Den pedagogiska uppdelningen

Min karriär inom triggerfinger-världen startade redan 1989.
Då höll jag på i många dagar och halva nätter med att skriva på ett tangentbord. Allt för att skapa flera veckors ledighet från skolan under vårterminen.
Straffet blev att mitt vänstra ringfinger fick nog. Det gick inte att böja när jag vaknade på morgonen utan pekade fult rakt ut. Den 14:e mars fick jag därför för första gången i mitt liv besöka Vårdcentralen i Borås.
Doktorn var envis. Han var på mig vid två tillfällen.
”Är det säkert att du inte varit i slagsmål i helgen?”
Han var inte nöjd med mitt svar, att jag ALDRIG varit i slagsmål.

Ni som läst min sista kåseribok ”Minnen som stannat kvar” minns kanske den hetsiga kvinnliga läkaren på KSS i Skövde. Där jag drog undan handen när hon äntligen kom med en cortisonspruta. Jag ville ju så gärna ha dosen i både rätt finger och rätt hand. Ansåg att jag hade rätt till det efter att ha lyssnat på hennes svordomar. 😦

För några år sedan fastnade mitt högra pekfinger efter en hopplös uppgift med att skruva ihop ett Jysk-skåp med något som skulle kallas verktyg. Då fick jag först träffa en trevlig arbetsterapeut som gav mig en skena och träningsprogram.
Vid återbesöket bestämdes det att jag skulle få cortison av en duktig läkare på Vårdcentralen.
Jag blev snabbt hjälpt och livet gick vidare tills förra våren när två fingrar bestämde sig tillsammans för att göra livet surt för mig. Jag skrev ett mail till arbetsterapeuten och fick en tid hos henne. Jag berättade om förra gången och betonade att det var väl bäst att jag träffade läkaren direkt och hoppade träningsprogrammet och skenan.
”För den enda läkaren som kan ge cortison finns väl kvar?”
Hon svarade jo på frågan, men kroppsspråket signalerade något mer. Besvärat berättade hon att läkarna gjort om systemet och delat upp patienterna som var listade på vårdcentralen på ett nytt sätt. Just denna läkare arbetade halvtid och hade inte patienter som var födda den 12:e.
Som den pedagog jag är utbildad till startade jag med ett snett leende samtidigt som jag såg hur den trevliga kvinnan skruvade på sig i stolen.
”Du tror inte möjligtvis att han kan göra ett undantag och byta patient med någon annan doktor? Någon som har ont i halsen?”
Hon gjorde ett försök och ringde vidare. Jag hörde aldrig den andra rösten men förstod att det var kört för mig.
När jag kom hem gjorde jag det som jag borde gjort redan när vi kom till Ystad första sommaren. Gick in på Novaklinikens webbsida och listade mig. Snabbt fick jag ett godkännande och kunde beställa en besökstid.
När jag kom dit var det en ny upplevelse. När jag klev in i huvudentrén kändes det annorlunda. Kvinnan bakom luckan hälsade mjukt på mig. Andra i personalen hejade på mig när jag satt i väntrummet. Efter en stund kom en äldre läkare och hämtade mig. När jag kom in i undersökningsrummet satt en yngre man där. Det var han som var min ”huvudläkare”.
Vi tre hade en mycket trevlig stund tillsammans. De lyssnade först på min version av hälsoläget. Sedan stod de på var sin sida om mig med var sin av mina händer. De diskuterade. Jämförde. Bytte platser. Bytte åsikter och jag fick vara med på mitt hörn. Sedan fick jag mina doser i de strejkande ”fingrarna”. (Handflatans böjsena)

Vid mitt nästa besök var det samma procedur vid incheckning och då väntan en våning upp. Alla som jag mötte som jobbade där verkade glada, trevliga och sammansvetsade som team. Oavsett rang. Den yngre läkaren som var ensam denna gång var som en kompis. Jag uppskattar en sådan relation. Där jag får berätta först. Där vi kan skoja lite om annat. Där jag vågar fråga om ”allt”. Ett riktigt proffsig mottagande på alla plan. 🙂

Mitt problem var att jag var mitt inne i förberedelser för en eventuell flytt någonstans. Jag var ensam hemma på dagarna och jag vågade inte ringa mina doktorskompisar och be dem lyfta kartonger hemma hos mig. Någonstans går gränsen.
Tyvärr var jag i samma trista läge när vi nådde Visby. Det var två trevliga gotlänningar som skötte själva flyttningen. Men det var givetvis vi som bar lådor inomhus under flera veckor.
Jag dröjde för länge innan jag tog kontakt för detta dilemma. Jag har ju oturen att ha andra defekter också som jag rangordnade högre.

Inte första gången på dessa trettio år som jag träffar på en ”ickecortisondoktor”. Däremot var det första gången som han gick på artros-spåret. Tur att han inte frågade om jag golvat någon granne på sista tiden.

Röntgen på måndag. Sedan blir det såklart direkt till ”avdelningen som skär i människor”. Min chans från när jag var på väg till kirurg i Varberg och hade tränat stenhårt på att fixa mitt finger själv – kommer inte att fungera denna gång. Då handlade det om bara ett finger och jag kunde beställa tid hos ”knivmannen” som insåg att mitt finger fungerade alldeles utmärkt. Det behövdes ingen operation. Operationstiden ställdes in.
Denna gång har jag kämpat hårt med allt. Vid ex. påtagandet av strumpor har mina lillfingrar fått göra grovjobbet under flera månader. De har tackat mig med att börja strula de också liksom andra fingrar. Ta av lock. Öppna förpackningar. Listan kan bli hur lång som helst. Min uppfinningsförmåga har fått jobba hårt för att lösa uppgifter när jag varit själv hemma.
Oftast glömmer jag bort handikappet. Jag har den förmågan när jag börjar tänka och jobba med annat. Det har mest varit när jag vaknat som jag helst velat somna om för att slippa vara vaken. Efter några skojkommentarer och lite varmt vatten har dagen kunnat komma igång. Men sista veckorna, när fler fingrar strejkar börjar även jag ge upp. Jag har googlat och sett att det handlar om 10-15 minuters ”arbete” med varje finger. Någonstans stod det att man kunde få ha musik i lurar. Ja tack! Jag vill inte höra talas om läbbiga repliker. Inte heller kan jag  peka finger mot teamet och be dem hålla tyst.

Oddsen är sämre för diabetiker. Det kan bli problem med att återställa full sträckförmåga.
Ibland är det tufft att leva. Men först röntgen.
Hoppas de inte hittar något annat fel. Hade jag fått cortisondoser i mina TVÅ strulande fingrar för några veckor sedan hade jag varit frisk tills nästa gång jag gör något olämpligt. Men jag har insett att jag inte bestämmer. Om jag inte tar flyget till … 😉

Ps. Det har blivit tuffare och tuffare att redigera foton till mina två bloggar. Jag har försökt begränsa tiden framför dator och tangentbord. Mina besök på Blogglandia har blivit färre.
Ps 2. På min blogg  https://gotlanduppochner.com/  har mitt mål varit att inte gnälla alls. Där finns ingen kategori för det. Välkommen dit på besök. Kanske finns det någon kategori som passar dig. Fler kommer att dyka upp i framtiden. Snart är vi redo för vårutflykter på den fantastiska ön.
Ps 3. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 🙂

Sköt om dig! Gör det bästa av varje dag! ❤

Frozen shoulder / Frusen skuldra

Det var inget aprilskämt som leverades av den trevliga sjukgymnasten den 1 april. Jag hade fått en ny kompis att ta hand om i min kropp. Först berättade jag om mina två klantepisoder.

1. Jag ramlade i trappan i november när jag gick i mina nyinköpta Birkenstock och slog i höger axel.
2. I januari regnade det ner föremål i olika storlekar av olika material på mitt hjälmlösa huvud i köket, när jag öppnade dörren till frysen. Orsaken var en duktig, ung bagerska och en inte lika duktig ung ”städerska” som skulle ställa tillbaka saker snyggt och stänga dörren till förvaringsskåpet ovanför frysen. Mina gamla snabba reflexer blev min undergång. Jag ryckte till med högerarmen och upplevde en stark smärta i överarmen.

Jag har fått riktigt ont vid liknande situationer under de följande veckorna, då jag snabbt ryckt bort armen eller klantat mig. Men det var när värken började käka upp min nattsömn som jag äntligen kontaktade vårdcentalen. Inte fick jag träffa en doktor, trots 35 minuter i telefonkön. Detta är ingen gnällblogg, so be happy. 😀

Nu har jag googlat och läst på. Vad spännande. Så mycket jag lärt mig. Orsaken till tillståndet är okänt. Det klassificeras i Icke traumatisk frusen skuldra och Traumatisk frusen skuldra. Snabb matteräkning. Där vann jag ett helt år när det gäller sjukdomsförloppet. 😉 Jag som kan relatera till mina skador har alltså en Traumatisk version. Vad som händer är att den inflammerade ledkapseln skrumpnar, vilket leder till rörelseinskränkning och smärta.

Jag läser om tre faser och börjar känna mig som en måne som helst vill bli full. I fas ett tilltar stelheten och smärtan blir värre och värre under 5-6 månader. Tack för den. I fas två är stelheten kvar men smärtan minskar gradvis. I fas tre sker läkningen. Jag kan alltså klara mig undan med ett år jämfört med den icke traumatiska som har ett normalförlopp på två år. Vilken vinst. Jag tror jag firar med att köpa en trisslott. 😉

Statistik: Tre av hundra får sjukdomen. Vanligast bland kvinnor mellan 45-74 år. För män gäller tidsintervallen 55-64 år. Jag har alltid varit före min tid. Eller inte. Jag minns när jag stod med Bonniers uppslagsverk och konstaterade att diabetes ett, barndiabetes, fick man innan 25 år. Jag andades ut när jag hade 6 års marginal och hoppades slippa sprutor och tyckte synd om mig själv som skulle få hoppa över min dagliga dos av Budapestbakelse. 😉

Symptomen känner jag igen. Ofta gör det mest ont när man ligger och ska sova. Det står överallt om relativt lindriga besvär till mycket besvärande med natt- och vilovärk. Jag tror att jag kommer att bli riktigt duktig i min vänster under de närmaste månaderna. Den handen och armen kan jag lyfta högt upp i skyn och plocka äpplen med. Min högra kommer inte långt innan den fastnar och jag får lust att skrika högt. Det ser rätt festligt ut om jag tittar mig i spegeln. Jag trodde inte det var så illa. Är så van att kämpa i min vardag med allt annat.

Men jag har en hemlig plan för min nya vän Frozie. Vi får se om hon gillar den? 😉 Jag återkommer om resultatet. Till dess tränar jag på mina fyra medskickade övningar. ”Vända bok i blad”, ”Fingerklättring”, ”Rita fjärilsvingar” och ”Pendelövning med en fylld vattenflaska”. För nattfridens skull, hoppas jag att Frozie och Melissa kan vara lite mer tysta på nätterna så jag kan få snarka i fred. I omgivningen finns det de som säger att jag gör det. Det måste däremot vara ett försenat aprilskämt. 😉

 

 

Fel utseende

Efter en jobbig natt fick jag nog. Värken var intensiv i högerörat där jag har ett rör inopererat. Solveig lyste med ficklampan och konstaterade att det fanns en stor gul sak på röret. En ovälkommen vaxpropp som irriterade. Jag beställde en tid på Vårdcentralen. Fick komma på en gång. Sköterskan berättade att doktorn ville att hon skulle ta två blodprov innan jag träffade honom. Hon stack till i mitt finger. Jag berättade att det var i min vilande hand. Eftersom jag är diabetiker brukar jag sticka mig i samma hands fingrar i en månad. Sedan byter jag så att fingertopparna får vila en månad. En rättvis fingertoppskänsla för min kropp.
Jag är nyinflyttad. Har bott i Skåne förr, men min halländska har fått följa med i bagaget i alla år. Sköterskan hade inte tid att lyssna på mitt småprat. Eller hade hon också en vaxpropp? Jag blev hänvisad till ett annat rum där jag skulle vänta på att han, doktorn kom. Efter en stund stack sköterskan in näsan. Hon såg riktigt orolig ut. Tog det lätta först.
”Sänkan är normal. Men ditt blodsocker är lite… lite mycket… i normala fall ska det vara…”
Sköterskan såg som hon sålt smöret men tappat pengarna. Flackade med blicken. Jag hjälpte henne på traven så att hon slapp komma med det trista beskedet att jag drabbats av diabetes. Berättade att jag var diabetiker sedan många år tillbaka. Med ens såg hon lättad ut.
Det kom ingen han. Istället öppnades dörren och in kom en söt grönklädd kvinna med hästsvans. Jag har alltid varit knäsvag för fladdrande hårsvansar. På tjejer i alla åldrar. Hade jag inte varit lyckligt gift så hade jag nog glömt både värken i örat och att jag hunnit bli tjugo år äldre. Eller var hon verkligen redan en doktor? Möjligtvis fotomodell.
Doktorn var inte det minsta intresserad av att titta i mitt öra.
”Har du märkt hur konstig du ser ut i ansiktet? Har du sett ut så länge?”
Egentligen är det rätt fult med hästsvansar. Djuriskt. Hon kanske är veterinär? Smutsig lite överallt. Definitivt inte torr bakom öronen.
Jag försökte avväpna henne med gammal charm och humor. Hjälpte föga.
”Jag har gjort borrelia prov som var negativt om det var det du fiskade efter.”
”Res dig upp och gå och titta dig i spegeln. Vad ser du?”
”En man som håller på att bli gammal. En spegel ljuger aldrig.”
”Du har ingen anhörig i närheten?”
Solveig kallades in från väntrummet och undrade vad jag nu gjort för dumt. Bitit doktorn i örat? Istället fick hon stå till försvar för mitt utseende. Hon stod fast vid att jag sett ut sådan alltid.
Stackars mamma tänkte jag ironiskt. Föda en ful gammal gubbe.
Till slut fick doktorn en stund över för att titta i mitt öra. Vi gick iväg en lång bit till ett rum med möjligheter. Jag bakom den fult svängande svansen. För att inte göra något dumt hade jag händerna på ryggen under promenaden, men det kliade som ett otäckt eksem i min högerhand.
Jag fick sätta mig ner i det nya trånga rummet. Doktorn tog fram en apparat med en lång sladd som hon snubblade på, började sedan stressigt leta runt i vänsterörat. Blev småsur på mig för att det var fel öra. Jag som trodde att hon skulle jämföra. Dra lärdomar inför framtidens karriär. Aha! Så ser ett normalt öra ut hos en man som ser konstig ut. Doktorn tog i ända från tårna. Stönade. Spottade ut några ord som inte finns med i SAOL. Försökte två gånger innan hon gav upp. Den gula ostbiten satt stenhårt fast på röret. Vägrade att flytta på sig en millimeter. Hästsvansen ändrade sig tre gånger innan det slutade med droppar och penicillin, trots att det inte var någon öroninflammation. När jag kom hem blev jag nästan helt döv på örat. Under tio dagar hörde jag bara det jag ville höra. Vissa viktiga fraser nådde inte fram. ”Har du tömt torktumlaren? Satt igång diskmaskinen? Ringt det viktiga samtalet? Vill du ha en smaskig efterrätt?”
”Ja. Gärna.”
”Gå och töm torktumlaren då.”
Nu är det bara att hoppas att jag lyckas. Jag ska ikväll när jag går förbi hallspegeln hoppa fram från sidan, och överraska vaxproppen. Tanken är att ostbiten ska bli så rädd för spegelbilden att den desperat hoppar ut av ren självbevarelsedrift. Risken finns att det blir stroke. Remi är trots allt en halv seger. 😉

Extra. En specialistläkare på öron-näsa-hals sa vid ett senare besök att det är absolut inget fel på mitt utseende. Jag är inte helt symetriskt efter att en skalpell jobbat sig igenom hudlagren vid en halsoperation. Ibland kan det vara nyttigt att behålla sina åsikter för sig själv. Jag sa aldrig till hästsvansen att jag tyckte att hon var söt och sedan trist jobbig. 😉
Extra, extra: Hästsvansläkaren tillhörde inte den ordinarie styrkan utan var inlånad från en annan skånsk ort denna lördag. Förhoppningsvis kommer vi inte att träffas någon mer gång.

En bloggstatist har ordet

Nu är en av oss i Familjen en halv Ystadbo. Det finns två krav för att bli en fullfjädrad.
Ett: Ska bli döpt av gamla brandsprutan på torget en lördag på sommaren.
Två: Ska ha deltagit som statist i en Wallanderfilm.

Igår förekom fyra stora aktiviteter som jag ser det i vår fyrapersonsfamilj.
Ett:  Någon lekte bland en massa vilda djur på en djurpark mitt under skoltid fast djurparken är stängd för allmänheten och inte öppnar förrän till våren.
Två: Kurt Wallander hade en dejt med en ung snygg kvinna på Ystad Teater. Hela den anrika teatern var fylld till sista plats.
Tre: Det var sista chansen för dem som ville ha en influensaspruta instucken i överarmen.
Fyra: En vit Volvo åkte mellan dessa aktiviteter mestadels i höstmörker som en svart gratis-Taxi. 😉

Jag Bosse Lidén älskar Kurt Wallander i bokform. Jag har läst böckerna i rätt ordning i tre omgångar genom åren. Fläskkvartetten som uppträdde på scenen kunde jag stått ut med även om de körde samma två låtar gång på gång.

Vår yngsta dotter Lizette drog vinstlotten. Hon fick chansen att vara statist i en svensk Wallanderfilm. Lizette berättade att hon satt två rader från Christer Henriksson. Hon på rad tre. Han med sin dejt på rad fem. Kanske hamnar hon med lite tur på slutbilderna. Vem vet. Vi får se när filmen är färdigklippt och kommer på TV. Titeln är ännu inte bestämd. Lizette berättade att det kändes en aning konstigt att applådera och titta mot scenen när det inte fanns något band där uppe. Detta var extrascener. Hon hann även applådera samma två låtar flera gånger innan dess, enligt anvisningar från en man som gjorde gester.

Med tanke på att jag förekom i två av de fyra stora aktiviteterna igår borde jag haft femtio procents chans att få vara med på djurparken eller allra helst i teaterlokalen. Tänk om jag hade varit mer framåt då kunde jag skickat en statist till vårdcentralen för sticket. Om jag varit mer förmögen kunde jag haft privatchaufför för alla avlämningar och hämtningar av två döttrar och några kompisar. Om jag hade haft mer fantasi hade jag rusat in på Ystad Teater till rad fem och tipsat Christer om min bloggadress. Det här börjar bli rörigt. Hur ska jag komma ur detta? Såhär får det bli. Det är en statist som skriver just nu. En tvättäkta bloggstatist. Eller en robotstatist. Imorgon ska Bosse Lidén berätta en hemlighet för dig läsare. Det handlar om en söt blondin som hans hjärta klappade lite extra för och en låt som han förknippar med henne.

Det börjar bli spännande i ”Bonde söker fru”. Snart är det inte många tjejer kvar på gårdarna. Någon är fortfarande okysst om nu inte skånebonden åkt runt på gårdarna mellan inspelningarna och passat på och bytt munbaciller. Sitter och funderar på en viktig grej. Undra´ om det rör sig om äkta bönder eller om det är inhyrda statister? Det löser sig. Programledaren Linda ska äntligen få min bloggadress ikväll. Tänk som kvinnan längtat. Den som väntar på något… 😀