Film trettiosex av femtio

Döda Poeters Sällskap/Dead Poets Society
Genre: Drama, 123 minuter, 1989.
Betyg:
1). I filmsoffan med familjen: 27/40
2). Bosse Lidén 2014: 105/120

Favoritkommentar: ”Sanningen är ofta närmare än vad man tror.”

Egna ord: Det finns så mycket lärdom att ta till sig i denna bitterljuva film. Året är 1959 och platsen USA, men problematiken lever kvar 2014 på flera sätt och ställen. Denna gång var det konstigt att se om filmen så här kort efter Williams tragiska död. Filmen väcker många tankar och känslor inom mig. Empati är inget man kan slösa för mycket med. Tänk att Neil äntligen hamnade rätt och fick blomma upp i sitt rätta element på teaterscenen. I rampljuset. Med sin pappa längst bak i publiken. En far som alltid tilltalas Sir som för mig skapar en ocean mellan kött och blod. Inledningstalet från rektorn vid terminsstarten. ”Mina herrar, vilka är de fyra hörnstenarna?” De äldre eleverna ställer sig upp och en talkör rabblar. ”Tradition, heder, disciplin, briljans.” De nya gossarna skiljs gråtande från sina mammor och barndomen tonas bort i tårarna, som rinner nerför kinderna. De erfarna eleverna har sitt eget sätt att tackla livet innanför väggarna och snart bildas en spännande klubb som kommer att förändra hela deras liv. På gott och ont…

Baksidestext: En anrik men förstelnad privatskola. Benhård disciplin. Regler, regler, regler. Och att göra som man alltid gjort. Det tror man på. Att lita på elevernas egna viljor, känslor och passioner. Den tanken har ingen tänkt. Men så plötsligt. Engelskläraren John Keating (Robin Williams) kommer till skolan. Han inspirerar eleverna. Ger dem mod. Får dem att börja ana vad livet skulle kunna vara. Samtidigt som motkrafterna mobiliserar… Efter att ha skrämts, skakats, skrattat – och kanske gråtit. Efter att du helt och fullt förstått vad John Keating menar med ”att fånga dagen”. Ja, då är inte heller du riktigt den samma som förut!

Kuriosa: Det var festligt för mig att återse skådespelaren Ethan Hawke som Neils tillbakadragna rumskompis.

Dagens fråga: Ser du helst amerikanska, engelska, svenska, danska, franska … filmer eller spelar det ingen roll vilket land en film kommer från?

Här är texten till nya läsare om denna bloggkategori som slutar med en tävling i december 2014. https://bosseliden.wordpress.com/2014/01/08/mina-blogginlagg-pa-torsdagar-2014

 

 

 

 

Den här gången kan jag inte fly

Kan det vara så illa att jag förtränger saker? Att jag ljuger mig själv rakt upp i ansiktet? För någonstans måste sanningen vandra i solskenet. Under en sten ligger antagligen svaret till att jag och Solveig flyttat så ofta. Om jag för en gång skull kunde vara ärlig åtminstone mot mig själv. Jag byter efternamn. Kallar mig för andra smeknamn. Varierar mellan studier långt upp i norr och sadlar om inom yrkeskårerna. Slutar kasta paket och dela ut kärleksbrev. Börjar visa upp vackert porslin vid en halvö. Far omkring med böcker till gamla och sjuka på slätterna. Försöker lära småbarn allt om datorer. Vad rymmer jag ifrån? Vad var det som brände under fötterna i min hemstad? Tankarna tar ljusets hastighet och nålar fast mig vid tapeten som viskar samma mantra. ”Du var inte snäll i lågstadiet Bosse liten. Du var inte snäll i lågstadiet Bosse R…”

Snart ska jag till tandläkaren. Tänk om tiden hunnit ifatt mig. Jag hade en maratonmardröm i natt.  Pyjamasjackan dröp av svett. Tänderna hackade i otakt och Herr Ågren trummade mot mina tinningar.

 

 

 

Carpe Diem!

Vad viktigt det är att följa sin första tanke. Helst om alla besticken inte ligger i lådan.  Man måste fånga dagen. Bara för att man har stora, långa öron behöver det inte betyda att hjärnan är lika stor. Hos mig är det precis tvärtom. Solveig säger att jag har små söta öron och alltså måste det betyda att jag har… en liten söt hjärna. 😉
Jag hittade detta urklippet i en minneslåda.

 

Gamla hederliga brev

Skrivet 2005.

Det är så trist när postlådan bara är full av en massa reklam. Då är det bättre att det ekar tomt. Ett mer definitivt besked. Ingen post är lika med inga dåliga nyheter, brukade min mamma säga. Ett bättre namn på min låda nu förtiden borde vara Reklamlådan.

Igår fick jag ett brev från min kära moster. Jag blev glad redan när jag fiskade upp det från den gröna plastlådan. När jag kom in la jag det på skrivbordet. Lät det ligga till sig där medan jag gjorde klart de trista kökssysslorna. Avslutade med att sätta på kaffebryggaren och plockade fram något gott. Såg att det drog ihop sig ute till ett ösregn. I köket blev det mörkt som en höstkväll. Vad gjorde det. I köket regnade det inte. Istället för att tända takbelysningen letade jag fram ett stearinljus och tändstickor. När jag hällt upp det rykande kaffet sprätte jag upp brevet med min morfars gamla brevsprättare.
Carpe Diem. Fånga dagen. Sakta läste jag igenom texten. Njöt av varje mening. Under påtåren läste jag igenom brevet igen. Så har jag alltid gjort med brev jag fått genom åren. Ibland fantiserar jag över hur det såg ut när brevskrivaren började med sitt tomma ark. Var någonstans satt de? Våndades de? Eller flöt det på? Vad tänkte de på när de skrev? Saknade de mig? Efter att ha fått ett personligt brev kan jag gå och mysa hela dagen, vara glad i flera dagar om det vill sig väl. Så lättroad är jag. 🙂
Annat är det med de personliga reklambreven som dyker upp med jämna mellanrum. ”Hej Bo! Just du är utvald. Missa inte chansen. Du har bara tio dagar på dig.” Varför bara tio dagar? Är vår vänskap inte värd fler dagar? Varför äcklar nästan sådana brev mig? De känns som ett intrång i mitt privatliv. Jag slår bakut direkt och skrynklar ihop papperna och tänker snusförnuftigt att jag vill hellre ha kvar skogen. 😦
Tyvärr blir det glest mellan de gånger de dyker upp, de gamla hederliga breven. Det är mitt eget fel. Sedan vi skaffade barn, stort hus, firma, internet och mejl räcker inte tiden till. Skriver jag inga egna brev kan jag inte heller räkna med att få några. Sådan är den oskrivna lagen. Att kärleksbreven slutat att dyka upp är bara tur för familjeidyllen, även om jag och Solveig brukar skämta om det när jag kommer tomhänt tillbaka.
”Du har väl inte gömt undan mina kärleksbrev?” 😉
Inte konstigt att vi vill ha lön för mödan när vi riskerar våra liv, när vi går till och från postlådan. Inte så himla kul att riskera livhanken för en bunt med reklam fem dagar i veckan. Vår postlåda finns nämligen på andra sidan vägen i en skarp kurva. Från påsk till sommaren är slut rullar ungefär tusen fordon varje timme förbi vårt hus. Jag har räknat dem vid några tillfällen. Det är sjuttio kilometer som gäller som hastighetsgräns, men den skylten är det inte många som följer. Många skulle kunnat bli av med körkorten.
Jag har aldrig på mig sandaler eller tofflor under uppdraget. När jag fiskat upp posten gäller det att spetsa öronen för jag ser inte runt hörnet. Varken till vänster runt kurvan eller till höger som har en tvär backe och sedan en sänka bakom den. Tar jag tre steg ut i gatan gäller det att vara beredd på att kasta sig tillbaks om det dyker upp en motorcyklist som testar alla hästkrafter på sin tvåhjulade leksak. Våra barn skulle aldrig få gå över gatan efter post eller tidning. Det är tur att vi snart ska flytta.

Tillbaks till de kära breven. Bäst är det om de är handskrivna. Det gör inget om det är svårläst. Breven får längre livslängd om det tar extra tid att ta sig igenom den personliga läkartexten. I dagens stressiga samhälle är det korta mejl eller ett SMS som piper i fickan som gäller. Perfekt om jag behöver få tag på en person i ett viktigt ärende. Privat tycker jag inte att det är samma omtanke bakom dessa korta, i många fall avhuggna ord och meningar. Bara samma fraser man sliter på. Är så trött på allt pipande på bion, föreläsningen, teatern, på tåget, på den offentliga toaletten. Listan kunde blivit ett långt brev. När jag bodde i Umeå hade jag inte ens en fast telefon. Ville jag ringa någonstans fick jag ta en uppfriskande promenad till en telefonkiosk. Det var kallt att stå i den på vintern. Apparaten frös nog också. Den älskade mina enkronor. Var aldrig nöjd någon längre stund.
Nittonhundraåttionio sattes nytt rekord. Detta år fick jag etthundrafemtio brev (numrerade dem) och nästan lika många vykort. Vad duktiga mina vänner var på att skriva. Mest impad var jag av killkompisarna. Jag förstod att det kändes främmande för dem med denna kontakt. De bjöd verkligen på sig själva och hade förhoppningsvis både glädje och nytta av det själva. Kanske lärde inte bara jag, utan även de själva, sig nya sidor om sig själva. Att skriva brev är hälsosamt för själen. Att våga ta sig tid för tanke och omtanke.
Dagens mossiga råd till ungdomar. Dra ner på skjutandet av människofigurer på dataskärmen. Kan aldrig vara nyttigt i längden. Använd livet till något mer meningsfullt. Fråga någon äldre person du känner efter hur en penna ser ut. Passa även på att tigga om ett tomt papper. Det kommer att kännas ovant och till och med obekvämt i början. Jag lovar. Efter ett tag kommer både papperet, du och livet att vara fullt av mening/ar.

Ps. Igår var det kul att tömma lådan. Mitt namn stod prydligt med stora bokstäver på en vit vadderad påse som åkt från… 😀