Från rampljus till golvcell


Svante var mallig och pratglad när jag i torsdags väntade in stylisten. Han såg fram emot att få glänsa. Visste om att fotografen skulle dyka upp en timme efter stylisten. Likaså mäklaren. Framför sin björnnäsa såg han hur hela världen skulle kunna se honom på internet under de närmaste veckorna. Allt ljus var på honom. Precis som han alltid vill ha det. Han brukar gå hem hos det kvinnliga könet. ❤

Själv hade jag 45 minuter kvar tills jag skulle släppa in stylisten. Jag kom på att jag inte fick glömma att ta en husbild som skulle kunna bli tavla nummer 7 på väggen över våra gemensamma bostäder genom åren, sedan 1990.

Mina tankar fladdrade vidare till att jag skulle ta kort inomhus på alla vrår för att sedan ta nya kort när jag kom hem igen – 3 timmar senare. Då kunde Solveig få se och jämföra skillnaderna.
Bilden ljuger. Jag har inte protes istället för ett vanligt högerben. Tror jag. 😉

Här har du två exempel. Först hur det såg ut innan och …

sedan efter stylisten tagit sig en kort siesta. 😉

Vad fridfullt det var att äntligen varva ner efter alla måsten under flera veckor. Jag gick fem promenader vid havet vid olika ställen. Läste tidningen ordentligt. Fikade med utsikt över ett glittrande vatten.

Intressant att jämföra. Ingen av våra möbler eller tavlor hade bytts ut. Endast blommor och kryddväxter hade tillkommit. Sedan hade saker plockats bort eller bytt platser. Dukar är nog alla stylister allergiska mot. 🙂 Jag fick leka leken; hitta saker under några timmar. Det var inte förrän på kvällen när datorn ”tvärdog”, som jag förstod att sladden inte fanns i.

Jag insåg att det gått snart fyra timmar sedan … vad var det för ljud? Vem ligger på golvet och snyftar?

Stackars Svante och hans kompisar från vår dubbelsäng. Steget från rampljus till golvcell kan gå på en nanosekund. ”Stackars dig. Vet du vad Svante? Du vet att vi brukar flytta då och då. Din chans kommer. Nästa gång ska du se… 😉

Fotnot:
Jag svarar med en symbol. Vi jobbar vidare och har fullt upp. Som du kan se om du trycker på länken under är det två offentliga ”visningshalvtimmar” inplanerade. (du får gå via hemnet till mer beskrivningar på mäklarsidan.)
Vi blev taggade när vi läste på ”privat sida via dosa”, att vårt objekt hade 634 % mer visningar än genomsnittet i vårt bostadsområde. Detta är efter två dagar. Nåväl. Vem vet. Efter en vecka kanske vi istället börjar närma oss fryspunkten och ligger 1000 % efter. 😦
Det viktigaste är att det blir en smidig affär. Det kommer att bli tufft att lämna denna bostad som vi trivts så bra i. ❤  Vi sa just det nyss när vi satt i lugnet och åt balkongfrukost. En koltrast ville göra oss sällskap, men hann vända innan sin planerade balkongräckelandning. Den såg antagligen att det bara var dukat för två. 😉

En månad går fort. Jag har aldrig haft så långt mellan två blogginlägg.

https://www.hemnet.se/bostad/bostadsratt-4rum-akeshall-ystads-kommun-rotfruktsgatan-48-14095815

Annonser

Längtan

Längtan. Det är ett otroligt vackert ord med många inre bottnar. Fast jag åldras synligt på utsidan har jag kvar förmågan att kunna längta. Jag gör det numera med en ärrad touch. Låter aldrig saker skena iväg. Håller i en osynlig handbroms. Vetskapen om att saker kan gå fel finns ständigt i min närhet. På gott och ont.
Idag fick SolBo Förlag äntligen reda på att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska vara på väg. Om jag ska vara ärlig hade jag tröttnat på att gå in i aktuell mejlbox. Så många oräkneliga tittar i över en vecka utan resultat. Igår fick det vara nog. Resignerat gjorde jag bara ett par obligatoriska besök. I förmiddags satt jag och läste Ystad Allehanda under förmiddagsfikat. Då ringde den fasta telefonen. Jag tog med mig min rykande kopp, resten av fikat och gick ner och svarade. Det var min älskade moster Majsan. Hon undrade hur det hade gått, liksom många andra gjort i ett par veckors tid. Samtidigt som vi pratade om allt mellan himmel och jord lät jag fingrarna nästan av sig självt söka sig till Förlagets inkorg. Därför fick min gudmor reda på nyheten först av alla.
Handbromstänket. Kan ge ett bra exempel som jag tvingas förkorta rejält. Vi hade i sju månader längtat efter att få bo i ett visst hus. Vårt hopp hade pendlat mellan hopp och förtvivlan så många gånger. Lurade. Priset som hela tiden höjdes. Väntan. Tystnad. Vi letade andra objekt. Lämnade bud. Förlorade. Tvingades bo kvar i vårt redan sålda hus. Betalade dyr hyra. Så ringer mäklaren och undrar om vi fortfarande är intresserade. Vi låter generöst andra parten bestämma priset. Flyttdatum. Precis allt. Vi är så lyckliga. All den långa längtan efter en bra bostadslösning är över. Vi seglar fram på moln. Inför affärsuppgörelsen på fredagen får vi reda på att andra parten ska komma ett par timmar senare och skriva på. Skönt att slippa mötas öga mot öga. Vi köper en tårta med texten ÄNTLIGEN garnerat prydligt på grädden och tar med oss den till mäklaren. Skriver på alla papper. Betalar in ”startavgiften”. Åker direkt upp till Hotell Falkenberg Strandbad och firar en framgång som vi verkligen är värda efter allt slit, sjukdomar, cancer och död. Har en underbar weekend. På måndagen tar jag itu med brådskande ärenden. Flyttar barnens skolgång. Beställer besiktningsman m.m. Vår mäklare har börjat sin semester. På onsdagen ringer han hemifrån. Låter beklämd på rösten. En Bosse berättar för en annan Bosse om vad som INTE hänt. Namnteckningarna är inte på plats. Skulle först kommit dit på fredagen, ändrat till lördagen, måndagen, tisdagen. Nu hade säljaren tagit tillbaka allt utan en bra förklaring. Min namne är ytterst förvånad trots sin långa erfarenhet inom yrket.
Det där var en riktigt förkortad variant. En snäll variant. 😦
Kopplingen. Jag vill först se att böckerna hittar till rätt adress. Att det är rätt böcker. Att färgen på omslaget är 100 % likadan som på bilden som Jennifer tog och som vi är utlovade efter att ha betalt ett extra provtryck. Att det står på svenska och inte på danska. 🙂 Först då kan jag sätta dit ett ÄNTLIGEN på rätta stället. Då är min längtan efter att få ge ut en roman i hamn… för denna gång. 😀

Omslag äntligen

Bild

Bassäng i källaren

Ni som läste inlägget https://bosseliden.wordpress.com/2013/04/26/det-kan-bara-inte-handa-pa-riktigt/ tror kanske att detta bara kan hända en gång i samma familj…

Vi var på jakt efter en stor villa för några år sedan. Åtskilliga mäklare längs med västkusten kontaktades. Denna yrkeskår har en sådan fantasi, att Astrid Lindgren skulle ha kunnat få konkurrens i utlåningsstatistiken, om de istället använt sin fantasi till att skriva skönlitteratur. Vid ett tillfälle var det en gammal skola med lummig tomt. Vi parkerade bilen och skapade oss det viktiga första intrycket. Det var en fin vårdag och vi var klädda därefter. När vi kom till källaren insåg vi att vi hade behövt gummistövlar. Tvättmaskinen och tumlaren stod uppallade provisoriskt på träbitar. Golvytan var täckt av fem centimeter vatten. ”Dagens mäklare” blev stum och hans fantasi flöt iväg som en barkbåt i en bäck med vårström. Resten av boningshuset hade åtskilliga andra brister.
”Det här blir inte lättsålt”, sa jag ärligt när vi tog adjö.
”Nej, det har du nog rätt i”, höll han uppgivet med om.
Vi har skojat om episoden och om många andra visningar genom åren. Med distans till händelserna är det lustigt och även lärorikt.

Nu var det motsatt läge. Vi var själva säljare till ett stort gammalt hus. Spekulanterna stod inte i kö, men om tio minuter skulle två intresserade grabbar komma hit. Den ena hade varit här för några dagar sedan. Nu hade han ringt och undrat om han och hans vän kunde komma på studs. Som väl var hade vi storstädat dagen innan.
Jag och Solveig stod i bottenvåningen och hade allt under kontroll. Trodde vi. Solveig hade även sopat och gjort fint nere i vår källare på etthundrasextio kvadratmeter kvällen innan. På kvinnors vis ville hon nu lägga en sista hand över verket.
”Jag går ner och sätter upp källardörren och släpper in frisk luft.”
Jag njöt av att slippa stressa som i förra veckan när vår mäklare ringde och ville ha dit ett Stockholmspar på momangen, som skulle vidare med ett flygplan strax efteråt. För många sådana samtal kan skapa elaka magsår. Nu tittade jag ut genom fönstret och undrade vilken bil som skulle blinka höger mot vår parkering. Sikten skymdes plötsligt av Solveig som med en vild blick i ögonen stod och gestikulerade med hela överkroppen.
”Det är översvämning i källaren. Det är vatten över trösklarna. Ring återbud!”
Det sistnämnda var orimligt. Ingen skulle svara på hemtelefonen. Möjligtvis i mobilen på den bil som just nu körde in på vår parkering.
Äntligen fick vi användning för den pump vi köpt för att ha utifall det blev skyfall någon gång. Grabbarna var hur coola som helst. De stövlade in utan stövlar och letade istället efter möjligheter i källarrummen.
Orsaken till fadäsen var Solveigs städiver kvällen innan. Hon hade lyft på flottören och gjort rent i den stora golvbrunnen. Sedan hade inte apparaten kommit på rätt plats. Tur att det inte var ösregn under natten. Tänk om det varit den fisförnäma dam som varit spekulant dagen innan. Hon som hade spankulerat omkring på parkeringen i minkpäls, högklackat och otåligt väntat på mäklaren. Mäklaren hade bett oss att hålla oss ur vägen under visningen. Som vanligt hade vi fått samtalet utan marginal. Efter en fransk snabbstädning räknade vi in barn och hund och låste dörren. Vi tog bakvägen till vår gamla Saab 9000 för en timmes färd i ösregn, höstblåst och utan resmål. En minut tidigare hade mäklaren ringt upp igen och meddelat att han var sen. Solveig rullade ner bilrutan och skulle berätta det för fina damen.
”Hej. Hemskt väder idag.”
Damen tittade på Solveig som om hon var något katten släpat in på den stora parkeringen. Sedan satte hon näsan i vädret.
”Hurså!”
”Frun kanske väntar på en mäklare.”
”Jag går bara omkring lite här”, sa hon högtravande och blängde på vår smutsiga bil.
”Vi är ägare till huset och mäklaren är försenad”, upplyste Solveig innan vi rullade iväg.
Det hade varit en syn för ögat att se denna dam ta sig en titt på bassängen i källaren. Hon var visst konstnär och kunde ha använt vattenfärg i dessa nedre regioner. 🙂

Det blev grabbarna som skrev på kontraktet. De hade vilda planer för fastigheten. Länge undrade vi om de tänkte göra om källaren till ett spa med bassäng. De var själva definitivt inga personer som bara flöt omkring. Flera projekt startades upp i vårt hus långt innan vi flyttat därifrån. Men det är en helt annan story.

Det kan bara inte hända på riktigt

DSCN3430

Visst kan det någon gång vara frestande att tänka elaka tankar om människor som man inte tycker om. De som stjäl energi och bara letar fel. Vet inte om någon sätter i nålar i en docka och svamlar trollformler om mig just nu. Själv står jag i fönstret i vår villa och tycker att livet är för lugnt och stilla. Jag har drabbats av akut rastlöshet. Alla förberedelser inför eftermiddagens besök är i hamn. Allt är städat och undanstoppat. Fruktfatet välfyllt och färska blommor på strategiska ställen ger ett fräscht intryck inför husvisningen som stundar. En paj står inne i ugnen och puttrar. Om en liten stund ska jag inta den på trappan i vårsolskenet för att inte smula ner. Solveig och tjejerna kommer hem om ett par timmar. Sedan ska vi försvinna vidare till staden. Både mäklaren och vi ville ha det så. Han ensam med all sin optimism och aldrig sinande fantasi inför en skara av spekulanter, som snart ska äta från hans utsträckta hand. Jag känner till att det redan finns ett flertal anmälda till villavisningen och den är dessutom öppen för alla. Mäklaren har stolt som en tupp pratat om att även långväga spekulanter ska rulla hit på stora motorvägen. Han hade redan igår haft en smygvisning och ett bud är lagt som en aptitretare. En dag innan huvudvisningen.
”Allt går som på räls”, skrockade han vid sista samtalet.
Jag flyttar blicken från en fjäril och ser slött att det kommer en smal sträng vatten utanför staketet på gatan.
Tvättar grannen bilen? Har han aldrig gjort tidigare på parkeringen.
Jag tar min pajbit och går ut. Sätter mig på trappan och ser i ögonvrån att det rinner mer vatten nu. Måste ha blivit stopp i gatubrunnen. Typiskt idag. Tur att brunnen inte är utanför vårt hus. Eftersom jag inte har på mig mina glasögon går jag nyfiket fram till brunnen. Stirrar en stund dumt på vattenriktningen. Mina hjärnceller kallar till ett snabbmöte på lunchtid. Om det är stopp i brunnen måste vattnet komma från brunnen. Detta vatten som verkar rinna fortare och fortare rinner NER i brunnen. Jag spanar med en djup intelligensrynka i pannan suddigt åt vänster. Märkligt. Det verkar upphöra utanför vårt nymålade staket. Jag går dit. Ser med förvånad blick att det bubblar i gräsmattan innanför staketet. Värre och värre. På kort tid ändrar vattnet skepnad till en tjusig fontän. Snart kommer vi att ha en egen bubbelpool också, funderar jag rationellt. Tänk om det ändå varit olja, hinner min ironiska sida tänka innan färgen stämmer. Svart geggigt vatten. Vet inte om det beror på maten, men mitt nervsystem pajar ihop. Jag rusar in till närmsta telefon. Får tag på rätt gubbe på kommunen. Han måste ha befunnit sig i närheten. Är där på kort tid.
”Nu ska vi se om du har tur. Slutar det komma vatten när jag vrider om får du stå för fiolerna. Fortsätter det att strömma upp vatten står pappa kommunen för kalaset.”
Jag hoppar regndansen. Känner mig ändå inte rätt klädd. Med eller utan fiol. Aldrig trodde jag att man kan bli så glad för en objuden fontän i gräsmattan tre timmar innan en av de viktigaste dagarna i ens liv. Jag ringer mäklaren som ser det från den ljusa sidan.
”Nu kan jag berätta om att det ska läggas nya rör som kommer att hålla i minst femtio år.”
Kontrasten när jag stått där uttråkad och tittat på en fjäril mot den aktivitet som råder nu är megastor. Lyktstolpen har lyfts ner och ligger på gräsmattan. Fyra bilar med olika yrkesmän jobbar på med sitt. En elektriker leker med sladdar. En yngre kille gräver bort asfalt från gatan utan att träffa på vårt staket med skopan. Det sprutas orange färg på gräsmattan av en vuxen graffitiman. På trädet som får stå kvar står det Villa till salu på en mäklarskylt. Elektrikern fäller en passande replik med tanke på fontänen.
”Strålande tider för husförsäljning”, hostar han fram.
Jag hoppar både impulsen att slå till hårt i ryggen och att fälla stickrepliken att han ska böja sig fram och passa på att ta en slurk. Själv är jag torr i halsen som efter en picknick i Sahara. Vattnet är avstängt i vår skräckvilla. Tankarna lever sitt eget liv. Finns det någon galning som blir sugen på att ens titta in i huset? Vi kommer att få bo kvar här tills de bär ut oss. Tänk de som åkt långt. De kommer aldrig att glömma fontänhuset. Det enda som fattas är att murvlarna får nys om scoopet. Pricken över i:et.
Vi lämnar kaoset bakom oss. Kan ändå inget göra. När vi kommer till staden är det precis som inget har hänt. Det geografiska avståndet lurar oss som ett falsklarm. Jag har glömt talet som jag nyss dystert räknat ut. Summan av de dagar som vi bott i denna villa. Alla dessa tusentals stillsamma vardagar när inget otrevligt hände. Så just idag av årens alla dagar.
Ibland går det bättre än man tror. Budgivningen porlade på och huset blev sålt till ett pris som gjorde oss mer än nöjda. Rena fontänpriset.

OBS! Detta hände dagens datum för två år sedan. En sannhistoria. Idag hoppas jag återigen att min provbok ska ligga i postlådan och bli en annan sannhistoria.

Pejling av läget

Flera gånger har jag hört något slags knackande på taket. Ganska högt. Såpass störande att jag slutat att läsa i soffan. Lika fort som det kommit har det försvunnit. Ibland har det hållit på en längre stund. Först trodde jag att det var den nya grannen. Sedan insåg jag att han inte bodde på taket. Tankarna gick istället till skator och duvor. De två fågelarterna som jag haft öppet krig med genom sista åren.

Igår eftermiddag hördes det på nytt. Denna gång var jag redan på väg mot våra fönster mot baksidan. Hade tänkt se efter om Lizette kom hem från skolan eftersom jag tagit fram fikat. Så var det irriterande ljudet där igen. Jag böjde mig dumt framåt för att försöka se det omöjliga. Om det satt någon inkräktare på stuprännan och slog på en plåtburk. Totalt omöjligt att se inifrån. Ni får tänka er bilden. 😉
När jag stod i en löjlig sned vinkling kände jag mig iakttagen från cykelvägen. I ögonvrån såg jag en kraftig kvinna i sjuttioårsåldern och ett manligt smalt sällskap stå stilla och betrakta mig. Jag rätade upp min kropp och tittade ut över den bladlösa dungen och spelade normal. Sökte med blicken mot skyn. Såg att det fanns små stråk av blå himmel. Samtidigt noterade jag att det omaka paret stod kvar och blängde mot mig. Då insåg jag att de troligtvis var spekulanter till den lediga ytterbostaden. Plötsligt slog det mig vilken viktig position jag befann mig, minns egna turer när vi letat bostäder genom åren. Där vi varit smarta och inte bara varit inne på visningar utan även känt av närmiljön vid olika tillfällen. Smygtittande på kreti och pleti.

Låt mig nu ta dig med på ett tänkt scenario som aldrig hänt. Jag lovar. 😉 Men låt oss låtsas att jag ville ha speciella grannar. Barn i passande ålder till våra tjejer. Ett trevlig par i vår ålder. Eller en ensam mysig tant som skulle kunna bli en extramormor. Om jag då nyfiket sett vilka som varit på husvisningen. Lyssnat från trädgården till konversationerna. Hört en jättejobbig kvinna låta hemskt; vara elak mot sin man, fräsa åt mäklaren, spotta efter en oskyldig katt och dessutom skratta ett elakt skratt som sved i mina öron och fick mig att kila in och svälja en Alvedon.
Tänk då om jag sett personen både DÅ och NU. Sett samma person stå och betrakta mig där jag stod på snedden i ett av våra panoramafönster. Vilken makt jag skulle haft.
Detta paret ville ha bostaden men först ville de pejla in grannmiljön. De tänkte bjuda över högsta budet. Pengar hade de i stora drivor. Skulle kunna hänga med länge i budgivningen. De insåg att det skulle bli en fight, men tanten var en dålig förlorare och skulle vinna detta med vilka medel som helst. Den jobbiga tanten sa precis till sin hunsade man att hon ville bo här till 95 % – om det var hög klass på grannarna. Inga trista Medelsvensson. Inga stökiga barn. Inga invandrare. Inga som inte var äkta skåningar.
”Det verkar vara ett lugnt och behag… Gustav? Vad sjutton gör den där mannen i fönstret?”
”Inte vet jag. Du får väl ringa på dörren från andra sidan. Om du inte klättar uppför stupröret. Han kanske har ont i ryggen.”
”Ryggen? Han petade sig i näsan…Gustav. Du ser väl för sjutton att han slickar på rutan.”
”Är du säker Sonja? Kan det inte vara en katt?”
”Har du kört bilen utan dina glasögon?”
”Glasögonen ligger på instrumentbrädan.”

Pendeln fladdrade till. Började så smått peka neråt. Nådde 90 % hos damen. Jag hade hopp om högre fall på mätaren. Jag drabbades av en energi som fick mig att rusa till kylskåpet där jag slet till mig de nyköpta melonerna. Kutade till fönstret. Fångade min publik samtidigt som frukterna tog plats innanför tröjan. Med frenesi viftade jag med härligheten. Låtsades dansa mazurka. Jag såg Jennifers japanska peruk ligga frestande nära på TV-bordet. Två sekunder senare låg peruken inte kvar. Den satt istället och slängde bak och fram på min hjässa.

Damens lust att flytta hit hade sjunkit till 60 % och hon tog sig för magen. Gustav kände en inre ro över att Sonja satt nytt rekord i att vara tyst. En halv ljuvlig tyst minut.
En känsla från när jag var ung dök upp. En rest från grabbtiden. Fast det var minusgrader kunde inget hindra mig. Jag öppnade balkongdörren. Barfota kutade jag ut och sjöng för hög hals en Gyllene Tider-klassiker. ”Jag går och fiskar och tar en tyst minut.” Högt och falskt utan att stämbanden krullade ihop sig helt.
Sonja väste till Gustav.
”Om den galningen är sådan på en vanlig tisdagseftermiddag. Hur är han då på helgerna? Nu bankar han sig på brösten som en apa… eller är han en sådan där transa? Vad stora de är.”
Genom köksfönstret såg jag paret hoppa in i den illa parkerade bilen. Kvinnan var spänstigare än jag hade haft fördomar om två minuter tidigare. Mannen rullade i väg utan att ha tagit på sig glasögonen som ramlade ner på golvet.

Detta hann jag tänka när jag i VERKLIGHETEN gått andra hållet. Hämtat vattenkannan. Gett växterna i köket en skvätt vätska samtidigt som jag såg paret hoppa in i bilen utanför köksfönstret. Funderade en stund på hur vanlig jag blivit nuförtiden. Så Svenssonaktig. För jag gjorde inget av min dröm. Eller? Det händer att Solveig läser min blogg. Jag gjorde alltså inget. Men jag kan inte hjälpa att min fantasi levde sitt eget liv. Än bor sjökaptenen kvar och nu blev jag så hemskt sugen på melon. Vad skrynklig den verkar vara. Det finns svarta långa syntetiska hårstrån i fruktköttet. 😉

Det var en gång ett tjusigt rött JellyBean fat

Min fru Solveig jobbar som lärare. Hon har fått åtskilliga fina presenter genom åren vid skolavslutningarna. En av dem var ett dyrt stort rött glasfat, JellyBean, i tre våningar. Ni har säkert sett varianten på ex. Duka. På den tiden bodde vi stort och hade gott om plats för stora saker. Värre var det när vi flyttade till en söt gul skolåda. Vi hade ingen plats i något skåp. Därför fick presenten stå lite malplacerad över ett vitrinskåp i vår hall. När vi hade större kalas togs den till heders och dukades upp med sju sorters kakor, men mest stod den däruppe och samlade damm.

Jag hade som en trevlig tradition att damma och dammsuga på fredagseftermiddagarna. Belöningen brukade vara att vi åkte iväg och fredagsmyste hela familjen lite senare. Ofta satte jag på en skiva med ös i, innan jag startade städningen med en dammvipa. Ibland när jag var lat hoppade jag över vissa ställen, eller ställde mig på tå och tog ett tag på t.ex. det röda fatet. Pang! Där åkte det lilla översta fatet i golvet. En lång resa på nästan två meter. Jag var oskyldig som vanligt. Det var den översta skruven som hade lossnat och var orsaken till olyckan. Om man inte visste hur fatet skulle se ut gjorde det inget att det plötsligt bara hade två våningar. Det fick ändå plats minst sju sorters kakor och var fortfarande ett mycket tungt fat när jag lyfte ner det. Dessutom har Ingela Benson i Båstad även gjort tvåvåningsfat.

Vid denna tid för två år sedan hade deadline passerat. Vi var alla fyra överens om att det skulle bli en flytt från Halland till Ystad. En pinsam historia var att vi inte varit uppe på den oisolerade vinden på flera år. Hade inget större skäl att besöka vinden eftersom vi inget förvarade där och inget hemskt hade hänt. Vi hade inte hört några fotsteg av varken tvåfotade främlingar eller av de små med fyra ben och svans. En lördagsmorgon när barnen satt och såg på Tv tyckte vi att det äntligen var dags. Innan huset skulle in på Hemnet och vi ringde en mäklare.

Luckan fanns i hallen. Jag var lättklädd. Vi hade inte dragit upp några persienner. Smart som jag var placerade jag en mjuk filt under fötterna på vitrinskåpet som hade tre glashyllor och fina prydnadssaker i. Med små dragningar behövdes inte sakerna plockas ut. Bara man är försiktig och säker på handen. Jag ropade på Solveig. Delade ut smarta order.
”Vi drar vitrinskåpet in till köket så finns det bra utrymme när jag fäller ner stegen från vinden.”
Solveig som befann sig i köket började från sitt håll att försiktigt dra det höga skåpet mot sig. Det gick som en dans mellan två dansanta personer. Vi är ett bra team. Jag och min fru. Från den tecknade filmen hördes starka röster. De var rätt låga om man jämför med ljudet som  snart skulle höras.

Det började rätt lugnt med att jag hörde hur något skrapade samtidigt som vi drog. Några sekunder senare small det till i mitt huvud och en enorm smäll hördes och vi såg hur tusentals glasbitar splittrades och studsade till på golvet. Det smärtade från många ställen på min rygg. Mina stressade tankar for runt:
Låt inte barnen se detta. Vad hände egentligen? Kan jag ligga på rygg i ambulansen?
Tänk om någon kommer att filma mig på sjukhuset? Tänk om en tidning får reda på det? Vilket scoop! Underbart. Solveig hade klarat sig. Alltid något.
Solveig kunde däremot inte ta sig igenom passagen mellan kök och hall. Området var täckt av små och stora glasbitar och såg ut som ett glastäcke. Istället fick hon gå ut via altandörren, vidare ut i trädgården och komma in från groventrén som var olåst för tillfället.
Under tiden väntade jag på att antingen svimma, eller att blodet skulle börja rinna ur mig. Fantiserade om tusentals glasbitar, vassa som spetsiga pilar som satt rakt in i huden och som var orsaken till att blodet inte kunde komma förbi? Sedan när de drogs ut… skulle Ängelholms sjukhus bli rött.

Snacka om träskalle. Endast ett litet jack fanns mitt på mitt huvud. Solveig tog bort några glasbitar på ryggen. Huvudvärken gick att kontrollera. Jag klarade kuggfrågorna. Visste vad det var för dag, att september kommer före oktober och att nio gånger nio är åttioett.
Det tunga röda tvåvåningsfatet gjorde sin resa via att det först slog i den lägre taklisten mellan kök och hall som vi inte tänkt på, sedan i mitt huvud och sedan krossades effektfullt först mot golvet. Det var väl däri min tur låg. Om ni tycker att jag har konstiga inlägg någon dag så får ni ta hänsyn. Handlar säkert om sviter som visar sig först nu.

Det där var en klassisk Bosse Lidénare. Det har blivit en och annan genom åren. Dessutom har det smittats till både Solveig och Jennifer. Vi får väl se om de vill att deras äventyr ska visas upp på Blogglandia. Berätta gärna i en kommentar om någon tabbe ni gjort som ändå gått bra i slutändan. Delad glädje är dubbel glädje. Eller bara skratta rått och snett åt min. 😉
”Är han så korkad får han skylla sig själv.”

Kort och gott

Ibland behöver man inte krångla till det. Men allt handlar såklart om var man är mantalsskriven?

På somrarna brukar vi nappa på ett erbjudande från Hemmets Veckotidning. Med glädje leker jag gärna med ord och bokstäver i deras då extra tjocka korsordsbilaga. Platsen kan vara på stranden, i trädgården, på balkongen eller något annat lämpligt ställe. Vissa av korsorden är rätt lätta när man blivit varm i kläderna som man kan bli på sommaren. 🙂  Jag behöver knappt skaffa hjälp från hjärnan i familjen – Solveig. Nej. Mitt största problem var istället fram till i fjol, att fylla i den lilla lappen som skulle med de lösta korsorden. En ynklig pytteliten ruta som skulle klippas ut. Först satte jag kryss vid rätt korsord jag löst. Skrev namn, gatuadress och postnummer. Nu började molnen hopa sig på himlen och jag fick ta fram skohornet på pennan. Försöka skriva med så små bokstäver som möjligt. Hopplöst svårt att få plats med SKUMMESLÖVSSTRAND. 17 bokstäver. Finns det ett längre namn på en bostadsort i vårt land? Tydligen lyckades jag plita i dem rätt för det hände ibland att vi vann. Vann till och med på lotterna vi fick hemskickade.
När vi letade bostad i Ystad förra året fick vi göra en del resor hit ner för att gå på visningar. Tyvärr var det i januari-februari när vägarna ofta var luriga. Vi brukade först plocka upp våra döttrar på deras skolor och välja vägen genom inre Skåne. Ljuset faller snabbt på vintern. Plötsligt hajade jag till bakom ratten.
”Såg du?”
”Nä.”
”Det stod bara He på den blå skylten.”
”Du såg såklart fel. Måste ha varit någon lustig en som klippt av skylten. Du håller väl inte på att somna? Ser halva skyltar…ska vi byta?”
”En trött mot en halvsovande? Mitt i farten? Det stod faktiskt He. Där vill jag bo och lösa korsord.”
”Nu har du blivit helt knasig. Stanna vid nästa parkering. Vi byter chaufför.”

Efter en ny träff med en mäklare med mer fantasi än min och med en vidvinkelkamera som heter duga bar det iväg hemåt efter ytterligare en smaskig hotellfrukost på vårt favorithotell Prins Carl på Hamngatan.
”Fem poäng till mig.”
”Vadå? Vi spelar väl inte Alfapet?”
”He! He! Vad skojig du är. ”

DSCN7583