Taggen satt kvar

Ögonblicksbild; tjugo

Under flera år hade jag och tjejerna som en hösttradition att bläddra i ett fotoalbum efter fikat, när de hade kommit hem från skolbussen.
I de första albumen var det jag som återberättade episoder. (Givetvis är alla album numrerade från 1 och framåt) 🙂 När tjejerna kom in i handlingen och växte, minns de såklart egna minnen. Ibland kristallklart. Vi hade det mysigt tillsammans medan höstmörkret föll utanför fönstret. ❤
De längtade efter att göra om det här till hösten. Vi slutade när vi flyttade till Ystad och de hade längre skoldagar och andra intressen. Varje gång vi kom till den här bilden reagerade Jennifer och sa något liknande detta.
”Det där glömmer jag aldrig. Jag tyckte det var så hemskt.” 😦
Själv minns jag det fortfarande kristallklart. Hur jag hade svårt för att inte börja skratta. Noterade att hon inte grät efter att ha fastnat i ”sängstolpen” med snöret. Det var ju inget farligt och hon var relativt stor och borde kunnat fixa det själv. Hade det varit lillasyster hade jag inte tvekat en sekund, inför min plan. Lizette var otroligt tuff och lugn i ett sådant här läge som barn. Grät inte ens om det rann blod.
”Vänta lite. Stå kvar och rör dig inte. Jag ska bara hämta kameran.”
Nu minns jag inte om det tog extra lång tid. Om jag fick ett samtal och var tvungen att åka och köpa mjölk. Mötte någon bekant i affären och det hann bli mörkt innan jag kom hem. Skojar bara. 🙂 Kanske hittade jag inte kameran på tre sekunder som Niffe upplevde som tre timmar.
Fantastiskt hur ett minne kan stanna kvar och skava. Inombords ler jag åt att den tösen finns med och assisterar vid djuroperationer. I ett sådant rum hade hennes pappa svimmat – om han varit med. Troligen hade jag flytt. De hade behövt binda mig med ett koppel. 🙂

Ps. Undra varför papperskorgen var i fönstret? Hade vi valp? Hade jag torkat golvet?

Film tretton av femtio

 

Livet från den ljusa sidan / As good as it gets
Genre: Komedi, 111 minuter, 1997
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 31/40
2). Bosse Lidén 2014: 103/120

Favoritkommentar: ”Tittar man på nån länge nog ser man deras mänsklighet.”

Egna ord: En gripande och mycket sevärd New York-film med många bottnar, som börjar tufft för alla hundälskare. Bara relationen mellan författaren Melvin Udall (Jack Nicholson) och denna charmhund som spelas utmärkt av skådespelaren Jill 😀 är värd ”filmbiljetten.” Melvin har skrivit 62 romaner. Alla känslomässigt skrivna med romantiskt gripande texter. Melvin är knappast ute på författarturnéer. I så fall skulle alla dyrkande läsande kvinnor sätta i halsen. I alla andra situationer i vardagslivet, och i det lilla sociala liv Melvin ägnar sig åt, är han en tvångsneurotiker med ingrodda fobier och ritualer. Melvin spottar ur sig en jämn ström av sarkasmer, elakheter, rasistiska och homofobi spydigheter utan att egentligen mena så mycket med fraserna. För snart inser tittaren att han är likadan mot alla. Det ingår i hans sjukdomsbild. Melvin går bara till en enda restaurang, dit han tar med sig egna plastbestick. Han sitter alltid vid samma bord och vill alltid bli serverad av Carol Connely (Helen Hunt). Därför blir det problem när hon måste ta hand om sin astmasjuka son och inte kommer till jobbet. Inte blir det lättare när Melvins homosexuella granne Simon Bishop (Greg Kinnear) inte kan ta hand om sin hund längre efter ett rått överfall. Melvins inkapslade livs väggar börjar komma emot honom. Han tvingas krypa ut ur hålet och möta verkligheten. Han önskar, när det är som tuffast, att han var lagd åt det homosexuella hållet, för då hade besluten varit lättare att fatta. Filmen blev dubbelt Oscar belönad. Jack Nicholson för bästa manliga huvudroll och Helen Hunt för bästa kvinnliga huvudroll. Dessutom blev det tre Golden Globe.

Dagens fråga: Vilken är din favoritfilm med Jack Nicholson?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

Film två av femtio

French Kiss.
Genre: Romantisk komedi, 106 min, 1995
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 33/40
2). Bosse Lidén 2014: 108/120
Favoritscen/kommentar: När Kate visar Luc en överraskning på perrongen. Repliken ”Something, perhaps, maybe a little bit… like this”, har vi skojat om många gånger genom åren.

Egna ord: Kate (Meg Ryan) är flygrädd. När hennes pojkvän och blivande man Charlie (Timothy Hatton) ska åka på konferens till Paris vågar hon inte följa med. Det hjälper inte att hon går en terapikurs för att kontrollera sin rädsla. Ett samtal några dagar senare från en full pojkvän, som säger att han drabbats av kärleken i Paris får henne att våga släppa taget om sina inre tillkortakommande och fobier. På flygplanet träffar hon sin motsats i den franska buffeln Luc ( Kevin Kline) som utnyttjar Kate för sin smuggling. Jag faller pladask för denna amerikansk/brittiska film, som var så svår att få tag på eftersom den var slutsåld i Europa under några år. Efter att ha sett filmen en gång på TV fick jag nöja mig med CD:n som är en av mina mest spelade skivor. Den var länge den dyraste skiva jag hade köpt. Inköpt i Helsingborg på numera nerlagda Pop & Rock.  Kevin Kline sjunger själv låten ”La Mer”. Van Morrison, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald sjunger på några av de andra låtarna. Jag brukade länge spela skivan som avslappning. När det kom till sista låten vaknade jag till igen. (där blir det plötsligt ett helt annat tempo)

Kate hatar Paris där allt går fel. Det är så smart filmat. När vi tittare ser alla de kända och berömda attraktionerna i Europas kärleksstad missar Kate precis allt av olika orsaker, helt i symbios med det destruktiva tillstånd hon befinner sig i. En del scener är helt fantastiskt roliga. Jag har varit förtjust i Meg Ryan sedan jag såg ”När Harry mötte Sally”, på bio i Umeå.  Kombinationen mellan karaktärerna Kate och Luc är mycket lyckad. Själv älskar jag både filmen och Paris. Ryan visar prov på stor begåvning framför allt med sitt kroppsspråk. Som tittare lider man verkligen med henne. Filmen är inspelad i Cannes, Paris och Valbonne.

Dagens fråga: Gillar du eller gillar du inte Meg Ryan som skådespelare?

Repristext från 8 januari för nya läsare som avslutas med mina tolv kriterier. Hela texten finns på aktuellt datum.
Familjen Lidén har under tio säsonger haft ”Filmmys i TV-sofforna”. 185 st filmer har vi tittat på. Efter varje film har vi satt var sitt betyg mellan 1-10. Smaken har ibland varit riktigt skiftande, andra gånger inte. Endast en film har fått 40 poäng. Den gången hade vi inte ens några förhoppningar. Filmtiteln var helt okänd. Underbart att bli överraskad åt det hållet.
Nu tänkte jag under 2014 återse de filmer som jag själv gav 9-10 poäng.  På torsdagarna (om jag hinner) kommer jag att lämna ett filmtips. En del filmer är redan jättekända. Jag kommer att ge filmen ett slutbetyg som jag summerar efter att ha tagit hänsyn till 12 st personliga kategorier som finns längst ner i inlägget. Maxpoäng är 120. Ni får gärna kommentera, men jag har inte lust att försvara elaka sågningar. Detta är en ”Snällblogg”. 🙂
När det gäller denna bloggkategori kommer jag endast att svara med en glad gubbe som visat att jag uppskattat din kommentar. Efter femtio filmtips kommer jag att avsluta med en tävling. Ni får då välja tre av mina femtio bidrag som ni tycker är bäst. Ska bli spännande att se vilken film som vinner när ni får bestämma. Hoppas många lämnar in bidrag i december. Ni kan ju hela tiden scrolla i kategorin ”Filmtips” under året.
Jag låter denna text följa med som en ”svans” i början av året. Sedan kapar jag efterhand orden och hänvisar till tidigare inlägg.  Precis som jag gjort vid mina andra tävlingar.

Här har ni mina tolv kategorier med damerna först. 🙂
Jag har satt ett betyg mellan 1-10. Max 120 poäng.
1= Kvinnlig huvudroll; rollprestation, trovärdighet, charm och utseende.
2= Manlig huvudroll; samma som ovan.
3= Bakgrundsmusik.
4= Biroller.
5= Regi. Röda tråden. Givetvis den viktigaste av kolumnerna.
6= Den romantiska biten.
7= ”Spänningen” i storyn. Från filmruta ett till den sista.
8= Repliker; sköna klassiska kommentarer som sitter kvar efteråt, eller meningar som ger mig något.
9= Komiska situationer som lockar till skratt.
10= Tilltalande miljöer. Utomhus, inomhus, spännande platser. Blir jag sugen på att resa dit, eller tvärtom? Platser jag längtar tillbaka till.
11= Kameraspråk.
12= Slutscenen. Inte reta mig på att det är en cliffhanger. Istället tänka mig att jag är sugen på en tvåa. Eller fantisera vidare själv.