Osam

Uppgift 8 av 30: Gör lugn helt stilla
Svar: 3 bokstäver
Facit: KAV
Vinnare: Gunnel Moberg ❤ ❤
Dagens tävlingstid: 18.03-18.33

Rätt årtal: 1996
Vinnare: Lisbeth Åhlskog

Tabell efter 8 uppgifter av 30:
Kategori ett:
X. Ingen vinnare, 40 p.
1. Znogge, 38 p.
2. Gunnel Moberg, 32 p.
3. Anki Arvidson, 24 p.

Kategori två:
4. Annika Sohlin, 19 p.
5. Wiolettan, 18 p.
6. Lisbeth Åhlskog, 13 p.
7. Signhild Hortberg, 12 p.
8. Minton, Eva Rohlén, Eva-Lotta, 11 p.

Kategori tre:
11. Beppan, Maj Johansson, 10 p.
13. Ethel Hedström, 8 p.
14. Ditte Akker, 7 p.
15. Gunilla Wahlberg, Marie Kristoffersson, 6 p.
17. Laila Larsson, Inger Börmark, 5 p.
19. Thomas Petersson, Lena Wik, 4 p.

Kategori fyra:
21. Kerstin Cecilia, Anette Åkesson, Sven-Arne Petersson, 3 p.
24. Yvonne Carlsson, Pia Boman, Pelle Börmark, Börje Carlsson, Susie på Stjärnarve, Cecilia Ottosson, 2 p
30. Marianne Johansson Sturk, Primrose, Ing-Britt Jönsson, Mia Juliusson, 1 p.
34. Övriga, 0 p. 😊

Kategori fem:
1 lott till en deltagare som kom på plats trettioett till fyrtio.

Kategori sex/Titlar:
Ju fler segrar – desto större procentchans att vinna.
Ingen Vinnare, 4 (utom tävlan)
Anki Arvidson, 1
Znogge, 1
Gunnel Moberg, 2

Kategori sju/ Årtalet då fotot togs:
x. Ingen Vinnare, 3 p. (utom tävlan)
1. Wiolettan, 1 p.
2. Anki Arvidson, 1 p.
3. Eva Rohlén, 1 p.
4. Gunnel Moberg, 1 p.
5. Lisbeth Åhlskog, 1 p.

Kategori åtta/Jultema – 7 av 24 kort, redovisas ett i taget:
1. Znogge, 20 p.
2. Anki Arvidson, 17 p.
3. Ditte Akker, 15 p.
4. Gunnel Moberg, 12 p.
5. Minton, 9 p.
6. Wiolettan, 8 p.
7. Thomas Petersson, Eva Rohlén, Gunilla Wahlberg och Eva-Lotta, 7 p.
11. Åse Holmander Mehlin, 6 p.
12. Lisbeth Ahlskog, Anette Åkesson, 5 p.
14. Laila Larsson, Marie Kristoffersson, Beppan, 4 p.
17. Börje Carlsson, Ethel Hedström, Lena Herberts, Gun Toresson, Annika Sohlin, 3 p.
22. Pia Boman, Eva Johansson, Susie på Stjärnarve, Ing-Britt Jönsson, Cecilia Ottosson, Johan Abrahamsson, 2 p.
28-33. Primrose, Maj Johansson, Yvonne Carlsson, Kerstin Cecilia, Mia Juliusson, Sven-Arne Petersson,1 p.

Ps. Regler & information. Tryck här!
https://bosseliden.wordpress.com/2018/10/18/i-november-vid-den-har-

 

 

 

 

 

 

 

Måste se vad det blev

Ögonblicksbilder, fyra

Några sekunder senare får Solveig sin ryggmärgsbedövning. Därefter läggs hon ner och kirurgen ska skära upp sju lager i hennes mage. Inne i mörkret väntar vår första skatt. Det enda Solveigs make behöver göra är att befinna sig på rätt sida ”planket”. De varnade mig för att resa mig och berättade om blivande pappor som svimmat på det hårda golvet. Det var något om att de inte hade personal för de åkommorna. Jag vågade inte föreslå gratis hjälmuthyrning. 😉

Jag är fortfarande impad varje gång som jag ser fotot. Att Solveig i just det ögonblicket kunde bjuda på ett leende. Hon har berättat att hon inte kände sig rädd, mest förväntansfull.
Själv tittade jag oroligt på blodtrycksmätaren som sjönk rejält under ingreppet. Vårt skämt om att vi måste ha en dotter, med tanke på att vi inte hade ett enda gemensamt namn till en son, var inte det minsta viktigt när det väl var skarpt läge. Istället räknade jag tår och fingrar. Det var först en stund senare när de undrade om pappan ville klippa navelsträngen som jag spontant sa:
”Gärna. Måste se vad det blev för kön.”

I dagboken står det:
Vilken upplevelse. Allt känns så overkligt. Det var fullbelagt på BB på familjerummen. Jag fick åka hem till Falkenberg. Hemma gick telefonen varm. Jag ringde allt och alla. 😉 (Men den jag ville prata helst med nådde jag inte. Två år innan min första mobil)

Klockan 12.34, lördagen den 3 februari 2018, har det gått tjugotvå år. Otroligt. Snart är Jennifer Hanna Matilda äldre än sin pappa. 😉

Imorgon ska det blåsas ut ljus

 

För sjutton år sedan var det en kall, solig och molnfri vinterdag i Varberg.
Jag såg det bara genom fönstret. När jag kom ut var det mörkt och betydligt kallare.

Jag fick en fråga mitt på dagen som jag aldrig fått tidigare eller senare i mitt liv.
”Vill du klippa av navelsträngen?”
”Ja, jag måste se efter vad det blev för något”, svarade jag förståndigt.
Tänk alla timmar och månader som jag och Solveig skojat om kön och namn. Vi hade gjort var sin tio-i-topp-lista med pojk- och flicknamn. Direkt insåg vi att vi skulle få problem, eller vår eventuella son skulle få problem med sin identitet. 🙂
Egentligen var flicklistan bara för skojs skull. Ändå noterade vi att fyra namn var identiska. Vi hade redan fem år tidigare, när vi läste en bra roman där handlingen var förlagd till Skottland, bestämt oss för att om vi fick en dotter skulle hon heta Jennifer som den sympatiska huvudpersonen i boken.
Vi tyckte totalt olika med grabbnamn. Möjligtvis kunde vi tänka oss en Gustaf eller Axel. Jag ville ha Sebastian. Solveig hade Robert som favoritnamn. Visserligen är jag väldigt förtjust i Robban Broberg men kunde inte koppla det till min son. Zero malde mest runt i mitt huvud.
När det är på riktigt och man är mitt upp i verkligheten spelar inte sådana oväsentligheter någon roll längre. När barnet lyftes upp från skynket framför mitt ansikte, noterade jag bara tacksamt att gudagåvan hade tio fingrar och att det satt tio tår på de långa smala fötterna. Sedan tittade jag vaksamt på Solveigs bleka ansikte och vidare till mätaren som signalerade att hennes blodtryck sjunkit ännu lägre. Jag kramade hennes hand och strök henne över kinden. Jag hade fått stränga order innan om att sitta stilla och att inte resa på mig och börja fotografera bakom skynket som en dimpande pappa gjort tidigare. Helst hade jag gärna avstått från att höra alla detaljer om mannen. De behövde inte vara oroliga. Jag höll tyst om mina begränsningar och tuffhet på området. Jag var inte ute efter vilka innebilder som helst. 🙂

Vilken glädje det var att få visa upp det lilla knytet för en stolt farmor några dagar senare. Efter fem grabbar fick min mamma Sofia äntligen ett barnbarn av det andra könet. Ett så kallat sladdbarnbarn. Lilla var verkligen rätta ordet, endast 2 825 g. Jennifer är född 17 dagar tidigare än det planerade datumet för kejsarsnitt. Vi var oroliga att vi inte skulle få hem underverket sex dagar senare med tanke på att hon gått ner i vikt. Hade hon inte fått tillbaka sin födelsevikt hade vi varit tvungna att stanna kvar över helgen. På hemmaplan väntade mormor och morfar som tagit bilen och åkt 30 mil i vinterväder. Mobiltelefoner är ingen dum uppfinning men det var fortfarande två år kvar tills vi köpte vår första. Vi befann oss ju inte ens i samma stad just då. Mormor och morfar satt i sin bil på parkeringen i Falkenberg och väntade.

Vad tiden går. Barnen blir äldre. Solveig blir äldre. Det är bara jag som fortfarande är 26. Livet är inte alltid rättvist. 😀

Måste du köra så långsamt?

”Snabbare. Måste du köra så sakta?”
De högst oväntade orden kom från min fru. Solveig hade aldrig sagt denna mening förut i vårt gemensamma liv. På landsvägar pratade hon mest siffror.
”Tusenett, tusentvå, tusentre.”
Jag känner till att det har något med avstånd att göra. Jag försvarade mig alltid med att jag höll på att påbörja en omkörning. Ibland gick hon ett steg längre.
”Vilken snygg ring hon har på ringfingret.”
”Vem?”
”Hon som kör i bilen framför oss”, svarade Solveig syrligt.
Pikarna duggade då som ett lätt vårregn. Nu var det ett helt annat tonläge i rösten. Mer åt det desperata hållet.
”Vi kommer ingenstans. Går inte bilen snabbare? Har du verkligen gasen i botten?”
Samtidigt som Solveig slängde ur sig replikerna grep hon hastigt tag i instrumentbrädan med jämna mellanrum.

Vi var på väg i mörkret mot Halmstad. Jag var knappt vaken. Hade blivit väckt mitt i en dröm. Solveig stod lutad över sängen med en handduk runt håret. Hon såg oförskämt pigg ut. Precis som hon sett ut någon timme tidigare när vi höll på att avsluta målningen av en vägg. Då var jag så trött att jag lämnade över avslutningen med att ta bort maskeringstejpen åt henne. Det var första gången på flera veckor som hon var piggast av oss två.
”Det är dags. Vi måste åka nu.”
”Åka? Vart då? Varför? Jag var just på Cypern.”
”Vattnet har gått. Värkarna kommer var tionde minut.”
”Det är klart att vattnet… du har duschat… det finns Alvedon i medicinskåpet till höger.”
Längre kom inte mina osorterade tankar och ord. Verkligheten började tränga igenom mitt omtöcknade tillstånd.
”Varför har du inte väckt mig tidigare?”
”Du sov så gott. Jag tänkte att jag hinner duscha först.”
Jag flög upp ur sängen så snabbt att blodtrycket inte hann med. Vimsig hoppade jag i kläderna. Det var tur att vår BB-väska var packad sedan en vecka tillbaks. Jag ringde mamma i Halmstad. Meddelade att vi skulle vara där med Jennifer så snart som möjligt.

Solveig hade städat upp. Hon hade som sagt inte känt sig så här pigg på flera månader. Istället för att sova hade hon läst en lång stund i en Maeve Binchy-bok. Då mitt i en rad hade den första värken slagit till. Sedan hade vattnet gått i duschen.

Det gick lätt att väcka vår tvååring. Jag satte på vår äldsta dotter en overall utanpå pyjamasen och bar ner henne sovandes till bilen. Hon sov sedan lugnt vidare trots den ovana platsen i baksätet. De närmaste åren skulle framsätet vara upptaget…
Den första etappen var till Båstad. Nu hade jag vaknat till på ett behagligt sätt. Solveig satt tyst bredvid mig medan jag började njuta av bilfärden där vi gled fram under natthimlen med sina tända stjärnor. Det här borde vi göra oftare. Bara dra iväg i natten när andra sov. Jag började nynna på någon passande melodi och höll lagligt hastigheten genom ett nattomt Båstad.
Utan pardon slängde sig Solveig framåt efter sin första bilvärk. Det ska sägas att min fru är en mycket tålig person. Det där såg inte kul ut. Värken klingade av efter en stund. Det blev åter tyst och fridfullt. När vi fortfarande inte kommit ut från lilla Båstad slog nästa värk till. Det kunde inte gått många minuter. Mitt hjärta gjorde en volt. Plötsligt kändes det som en mycket lång resa till Halmstads förlossningsavdelning. På E6:an upplevdes varje kilometer som en mil. Skräckslaget tänkte jag på de reportage jag läst om män som fått förlösa sina kvinnor i bilen. Min utbildning till bibliotekarie innehöll inga kunskaper i ämnet. (Detta var livet innan vi köpte en mobiltelefon. Vår första köpte vi fyra månader senare). Det snurrade det ena skräckscenariot efter det andra i mitt huvud om saker och bilder jag tjuvläst och sett i veckotidningar. Desperat trampade jag gasen i botten. Jag var rädd att pedalen skulle gå igenom golvet och att jag skulle få springa som Fred Flinta brukade göra på TV när jag var liten. Hm! Kanske skulle det gå fortare? Nej. Jag var en gammal sprinter. Detta var ett för långt avstånd. 😀
Solveigs värkar kom allt tätare. Hon hackade som en skiva som hängt upp sig.
”Kö… KÖR FORTARE! Snälla du! Jag kommer att göra vad som helst för dig om vi kommer fram NUUUU!!!”
Tänk om jag åtminstone haft med en gömd bandspelare. Då kunde jag dragit nytta av inspelningen en annan gång. Med skrikande däck nådde vi till slut mammas hus. Hon stod beredd utanför och tog emot ett sovande paket.
”Ska det göra så här ont”, stönade Solveig och sökte stöd hos sin svärmor.
”Vänta du bara”, svarade min mamma uppmuntrande och ärligt med glimten i ögat eftersom hon visste att Solveig inte är någon vekling i normala fall.
Ett bilfritt Halmstad lotsade mig fram sista biten. När vi kom in var min fru redan öppen fem centimeter. Två timmar senare var vi lyckliga tvåbarnsföräldrar. Jag fick goda smörgåsar och champagne. Mitt sällskap var en trevlig sköterska som pratade om sina förlossningar. Återigen var jag en stund senare lämnad ensam med ett nyfött barn. Jag började bli van. Förra gången var det mitt på dagen. Nu låg vi där i mörkret och bekantade oss med varandra. Jag berättade en del osanningar och en och annan sanning. Den om att det fanns en mamma någonstans i lokalerna, som skulle bli sydd var sann. Den om att mamma tagit en restresa till Cypern var mindre sann. Det är inte orden som betyder något i det läget. Det är ordrytmen och närheten som är viktigast. Att det lilla undret är friskt. Att allt är med i leveransen.  ”Vi ska nog klara oss själva vi två brunögon. Några timmar till. Vill du ha lite Champis?”

”Den smärtan var inte att leka med. Att föda barn med kejsarsnitt är ingenting om man jämför.” minns Solveig som om det var igår, trots att det nu gått fjorton år sedan allt detta hände.
Det är tur att vi män inte föder barn så ofta. Fast snart bestämmer sig nog de vise för att vi ska dela på graviditeten också. Det är bara en tidsfråga.