Nu är det min tur

Detta galleri innehåller 26 bilder.

Fredagshäng

Jag gillar hösttraditionen som vi haft de tre senaste fredagarna, då vi åkt och fikat ihop – jag och Solveig. Först utomhus på Olov Viktors i solsken, sedan ljuvliga växthuset på Backåkra och förra fredagen åkte vi till Åbergs trädgårdar.

Nu sa Solveig lite taskigt i morse att hon ska till Kristianstad och plugga idag.
”Det vet du väl. Där var jag igår också.”
”Du skippar alltså mig. Okej. Då väljer jag en annan fikakompis. Vem av er ska med? Jag har bara råd att bjuda en av er.”

OBS! Imorgon blir det två bloggtävlingar. Jag vill fira 100 000 visningar. Välkomna då!
Provboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”  har kommit. Jag har fullt upp …
Önskar er en fin fredag.
Kram Bosse

 

VMA – Triss på en halvö

Vi både uppskattade och gillade Bjärehalvön när vi bodde och hade porslinsmuseum där. Endast 3 km till Hovs Hallar, 5 km till Torekov och 9 km till Båstad. Ändå tyckte både jag och Solveig att halvön söderut vann i en jämförelse mellan halvöarna.

Idag för två veckor sedan, när vi skulle hämta våra döttrar, gjorde vi en avstickare till de tre platser på Kullahalvön som vi gillar bäst: Viken, Mölle och Arild.

Overkligt att Viken ligger så nära till Danmark. Själva centrumkärnan består av två delar. Det är Gamla Viken som tilltalar mig mest. En villa med en lummig trädgård i de kvarteren hade jag inte sagt nej till. 🙂

När jag ser det anrika gamla hotellet på höjden i Mölle tänker jag på gamla filmer med ex. Nils Poppe.

Grabben i mig tänker på favoritserien ”Kullamannen” när jag blickar mot Kullen.

Här på bänken med utsikt ner mot hamnen i Arild fick gubben sluta tänka på Marianne i Kullamannen. Han hade själv två döttrar som skulle hämtas en viss tid.

Fast vi startade från Ystad redan klockan sex insåg vi att tiden sprang ifrån oss. Så är det när man har det roligt och det är asfaltläggarnas favorittid på året. Vi fick skippa ”Flickorna på Skäret”, Skepparkroken och några andra favoritställen. Snabbt tog vi oss till en strand i Hemmeslöv, precis i utkanten på Båstad. Undra om de ska förbättra hotellverksamheten eller bygga annat? Fortfarande var det strandväder när vi tog maten och gick ner till gamla kända kvarter. Här badade vi många gånger när tjejerna var små. Solveig hann duka upp under tiden som jag tryckte in insulin i magen. Jag hann ta några tuggor innan mötet började. Insåg att det handlade om ett stormöte och att vi inte var inbjudna. Varenda geting var däremot inbjuden till Rivierans Strand i Hemmeslöv. 😦 Dessutom började det dra ihop sig till ett lokalt ösregn. Mörka moln tornade ihop sig på himlen bakom våra ryggar och vi tvingades rusa till bilen. Plötsligt blev det full aktivitet runt bilen. Syns inte på bilden. (Jag vågade inte gå ut och fota när det pågick som värst). En stor läbbig gaffeltruck körde fram och tillbaks bakom bilen och hämtade saker som en lastbil snabbt hade lastat av. Jösses. Konstigt att de inte stängt av bilparkeringen för privatpersoner. Skulle vi äta sådana stressluncher varje dag hade vi fått magsår. Mestadels skrattade vi åt det, men en aning stressigt blev det. Kul minne efteråt och det kunde varit värre. Tänk om truckmannen bestämt sig för att lyfta upp vår bil i luften och sedan tagit helg. 😉

Vilken halvö av dessa tycker du bäst om och varför?

Du får ha en bra helg. Jag och Solveig ska ställa klockan imorgon.Tidigt på morgonen startar vi med sysslan att göra en gedigen tabell över sådana saker som ska ändras i vårt manus. Jag har tingat två yngre kockar till lunchen. För oss gör det inget om det ösregnar eller snöar ute denna intensiva manushelg.

 

 

Triss i glömska

Ibland händer saker man helst vill glömma. Andra gånger händer så komiska saker att det är svårt att hålla sig för skratt. Men det är ytterst sällan tre saker händer inom en snäv tidsram. Uttrycket ”en olycka kommer sällan ensam” brukar gälla för en och samma person. Detta hände tre olika personer inom tio minuter.
Jag hade varit hos min husläkare och blivit influensastucken. Ett stick som inte kändes hos doktorn. På natten när jag vände mig åt fel håll gjorde det däremot rejält ont i överarmen och jag vaknade till.

Nu stod jag utanför apoteket i Båstad där jag stämt träff med Solveig som var inne och köpte vitaminer på burk. Då slog mig tanken att jag glömt att jag skulle ha bett doktorn att skriva ut två recept till mig. Samtidigt som jag retade mig på mitt taskiga minne kom en dam med röd kappa och parkerade en söt liten terrier vid lyktstolpen bredvid mig. Mina tankar pendlade från min glömska till hur snällt hunden satt stilla. Det enda den gjorde var att nosa i luften varje gång någon gick in eller ut från byggnaden, som inhyste både ett apotek och ett systembolag. Jag var inte säker på om hunden drog in mer när någon hade ärenden från systemet. Fortfarande fladdrade mina tankar. Nu mellan om jag skulle gå tillbaks till doktorn eller ringa en annan dag och få betala extra för recepten. Gå tillbaks? När kommer Solveig? Ringa doktorn när vi kommit hem? Varför sitter inte Texas lika fint? Vi hade aldrig vågat binda vår hund utanför en affär. Strax innan vi köpte Texas var det en man som blev av med sin Coton de Tulear-valp på det viset. Husse var bara borta i max fem minuter och köpte en falukorv. När han kom ut från affären var Fia borta. Den sagan slutade lyckligt efter tre veckor trots att låntagaren färgat om den vita bomullshunden till en brun hund. Jag tänkte på storyn jag läst om i tidningen just som en dam med röd kappa kom ut. Hon stannade till och läste på en lapp, verkade titta upp mot himlen för ett svar och fortsatte sedan ut över torget bort mot Ica. Jag observerade att den disciplinerade terriern reste på sig och tog så många steg som kopplet tillät.
”Där ser man. Den är inte så duktig som jag först trodde. Inte mycket bättre än Texas. Hundar är hundar när det kommer till kritan.”
En självbelåten min stannade till vid mitt ansikte på gränsen till skadeglatt. Femton sekunder senare kände jag en arm på min axel.
”Jag glömde hunden”, sa ägarinnan med den röda kappan.
Hon skrattade förläget eftersom hon trott att där stod en man i sina bästa år med huvudet på skaft. En som hade alla getterna hemma. Jag avslöjade inte att vi var låtsassyskon.
”Tur att du inte hunnit hem och undrat varför du inte blev välkomstslickad”, tröstade jag gentilt.
Andras glömska kan göra en glad. Jag bubblade av skratt som pyste ut.
”Varför står du där och skrattar för dig själv. Jag skäms. Jag känner många som kan komma förbi”, sa Solveig.
Jag berättade detaljerna i bilen när vi åkte iväg och fikade. Solveig skrattade gott åt episoden med den bortglömda valpen. Senare på kvällen när Solveig skulle gå igenom alla viktiga papper inför utvecklingssamtalen med barnens föräldrar och som avslutning rätta sina elevers matteböcker blev hon oväntat sysslolös. Det enda hon kunde ägna tiden åt var att försöka tänka tillbaka på var hon senast haft kontroll över sin tunga väska. Väskan som varit proppfull var spårlöst försvunnen. Den fanns inte inne i villan. Jag gick ut i garaget och tittade i bilen. Där var den inte heller. Nästa morgon åkte Solveig tidigare till skolan och letade överallt utan resultat. Klockan nio ringde hon apoteket. Där blev det direkt napp. Någon hade glömt kvar en tung väska på eftermiddagen dagen innan. Solveig ringde hem till mig och berättade nyheten. Jag vaknade i samma stund som telefonen ringde.
”Den fanns på apoteket som tur var.”
”Va? Men damen hämtade ju hunden”, svarade jag och kvävde en gäspning. 
”Nu låg den i alla fall i min fullpackade väska och tuggade på matteböckerna. Väskan såklart din korkboll. Ta en vitamintablett. Ska vara bra för minnet.”
”Då behöver du väl två”, gäspade jag stort. ”Glöm inte var vi bor när du kör hem.”

 

Tävling – Bild ETT

Det kan vara tufft att bli storasyster innan man ens är tre år själv. Plötsligt hade Jennifer inte monopol på mammas knä. Inte ens hennes barnvagn fick vara ifred. Jag hittade Jennifer i vagnen nere i groventrén en eftermiddag. Antagligen ville hon minnas gamla goda tider eller så ville hon ta tillbaka sina ägodelar.

En del av er vet om det. Jag och Solveig drev Lidéns Samlingsmuseum i Ängalag mellan Båstad och Torekov på Bjärehalvön. Vi visade upp flera olika samlingar. 3 333 olika kaffekoppar var givetvis med varje år, liksom kaffekannor och äggkoppar. Andra samlingar tillkom eller byttes ut. När vi visade
3 333 små sockerpaket & strösockerpaket tyckte vi det var läge att komplettera med något annat sött. I det ”Söta rummet” satte vi upp två collagetavlor med foton på våra barn när de sov. Vi vet att detta uppskattades av många av våra besökare. Förra sportlovet fick ni se och rösta på tio smakprov där Jennifer sov. Jag tyckte det var svårt att välja ut tio av de tjugo som jag scannat. Därför gick jag efter Jennifers ålder. Här är hon lite äldre. Nästa år kanske det blir Lizettes tur. 🙂

Regler: Jag kommer från och med fredagen den 14 februari att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Din uppgift är enkel. Söndagen den 23 februari är det tävlingsdag. Då har du haft möjlighet att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. Förra gången hade Ni och jag inte samma vinnare.
En av er vinner en Trisslott. OBS! Jag drar en vinnare av ALLA som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59 på söndagskvällen. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men jag läser med glädje och är lika glad som vanligt om ni skriver något trevligt. Jag erkänner. Jag är fullt sysselsatt med OS, men hoppas att ”någon” kan trolla dit en bild varje morgon på min blogg och eventuellt några rader. Önskar dig en fin Alla Hjärtans Dag. Kram på dig.

Små och stora bollar

Det är något speciellt med att sova utomhus när temperaturen ligger åt det tropiska hållet. En koltrast sjöng en sista kvällsång för oss innan mörkret äntligen föll. Jag älskar att ligga och titta på stjärnor, planeter och flygplan som far omkring däruppe. Alla ljud och dofter förstärks. Först trodde jag att vi var ensamma därute i det fria. Helt fel. Alla Sveriges myggor hade sommarmöte i Ystad denna natt.

Månen ligger just nu lågt. Det tog ett tag innan jag kunde se den en stund mellan träden. Intressant att se hur länge vår yngsta dotter är uppe på nätterna. Balkongen är precis utanför hennes sovrum. Eventuella pojkvänner skulle blivit överraskade om de hade tänkt sig nattbesök. 😉

 

 

Efter en smaskig lunch tog vi cyklarna ner till centrum. Tar inte många minuter i de slingrande nerförsbackarna. Väldigt folktomt mitt på dagen en gassande sommardag. Gissar på det omvända nere vid havet. Innan vi återvände hemåt behövde vi var sin Kaffe Latte på det nyöppnade stället i Norra Promenaden. De nya ägarna har gjort en riktig ansiktslyftning av den gamla klassikern.

Inne eller ute?

Lätt val. Tror ni att vi gick efter årstid eller bordsskick? 😉

Nu blir det svårt. Om Johanna Larsson spelar jämnt mot Serena Williams i finalen i Båstad kommer det att krocka med fotbollstjejernas kvartsfinal mot Island om en stund. I flera års tid följde jag alltid tennisen på plats en dag under tävlingarna. Enda fördelen är att jag slipper vrida på huvudet så många gånger i soffan.

Det var en gång ett tjusigt rött JellyBean fat

Min fru Solveig jobbar som lärare. Hon har fått åtskilliga fina presenter genom åren vid skolavslutningarna. En av dem var ett dyrt stort rött glasfat, JellyBean, i tre våningar. Ni har säkert sett varianten på ex. Duka. På den tiden bodde vi stort och hade gott om plats för stora saker. Värre var det när vi flyttade till en söt gul skolåda. Vi hade ingen plats i något skåp. Därför fick presenten stå lite malplacerad över ett vitrinskåp i vår hall. När vi hade större kalas togs den till heders och dukades upp med sju sorters kakor, men mest stod den däruppe och samlade damm.

Jag hade som en trevlig tradition att damma och dammsuga på fredagseftermiddagarna. Belöningen brukade vara att vi åkte iväg och fredagsmyste hela familjen lite senare. Ofta satte jag på en skiva med ös i, innan jag startade städningen med en dammvipa. Ibland när jag var lat hoppade jag över vissa ställen, eller ställde mig på tå och tog ett tag på t.ex. det röda fatet. Pang! Där åkte det lilla översta fatet i golvet. En lång resa på nästan två meter. Jag var oskyldig som vanligt. Det var den översta skruven som hade lossnat och var orsaken till olyckan. Om man inte visste hur fatet skulle se ut gjorde det inget att det plötsligt bara hade två våningar. Det fick ändå plats minst sju sorters kakor och var fortfarande ett mycket tungt fat när jag lyfte ner det. Dessutom har Ingela Benson i Båstad även gjort tvåvåningsfat.

Vid denna tid för två år sedan hade deadline passerat. Vi var alla fyra överens om att det skulle bli en flytt från Halland till Ystad. En pinsam historia var att vi inte varit uppe på den oisolerade vinden på flera år. Hade inget större skäl att besöka vinden eftersom vi inget förvarade där och inget hemskt hade hänt. Vi hade inte hört några fotsteg av varken tvåfotade främlingar eller av de små med fyra ben och svans. En lördagsmorgon när barnen satt och såg på Tv tyckte vi att det äntligen var dags. Innan huset skulle in på Hemnet och vi ringde en mäklare.

Luckan fanns i hallen. Jag var lättklädd. Vi hade inte dragit upp några persienner. Smart som jag var placerade jag en mjuk filt under fötterna på vitrinskåpet som hade tre glashyllor och fina prydnadssaker i. Med små dragningar behövdes inte sakerna plockas ut. Bara man är försiktig och säker på handen. Jag ropade på Solveig. Delade ut smarta order.
”Vi drar vitrinskåpet in till köket så finns det bra utrymme när jag fäller ner stegen från vinden.”
Solveig som befann sig i köket började från sitt håll att försiktigt dra det höga skåpet mot sig. Det gick som en dans mellan två dansanta personer. Vi är ett bra team. Jag och min fru. Från den tecknade filmen hördes starka röster. De var rätt låga om man jämför med ljudet som  snart skulle höras.

Det började rätt lugnt med att jag hörde hur något skrapade samtidigt som vi drog. Några sekunder senare small det till i mitt huvud och en enorm smäll hördes och vi såg hur tusentals glasbitar splittrades och studsade till på golvet. Det smärtade från många ställen på min rygg. Mina stressade tankar for runt:
Låt inte barnen se detta. Vad hände egentligen? Kan jag ligga på rygg i ambulansen?
Tänk om någon kommer att filma mig på sjukhuset? Tänk om en tidning får reda på det? Vilket scoop! Underbart. Solveig hade klarat sig. Alltid något.
Solveig kunde däremot inte ta sig igenom passagen mellan kök och hall. Området var täckt av små och stora glasbitar och såg ut som ett glastäcke. Istället fick hon gå ut via altandörren, vidare ut i trädgården och komma in från groventrén som var olåst för tillfället.
Under tiden väntade jag på att antingen svimma, eller att blodet skulle börja rinna ur mig. Fantiserade om tusentals glasbitar, vassa som spetsiga pilar som satt rakt in i huden och som var orsaken till att blodet inte kunde komma förbi? Sedan när de drogs ut… skulle Ängelholms sjukhus bli rött.

Snacka om träskalle. Endast ett litet jack fanns mitt på mitt huvud. Solveig tog bort några glasbitar på ryggen. Huvudvärken gick att kontrollera. Jag klarade kuggfrågorna. Visste vad det var för dag, att september kommer före oktober och att nio gånger nio är åttioett.
Det tunga röda tvåvåningsfatet gjorde sin resa via att det först slog i den lägre taklisten mellan kök och hall som vi inte tänkt på, sedan i mitt huvud och sedan krossades effektfullt först mot golvet. Det var väl däri min tur låg. Om ni tycker att jag har konstiga inlägg någon dag så får ni ta hänsyn. Handlar säkert om sviter som visar sig först nu.

Det där var en klassisk Bosse Lidénare. Det har blivit en och annan genom åren. Dessutom har det smittats till både Solveig och Jennifer. Vi får väl se om de vill att deras äventyr ska visas upp på Blogglandia. Berätta gärna i en kommentar om någon tabbe ni gjort som ändå gått bra i slutändan. Delad glädje är dubbel glädje. Eller bara skratta rått och snett åt min. 😉
”Är han så korkad får han skylla sig själv.”

Varför tycker så få som vi?

Sista åren har vi varit tvungna att beställa för att få. Både i Laholm, i Båstad och i Ystad. Konstigt nog fanns det en till 2013. Jag pratar om Mappkalendern. Väggficka 2013 är visst det rätta namnet. En papperskängurumamma. Helt suveränt sätt att förvara månadens räkningar i. Kan det finnas ett bättre sätt? Hur gör ni? Kylskåpet? Under sängkudden? Bränner upp dem? Lägger dem i grannens låda? Visst har även vi autogiro på vissa fasta avgifter. Ändå tycker jag att man har mer kontroll över ekonomin genom att få fakturorna på papper. Det är så spännande att se om det blir nytt månadsrekord totalt. Hur många OCR siffror finns det denna gång? Ibland går ögonen i kors. 😦

Igår tänkte jag till. Då blir jag extra smart. Låter jag skrytsam? Mina barn brukar säga att det luktar och drar in djupa andetag för att retas. Min idé är briljant. Spar tid och massor av pengar. 🙂 Lyssna noga nu. Bäst hade varit att ha allt på autogiro. Min plan är att alla årets räkningar ska dras samma datum. Igår kväll lottade jag rättvist bland alla datum. Satt i ett pappershav av 366 vikta lappar och hör och häpnad, slumpen föll på 29 februari. Vilket underbart datum. Dyker upp sådär lagom ofta.

Jag känner ett par stycken som fyller år då. Jag hade en klasskamrat på mellanstadiet som började bli gråhårig och smårynkig redan i sexan. Han var född den 29 februari. Var tretton år berättade han med en medelåldersröst. Vaktmästaren fick skruva upp hans bänk till taket. Vår unga lärare fick fråga Werner om det var något gammalt som hänt förr. En gång fick jag en pennvässare i huvudet som Werner antingen tappade eller släppte med flit. 🙂 Det är en helt annan historia.

Mappkalender var det. Denna sista var speciell. Inte någon av de tolv bilderna var dålig. Annars brukar det vara lite si och så med det. Igår fick jag en pangidé till. Den bara rasade in i huvudet. Jag kommer under de närmaste elva dagarna att visa upp varje månads bild. Ni mejlar in och röstar på den finaste bilden. Sedan drar jag en lapp och den som vinner… läs väldigt noga nu, får som pris hjälpa till med vår Familjebudget för februari månad. Eller ge mig era banknuffror direkt så fixar jag det själv. Jag skulle även kolla upp en grej på Maldiverna. Måste se om det stämmer att det är varmare där än i Ystad vid denna tid på året. ,)

Vilken tur att Solveig ska ta över min blogg imorgon så det blir lite ordning på torpet.
Var snälla mot henne. 😀

Siffror kan lätt smittas

När nyårsafton närmade sig med stormsteg dök mitt nyårslöfte upp mitt framför näsan i en tidningsartikel. Artikeln handlade om en yngling som höll på med en speciell hobby. Rubriken var: På skyltspaning i vardagen. I tre veckor hade denne Andreas letat efter sifferkombinationen två-tre-sju. Den engelska beteckningen är Platespotting – Jakten på det rätta numret, d.v.s. att se numret på bilarna i rätt ordning. Från 001 till 999. Jag som gillar både siffror, bokstäver och tävlingsmoment blev eld och lågor.
Mitt val var med ens busenkelt. Jag funderade aldrig på att börja röka för att plötsligt sluta på nyårsdagen. Alternativt planera fler vita veckor verkade menlöst med tanke på mitt redan vita samvete på den fronten. Däremot blev Solveig orolig när jag avslöjade hobbyn i förskott.
”Du menar det inte på fullaste allvar? Det vill jag inte vara med om. Snälla. Skona mig.”
Framför sin näthinna såg hon olycksbilder och extra bilturer där vi skulle köra omkring med den allt mer tinande maten gata upp och gata ner.
Till saken hör att jag ofta har läst på bilskyltar. Inte har jag kommenterat och börjat skratta högt åt en skylt med siffrorna 842. Möjligtvis smålett åt agent 007. Nej, innan var det läsbara trebokstavsord som tilltalade mig. Ett utmärkt sätt att lära barn att snabbläsa och att ha kul under bilresan.
”Pappa! Den bilen är inte GUL. Varför kör de omkring och ljuger.”
”Titta! Den bilen är MIN. Hit med den då.”
”Kolla. Det står JUL på bilen mitt i sommaren.”

Jag hade några veckor på mig att i lugn och ro förbereda mig.
Solveig hade det också trivsamt. Hon trodde att jag hade glömt allt dumt. Istället cyklade jag runt och memorerade i närmiljön. I ett speciellt block förde jag diskret in nummer från 001 till 100. Bara sådana bilar vars ägare jag trodde bodde i husen. Som jag visste stod kvar när jag behövde dem. Med andra ord planerade jag den första tiondelen av min uppgift.
På nyårsdagen insisterade jag på att vi skulle ta en skön familjepromenad vid hamnen i Båstad. Solveig är inte född i farstun. Hon slet till sig mitt hemliga block i en snabb svepande rörelse.
”Vad läser du för något? Det kan inte vara sant. Är det därför du ska dra ut oss så tidigt på det nya året?”
Årets första promenad blev givande. Vilken inre tillfredställelse det var när den röda Saaben stod parkerad just där jag sett den tidigare. Jag mumlade tyst 001 för mig själv. Sedan glittrade mina ögon när jag såg 002 på hemvägen.
”002”, sa Solveig och Jennifer i talkör.
Jag hade ju redan sett det eftersom det var en mötande bil. I ett svagt ögonblick hade jag lovat att inte vrida huvudet runt sin egen axel när jag var bilförare. Reglerna var också så att den som tävlar måste se talet själv. Det hjälper inte om någon ropar det i bilen. Jag smålog i smyg åt att min hobby redan hade smittat av sig på minst två i familjen. Lizette var inte tillräckligt gammal för att vara helt pålitlig och Texas slickade mest runt.

Vi tog in på ett motell i metropolen Ullared en helg i januari. Solveig och barnen gick in på Gekås och shoppade i flera timmar. Äntligen förstår jag vad G:et står för i företagsnamnet – G som i guld. Det var rena julafton för mig. Min cykel var med på resan. Jag var garanterat den enda i samhället som cyklade omkring på de stora fotbollsplansparkeringarna i denna vintermånad. Det gällde bara att se upp för alla trilskande överfyllda kundvagnar med sina gula plastpåsar och trötta människor. För mig var det som att stjäla godis från småbarn. Endast en söndagseftermiddag på IKEAS parkering hade kunnat konkurrera.
Efter en natts sömn var det samma schema. De tre damerna gick in redan klockan åtta på Gekås och jag cyklade ut och gjorde mina fynd helt gratis. Kostade inte en droppe bensin. Frisk luft och motion fick jag på köpet.
Med min nya hobby tvingas jag såklart att planera i förväg. Ska vi gå på bio med barnen fyller jag bilen i god tid för att hinna med att åka slalom på Maxis parkering innan filmen. Lite oljud börjar höras från vissa medpassagerare.
”Du lovar att titta på vägen. Jag tar höger och Jennifer tar vänster sida.”
Säger någon rätt sifferkombination saktar jag farten och suger in nästa tal. Väl hemma går jag in på Platespotting-sidan på Internet och registrerar mina nya nummer och tittar i tabellen hur jag ligger till. Just nu är det ett tusen fyrahundra åttio anmälda. På en särskild lista har jag skrivit in mina okända vänner. Jag har valt att tävla med människor som bor i närheten. Automatiskt förs deras aktuella siffror in. Det som jag upplevt som häftigast är åldern på deltagarna. Fördomsfullt hade jag förväntat mig mest grabbar i tonåren. Så visade det sig vara helt fel. Alla åldrar finns och nästan hälften är flicknamn. Visst måste det vara en fördel att bo i en storkommun med all sin trafik.
”Ska du börja om när du kommer till 999 om några år?”
Solveig undrade med orolig stämma.
”Självklart inte. Så tråkig är jag inte. Fantasilöst. Omoget.”
Löjligt, tänkte jag bakom ryggen på min enda fru. Däremot skulle det vara kul att köra baklänges. 999, 998, 997…

Blev du sugen? http://www.platespotting.com. Där finns fakta och regler. Det duger inte att ha sett rätt nummer på en bil på bio. Endast nummer som spelaren själv sett live räknas.
Jag själv slutade tvärt när våren kom. Insåg att jag skulle missa alla underbara vårtecken. Insikten kom när jag cyklade omkring i Laholm och glodde på bilskyltar och var på gränsen till en trafikfara. Däremot brukar jag skrämmas i familjen varje gång jag ser en 001. Det finns minst två stycken i Ystad.
”Nu börjar det klia igen… Ska jag? Ska jag inte? ”
”Inte! Absolut INTE!”
”Vi kunde göra det allihopa. Tävla inom familjen.”
”TÄNK INTE ENS TANKEN!!!”

Gubbar i keps

Håll i hatten. Nu kommer lite elakheter om något som både jag och Solveig har haft åsikter om flera gånger genom åren. Vart vi än åker omkring med vår Volvo så dyker de upp. Ibland tror jag att de lurpassar på oss. Det spelar ingen roll vilket väder det är, eller vilken veckodag eller tid på dagen. Värst är det när vi har bråttom och lurigast när vägen är kurvig eller hal. Jag pratar om bilchaufförer med keps. Värsta sorten av alla kategorier.

Jag var chaufför åt Solveig och barnen som skulle ta tåget till morfar. Tåget hade en tidig avgångstid. Jag såg på bilklockan att vi låg rätt i tiden där vi åkte igenom ett vårigt Bjärehalvön. Vägen som var helt tom på bilar började slingra sig likt en serpentinväg. På långt håll noterade jag att en bil stod stilla vid en angränsande väg. Jag tittade i backspegeln och såg ingen bil bakom mig. Skönt. Det är fritt bakom mig och bilen som står därframme förlorar ingen tid på att vänta fem sekunder till. Då började bilen som stått stilla en bra stund att rulla ut på vägen i vår färdriktning och jag tvingades bromsa tvärt. När jag var otäckt nära bagageluckan på den röda Saaben upptäckte vi samma sak i framsätet.
”En gubbe i keps. Det slår aldrig fel”, utbrast Solveig.
Inte hade han bråttom heller. Aldrig sökte han kontakt i sin backspegel. Omständigt letade han sig fram i växellådan. Sedan låg Saaben och puttrade i sextio kilometer. Alla snäva kurvor gjorde att jag inte vågade köra om trots att vi inte mötte en enda bil på hela färden till Båstad station. Tur att vi hade en tidsmarginal den gången.
Säga vad man vill. Dessa gubbar i keps är konstant jämna. De kör i sextio där det är sjuttio eller nittio. (Eller så var de före sin tid. Nu finns ju gränsen sextio nästan överallt i vårt land) Sedan när de kör in i samhällen och högsta hastighet är femtio fortsätter de envist med sina sextio kilometer. Som om alla kepsgubbar har en egen farthållare med denna enda inställningsmöjlighet. Det har även hänt när jag kört bakom en kepsbil att avståndet till bilen framför istället ökat snabbt. Då har det handlat om att jag gått ner till trettio kilometer vid skolor och andra viktiga ställen, medans kepsgubbarna håller envist på sina sextio. Tror de på allvar att de slipper böta för att genomsnittshastigheten är låga sextio? Har allt att göra med att de är sextio+ i ålder? 😉
De bryter rytmen i trafiken helt i onödan. Jag kan till viss del förstå att tålamodet tryter när man stått och väntat länge på att komma ut på en starkt trafikerad väg, helst under semestertider. Det komiska är att de först stannat bilen snällt och väntar även om det inte är stopplikt. På så vis lurar de bilförarna som kommer på stora vägen. Sedan är det precis som om de ändrar sig och kör ut i alla fall. Är det avståndsbedömningen som klickar när man blir till åren? Händer det i exakt den stund som man placerar en gubbkeps på huvudet? Värst är det under den luriga och förrädiska vintersäsongen. Vid halt väglag där man inte vill panikbromsa i onödan. Kepsarna skapar ett stort problem av en situation som inte var farlig från början.
De kör likadant när de har ett släp påkopplat därbak. Först lägger de sig i mitten av körbanan. Kärran kränger över till mötande trafiks körbana med jämna mellanrum. Aldrig en blick i backspegeln. Lampan på släpet blinkar konstant vänster under resans gång. Skärmen på kepsen pekar rakt fram. Efter en evighet kör snigelexpressen av till höger. Helgarderat skulle en tipsintresserad uttrycka det.
En annan vanlig iakttagelse är denna. Kepschauffören kör som vanligt ut framför min ensamma bil, efter att ha stått stilla och inväntat mig. Är det tidigt på morgonen har han väl med sig en termos som sällskap i väntandet. Han hinner inte komma upp i sin maxhastighet sextio kilometer innan bilen blinkar höger vid nästa avtagsväg. Längre skulle han inte. När avtagsvägen dyker upp lättar jag på gasen, fortfarande i vetskap om att jag inte ska behöva bromsa eller växla ner. Då börjar proceduren med svängandet. Jag skulle hinna lösa ett korsord i DN innan han är klar med svängandet. Innan hela kepsbilen är inne på den nya vägen. Måste han ner till krypfart innan svängandet kan påbörjas? Dricker han ”svängkaffe” samtidigt. 🙂
Nu ska jag sluta elda upp mig. Jag måste ut i solskenet. Vad stark solen är.
”Solveig! Var är min keps? Har du sett kepsen någonstans?” 😉