Min musiksmak – dina sex chansningar

Fråga 1: Vilka fem låtar tror du jag gillade/gillar bäst?
Fråga 2: Vilken av dessa fem tror du var min favoritlåt?

Facit: De fem jag gillade mest var nummer: 3-4-5-7-11 och min favoritlåt av dessa var See You med  Depeche Mode.

Personligt om disc 1
Jag gillade Queen och har några klassiska LP-skivor med kultgruppen. Har också varit på ett par av deras konserter. Men låten ”Body Language” har jag aldrig gått igång på. Tycker den är tråkig.
Det var inga problem för mig att välja ut mina fem favoriter och framför allt ingen tvekan om vilken av kvintetten som var min absoluta favorit.
Jag var såld redan när jag hörde ”See You” första gången. ❤
Minns att jag flög till Cypern någon vecka senare. På ett mixat kassettband spelade jag ofta tillbaka till Depeche Mode-låten, som gav mig välbehagsrysningar.
Mitt ressällskap och jag var på två olika planeter. På dagarna hade vi jättekul. Det fanns inte tid för egna funderingar. På kvällarna och nätterna bytte vi livstempo. Han var fri som en fågel. Själv hade jag fallit pladask och blivit nykär på hemmaplan ett par veckor innan avresan. Vid lämpliga tidstillfällen avvek jag från diskoteken/nöjesställena. Minns tydligt en lång promenad på flera kilometer i mörkret längs grusvägen utan vägbelysning, där jag fick ta mig ner i den okända dikeskanten, när ett fordon med bländande helljus dök upp. Jag hade sällan vett att vara rädd i de åren.
Som sällskap med mina då starka ben, nynnade jag på ”See You”. Tankarna flög iväg några hundra mil norr ut från Ayia Napa.
Till saken hör att jag även lyckades med bedriften att bli kär i ön Cypern under denna resa och återkom dit flera gånger. Blev till och med erbjuden ett jobb på ön mellan oktober-april. ”Vakta” minigolfbanan var huvudsysslan. Själv drömde jag om att ostörd skriva en debutroman och svalka mig med ett Medelhavsdopp då och då. När jag inte slog spik efter spik.
Låten kan du lyssna på längst ner. Lånat från Youtube.

Tabell ”fem favoritlåtar”, 1-20:
1. Annika Sohlin, 8 p.
2. Lena Wik, Kerstin Johansson, 7 p.
4. Gunnel Moberg, Primrose, Lisbeth Ahlskog, 4 p.
7. Ethel Hedström, Minton, Ingela Nilsson-Harrysson, Gun Toresson, Pia Boman, Eva-Lotta Nilsson, Gunilla Wahlberg, 3 p.
14. Göran Nilsson, Znogge, Ditte Akker, Kicki Olsson, Wiolettan, Marie Kristoffersson, Susan Josephson, 2 p.
21. Eva Rohlén, Maj Johansson, 1 p.

Tabell ”favoritlåten”, 1-20:
1. Lena Wik, 1 p. (Svarade först)
2. Annika Sohlin, 1 p.
3. Kerstin Johansson, 1 p.

Poäng som du tar med dig under alla tjugo tävlingarna:
0-5 poäng på min första fråga.
0 eller 3 poäng på min andra fråga.
1 bonuspoäng till de fem som först lämnar en tävlingskommentar.
9 poäng är alltså max vid varje tillfälle.
Tävlingstid:
Jag kommer att lägga in två ”tolvlåtsval” i månaden.
De udda skivnumren avslutas klockan 23:59, den femtonde i den aktuella månaden.
De jämna skivnumren avslutas klockan 23:59, det sista datumet i januari-oktober.
Priser:
Fyra Skrapkryss. 😊
De tre som ligger i toppen i sluttabellen får var sin lott.
En lott till den som prickar in flest favoritlåtar. (om det är lika vinner den som nådde ”högsta” siffran först. Se kommande tabeller).

Fotnot:
Tack för att du läst. Jag svarar med en symbol på eventuella kommentarer. (som jag tacksamt läser) Snart är det dags för disc 2. 🙂

 

 

 

 

Nu är det min tur

”Har ni redan börjat med korsordstävlingen 2017? Varför sa ingen till mig? Jag fick ju vara med förra året. Har till och med en egen blå kategori till höger med mitt namn; Svante. Själv är jag färgblind. Istället låste dumma Bosse in mig i en monter med en massa jobbiga kryp. Måste varit för det där bildspelet och att jag tänkte sladdra till er om Facit i tävlingen.”

” Lite var det även för att Bosse tyckte att jag inte tryckte på rätt tangenter. Det fann ju för björnligen inga blå tangenter.”

”Sedan anklagade han mig för att jag fuskade i kortspel. Han är värre än min kompis Stefan Elefant. Det måste varit för tusen år sedan.”

”Nu ska jag avslöja en sanning. Varje morgon var det jag som fick spruta brunfärg på de tre töntarna. Tacka vet jag att vara naturligt brun.” Brum Brum på dig”

Det tog tre dagar …

… längre behövde jag inte vänta förrän det låg två fina vykort i vår svarta låsbara låda. Avsändarna får var sin bonuspoäng för sin sommarläxa. 🙂 Då är vi igång på riktigt.

Egentligen hade jag tänkt göra en massa ärenden i stan idag. Jag hade gjort en tjusig lång lista på viktiga saker. Allt från att köpa, beställa, besöka, forska, fika, fotografera, njuta till …
”Pappa! Har du tänkt på att det är student och utspring snart?”
Det hade hennes pappa inte. Men jag fick en Flashback till förra årets stress som slutade med att jag slängde in bilen på fel ställe för att hinna till ”trappan” i tid. Jag hade absolut ingen lust med en repris detta studentfria år med att snurra runt med bilen i vår trånga vackra stad.
Nästa år är det dags igen för studentfirande i familjen Lidén. Men då blir det i Simrishamn.

Ska jag? Ska jag inte? Självklart ska jag se Frankrike leka med Rumänien i öppningsmatchen. Blir det ingen etta på den matchen är det goodbye direkt med tipset.

Imorgon borde vi provköra någon bil. Hur kul är det? Är det någon som vet vilken sida av vägen man ska köra provbilar på? Är det samma som på Cypern vet jag ungefär.  Kanske bäst att gardera som på tipset och lägga sig i mitten. 😉

En bil med ett stort H

Ett stort H fanns klistrat överallt i slutet av sextiotalet. Den gången informerade klistermärket om att vi snart skulle börja köra på höger sida på vägarna. Om vi ville göra som de flesta andra i trafiken från och med en söndagsseptemberdag i Sverige. 😉

Flera år senare handlade det om något annat inom trafiken. Vi skulle tillbaka till den andra sidan av vägen. Jag och Solveig hade tagit flyget till Jersey, en av de Engelska kanalöarna. Ön som lockade med blomsterprakt, Europas lägsta brottslighet, god mat och mängder av sevärdheter. Jersey är ingen stor ö till ytan. Det skulle för den sportige inte vara några större problem med att cykla runt hela ön på en dag. Ändå valde vi att hyra en bil. Vi bad om att den skulle finnas till hands utanför hotellet. Biluthyraren kunde inte lova att uppfylla detta önskemål. Kanske var vi tvungna att lösa ut den redan på flygplatsen.
Jag lovade att stå för körandet under semestern. Jag var den enda av oss som hade erfarenhet från mina cykelpass i barndomen och från alla mina besök på Cypern. Solveig hade aldrig ens cyklat på vänster sida. Jag har en ung fru, eller så har hon en gammal man.
I flygplanet dukades maten fram i de små facken. Efterrätten var godast. Tiden var ovanlig för mitt intag av mat som diabetiker. En frisk person har ett blodsocker mellan 3-7. Jag hade toppnoteringen 20 när vi landade. Givetvis stod bilen, den fina Ford Escorten, och väntade på oss utanför flygterminalen. Det var bara för mig att hålla god min och sticka in nyckeln i rattlåset. Motorn spann som en välmående katt, när jag styrde iväg mot huvudstaden St Hellier.
Först letade vi upp en bensinmack. Pålästa som vi kände oss, visste vi att bensinpriset låg 75 procent billigare än vad vi var vana vid hemifrån. Det var betjäning på macken. En trevlig man kom ut och undrade hur många liter vi ville ha.
Det kunde vara skönt att slippa tanka fler gånger. Vi hade semester. Jag sa full tank.
”Sure?”
”Yes.”
”Hur länge ska du stanna?”
”En vecka.”
”Är du säker på att du ska ha en full tank?”
Hörde han dåligt? Skorrade min skolengelska falskt? Tänk om han var senil. Vad skulle jag svara om han frågade en tredje gång? Det var en billig tankning tyckte vi först. När vi lämnade tillbaks bilen efter en vecka stod mätaren fortfarande högt upp. Det skulle tagit flera veckor att köra slut på en full tank bensin. 🙂
Nu vinkade vi hej till bensinmackskillen och fortsatte mot huvudstaden. På flera ställen fanns det en hög mur längs vägkanten på de smala slingrande gatorna. En otrolig trafik. Alla verkade vara ute och köra bil samtidigt. Hur många bilar fanns det i varje hushåll? På landsvägen gick det bra. Solveig var en duktig kartläsare. Hon berättade i god tid när jag skulle svänga. Det var i rondellerna det blev problem. Då var det meningen att jag skulle tänka tvärtom när bilarna dök upp från fel håll.
På varje hyrbil fanns det ett stort H (Hire) så att de infödda kunde hålla koll på oss gäster. På kanalön Jersey är befolkningen genuint artiga. Varje år delar de ut pris till den trevligaste invånaren. Alla vi mötte under veckan verkade satsa på att bli kandidater till priset. I de flesta situationer var det trevligt med all vänlighet. Vem tackar nej till gratis omtanke under semestern? Det var bara otacksamma Bosse Lidén som vädrade en annan åsikt bakom ratten i en bil med ett stort H synligt för alla medtrafikanter. Vi närmade oss äntligen St Hellier . Den sjuttioelfte rondellen låg framför bilen och jag började bli sammanbiten. Tyvärr hade Solveig tappat bort sig på tätortskartan. Jag blev därför glad när jag såg att det stod två bilar stilla framför oss. Kartan låg uppvikt i Solveigs knä. Jag böjde mig ner och försökte hjälpa till att hitta adressen till vårt hotell. Då ljöd en tuta bakom mig. När jag höjde blicken förstod jag anledningen. Båda bilarna framför oss var hyrbilar. En öbo hade stannat mitt i rondellen och släppt fram dem. I backspegeln såg jag en annan H-bil och en dam med ett bestämt utseende. Det var bara att lägga i ettan och svänga vänster i rondellen och med ett påklistrat leende tacka chauffören som snällt stod kvar inne i rondellen till höger.
I denna stund befann vi oss på en okänd plats och jag funderade på meningen med semester och saknade livet därhemma. Vid vägkorsningar var det samma artiga visa som vid rondellerna. Ingen tid fanns för några dyrbara sekunders gemensamt letande på kartan. Bara tacka och rulla vidare. Ingenstans såg vi några parkeringar. Vi fick snurra ett bra tag innan vi matta hittade till hotellet. Då stod H definitivt för hungriga. Hyperhungriga. Hur högt mitt blodsocker var då vågade jag aldrig mäta. Istället kämpade jag med att få in den högerstyrda bilen mellan två andra bilar, på det trånga utrymmet. Först efter det blev det en underbar vecka som vi minns med stor glädje. Härliga utflykter i bilen med stort H.

Tävling, Plagg FYRA; Ayia Napa

Denna fiskeby på Cypern var inte stor första gången jag kom dit. ”Ska ni verkligen åka dit?” frågade kvinnan på resebyrån och tittade förvånat på mig och min kompis. Numera kan jag Medelhavsön på mina fem fingrar och tyvärr är det ingen liten lugn sovande by längre. Bara under siestan. Däremot kan jag med en snabb vespa och en välpackad fikakorg, hitta till små romantiska nästan orörda badvikar, där vattnet är kristallklart.

Jag tvekade en stund innan jag sa nej till erbjudandet om att ta hand om minigolfbanan från september till april. Kanske var det ett felbeslut. Då.

Tävlingsregler: Se plagg ETT till TRE.

Ha en fin måndag.

Måste du köra så långsamt?

”Snabbare. Måste du köra så sakta?”
De högst oväntade orden kom från min fru. Solveig hade aldrig sagt denna mening förut i vårt gemensamma liv. På landsvägar pratade hon mest siffror.
”Tusenett, tusentvå, tusentre.”
Jag känner till att det har något med avstånd att göra. Jag försvarade mig alltid med att jag höll på att påbörja en omkörning. Ibland gick hon ett steg längre.
”Vilken snygg ring hon har på ringfingret.”
”Vem?”
”Hon som kör i bilen framför oss”, svarade Solveig syrligt.
Pikarna duggade då som ett lätt vårregn. Nu var det ett helt annat tonläge i rösten. Mer åt det desperata hållet.
”Vi kommer ingenstans. Går inte bilen snabbare? Har du verkligen gasen i botten?”
Samtidigt som Solveig slängde ur sig replikerna grep hon hastigt tag i instrumentbrädan med jämna mellanrum.

Vi var på väg i mörkret mot Halmstad. Jag var knappt vaken. Hade blivit väckt mitt i en dröm. Solveig stod lutad över sängen med en handduk runt håret. Hon såg oförskämt pigg ut. Precis som hon sett ut någon timme tidigare när vi höll på att avsluta målningen av en vägg. Då var jag så trött att jag lämnade över avslutningen med att ta bort maskeringstejpen åt henne. Det var första gången på flera veckor som hon var piggast av oss två.
”Det är dags. Vi måste åka nu.”
”Åka? Vart då? Varför? Jag var just på Cypern.”
”Vattnet har gått. Värkarna kommer var tionde minut.”
”Det är klart att vattnet… du har duschat… det finns Alvedon i medicinskåpet till höger.”
Längre kom inte mina osorterade tankar och ord. Verkligheten började tränga igenom mitt omtöcknade tillstånd.
”Varför har du inte väckt mig tidigare?”
”Du sov så gott. Jag tänkte att jag hinner duscha först.”
Jag flög upp ur sängen så snabbt att blodtrycket inte hann med. Vimsig hoppade jag i kläderna. Det var tur att vår BB-väska var packad sedan en vecka tillbaks. Jag ringde mamma i Halmstad. Meddelade att vi skulle vara där med Jennifer så snart som möjligt.

Solveig hade städat upp. Hon hade som sagt inte känt sig så här pigg på flera månader. Istället för att sova hade hon läst en lång stund i en Maeve Binchy-bok. Då mitt i en rad hade den första värken slagit till. Sedan hade vattnet gått i duschen.

Det gick lätt att väcka vår tvååring. Jag satte på vår äldsta dotter en overall utanpå pyjamasen och bar ner henne sovandes till bilen. Hon sov sedan lugnt vidare trots den ovana platsen i baksätet. De närmaste åren skulle framsätet vara upptaget…
Den första etappen var till Båstad. Nu hade jag vaknat till på ett behagligt sätt. Solveig satt tyst bredvid mig medan jag började njuta av bilfärden där vi gled fram under natthimlen med sina tända stjärnor. Det här borde vi göra oftare. Bara dra iväg i natten när andra sov. Jag började nynna på någon passande melodi och höll lagligt hastigheten genom ett nattomt Båstad.
Utan pardon slängde sig Solveig framåt efter sin första bilvärk. Det ska sägas att min fru är en mycket tålig person. Det där såg inte kul ut. Värken klingade av efter en stund. Det blev åter tyst och fridfullt. När vi fortfarande inte kommit ut från lilla Båstad slog nästa värk till. Det kunde inte gått många minuter. Mitt hjärta gjorde en volt. Plötsligt kändes det som en mycket lång resa till Halmstads förlossningsavdelning. På E6:an upplevdes varje kilometer som en mil. Skräckslaget tänkte jag på de reportage jag läst om män som fått förlösa sina kvinnor i bilen. Min utbildning till bibliotekarie innehöll inga kunskaper i ämnet. (Detta var livet innan vi köpte en mobiltelefon. Vår första köpte vi fyra månader senare). Det snurrade det ena skräckscenariot efter det andra i mitt huvud om saker och bilder jag tjuvläst och sett i veckotidningar. Desperat trampade jag gasen i botten. Jag var rädd att pedalen skulle gå igenom golvet och att jag skulle få springa som Fred Flinta brukade göra på TV när jag var liten. Hm! Kanske skulle det gå fortare? Nej. Jag var en gammal sprinter. Detta var ett för långt avstånd. 😀
Solveigs värkar kom allt tätare. Hon hackade som en skiva som hängt upp sig.
”Kö… KÖR FORTARE! Snälla du! Jag kommer att göra vad som helst för dig om vi kommer fram NUUUU!!!”
Tänk om jag åtminstone haft med en gömd bandspelare. Då kunde jag dragit nytta av inspelningen en annan gång. Med skrikande däck nådde vi till slut mammas hus. Hon stod beredd utanför och tog emot ett sovande paket.
”Ska det göra så här ont”, stönade Solveig och sökte stöd hos sin svärmor.
”Vänta du bara”, svarade min mamma uppmuntrande och ärligt med glimten i ögat eftersom hon visste att Solveig inte är någon vekling i normala fall.
Ett bilfritt Halmstad lotsade mig fram sista biten. När vi kom in var min fru redan öppen fem centimeter. Två timmar senare var vi lyckliga tvåbarnsföräldrar. Jag fick goda smörgåsar och champagne. Mitt sällskap var en trevlig sköterska som pratade om sina förlossningar. Återigen var jag en stund senare lämnad ensam med ett nyfött barn. Jag började bli van. Förra gången var det mitt på dagen. Nu låg vi där i mörkret och bekantade oss med varandra. Jag berättade en del osanningar och en och annan sanning. Den om att det fanns en mamma någonstans i lokalerna, som skulle bli sydd var sann. Den om att mamma tagit en restresa till Cypern var mindre sann. Det är inte orden som betyder något i det läget. Det är ordrytmen och närheten som är viktigast. Att det lilla undret är friskt. Att allt är med i leveransen.  ”Vi ska nog klara oss själva vi två brunögon. Några timmar till. Vill du ha lite Champis?”

”Den smärtan var inte att leka med. Att föda barn med kejsarsnitt är ingenting om man jämför.” minns Solveig som om det var igår, trots att det nu gått fjorton år sedan allt detta hände.
Det är tur att vi män inte föder barn så ofta. Fast snart bestämmer sig nog de vise för att vi ska dela på graviditeten också. Det är bara en tidsfråga.

Tropiska nätter

20.9 grader. Jag gick direkt upp till mätaren imorse för att se om det hade hänt. När jag la mig sent var det 20.4 grader utomhus. Lovely. Första tropiska natten i Sverige i år. Inte konstigt att de olympiska lekarna i London fick konkurrens igår under den sena invigningen. Under hela kvällen gjorde jag täta utflykter till balkongen och till trädgården. Var tvungen att njuta av favoritläget. Suga på karamellen. Inte ens några trista mördarsniglar fick mitt humör att sjunka. Glatt lyfte jag upp dem med den lilla spaden och lät dem svalka sig i såpvattnet med sina andra orörliga släktingar. För att inte riskera att fastna i vemod gled tankarna istället över till den tiden då det kändes som om jag hade klippkort till Cypern.
Då blev det som en hemlig tradition att vi sista natten drog ut sängarna på balkongen eller på altanen. Aldrig frågade vi i receptionen om lov. Sådant gör man inte om det internationella språksvaret riskerar att hamna väldigt nära en oval siffra om man tänker procentchanser. Man väger sina duster. Dessutom kunde det störa deras arbetshumör. Inte bra om de hade en hel natt framför sig och sedan skulle komma hem irriterade till sju nyvakna små barn. Man måste tänka på andra.

Ibland smittades det. Några trevliga hotellgrannar blev avundsjuka och ville ha hjälp med trilskande sängar som upplevdes som större än dörröppningen. Jag har säkert tusen underbara minnen kvar från de resorna, men om jag tvingas att välja vilket som var bäst skulle definitivt dessa sista nätter komma högt upp på listan. Minnena av att ligga där tyst och titta upp på stjärnhimlen. Känna de ljumma vindarna smeka de bara benen. Lyssna efter spännande ljud. Fantisera om läten. Allt förstärks i tystnaden och i det kompakta mörkret. Helst ville vi stanna tiden. Det lockade inte att ta flyget några timmar senare till ett osäkert nordiskt väder. Jag vet inte hur vi var funtade. Kommer inte ihåg att vi någon gång blev störda av funderingar om att någon från hotellpersonalen skulle upptäcka oss. Vi hade inte lust att slösa bort värdefull tid med negativa tankar. Eller så hade alla förståndshjärnceller semester också. Några seriösa måste ha varit kvar. Annars hade vi inte valt sista natten. Det hade inte varit hela världen om vi blivit vräkta. Semesterkassan var också slut. Vi hade artistnamn på alla resor. Man kunde säga att vi var helgarderade. Inbillade vi oss. Vi ungkarlssmarta individer. Inget kunde gå fel, livet var lätt och vi var okrossbara.

När min familj för några år sedan bodde i ett jättestort hus hände det också att vi gjorde en förflyttning av sovplatser. Om det på sommaren blev outhärdligt varmt i våra sovrum hamnade vi under några nätter på den inglasade altanen mellan våningarna. Barnen som då var små älskade att titta på stjärnorna och lära sig stjärnbilder. Eftersom vi bodde nära både en flygplats och havet såg vi ofta flygplan och båtar. Aldrig tillsammans men var och en på sin plats. Okej! Det hände säkert några gånger att jag försökte slå i tjejerna att de skulle titta på en stor båt på himlen. Men sådana skämt funkar bara en tid. Sedan får man gå vidare i livet. Utveckla strategin.
”Titta en rosa Elefant som flyger i en helikopter. Ser ni?”
”Var pappa?”
Solveig brukade i flera år säga att jag fick skylla mig själv eftersom hon ofta fick frågan unisont vid matbordet när fyra ögon vände sig mot henne.
”Mamma. Är det sant det pappa sa?”
Ibland kunde det hända att Solveig svarade: ”Ja denna gång är det faktiskt det.”
Jag skrev ordet IBLAND va?

Att se alla färgade lampor på båtarna var effektfullt. Jag hade första natten ingen aning om att så många stora och små farkoster samsades om utrymmet på havet nattetid. Tyvärr brukade den råa luften krypa in fram mot småtimmarna på altanen som påminde om de få tältnätter jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig varit förtjust i att tälta. Jag är för bekväm av mig. Gillar inte att vakna med ont i halsen och vara stel i kroppen.

Nyss hämtade jag YA i postlådan. Hann gå en kort promenad innan den första droppen kom som sedan snabbt fick sällskap av åtskilliga andra. Nu ösregnar det. Men inte inomhus hos mig. Vilken fantastisk uppfinning tak är…

Äntligen kom solen

Med åren blir man visare. Det är tryggt och vilsamt att veta detta. Man tar in fakta från sina och andras misstag. Läser djupgående rapporter. Ser nyheter. Oroas när man läser doktorsspalter och statistik över att hudcancern har ökat så markant. Helst hos dem som bor vid kusterna. Jag som älskar kusterna drog åt mig öronen över dessa ord i förra veckan. Tänkte några svettiga sekunder på ungdomens resor till Cypern där jag hällde på mig den ljuvligt doftande kokosoljan utan solfaktor. Det var som om huden kokade och levde sitt eget liv. Redan på första kvällen fanns det ingen som trodde att jag kom från nordliga Sverige. Jag hade så lätt för att bli brun. Någon gång var frestelsen för stor. Det kunde hända att jag spelade grek som försökte prata några ord knagglig svenska med en söt blondin från Norden. De kunde bli riktigt imponerade över hur snabbt jag snappade upp svenska ord som plötsligt bildade låååånga meningar. Jag kände mig så språkduktig.

Igår. Jag tog fram en plastpåse som vi haft med till Gotland. Där på ön hade vi sol men den var inte tillräckligt stark för att vi skulle behöva solfaktor. Nu låg den blå tuben kvar i en påse i mitt nattygsbord. Övergiven i fyra veckor. Jag hade visserligen sett den där några gånger men låtit den ligga kvar. Så skönt att slippa ropa frågan i trappan var solkrämstuben var. Ännu skönare att slippa höra svaret. ”Där någon i familjen la den sist.”
Jag tog på rejält. I ansiktet där jag annars aldrig tar. På bröst, axlar och även ner till benen. Struntade i baksidan. Saknar ändå de rätta orangutangarmarna och ville helst klara mig själv. Jag noterade vaket att det inte doftade ungdomens kokosdoft längre men lät mig inte nedstämmas.
Några timmar senare dök vår yngsta dotter ner, som en klubbad säl, på vår bäddade säng och skrek till. Det var fortfarande klarblå himmel så det kunde inte varit blixten som slog ner.
”Pappa! Varför har du fotvårdssalva i sängen? Föresten har du bränt dig. Du är alldeles röd på bröstet.”
”Vad sa du?”
Tydligen såg jag lite frånvarande ut. Eller så var det en blekhet i ansiktet som fick Lizette att glömma smärtan när hon höll upp den blå tuben.
”Pappa. Nu har du gjort något dumt igen? Jag ser det i din blick.”
”Jag vill helst inte prata om det.”

Idag är det ännu varmare. Jag chansar. Vad kan gå fel?
Allt?