor.
En graviditet som är inne på slutspurten?
Ätit något ytterst olämpligt?
Festat loss på tjugo avokadoer?
Druckit för många elefantöl?
Bäst jag ringer 112. Bara de nu tror mig? Jag är rädd för att de känner igen min röst från förra gången som jag … 😉
Bloggäventyr med Bosse Lidén 